Manvarg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Manvarg
Status i världen: Nära hotad[1]
Manvarg (Chrysocyon brachyurus).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Hunddjur
Canidae
Släkte Chrysocyon
Hamilton Smith, 1839
Art Manvarg
C. brachyurus
Vetenskapligt namn
§ Chrysocyon brachyurus
Auktor Illiger, 1815
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN
Utbredningsområde enligt IUCN
Hitta fler artiklar om djur med

Manvarg (Chrysocyon brachyurus) är ett rovdjur i familjen hunddjur. Den tillhör, trots trivialnamnet, inte vargsläktet Canis utan placeras som ensam art i släktet Chrysocyon. Manvargen kännetecknas av en rödaktig päls med mörk man vid skuldran samt långa extremiteter. Den förekommer i Sydamerikas pampas och angränsande regioner. På grund av jakt och habitatförstörning kategoriseras manvargen som nära hotad.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Djuret liknar något den vanliga vargen, men har en jämförelsevis slank kroppsbyggnad samt har en jämförelsevis kort bål och mycket längre ben vilket ger den en kvadratisk kroppsform. Den har även smalare nos, trängre bröst och kortare svans. I nacken och vid ryggen sträcker sig en man med cirka 13 cm[2] långa hår som kan resas upp vid hot.[3] Färgen är rödbrun och är i ryggens mitt något mörkare och undertill gulaktig. I nacken finns en stor, cirka 47 cm lång svartbrun fläck, som sträcker sig nedåt ryggen. Halsen och inneröronen är vita medan frambenen och den distala delen av bakbenen samt nosen är svart. I snitt är 44 procent av manvargens svans vit (men bland individerna kan andelen vit variera mellan så lite som 17 och så mycket som 66 procent).[4] Kroppens längd går upp till 1,30 meter och svansens längd till 40 centimeter. Mankhöjden ligger vid 70 centimeter men kan gå upp till 100 centimeter. Det finns ingen yttre skillnad mellan könen.[5] Vikten ligger vanligen mellan 20 och 25 kilogram.[6]

Då manvargen bara jagar mindre bytesdjur är den övre delen av den för rovdjur typiska tandsaxen förminskade.[5] Tandformeln för vuxna individer är I 3/3 C 1/1 P 4/4 M 2/3, alltså 42 tänder.[4]

Manvargen igenkänns nästan alltid på grund av sitt karakteristiska utseende, bara ungdjur kan förväxlas med unga krabbätarrävar.[4]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Manvargen förekommer i Sydamerika i centrala och södra Brasilien, Paraguay, norra Argentina, östra Bolivia och sydöstra Peru. Populationen i Uruguay är troligen utdöd. Manvargen lever i olika habitat som gräsmarker som Pampas, öppna skogar, landskap som tidvis översvämmas och buskmarker. Den anpassar sig i viss mån till kultiverade landskap med undviker vanligen intensivt brukade jordbruksområden.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Manvarg

De väldiga cirka 16 cm[4] långa öronen hjälper manvargen att smyga sig på sitt byte men de långa benen (som hjälper den att se i det höga gräset) gör att den rör sig styltigt och långsamt och den får därför nöja sig med mindre djur som bältor, möss, maror, fåglar och fisk men kosten består även till stor del av olika frukter. Den äter även ryggradslösa djur som blötdjur och insekter.[5] Av frukter föredrar manvargen arten Solanum lycocarpum som därför på engelska fick namnet "wolf apple" (vargäpple). Enligt studier äter den till 61,5% en kost som består av nämnda frukt samt gnagare och småfåglar.[7] Jakten på smådjur lyckas vanligen vid 21 procent av försöken. Sällan äter manvargen as som hittas i människans fällor eller vid vägkanten.[4]

Manvargen har även större betydelse för spridningen av frön från de växter som den äter. Rovdjuret lämnar ofta sin avföring på bon av bladskärarmyror som i sin tur gödslar sin svamp med spillningen. Själva fröna plockar de bort och lämnar de bredvid myrstacken. Denna process ökar utsädens groddbarhet avsevärd.[8]

Manvargen är aktiv på natten och gömmer sig under dagen bland buskar, men i områden långt från människan händer det att den är aktiv även på dagen.[5] Den kan ströva upp till 32 km under en natt i sök efter föda.

Vanligen har en hanne och en hona ett gemensamt revir som vanligen är 27 kvadratkilometer stort men utanför parningstiden undviker de kontakt med varandra. Territoriets gränser markeras med urin och hannen försvarar reviret mot inkräktare. Dessa strider kan i vissa fall leda till döden för en av motparterna. För kommunikationen har de tre olika sorters läten.[5] Djurets urin har en markant doft som förbindas ibland med humle eller hampa. 2006 letade till och med polisen i Rotterdams djurpark (Diergaarde Blijdorp) efter cannabisrökare på grund av urinens lukt.[9]

Ett ungdjur.

