Labour

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Labourpartiet)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet Labour Party leder hit. För andra betydelser, se Labour Party (olika betydelser).
Labour
Labour Party, New Labour
Förkortning Lab
Land Storbritannien Storbritannien
Partiordförande Ed Miliband
Grundat 27 februari 1900
Huvudkontor 16 Old Queen Street
London, SW1H 9HP
Politisk ideologi Socialdemokrati
Tredje vägens politik
Politisk position Center
Internationellt samarbetsorgan Socialistinternationalen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska socialdemokratiska partiet
Politisk grupp i Europaparlamentet Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES)
Färg(er) Röd
Ungdomsförbund Young Labour
Brittiska underhuset
Röstandel
29,0 %
Mandattilldelning
258 av 650
Brittiska överhuset
Röstandel Det sker inga val till överhuset.
Mandattilldelning
212 av 724
Europaparlamentet
Röstandel
15,3 %
Mandattilldelning
13 av 73
London Assembly
Röstandel
27,58 %
Mandattilldelning
8 av 25
Skotska parlamentet
Röstandel
32,2 %
Mandattilldelning
46 av 129
Welsh Assembly
Röstandel
32,2 %
Mandattilldelning
26 av 60
Lokala fullmäktigeförsamlingar
Röstandel
27 %
Mandattilldelning
4 839 av 22 104
Webbplats
www.labour.org.uk
Europeiska parlamentet
Brittisk politik
Politiska partier
Val
London assembly
Skotska parlamentet
Walesiska parlamentet
projected share of the vote across Great Britain - Local Government
Labours partikansli på Victoria Street i London.

Labour eller Labour Party (svenska: arbetarpartiet) är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Storbritannien. Labour bildades 1900 som Labour Representation Committee på en specialkongress av Trades Union Congress, den brittiska fackliga centralorganisationen, under medverkan av olika socialistiska grupper. 1906 tog man namnet Labour Party.

I början av 1920-talet tog det över det liberala partiets position som Tories viktigaste huvudkonkurrent om makten i Storbritannien. Det skedde efter att allmän rösträtt för män, samt kvinnor över 30 år, hade införts, samtidigt som det liberala partiet var i en svacka.

I det skotska parlamentet är Scottish Labour Party sedan 2007 för första gången varken det största partiet eller i regeringsställning; den nuvarande regeringen består av Scottish National Party.

Sedan 2007 bildar i det walesiska parlamentet, National Assembly for Wales, Wales Labour Party koalitionsregering med Plaid Cymru. Försteminister är Labours Carwyn Jones.

Organisationsstruktur[redigera | redigera wikitext]

Partiet har en relativt komplicerad organisationsstruktur där personer är individuella medlemmar av lokalavdelningar som sedan bildar partiet tillsammans med fackföreningar och socialistiska sällskap, bland andra Co-operative Party och Fabianska sällskapet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Keir Hardie.

Labour bildades 1900 som Labour Representation Committee på en specialkongress av Trades Union Congress i syfte att ta fram en gemensam lista på kandidater till underhuset, under medverkan av olika fackföreningar, Independent Labour Party (ILP), Social Democratic Federation (SDF) och Fabianerna. Redan tidigare hade det från SDF 1893 avsöndrade ILP strävat efterträvat att skapa en vallista oberoende av de gamla partierna. 1900 valdes Keir Hardie in i parlamentet på denna lista.[1]

Partiet vann 29 platser i parlamentet vid valet 1906. En viktig orsak var att man gjort upp med liberalerna för att undvika att deras kandidater stod emot varandra.

1906 tog man namnet Labour Party, och 1908 lyckades man uppnå sammanslagning av grupperna av folkvalda. I januarivalet 1910 fick 40 platser och i decembervalen samma år 42 platser, trots att partiet råkat i finansiella svårigheter, sedan fackföreningar 1908 förbjudits att anslå pengar till politiska organisationer. Bestämmelsen upphävdes dock 1913, och därefter kunde man enas mot de under tiden framväxande syndikalistiska och andra radikala grupper.[1]

Labour part var dock långt ifrån enigt, och de inre striderna skärptes vid första världskrigets utbrott. Ledaren sedan 1911, Ramsay MacDonald och några andra som motsatte sig kriget avgick, och Labour Party anslöt sig därefter till den nationella fronten. 1915 ingick Labour Partys representanter i regeringen, och några av dem kvarstod till november 1918. Vid khakivalen i december 1918 erhöll Labour Party 57 representanter i underhuset.[1]

Individuellt medlemskap infördes 1918. Innan dess hade partiet bara bestått av organisationer knutna till partiet.

