Hugo Alfvén

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hugo Alfvén
Hugo Alven 1.jpg
Hugo Alfvén, plakett på Stockholms stadshus.
Född 1 maj 1872
Död 8 maj 1960 (88 år)
Bakgrund Stockholm, Sverige
Roll Violinist
Tonsättare
Dirigent
Målare
Instrument Violin
År som aktiv 1890–1957?
Webbplats Hugo Alfvénsällskapet

Hugo Emil Alfvén, född 1 maj 1872 i Stockholm, död 8 maj 1960 i Tibble i Leksand,[1] var en svensk tonsättare, violinist, dirigent och målare. Han var son till skräddarmästaren Anders Alfvén (död 1881) och Lotten Axelsson Puke (död 1913).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hugo Alfvén växte upp i Stockholm och bedrev 1887–91 studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm, statsstipendium 1896 och 1899, Jenny Lindstipendiet 1900. Han studerade violin för Johan Lindberg och harmonilära för Aron Bergenson. Dessutom studerade han måleri för Otto Hesselbom och Oskar Törnå.

Åren 1890–1901 var Alfvén violinist i Kungliga Hovkapellet. Parallellt med tjänstgöringen i Hovkapellet bedrev han 1887–1890 privata studier i violin för Lars Zetterquist och i komposition för Johan Lindegren. Han gjorde en studieresa 1897–98 till Berlin, Bryssel och Paris och 1900–1901 till Berlin, Klampenborg och Rom. I Bryssel studerade han violin för César Thomson. 1901–02 studerade han dirigering för Hermann Ludwig Kutzschbach i Dresden. 1903 reste han till Spanien, Italien, Danmark (Skagen), München och Wien. Samma år valdes han till lärare i kontrapunkt, komposition och instrumentation vid Musikkonservatoriet i Stockholm, men tillträdde aldrig tjänsten. Alfvén fick statsstipendium för tonsättare 1906–1910, och blev fil hedersdoktor i Uppsala 1917.[2]

År 1904 blev Alfvén dirigent för Siljansbygdens körförbund och bildade Siljanskören vars dirigent han var till 1957. År 1910 utnämndes han till director musices vid Uppsala universitet och ledare för Kungliga Akademiska Kapellet. Han efterträdde samma år Wilhelm Lundgren som Orphei Drängars dirigent, där han kvarstod som dirigent till 1947 då Carl Godin tog över. Åren 1919–1931 och 1934–1938 var han också dirigent i Allmänna Sången (Uppsala studentkårs allmänna sångförening). 1921–1943 var han förste förbundsdirigent i Svenska Sångarförbundet.

Gamla "KFUM-borgen" i centrala Uppsala, med Alfvénsalen för bland annat kammarmusikframföranden.

Som orkesterdirigent framträdde Alfvén mestadels med egna verk bland annat i Helsingfors, Köpenhamn, Oslo, Wien, Boston, Philadelphia och London.

Alfvén hade under nästan hela sitt liv ekonomiska svårigheter på grund av sin oförmåga att hushålla med pengar. Därför var han beroende av de många beställningar han fick på specialskriven musik, men hävdar i sina något tillrättalagda memoarer att han hellre skulle ha använt sina krafter till att skriva fler symfonier. Han drabbades upprepade gånger av överansträngningssymptom när han arbetat hårt med sina beställningsuppdrag i sista stund.

Alfvéngården i Tibble.

Efter pensioneringen 1939 flyttade Alfvén till Leksands socken i Dalarna, där han ägde en gård i Tibble. Tidigare hade han en gård i Tällberg i samma socken. 1912 dömdes professor Gösta Mittag-Leffler att betala skadestånd till Alfvén. Mittag-Leffler anklagade Alfvén för bedrägeri vid egendomsavsöndring i Tällberg. Rätten ansåg att åtalet mot Alfvén innebar en ärekränkning.[3]

Alfvén drabbades den 27 april 1960 av en hjärnblödning och opererades därefter, men hans liv gick inte att rädda. Den 8 maj klockan 17:15 avled han på Falu lasarett i en ålder av 88 år. Han begravdes på Leksands kyrkogård.[4]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Hugo Alfvén var farbror till plasmafysikern och nobelpristagaren Hannes Alfvén och farfars bror till författaren Inger Alfvén.