Honor är bara en gång per år parningsbered. Parningstiden styrs troligen av ljusförhållanden. Efter dräktigheten som varar i 55 till 66 dagar föder honan ett till fem ungdjur, i sällsynta fall upp till sju. Honan gräver ingen lya utan föder sina ungar på ett tjockare lager gräs.[4] Ungarna väger vid födelsen 340 till 430 gram och öppnar ögonen efter cirka nio dagar. Nyfödda ungar är svart och efter cirka tio veckor får de den rödaktiga pälsen. De avvänjs efter ungefär 15 veckor och efter cirka ett år är de full utvecklade och könsmogna.[5] Vid denna tidpunkt lämnar ungarna föräldrarnas revir och tidigast ett år senare har de egna ungar. Oklar är hannens uppgifter vid ungarnas uppfostring, den iakttogs i flera fall med ungarna och honan utan tydlig vårdande aktivitet.[4]

Enstaka individer i fångenskap har blivit 15 år gamla.[5]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Manvargen har egentligen inga naturliga fiender. Bara i enskilda fall dokumenterades att en puma dödade en manvarg och tamhundar har ibland rapporterats döda manvargar.[4]

Manvargen är hotad i hela sitt utbredningsområde men bara upptagen i den nationella rödlistan av Brasilien och Argentina. Trots jaktförbud som utfärdades även i Paraguay och Bolivia jagas arten intensivt på många håll.[4] Bland annat eftersom vissa delar av djuret används som medicin och amuletter. Samtidigt minskar deras levnadsområden på grund av ett växande jordbruk, årliga bränning av grässlätterna och vägbyggnationer som fragmenterar deras habitat.[1] I regioner med ett tät vägnät faller cirka hälften av årets ungdjur offer för trafikolyckor.[4] IUCN listar arten därför som nära hotad (NT).[1]

Arten visas i flera djurparker över hela världen och zoodjurens stambok finns sedan 1979 i Frankfurts zoo.[4]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Manvargen har många drag som påminner om äkta rävar (Vulpes) men den är inte närmare släkt med dem. Den har till exempel en rund pupill medan äkta rävar har en oval pupill. Manvargen skilde sig evolutionärt tidig från andra hunddjur och är idag den enda levande arten av sin utvecklingslinje. Undersökningar, med hjälp av elektrofores, visade inga överensstämmelser med andra recenta hunddjur. Utifrån dessa studier placeras manvargen som enda överlevande av en grupp stora sydamerikanska hunddjur som föll offer för massutdöende under pleistocen. Man har funnit fossil och subfossil av manvargen från senare pleistocen till nutid på Brasiliens högland.[5]

En studie som 2003 undersökte hjärnan av olika hunddjur placerade manvargen tillsammans med den utdöda Falklandsräven och släktet Pseudalopex i en gemensam grupp.[10] En annan undersökning av hunddjurens DNA som publicerades 2009 kom fram att Falklandsräven var manvargens närmaste släkting under historisk tid. De hade en gemensam anfader som levde för cirka 6 miljoner år sedan.[11]

Den närmaste levande släkting till manvargen är skogshunden och mera avlägsna samband består till andra sydamerikanska hunddjur som krabbätarräv, Atelocynus microtis och släktet Pseudalopex.[12]

Manvargen är ett monotypiskt taxon utan underarter.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 15 januari 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Rodden, M., Rodrigues , F. & Bestelmeyer, S. 2008 Chrysocyon brachyurus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 januari 2011.
  2. ^ Manvargen i Nordisk familjebok, 1904–1926
  3. ^ J. Murdoch (2008-09-15). ”Maned wolf”. ARKive. http://www.arkive.org/maned-wolf/chrysocyon-brachyurus/#text=All. Läst 23 januari 2012. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k] Claudio Sillero-Zubiri, Michael Hoffmann, David Whyte Macdonald (2004). ”Canids: Foxes, Wolves, Jackals and Dogs”. IUCN. sid. s. 38-42. http://www.carnivoreconservation.org/files/actionplans/canids.pdf. 
  5. ^ [a b c d e f g h] Gorog, A. 1999 Chrysocyon brachyurus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 21 januari 2011.
  6. ^ Dietz, J. M. (1984). ”Ecology and social organization of the maned wolf (Chrysocyon brachyurus)”. Smithsonian Contributions to Zoology "392": ss. 1–51. 
  7. ^ Motta-Junior, J. C., S. A. Talamon, J. A. Lombardi, AND K. Simokomaki (1996). ”Diet of maned wolf, Chrysocyon brachyurus, in central Brazil”. Journal of Zoology (London) "240": ss. 277–284. doi:10.1111/j.1469-7998.1996.tb05284.x. 
  8. ^ O. Courtenay. ”Conservation of the Maned Wolf: fruitful relationships in a changing environment”. Canid News, Vol. 2, 1994. http://www.canids.org/PUBLICAT/CNDNEWS2/manedwf2.htm. 
  9. ^ Eine Vorliebe für echte Hyänen, Süddeutsche Zeitung, 2006-09-02, läst 2011-01-21 (leta efter: Rotterdam, Zeitraum 02.09.2006)
  10. ^ Lyras, G.A., Van der Geer, A.A.E. 2003. External brain anatomy of the Canidae. Zoological Journal of the Linnean Society 138: 505-522. London. doi: 10.1046/j.1096-3642.2003.00067.x
  11. ^ New Clues To Extinct Falklands Wolf Mystery Science Daily
  12. ^ Kerstin, Lindblad-Toh (2005-12-08). ”Genome sequence, comparative analysis and haplotype structure of the domestic dog”. Nature "438" (7069): ss. 803–819. doi:10.1038/nature04338. PMID 16341006. 
  13. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Chrysocyon brachyurus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, sid. 672-673, ISBN 0-8018-5789-9. (sidvisning på google books, i princip samma text som Animal Diversity Web)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]