Regeringsparti[redigera | redigera wikitext]

Med stöd av liberalerna bildade de i januari 1924 för första gången regering med Ramsay MacDonald som premiärminister, men denna varade endast i nio månader. Under regeringstiden lagstiftades kring utbildning, arbetslöshet och socialförsäkring. Man kunde också påbörja ett bostadsprogram med 500 000 bostäder för arbetarklassfamiljer genom Wheatley Housing Act.

Vid valet 1929 blev partiet för första gången det största i parlamentet med 287 platser (37,1 %). De bildade nu återigen regering, även denna gång stödd av liberalerna då de saknade egen majoritet. För första gången fick Storbritannien en kvinnlig minister i Margaret Bondfield som blev arbetsminister. För partiet blev börskraschen och den påföljande depressionen som drabbade Storbritannien svårt de stora frågorna att lösa. Under 1931 valde premiärminister Ramsay MacDonald och ett antal av de mer betydande ministrarna att, på grund av det svåra ekonomiska läget, bilda samlingsregering tillsammans med Conservatives och liberalerna. Större delen av partiet gick då i opposition. Vid det följande valet vann oppositionen betydligt fler mandat än MacDonalds parti och kom att överta partiets roll. MacDonald kom dock att sitta kvar som premiärminister, med stöd av Conservatives, fram till 1935.

Under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1930-talet var partiet i opposition, men efter andra världskrigets utbrott gick de åter i koalition med de konservativa. Två olika samlingsregeringar regerade under kriget, den första under Neville Chamberlain varade från samma dag Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig, den 3 september 1939, till och med 9 maj 1940. Denna regering, "War Government", hade dock endast två Labourmedlemmar, varav ingen i kabinettet. När Winston Churchill den 10 maj 1940 tillträdde som premiärminister för "Coalition Government" byggde antalet ministrar på mandatställningen i underhuset och till exempel blev Labourledaren Clement Attlee vice premiärminister och socialminister i samlingsregeringen. Det goda arbete han utförde på den posten anses ha bidragit till den oväntade segern i parlamentsvalet strax efter krigsslutet sommaren 1945. Denna regering ersattes av en konservativ-nationalliberal expeditionsregering (Caretaker Government", 23 maj till 26 juli 1945) i avvaktan på ett underhusval.

Valseger 1945[redigera | redigera wikitext]

Vid det första underhusvalet på tio år 5 juli 1945 vann Labour en jordskredsseger och den 26 juli 1945 tillträdde Clement Attlee posten som premiärminister för en Labourregering. Internt i Storbritannien hade det under hela kriget funnits ett motstånd mot Winston Churchill som "krigshetsare" framförallt bland arbetarklassen. Även om det var under Chamberlains tid som premiärminister som kriget bröt ut, hade Churchill önskat krig mot Tyskland långt tidigare. Bland "vanligt folk" som fortfarande hade första världskriget och västfrontens fasor i minne, saknades förståelse för att starta ett krig för Polens skull. Angående valet 1945 skall också påpekas att brittiska kommunistpartiet fick 10 % av rösterna, men genom det brittiska enmandatsvalkretsarna fick kommunisterna endast ett fåtal mandat i underhuset.

Under Labour och Attlee genomfördes bland annat ett program för förstatliganden av ett stort antal företag inom bland annat gruv- och energiindustrin, järnvägen och flygtrafiken. Man införde också ett nytt system för sociala förmåner med arbetslöshetsunderstöd, åldringsförsörjning och ett offentligt sjukhusvårdssystem i National Health Service.

Opposition[redigera | redigera wikitext]

I februari 1950 lyckades det Labour att försvara valsegern från 1945, men dock endast med ett fåtal mandat. Efter ett par förlorade fyllnadsval tvingades Clement Attlee att utlysa val redan hösten 1951 och då kunde sir Winston Churchill bli premiärminister genom att vinna ett val. För Labour följde tretton år i opposition gentemot de konservativa ledarna Churchull, Anthony Eden och Harold Macmillan och Alec Douglas-Home. En ekonomisk nedgång i början av 1960-talet och flera politiska skandaler, den mest kända Profumoaffären, banade vägen för Labours återkomst som regeringsparti.