Han var gift tre gånger och fick ett barn. Hans första hustru var den danska konstnärinnan Marie Krøyer. När de ingick äktenskap 1912[5] hade de redan levt samman några år och fått dottern Margita Alfvén. Parets skilsmässa blev klar 1936, och samma år gifte Alfvén om sig med Catharina "Carin" Wessberg, född 1891.[6][1] Äktenskapet bestod till hennes bortgång 1956. Det sista knappa året av sitt liv var Alfvén gift med Anna Lund (1891–1990).[1]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Kompositioner[redigera | redigera wikitext]

Alfvén räknas som en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare. Kompositionstekniskt var han mycket skicklig, bland annat i kontrapunkt och instrumentation. Hans produktion består av över 200 titlar, till största delen orkesterverk samt verk för manskör och blandad kör. Han skrev också körarrangemang av svenska folkvisor som till exempel Uti vår hage. Dessutom många sånger, några verk för piano och en violinsonat.

Alfvéns främsta skaparperiod var från slutet av 1890-talet till början av 1920-talet. Under denna period tillkom de flesta av hans större verk, bland annat symfonierna nr 1–4 och orkesterstyckena Midsommarvaka och En skärgårdssägen. En höjdpunkt är den storslagna, folkloristiska balettpantomimen Bergakungen, som fullbordades 1923. Alfvén var från början måttligt intresserad av att skriva musiken till John Bauers libretto om Bergakungen varför dalkarlen Oskar Lindberg blev tillfrågad istället. Denne var "mycket livad för saken", men Alfvén ändrade sig i sista stund. Trots att Alfvén fortsatte komponera nästan hela livet ut skrev han från 1920-talet och framåt få djupt personliga verk, även om det finns undantag. I stället försörjde han sig på att bland annat komponera en del teater- och filmmusik samt festmusik för särskilda tillfällen, till exempel kantater för olika organisationers jubileer.

På tonsättarens äldre dagar tillkom den femte symfonin (1942–1952), vars första sats han kallade "det minst dåliga jag gjort". Resten av symfonin var han dock tämligen missnöjd med. Första satsen har oftare framförts separat än tillsammans med resten av verket.[7]

Orkester[redigera | redigera wikitext]

  • Symfoni nr 1, f-moll, op 7, 1897 (Rudén 24)
  • Symfoni nr 2, D-dur op 11, 1897–98 (Rudén 28)
  • Midsommarvaka, Svensk rapsodi nr 1, op 19, 1903 (Rudén 45)
  • En skärgårdssägen, symfonisk dikt, op 20, 1904 (Rudén 49)
  • Symfoni nr 3, E-dur op 23, 1905 (Rudén 54)
  • Uppsalarapsodi, akademisk festuvertyr, Svensk rapsodi nr 2, op 24, 1907 (Rudén 58)
  • Festspel, op 25, 1907 (Rudén 59)
  • Drapa (till minnet av Oscar II), op 27, 1908 (Rudén 62)
  • Bröllopsmarsch, 1909 (Rudén 66)
  • Fest-ouverture, op 26 (stor militärorkester), 1909 (Rudén 67)
  • Elégie: Vid Emil Sjögrens bår, op. 38, 1918 (Rudén 92)
  • Symfoni nr 4 ”Från havsbandet”, c-moll, op 39, 1918–19 (Rudén 93)
  • Hjalmar Brantings sorgmarsch, op. 42 (blåsorkester), 1924 (Rudén 105)
  • Dalarapsodi, Svensk rapsodi nr 3, op 47, 1931 (Rudén 120)
  • Synnöve Solbakken, svit ur filmmusiken, op 50, 1934 (Rudén 134)
  • Fyra låtar från Leksand, 1934
  • Festmarsch till Stockholmsutsällningens öppnande, op 41, 1930 (Rudén 141)
  • Svit ur balettpantomimen Bergakungen, op 37, 1923
  • Fest-ouverture, op 52, 1944 (Rudén 201)
  • En bygdesaga, svit ur musiken till filmen ”Mans kvinna”, op 54, 1944 (Rudén 202a)
  • Symfoni nr 5, a-moll, op 55 (första satsen 1942), 1953 (Rudén 209)
  • Svit ur baletten Den förlorade sonen, 1957
  • Orkestersvit "Gustav II Adolf", 1938

