Kurt Atterberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kurt Atterberg

Kurt Magnus Atterberg, född 12 december 1887 i Göteborg, död 15 februari 1974 i Stockholm, var en svensk tonsättare och civilingenjör. Han var son till ingenjören Anders Johan Atterberg och brorson till kemisten Albert Atterberg.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Trots att han hade stor framgång som tonsättare under sin livstid, särskilt från 1910- till 1930-talet, livnärde sig Atterberg aldrig på att komponera. Han avlade 1911 civilingenjörsexamen vid Kungliga Tekniska högskolan[1] och var anställd vid Patent- och registreringsverket ända till 81 års ålder. Atterberg är begravd på Norra begravningsplatsen.[2]

Musikrecensent[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1919 och 1957 var han musikrecensent i Stockholms-Tidningen.[3] Hans uppfattning om jazz speglade tidens blandning av estetiska och moraliska argument: "Även som blott och bart dansmusik är den sortens jazz, som går i den Amstrongska silvertrumpetstilen, alltså den stupida, tungomålstalande, vrålande jazzen, fullkomligt odräglig […] Det vilar ett tungt ansvar över de anglosaxiska folken, som släppt lös denna kulturskymning över världen."[4]

Kontakter med Nazityskland[redigera | redigera wikitext]

Under nazitiden samarbetade Atterberg med tyska kompositörer och musikorgan, i syfte att stärka de svensk-tyska musikrelationerna. Han dirigerade ibland sina egna verk med kända orkestrar i Tyskland och flera av dåtidens berömda dirigenter uppförde också Atterbergs symfonier. Atterberg tvekade aldrig att vidarebefordra de tyska kontakter han knutit under årens lopp till sina svenska kolleger, eller att arbeta för att få svenska verk uppförda i Tyskland. På så sätt kunde Albert Henneberg samarbeta med Fritz Tutenberg, som Atterberg kände sedan en musikfest i Kiel 1926, och tillsammans med denne skriva operor för operan i Chemnitz. Atterberg var även generalsekreterare 1935–1938 i den av Richard Strauss grundade organisationen Ständiger Rat für die internationale Zusammenarbeit der Komponisten.

Det finns antisemitiska stråk i Atterbergs korrespondens och språkbruk, särskilt påtagliga i dispyter med tonsättaren Moses Pergament, musikkritiker i Svenska Dagbladet. I ett brev till Pergament 1923 skriver Atterberg: "Att du skulle lancera dig som en svensk tonsättare kunde jag ej drömma om […] Så tillvida är du ju principiellt renodlad judisk tonsättare till gagnet – varför då ej till namnet också?"[5] Motsättningen mellan tonsättarna bottnade i deras diametralt olika konstnärliga inriktningar och det faktum att Atterberg var en ledande personlighet i det svenska musiklivet och en förespråkare för den romantiska nationella identiteten.[5] Pergament hörde snarare, tillsammans med Gösta Nystroem och Hilding Rosenberg till en mer modernistisk falang.[6]

Efter andra världskrigets slut ville Atterberg befria sig från misstanken om att vara nazistsympatisör. En utredning tillsattes, på Atterbergs egen begäran, av Kungliga Musikaliska Akademien. Utredningen varken kunde bekräfta eller avfärda misstankar om nazistsympatier. Emellertid blev Atterberg efter kriget marginaliserad och utfryst av sina svenska tonsättarkolleger.[7]

Upphovsrättsförening[redigera | redigera wikitext]

Kurt Atterberg var en av grundarna av STIM och dess ordförande 1924–1943, samt till Föreningen Svenska Tonsättare och dess ordförande 1924–1947[8]. Redan 1914 tog ett antal tonsättare initiativ till att bilda en tonsättarförening och att grunda en "inkassobyrå". Försöket misslyckades och endast en mindre grupp som kallades "Spillran" återstod. Denna bestod förutom Atterberg av Natanael Berg, Ture Rangström och Oskar Lindberg. Fyra år senare, 1918, bildades dock FST och 1923 STIM.[9]

Makthavaren[redigera | redigera wikitext]

Atterberg nådde i kraft av sina många uppdrag en mycket stark ställning som makthavare i det svenska musiklivet, som "ingen förr eller senare varit i närheten av."[10] Som nämnts var han förste musikkritiker i Stockholmstidningen, ledamot av STIM och långvarig ordförande i FST. Dessutom var han...