I regering under Wilson och Callaghan[redigera | redigera wikitext]

Harold Wilson.

Under 1950-, 60- och 70-talen växlade Labour och de konservativa vid makten. 1963 tog Harold Wilson över som partiets ledare sedan Hugh Gaitskell plötsligt avlidit. Wilson vann parlamentsvalen 1964 och 1966. Under Labour genomfördes flera reformer på utbildningsområdet som skapade av Open University och legalisering av abort och homosexualitet. Men det ekonomiska läget med en stor utlandsskuld och devalvering som följd försämrade det politiska läget. Labour förlorade valet 1970 och Wilson avgick som premiärminister men återkom sedan Labour vunnit valet i februari 1974. Labour vann även det andra valet samma år. 1976 avgick Wilson av hälsoskäl och efterträddes av James Callaghan.

Under vintern 1978-1979 som kommit att kallas "Winter of Discontent" drabbades arbetarregeringen av en rad svårigheter med arbetslivskonflikter, strejker, hög arbetslöshet och en alltmer kollapsande offentlig service. James Callaghans regering föll efter en misstroendeförklaring på våren 1979 och i valet 1979 fick de konservativa en majoritet.

Oppositionsåren 1979-1997[redigera | redigera wikitext]

När Labourregeringen föll i valet 1979 och efterträddes av Margaret Thatchers konservativa regering, innebar det början på en lång period i opposition. Många väljare ansåg inte Labour regeringsdugligt, bland annat på grund av den starka vänsterfalangen i partiet. 1981 bröt flera ledande Labourpolitiker med partiet, bland dem Roy Jenkins, David Owen och Shirley Williams, och bildade Social Democratic Party, ett parti som snart kom att samarbeta med liberalerna under namnet SDP-Liberal Alliance. Ett tag såg det ut som om denna allians skulle ta över Labours plats som största oppositionsparti, men även om det i valen 1983 och 1987 fick över 20 procent av rösterna gjorde de inget stort genombrott i mandat räknat på grund av valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar.

Kinnock

Valet 1983 blev Labours sämsta sedan 1918 med bara 27,6 % av rösterna. Partiledaren Michael Foot såg Social Democratic Party som orsaken till en splittring av röster som gynnade Tories och Thatcher. Foot avgick och efterträdde av Neil Kinnock. Under Kinnocks ledning började transformeringen av Labour och en förflyttning mot den politiska mitten. 1987 förbättrades valresultatet och utbrytarpartiet Social Democratic Party var inte längre ett direkt hot och SDP gick 1988 upp i det nya Liberaldemokraterna. Labour kom att leda i flera opinionsmätningar de kommande åren men det svängde snabbt mellan Labour och Tories. 1992 förlorade Labour i parlamentsvalet, nu mot Thatchers efterträdare John Major, som lyckades vända det under Thatchers sista tid vikande väljarstödet.

1992 tog John Smith över som partiordförande efter Neil Kinnock. Under hans tid på posten avskaffades fackens blockröstning på partikongresserna under mottot "en medlem, en röst". Under Smiths ledning kunde Labour vinna ett försprång gentemot regeringen men 1994 dog Smith plötsligt i en hjärtinfarkt. Labours partihögkvarter bär idag namnet John Smith House.

New Labour[redigera | redigera wikitext]

Tony Blair.

Blair tillkännagav vid slutet av sitt tal vid partikongressen 1994 att han ämnade ersätta partiprogrammets fjärde paragraf med ett nytt uttalande om partiets mål och värderingar. Fjärde paragrafen innehöll partiets uttalade uppslutning bakom "gemensamt ägande av produktionsmedlen"[2], vilket allmänt tolkades som att syfta på fullskalig nationalisering. Paragrafen ersattes med ett uttalande om att partiet företräder demokratisk socialism. En specialkongress antog denna symboliskt viktiga ändring i april 1995.