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Romans (flöjt och piano), 1885 (Rudén 9)
  • Barcarol (violin och piano), 1888 (Rudén 11)
  • Souvenir de Säter (violin och piano), 1888 (Rudén 12)
  • Souvenir de Visby (flöjt och piano), 1890
  • Romans, op. 3 (violin och piano), 1895 (Rudén 21)
  • Sonat op. 1 (violin och piano), 1896 (?) (Rudén 23)
  • Elegi op. 5 (horn eller cello och orgel), 1897 (Rudén 25)
  • Serenad (violin och piano), 1902 (?) (Rudén 42)
  • Serenad på mammas födelsedag (flöjt, klarinett, violin och piano), 1902 (Rudén 43)
  • Andante religioso (från Uppenbarelsekantat, op 80) (celesta, harpa, stråkkvartett), 1913 (Rudén 80)
  • Marsch, 2 violiner (?), c:a 1950 (Rudén 206)
  • Potpurri över svenska folkvisor och låtar, 3 instrument, 1950 (Rudén 207)
  • Roslagspolketta (violin och piano), 1956 (Rudén 213)

Pianomusik[redigera | redigera wikitext]

  • Tidiga pianostycken, 1884–85 (Rudén 1-8)
  • Fyra mazurkor, 1890-tal (Rudén 13)
  • Fem mazurkor, 1890-tal (Rudén 14)
  • Festmarsch, 1890-tal (Rudén 15)
  • Triumfmarsch op 10, 1893 (Rudén 19)
  • Minne från Åsen, Dalarne, 1893 (Rudén 20)
  • Drömmeri (Rêverie), 1898 (?) (Rudén 26)
  • Menuett op 2, 1901 (Rudén 37)
  • Sorg (Air mélancolique) op 14, 1901 (Rudén 38)
  • Skärgårdsbilder op 17, 1901–02 (Rudén 44)
  • Nocturne, 1911 (Rudén 75)
  • Margita dansar, 1919 (?) (Rudén 94)

Kantater och andra verk för kör och orkester[redigera | redigera wikitext]

Körsånger[redigera | redigera wikitext]

Solosånger[redigera | redigera wikitext]

Scenmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Mostellaria (flöjt), scenmusi för Plautus, 1912 (Rudén 77)
  • Spåmannen (Verner von Heidenstam) för kör o liten ork, 1912
  • Bergakungen (Den bergtagna), balettpantomim i tre akter, op 37, 1923 (Rudén 99)
  • Gustaf II Adolf, (musik till Ludvig Nordströms pjäs "Vi") op 49, 1932 (Rudén 121)
  • Den förlorade sonen, balett av Ivo Cramér i 5 scener, 1957 (Rudén 214)

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sveriges dödbok 1901–2009, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund 2010
  2. ^ Lundström, N.S. (1927). 1872 års män: porträtt och biografier saml. och utg.. Stockholm: [Utg.]. sid. 3. Libris 1339342 
  3. ^ Dalpilen 1912-10-29: Egendomsafsöndringen i Tällberg
  4. ^ Hugo Alfvén från findagrave.com
  5. ^ Landsarkivet i Uppsala, Uppsala domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, volym E I:8 (lysnings- och vigselbok 1906-1916), s 215
  6. ^ Hedwall: Hugo Alfvén, 1973, s 106
  7. ^ Hedwall: Hugo Alfvén, 1973, s 185

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]