...mellan 1940 och 1950 praktiskt taget enväldigt Musikaliska akademien som dess ständige sekreterare, en befattning som då var vida centralare än idag, eftersom akademien kontrollerade såväl musikhögskolan som statens musiksamlingar och kyrkomusikväsendet i Sverige förutom att man disponerade över statens stipendiemedel för musikutövare och tonsättare.
— Sten Hansson 1993

Sin makt tycks Atterberg inte alltid ha utövat rättvist, då han av yngre tonsättarkolleger anklagades för att ha bedriva ett "gunstlingssystem" vid utdelandet av stipendier, vilket missgynnade dem vars musikstil inte tilltalade Atterberg.[11] Detta bidrog till "utfrysningen" under Atterbergs senare år. År 1957 avskedades han som musikkritiker till förmån för Moses Pergament, en av Atterbergs främsta meningsmotståndare.[12] Den åttonde volymen av Atterbergs "Minnesanteckningar" fick namnet På den överblivna kartan och den nionde volymen fick överskriften Det levande liket,[11] vilket visar effekten av marginaliseringen.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Kurt Atterberg invaldes som ledamot nr 586 av Kungliga Musikaliska Akademien den 25 februari 1926 och var dess sekreterare 1940–1953. Han tilldelades Litteris et Artibus 1936 och Medaljen för tonkonstens främjande 1953.

Atterbergs verk och tonspråk[redigera | redigera wikitext]

Atterberg var till stor del självlärd som tonsättare, men studerade 1910–1911 vid Kungliga Musikkonservatoriet[8]. Den viktigaste delen av hans produktion är orkesterverken, bland annat nio symfonier. Hans sjätte symfoni vann 1928 en internationell symfonitävling till Schuberts minne. Atterberg fick ta emot en prissumma på det för tiden väl tilltagna beloppet 10 000 dollar, vilket gav verket tillnamnet Dollarsymfonin.

En stor del av Atterbergs mest kända produktion kan hänföras till genren nationellt präglad musik. Atterberg ansåg sig själv vara "nationalklassicist" snarare än nationalromantiker, med vilket han menade att han inte skrev "formlösa stämningsstycken", utan arbetade med de "klassiska formmönstren".[13] Det nationellt präglade i Atterbergs musik är på samma gång en styrka som en svaghet. En styrka därför att det är i de nationellt präglade verken som han skapat sin mest egna klang.[14] De fåvitska jungfrurna, som är Atterbergs internationellt mest kända verk,[14] är en folkmusikrapsodi som fogats samman av en lång rad korta episoder. Flera av symfonierna, t.ex. nr 2, 4 (Sinfonia piccola) och 8 är starkt präglade av folkmusik.[15] Det nationellt präglade kan samtidigt vara en svaghet, därför att det lätt kan bli banalt eller naivt, vilket är särskilt påfallande i den åttonde symfonin, där scherzots huvuddel bygger på dansvisan Sju vackra flickor i en ring.[16] Hedwall anger som Atterbergs mest intressanta symfonier den tredje (Västkustbilder), som är impressionistiskt inspirerad, och Sinfonia per archi från 1955, som inte tillhör den egentliga gruppen av symfonier.

Atterberg har också komponerat flera operor. Av dessa är Bäckahästen och Fanal de mest spelade. Bäckahästen spelades totalt 44 gånger på Kungliga Operan, och gavs så sent som 1963.[17] I Fanal förekommer arian I männer över lag och rätt, insjungen på skiva av Jussi Björling. Atterbergs sista opera, Härvards hemkomst (1954), häcklades i media,[11] och lades ner efter endast två föreställningar.[18]

Även om Atterberg uppskattades under sina tidiga år som kompositör, har det på senare år varit tyst kring hans musik.[19] Atterberg representerade slutet på den svenska nationella eran inom musiken, tidigare med framgång företrädd av Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger. Men Atterberg lyckades inte på samma sätt som Alfvén och Peterson-Berger att på längre sikt skapa intresse för sin musik. Detta kan till en del bero på att han i ringa utsträckning komponerade i det lilla formatet, som pianostycken och sånger, men även på att instrumentationen i Atterbergs orkesterverk kan vara ytligare och grällare än hos t.ex. Alfvén.[20]

