Lagman

Från Wikipedia
Torgny lagman vid Uppsala ting, av Christian Krohg.

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island.

I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. På Färöarna är løgmaður titeln för regeringschefen allt sedan 1947 då öarna erhållit självstyre. I Danmark har titeln lagman aldrig använts för officiella ämbeten.

Modern betydelse i Sverige, Finland och Norge

Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947 som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas och kammarrätternas olika avdelningar. Med tingsrättsreformen 1969 kom lagmännen vid hovrätterna och kammarrätterna att benämnas hovrättslagmän respektive kammarrättslagmän, medan ordförandena vid tingsrätterna och förvaltningsrätterna fick titeln lagmän.

I Finland är lagmannen sedan 1993 chefsdomare vid tingsrätten, vilket är den första instansen i det allmänna domstolsväsendet. I Norge är lagmannen (lagmann) en domare i lagmannsretten, vilket motsvarar svensk och finsk hovrätt.

Historisk bakgrund

I den äldsta kända historiska tiden, innan landskapslagarna nedtecknades, var lagmannens (eller lagsagomannens, jfr isländskans lögsögumaður) roll bland annat att memorera och recitera lagarna vid tinget, men också att förklara hur de skulle tillämpas konkret i uppkomna rättstvister, och att föreslå lagändringar. De kunde också ha stort inflytande över tingets övriga beslut. Tinget var tidigare en folkförsamling med inflytande över även andra gemensamma angelägenheter än lagstiftning och rättsskipning, exempelvis vid kungaval. Enligt landskapslagarna skulle vid kungaval landskapens, som benämndes lagsagor, olika lagmän och tolv män från varje lagsaga (landskap) resa till Mora sten och ta del av kungavalet där.[1]

Lagmännen skall, envar från sin lagsaga, med samtycke av alla dem som är boende i lagsagan, utse tolv kloka och kunniga män och med dem på utsatt dag och tid komma till Mora ting för att välja konung. [2]

Det är svårt att av direkta källor avgöra hur stort inflytande lagmännen faktiskt hade; men i senare isländska skrifter hävdas att Torgny lagman år 1018 tvingade sveakonungen Olof Skötkonung till fred med Norge.

På Gotland kallades motsvarigheten till lagmannen (ordföranden på landstinget, eller på Gotland det så kallade Gutnaltinget, ett allting) istället landsdomare.[3]

Under medeltiden blev tinget främst en rättslig instans. Det fanns ting för de olika landen eller lagsagorna, liksom för häradena. Landstingen och lagmanstingen leddes av lagsagornas lagmän, vilka var rikets främsta juridiska auktoriteter. På liknande sätt leddes häradstingen av häradshövdingen. Lagmännen behöll fram till Kalmarunionen ett visst inflytande över kungavalen.

Under slutet av 1200-talet blev lagmännen kungens förtroendemän och fick plats i rådet. Enligt Magnus Erikssons landslag utsåg kungen lagmännen bland tre av landstinget föreslagna den till lagman, som han "förstår allmogen nyttig vara". I praktiken valde kungarna och under unionstiden lagmännen utan landstingens påverkan. Lagmansposterna var eftertraktade och från Johan III:s tid bestämdes att endast adelsmän fick bli lagmän. I allmänhet var det främst riksråden som utsågs till lagmän, och dess utsåg underlagmän eller lagläsare att sköta det praktiska arbetet. Från 1668 tillsattes lagmännen av hovrätten. Grevar var enligt sina privilegier fram till 1680 lagmän i sina grevskap. Samma år bestämdes att lagmännen själva måste sköta ämbetet och riksråd inte längre fick utses till posten. 1723 tilläts även ofrälse att inneha lagmansposten.[4]

Förhållandena var likartade i övriga nordiska länder, även om de svenska lagmännen i allmänhet behöll ett starkare inflytande något längre. Så småningom blev lagmännen ingenting annat än en viss sorts juridiska ämbetsmän. I Sverige avskaffades titeln lagman 1849; på Färöarna avskaffades titeln redan 1816.

I Norge var lagmannen ordföranden i lagmansrätten, tills denna upphävdes 1797. 1888 återupplivades titeln i Sverige för ordföranden i de brottmålsdomstolar som då skapades.[4] Genom den år 1942 antagna svenska rättegångsbalken återinfördes titeln och används som benämning på den domare som är chef för en domstol i första instans, d.v.s. landets tingsrätter och allmänna förvaltningsdomstolar (tidigare benämnda länsrätter). Titeln lagman anges uttryckligen i 1 kapitlet 2 § rättegångsbalken och det följer av samma paragraf att det är ett "skall-krav" att varje första-instansdomstol har en lagman.

Lista över medeltida lagmän

En lista från de första kända lagmännen i Sverige fram till medeltidens slut, cirka 1523.

Lagmän på Gotland

Lagmän i Södermanland

Lagmän i Tiohärad

Lagmän i Attundaland

Ledde tinget vid Folklandstingstad i Lunda socken.

Lagmän i Fjärdhundraland

Ledde tinget vid Enköping.

