Kråka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kråka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Gråkråka (Corvus corone cornix)
Gråkråka (Corvus corone cornix)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Kråkfåglar
Corvidae
Släkte Corvus
Art Kråka
C. corone
Vetenskapligt namn
§ Corvus corone
Auktor Linné, 1758
Svartkråka (Corvus corone corone)
Svartkråka (Corvus corone corone)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kråka (Corvus corone) är en fågel i familjen kråkfåglar.

Innehåll

Taxonomi och utbredning [redigera]

Kråkan delas upp i två distinkta underartsgrupper: gråkråka Cornix och svartkråka Corone. Flera internationella taxonomiska kommittéer, exempelvis Danmark och Norge, kategoriserar gråkråka och svartkråka som två goda arter och det senare taxonets östra population kategoriseras i sin tur ibland som den egna arten sibirisk kråka (C. orientalis).

Gråkråkan förekommer över hela Europa öster om en linje som sträcker sig från nordöstligaste Tyskland till nordvästra Italien och dessutom i Nordeuropa, Skottland och på Irland, i delar av norra Afrika och västra Asien. I delar av Centraleuropa överlappar dess utbredning den hos svartkråka. Den norra häckningspopulationen är flyttfåglar medan sydligare populationer är stannfåglar. I områden där den vanligtvis är stannfågel kan den vid sträng köld genomföra lokala förflyttningar. Svartkråkan är en stannfågel i västra Europa och centrala Asien men flyttfågel i nordöstra Asien. I områden där dessa båda taxa möts förekommer hybridisering.[2]

Gråkråkans utbredningsområde.
Svartkråkans och sibiriska kråkans utbredningsområden.

Taxonomi [redigera]

Vanligtvis delas taxonet upp i två distinkta underartsgrupper men taxonet i vidaste bemärkelse Corvus corone sensu lato omfattar fyra grupper: den västra corone, den centrala cornix-gruppen, den östliga orientalis och den sydliga capellanus.[2]

corone-gruppen (svartkråka)

  • C. c. corone - förekommer i västra Europa, från södra Skottland och England och söderut till södra Iberiska halvön, Schweiz, Österrike och norra Italien, och så långt österut som till Elbe i Tyskland.
  • C. c. orientalis (Sibirisk kråka) - från Iran till norra Kina, Korea och Japan

cornix-gruppen (gråkråka)

  • C. c. cornix - förekommer från norra Europa till Jenisej, Ukraina, Korsika och södra Italien
  • C. c. sharpii - förekommer från italienska fastlandet till forna Jugoslavien, mindre Asien, norra Iran och Kazakstan
  • C. c. pallescens - förekommer från södra Turkiets kustområden till Levanten, norra Irak och Egypten
  • C. c. capellanus - förekommer i södra Irak och närliggande områden i sydvästra Iran

Förekomst i Sverige [redigera]

Gråkråkan är vanlig i Sverige och häckar över hela landet. Svartkråkan däremot förekommer sällsynt som häckfågel i Sverige, främst i Skåne.[3] Svartkråka observeras sällsynt över hela landet, främst i södra Sverige och på Västkusten, och mycket sällsynt norr om Dalarna.[4]

Utseende och fältkännetecken [redigera]

Kråkhuvud i närbild

Den mäter cirka 48 cm, har ett vingspann på 84–100 cm och väger upp till 550 gram. Gråkråkan är svart på huvudet, framhalsen, vingarna, benen och stjärten. I övrigt är den askgrå. Svartkråkan är helt svart, lite glänsande i violett. Vingarna och stjärten är grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen är fjäderspolarna synliga. Ögonen hos juvenila kråkor är blå.[5] Kråkan har en vaggande gång.[5]

Ekologi [redigera]

Kråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor. Den har skarp syn, hörsel och luktsinne. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Häckning [redigera]

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Kråkan och människan [redigera]

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter. Ett svenskt exempel är: "Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit.", och ett latinskt ordspråk: "Cornix cornici nunquam oculus effodit" (sv. "Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra."). Att slösa med ens resurser i nödan kan ses som att "elda för kråkorna" (bokstavligen elda i brasan, men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen). Man kan "skriva som en kråka" (= så ens skrift ser ut som "kråkfötter"), "sätta en kråka i kanten" (notera, som vid rättning) och "sätta sin kråka" på angivet ställe (= signera en handling). Andra liknelser inkluderar "hoppa kråka" (hoppa jämfota i nedhukad ställning)[6].

Den svenska barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka. Kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för "flicka".

Bildgalleri [redigera]

  • Juvenil tam svartkråka

  • Ringmärkning av ej flygfärdig kråka

  • En kråkunge framifrån.

Referenser [redigera]

Noter [redigera]

  1. ^ BirdLife International 2009 Corvus corone. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 2 december 2010.
  2. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ Sverigeatlas som visar troliga och säkra häckningar av Svartkråka som rapporterats till Svalan, <www.artportalen.se/birds/u>, läst 2011-12-03
  4. ^ SOF, Årspresentation svartkråka 2010Årspresentation svartkråka 2008, Nationella rapportkommittén, <www.artportalen.se/birds/u>, läst 2011-12-03
  5. ^ [a b] Björn Bergenholtz (2011) Känn igen 25 fåglar. ISBN 978-91-29-67610-5.
  6. ^ "Kråka". SAOB. Läst 2011-12-22.

Källor [redigera]

  • Clements et al. (2008) Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2010-06-19
  • Kragh Jakobsen, Rasmus (2009). ”Schimpanser med fjädrar : kloka kråkor tvingar forskarna att ändra synen på intelligens”. Illustrerad vetenskap (nr. 6): sid. 24-31. 
  • Artikeln Korpsläktet i Nordisk familjebok, Uggleupplagan, band 14, sid 1066–1067, utgiven 1911

Externa länkar [redigera]

Specifika externa länkar om svartkråka

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kråka&oldid=21552282"