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • Rapsodi för piano och orkester, op 1, 1909
  • Symfoni nr 1 i h-moll, op 3, 1909/1913
  • Symfoni nr 2 i F-dur, op 6, 1911-13
  • Violinkonsert i e-moll, op 7, 1913-14
  • Requiem: kantat för eldbegängelse, för blandad kör och orkester, op 8, 1914. Text Gustav Schlyter
  • Symfoni nr 3 i D-dur, op 10, Västkustbilder, 1916/1948
  • Symfoni nr 4 i g-moll, op 14, Sinfonia piccola, 1918/1945
  • En höstballad, 1918
  • Svit nr 3 för violin, viola och stråkar, op 19, 1917
  • Symfoni nr 5 i d-moll, op 20, Sinfonia funebre, 1919-22
  • Cellokonsert i c-moll, op 21, 1917-22
  • Symfoni nr 6 i C-dur, op 31 ("Dollarsymfonin"), 1927-28
  • Pianokonsert i b-moll, op 37, 1927-35
  • Älven: från fjällen till havet, op 33, 1929-30
  • En Värmlandsrapsodi, 1933
  • Symfoni nr 7 i a-moll, op 45, Sinfonia romantica, 1942
  • Symfoni nr 8 i e-moll, op 48, 1944
  • Indian Tunes, op 51, 1950
  • Sinfonia per archi, op 53, 1953
  • Symfoni nr 9 i b-moll, op 54, Sinfonia visionaria för två solister, blandad kör och orkester, 1955-56
  • Svensk sommarfest, 1957

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1 i D-dur op 2, 1909
  • Stråkkvartett nr 2 op 11, 1918
  • Stråkkvartett nr 3 i D-dur op 39, 1937
  • Pianokvintett i C-dur op 31b, 1942
  • Stråkkvintett i D-dur op 53, 1953

Operor[redigera | redigera wikitext]

  • Härvard Harpolekare op 12, 1917/1951
  • Bäckahästen op 24, 1923-24
  • Fanal op 35, 1929-34
  • Aladdin op 43, 1937-41
  • Stormen op 49, 1946-47
  • Härvards hemkomst, 1954

Baletter[redigera | redigera wikitext]

  • Per Svinaherde op 9, 1914-15
  • De fåvitska jungfrurna op 17, 1917
  • Balettskisser, 1919

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Atterberg, Kurt Magnus i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  2. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatserna (Bäckströms förlag 1998) sid.66 ISBN 91-88016-69-2
  3. ^ Jonsson, sid 158
  4. ^ Jonsson, sid 192
  5. ^ [a b] Jonsson, sid 312
  6. ^ Jonsson, sid 313
  7. ^ Garberding
  8. ^ [a b] Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771-1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84. Stockholm: Musikaliska akademien. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  9. ^ Jonas Nordin och Peo Thyrén (2013). ”90 år med Stim”. Stim-magasinet (Stockholm: Stim) (3): sid. 14. 
  10. ^ Hansson s. 101
  11. ^ [a b c] Åhlén
  12. ^ Jacobsson s. 169
  13. ^ Hedwall s. 248
  14. ^ [a b] Musikens värld s. 70
  15. ^ Hedwall s. 251-255
  16. ^ Hedwall s. 255
  17. ^ Kungliga Teatern i Stockholm. Repertoar 1773-1973 Operan 1974.
  18. ^ Strömbeck
  19. ^ Hedwall s. 249
  20. ^ Hedwall s. 255-256

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bengtsson, Johan; Karlsson Henrik (2006). "Ovan stridsvimlet" : Kungl. Musikaliska akademien och Tyskland 1920-45. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 106. Lund: Sekel. Libris 10269014. ISBN 91-975223-7-6 
  • Block, Tomas (2006). ”"Penningen och Anden" : Wilhelm Peterson-Berger och Kurt Atterberg”. Wilhelm Peterson-Berger - en vägvisare (2006): sid. [56]-71.  Libris 10347844
  • Caron, Jean-Luc (2003). Kurt Atterberg : (1887-1976). Les bulletins de l'Association française Carl Nielsen, 1140-8944 ; 33. Brou-sur-Chantereine: Association française Carl Nielsen. Libris 9730241 
  • Garberding, Petra (2005). ”Kurt Atterberg och den förvånade propagandaministern : hur identitet byggs med hjälp av det förflutna”. Bilder i kontrast : interkuturella processer Sverige/Tyskland i skuggan av nazismen 1933-1945 (2005): sid. [295]-318.  Libris 9958135
  • Garberding, Petra (2008). ”Musikutbyte som politiskt slagträ? Kurt Atterberg och Helmut Thierfelder”. Svensk tidskrift för musikforskning (Stockholm : Svenska samfundet för musikforskning, 1919-) "2008(90),": sid. 29-44. ISSN 0081-9816. ISSN 0081-9816 ISSN 0081-9816.  Libris 10971370
  • Percy, Gösta (1975). Kurt Atterberg. Stockholm: Stims informationscentral för svensk musik. Libris 1953955 
  • Rosengren, Henrik (2007). "Judarnas Wagner" : Moses Pergament och den kulturella identifikationens dilemma omkring 1920-1950. Lund: Sekel. Libris 10533936. ISBN 978-91-85767-01-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]