Kustlabb

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Labb omdirigerar hit. Se även laboratorium och laboration.
Kustlabb
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult kustlabb, ljus fas.
Adult kustlabb, ljus fas.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Lari
Familj Labbar
Stercorariidae
Släkte Stercorarius
Art Kustlabb
S. parasiticus
Vetenskapligt namn
§ Stercorarius parasiticus
Auktor Linné, 1758
Synonymer
  • Labb
Adult kustlabb, ljus fas
Adult kustlabb, ljus fas
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kustlabb, tidigare kallad bara labb (Stercorarius parasiticus) är en fågel i familjen labbar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Kustlabben ser ungefär ut som en mörk spetsvingad fiskmås och har en snabb och falklikt flykt.[2] Den har smala, ganska långa vingar med ett vingspann på 100–115 cm.[2] Fågeln mäter 37–42 cm och utöver detta har de adulta fåglarna i häckningsdräkt förlängda centrala stjärtpennor som sticker som ett 5–8,5 cm långt spetsigt spröt på stjärten.[2] Den väger 330–610 gram.[3] Kustlabben förekommer i mörk-, ljus- eller mellanfas, så kallade morfer vilket resulterar i olika mörkfärgade fjäderdräkter hos individerna.[2] Huvudet är ovan och på sidorna svartaktigt och övre kroppsdelarna mörkbruna.[2] Undersidan är antingen brunt askgrå eller vit, med gul anstrykning på halsens sidor. Hand- och stjärtpennor är svarta och ljusare mot basen.[2] Näbben är blåaktig vid roten och svart vid spetsen, och benen är svarta hos adult och blågrå hos juveniler. I juvenil dräkt har den i alla faser en varma brun grundton, från sandfärgad, till rödbrun, till mörkbrun. På undersidan den i övrigt svarta vingen syns i alla dräkter en tydlig vit kil på de yttre handpennorna. På ovansidan vingen syns en liknande vit kil, fast främst hos juvenilerna.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kustlabben förekommer cirkumpolärt och dess utbredningsområde omfattar Norra ishavets samt norra Atlantens kuster och öar. Den häckar vid Alaskas, Kanadas, Grönlands, Islands, Norges, Sveriges, Finlands, och Rysslands kuster, på tundran i norra Kanada och norra Ryssland, samt i norra Storbritannien och på Färöarna.[4]

Arten är en långflyttare som tillbringar vinterhalvåret pelagiskt. Huvudområdena under vintern är haven utanför Sydamerika, Västafrika och östra Australien. Ett mindre antal övervintrar i Medelhavet.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

I flykten glider kustlabben ofta långsamt likt en falk och flaxar med lugna tag. Vid kraftigare vind kantrar den och flyger i vida bågar likt en lira tät över vågorna.

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

En kustlabb, mörk fas, mobbar en fisktärna för att få de att spy upp sitt byte.

Kustlabben häckar på öppen torr tundra, men även fuktigare områden nära floder och sjöar, på kusthedar och på karga klippiga öar och kustlinjer.[2][3] Utanför häckningstid lever den i kustområden eller långt ute till havs och kustlabben tenderar att förekomma närmre kusten än andra labbar.[3] Den observeras sällan över land, men kan ske under flytten eller efter extrema väderleksförhållanden som tyfoner och liknande.[1][3] På vissa platser med goda häckningsförutsättningar förekommer kolonier av kustlabb.[2] Den lägger vanligtvis 1–2 äggen (kullar med upp till fyra förekommer[5]) i en grund fördjupning direkt på marken eller i ett övergivet måsbo.[6] Äggen som ruvas i 24–28 dygn är päronformade, oftast med brungrönaktig grundfärg och med bruna fläckar.[5] Dunungarna lämnar boet direkt och tas om hand av båda föräldrarna. Staav och Fransson (1991) hävdar att de blir flygga efter 25–30 dygn medan Wahlberg (1993) menar att de blir flygga efter 42 dygn.[6][5] Ofta överlever bara en unge och de lägger bara en kull per häckningssässong.[6][5] Juvenilerna flyttar före de adulta fåglarna.[6] De lever sina första år till havs och häckar första gången vid 4–5 års ålder.[6]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Som andra labbar lever kustlabben bland annat av kleptoparasitism och förföljer måsar och tärnor för att få dem att spy upp krävans innehåll eller släppa ett byte, som labben sedan fångar i flykten.[6] Under häckningsperioden jagar paret ofta tillsammans.[6] Deras föda består mest av fisk, men de tar även fåglar som vadare, alkor och andra mindre havslevande fåglar.[6] På häckningsplats tar de även smågnagare och ibland insekter och bär.[6]