Lagmän i Tiundaland

Lagmän i Tiundaland ledde "alla svears ting" i Gamla Uppsala, kyndelting (sedan år 1290) och disating (hölls på marknaden vid "Fyrisåns" mynning i Östra Aros).

Dessa lagsagor uppgick 1296 i Upplands lagsaga, se Lagmän i Uppland nedan.

Lagmän i Närke

Lagmän i Upplands lagsaga (från år 1296)

De tre uppländska folklanden och Roden sammanslogs 1296, när Upplandslagen skrevs och Upplands lagsaga bildades.
  1. Birger Persson (Finstaätten) riddare och riksråd under 1280-talet. Död 1327. Blev Tiundalands sista och Upplands första lagman.
  2. Israel Birgersson, son till föregående, lagman senast 1334, död 1351
  3. ?
  4. Magnus Gregersson (Folkungaättens oäkta gren)[källa behövs], 1356-1358 (död omkring 1358).

Lagmän i Värmland

Lagmän i Västergötland

De tidigaste är kända endast genom en förteckning av den så kallade Vidhemsprästen

Lagmän i Västmanland

Lagmän i Östergötland

Period Namn Levnadstid Övrigt
Magnus minnesköld (tveksamt källäge?) [6]
senast 1247-1263 Magnus Bengtsson (Bjälboätten) -1263
(1263) 1269-1293 Bengt Magnusson (Folkungaättens lagmansgren)
1289-1291, 1293- Magnus Bengtsson Enligt Ericus Olai tillfälligt insatt som lagman i Östergötland 1289-1291 då fadern Bengt Magnusson (Folkungaättens lagmansgren) drog på pilgrimsfärd.
Lars Pettersson enligt legenden död i Norge sedan han rövat bort Bengta Sunesdotter
(1293) 1305-1310 Svantepolk Knutsson
1310-1318 Knut Jonsson (Aspenäsätten)
1318-1319 Bo Nilsson (Natt och Dag)
1330-1345 Knut Jonsson (Aspenäsätten)
1340-1364 Magnus Knutsson (Aspenäsätten)
1364-1366 Nils Jonsson (Rickebyätten)
1366-1386 Magnus Knutsson (Aspenäsätten)
1366-1369 Bo Jonsson (Grip)
1389-1391 Ulf Jonsson (Aspenäsätten)
1391-1417 Ivar Nilsson (Ivar Nilssons ätt) [7]
1441-1449 Ragvald Puke
1449-1467 Eric Nipertz
1471-1497 Arvid Birgersson Trolle -1505
1499-1521 Nils Bosson (Grip)
1525-1541 Holger Karlsson (Gera)
1540- Axel Eriksson (Bielke)
1543-1555 Måns Johansson (Natt och Dag)
1560- Karl Holgersson Gera
1611-1627 Lindorm Ribbing
1627-1644 Peder Gustafsson Banér
1654-1655 Axel Sparre 1620-1679
1667-1679 Gustaf Soop
1686-1711 Sven Ribbing
1711-1716 Germund Cederhielm den yngre
1718- Ernst Johan Creutz den yngre
1758-1775 Fredrik Ulrik Reenstierna
1775- 1794 Johan Adolf Spaldencreutz

Lagmän i Finlands lagsaga

(fram till delning av den stora finska lagsagan år 1435)

Lagmän i Norrfinne lagsaga

(tillkommen 1435 genom delning av den stora finska lagsagan)

Lagmän i Satakunta och Österbottens lagsaga

(tillfällig delning av Norrfinne lagsaga 1511-1568)

Lagmän i Söderfinne lagsaga

(tillkommen 1435 genom delning av den stora finska lagsagan)

Lagmän efter medeltiden (efter 1523)

Blekinge

Se Blekingska lagsagan#Lagmän

Småland

Se Smålands lagsaga#Lagmän

Kalmar län och Öland

Stockholm

Södermanland

Gotland

Västergötland

Norrland, Västernorrland samt Ångemanland och Västerbotten

Se Norrlands lagsaga#Lagmän

Norrfinne

Söderfinne

Karelen

(tillkommen 1578 genom delning av Söderfinne lagsaga)

Ingermanland

(inrättades 1634, upphörde 1701)

Finska lagsagor 1776–1868

Lagmän under 1800-talet

Se även

Källor

  • Jonas Carlquist, Fornsvenska lagmans-, kunga- och biskopslängder

Referenser

  1. ^ Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon (fjärde upplagan, 1952 års upplaga), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1953, band 13, spalt 283.
  2. ^ Magnus Erikssons valstadga som den är införd i Södermannalagen, Konungabalken flock 2, i handskriften hs B, dvs. handskriften Ny Kongelig Samling N:r 2237 4:o i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Se SLL 3. Södermannalagen sid. 236-248 och XI
  3. ^ Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon (fjärde upplagan), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1952, band 9, spalt 146.
  4. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 736 
  5. ^ Henrik Lindström, Fredrik Lindström (2006). Svitjods undergång och Sveriges födelse. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 302. ISBN 91-0-010789-1 
  6. ^ Svenska Familj-Journalen, Band 15, årgång 1876
  7. ^ SDHK-nr: 18168 Arkiverad 27 mars 2014 hämtat från the Wayback Machine.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lagman&oldid=41719270”