Blair reviderade också partiets politik på ett sätt som stärkte bilden av Labour som kompetent och modernt; han använde termen "Nya Labour" ("New Labour") för att skilja partiet från dess förflutna. Detta var en fortsättning från Neil Kinnocks förändringar under 1980-talet senare hälft och John Smiths korta tid som ledare. Samtidigt kritiserade vänsterfalangen partiet för att vara nyliberalt. Fastän omdaningen väckte mycket kritik kunde den ändå framgångsrikt förändra bilden av partiet bland allmänheten.

Hjälpta av John Majors konservativa regerings impopularitet (bland annat på grund av den djupa splittringen inom partiet i EU-frågan), vann "Nya Labour" en jordskredsseger i valet 1997 och det var Labours största majoritet någonsin i ett parlamentsval. Tony Blair blev den yngste personen på premiärministerposten sedan Lord Liverpool 1812.[3] Mayor.

Bland förändringar som partiet genomförde var införandet av en nationell minimilön och maktdecentraliseringen till Skottland, Wales och Nordirland som fick egna parlament. Labour kunde fira ett stort stöd, inte minst bland kända personer som bekände sig till "New Labour". Populariteten för partiet och Blair minskade i samband med Irakkriget där Blair blev en av George W. Bushs allierade i kriget och Storbritannien sände trupper. I valet 2005 vann Labour återigen men med ett minskat väljarstöd gentemot föregående val 2001. Blair gjorde om Thatchers bedrift att vinna tre parlamentsval i följd, något som han är den förste labourledare som har lyckats med.

Under New Labour omprövades en lång rad ideologiska frågor inom partiet, som stegvis positionerade sig allt längre högerut socioekonomiskt på den politiska skalan, till att idag befinna sig till höger om den politiska mitten. Partiet har emellertid sedan ett par år tillbaka börjat omvärdera de tidigare förändringarna. Labour håller dock kvar vid den hårdare synen på straff och andra sociokulturella frågor som etablerade sig under New Labour. Denna idéströmning kallas Blue Labour.

Regeringen Brown[redigera | redigera wikitext]

Gordon Brown.

24 juni 2007 lämnade Tony Blair över premiärminister- och partiledarposten till Gordon Brown. Efter en första tid av bra opinionssiffror minskade väljarstödet kraftigt och vara nere på de lägsta nivåerna sedan 1940-talet. I maj 2008 förlorade man stort i Londons borgmästarval och Gordon Browns ledarskap hamnade i fokus för kritiken. Vid parlamentsvalet den 6 maj 2010 förlorade Labour nära 100 platser och inget parti fick egen majoritet. Som en följd av detta meddelade Brown den 10 maj att han planerade att avgå som partiledare för Labour i september samma år. Redan dagen därpå, den 11 maj, avgick han emellertid både som premiärminister och partiledare med omedelbar verkan.

Under Ed Miliband[redigera | redigera wikitext]

Ed Miliband är sedan 25 september 2010 partiledare för Labour. Inflytelserika personer i hans närhet anser att Labour behöver ändra inriktning, och den politik de förespråkar kallas för Blue Labour där man ska lyfta fram frågor brottsbekämpning och ekonomisk stabilitet för att vinna valet och vara en motkraft mot neomarknadsekonomi. Då också kunna driva socialfrågor men inte som huvudfrågor på så sätt vinna tillbaka väljarna från Liberalerna.

Partiledare[redigera | redigera wikitext]

Ed Miliband.

† = dog på sin post

Premiärministrar[redigera | redigera wikitext]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

I Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland väljer premiärministern valdatum (för parlamentets underhus), för så vida det inte gått 5 år sedan föregående val. I så fall utlyses val automatiskt. Labour har haft makten under sex sejourer och cirka 36 år (varav 26 år under 1900-talet). Antalet valsegrar är 11 st - 1929 (minoritetsregering), 1931, 1945, 1950, 1964, 1966, 1974, 1974, 1997, 2001 och 2005 vilket ger 11 segrar (varav 10 med egen majoritet). Under perioden efter Labours första valseger 1929 har partiet förlorat valen 1935, 1951, 1955, 1959, 1970, 1979, 1983, 1987, 1992 samt 2010, således 10 valförluster.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 652 
  2. ^ the common ownership of the means of production and exchange
  3. ^ ”Biography: The Prime Minister Tony Charles Lynton Blair”. www.number-10.gov.uk. http://www.number-10.gov.uk/output/page4.asp. Läst 2006-11-18. , refererad i engelskspråkiga Wikipedia