Kustlabben och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Kustlabben har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population.[1] En grov uppskattning ger att den globala populationen består av 500 000–10 000 000 individer.[1] Dess utvecklingstrend bedöms som stabil varför Birdlife International kategoriserar arten som livskraftig (LC).[1]

Folklore och namn[redigera | redigera wikitext]

När labben nämn i äldre texter kan det vara svårt att avgöra vilken art det rör sig om. Den har haft en rad lokala namn och har ofta betraktas som en mörk trut eller mås. Linné skrev så här om labben i en text från hans resa till Västergötland 1746:

Kustlabb, adult mellanfas i häckningsdräkt. Noter den ljusa kilen på vingundersidan och det spetsiga stjärtsprötet.

"Elof kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje huru denna kosacken förföljde de andra fiskmåsarna så snart de fått någon fisk, [...] fiskmåsen måste spy ut den fisk han fiskat och redan inpackat. [...] Denna egenskapen att lätt vomera har skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd, att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo. Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där, som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest strömmingen håller sig under vattnet."[7]

Precis som Linné menade Nils Gissler också att labben försvarades av fiskare och han skrev i sin text Anmärkningar om Labben från 17 november 1753 att "När Labben saknas alldeles, blir svagt år för Fiskaren, derföre är ej underligt, att han är för Fiskaren kärkommen och försvaras, när någon vill fånga honom."[8]

Labben har också beskrivits i ordalag som "glupsk", "buse" och "tjuvaktig", främst på grund av sin vana att attackera andra måsfåglar för att få dem att spy upp sin mat, men även för att den ansetts utgöra en konkurrent om jaktbyten. Den har till och med anklagats vara så glupsk att den äter upp sina egna ungar.[9]

Utöver benämningarna "elof", "svartlasse" och "labbe" finns också från denna tiden namnet "labbhirar" nedskrivet av Olof Broman 1733.[10]

Namnet labb refererar till dess sätt att röra sig på marken. Dialektalt har labba betytt att "röra sig tungt och ovigt". Antagandet att det är därifrån namnet kommer förstärks av Bromans benämning labbhirar då detta skulle vara ett förhållandevis tautologiskt namn då hira dialektalt i Sverige betyder "vackla hit och dit" eller "raggla", och på isländska betyder det "söla med".[10] Andra namn är spetsstjärtad labb, spetslabb och struntjager [11].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2012 Stercorarius parasiticus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g h i] Svensson et al. (2009) s:176–177
  3. ^ [a b c d] Brazil (2009) s:232–233
  4. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ [a b c d] Wahlberg (1993) s:204–205
  6. ^ [a b c d e f g h i] Staav & Fransson (1991) s:222–223
  7. ^ Carl von Linné (16 juli 1746)Elof, Från: Fra Carl von Linnés (1707 – 1778) VÄSTGÖTARESA, läst 2011-01-22
  8. ^ Gissle, Nils (1753) Anmärkningar om Labben
  9. ^ Nya Pressen, Från Bogskär - Bref till Nya Pressen, 1886-07-24,nr.197, sid:2
  10. ^ [a b] Elof Hellquist (1922) [1], Svensk etymologisk ordbok, sid 391
  11. ^ Djurordlistan

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: , ISBN 978-0-7136-7040-0
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. 91-29-61772-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]