Nötväcka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nötväcka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Nötväcka, hane, C. e. caesia
Nötväcka, hane, C. e. caesia
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Nötväckor
Sittidae
Släkte Sitta
Art Nötväcka
S. europaea
Vetenskapligt namn
§ Sitta europaea
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Nötväckans utbredning
Nötväckans utbredning
Hitta fler artiklar om fåglar med

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Palearktis. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.

Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Nötväckan förekommer över stora delar av Europa och Asien. Den förekommer också i Marocko i nordvästra Afrika. Är i Sverige stannfågel.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Artgränser är svårdefinierbara bland nötväckorna. Nötväcka, naganötväcka (S. nagaensis), kashmirnötväcka (S. cashmirensis), kastanjenötväcka (S. castanea) och jakutisk nötväcka (S. artica) bildar en så kallad överart och ersätter varandra geografiskt över Asien. De definieras idag som fem separata arter, men de sydasiatiska taxonen behandlades tidigare som underarter till nötväckan.[2][3][4]

Nötväckan delas in i en mängd underarter. Exempelvis delar Clements et al. 2013 upp den i 19 underarter,[5] Tidigare har nötväckans underarter placerats i tre underartsgrupper europaea som omfattar de norra underarterna i Skandinavien och österut genom norra Asien, caesia som omfattar populationerna i Västeuropa, Marocko och österut i södra Asien, till norra Iran och sinensis som utgörs av populationen som häckar i delar av Kina och som ibland behandlas som en eller två underarter. Denna uppdelning i underartsgrupper har dock övergivits då det visat sig att de båda underarterna europaea och caesia istället är mycket närbesläktade.[5] Istället har Clements et al. 2013 valt att behandla arctica som en egen underartsgrupp medan andra auktoriteter behandlar den som en egen art.[5][4]

Nötväcka, hane, av underarten caesia.
Nötväcka i Mungyeong, Sydkorea, förmodligen av underarten amurensis.
europaea-gruppen
  • S. e. caesia (Wolf, 1810) - förekommer från Storbritannien till Danmark, Karpaterna, Pyreneerna och Balkanhalvön
  • S. e. europaea - Skandinavien och Ryssland, österut till Volga och Ukraina.
  • S. e. asiatica (Gould, 1837) - Östra Europeiska Ryssland till Ochotska havet, södra Kurilerna och på Hokkaido och norra Honshu i norra Japan.
  • S. e. hispaniensis (Witherby, 1913) - Iberiska halvön
  • S. e. atlas - Marocko (inkluderas ibland i hispaniensis)
  • S. e. cisalpina (Sachtleben, 1919) - Schweiz söder om aplerna, Italien, Sicilien och kusterna utmed före detta Jugoslavien.
  • S. e. levantina (Hartert, 1857)- Västra Anatolien, Levanten och södra Turkiet så långt österut som till Eufrat.
  • S. e. caucasica (Reichenow, 1901) - Norra och nordöstra Turkiet, Kaukasien och Transkaukasus.
  • S. e. rubiginosa (Tschusi & Zarudny, 1905) - Sydöstra Transkaukasus till norra Iran.
  • S. e. persica (Witherby, 1903) - Bergskedjan Zagros i sydvästra Iran.
  • S. e. seorsa (Portenko, 1955) - Östra Tianshan i norra Xinjiang i nordvästra Kina
  • S. e. sakhalinensis (Buturlin, 1916)- Sachalin i Ryssland
  • S. e. albifrons (Taczanowski, 1882) - Kamtjatka, Paramushir och på norra Kurilerna
  • S. e. amurensis (Swinhoe, 1871) - Sydöstra Ryssland till nordöstra Kina, Korea och i norra Japan på ön Honshu.
  • S. e. roseillia (Bonaparte, 1850) - Södra Japan på sydöstra Honshu, Shikoku och Kyushu.
  • S. e. bedfordi (Ogilvie-Grant, 1909) - Jeju i Korea.
  • S. e. sinensis (Verreaux 1871) - Centrala och östra Kina och i Taiwan
  • S. e. nebulosa - Låglanden söder om Yunnan i södra Kina (inkluderas ibland i sinensis)
arctica-gruppen

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar nominatformen av nötväcka. Tidigare brukade man säga att den förekom upp till omkring 60° nordlig bredd och de få observationer som gjordes i norra Norrland utgjordes av den sibiriska underarten S. e. asiatica.[6] På en ganska kort tidsperiod har detta förändrats och idag förekommer nominatformen, om än glest, som etablerad häckfågel över stort sett hela norra Norrland.[6]

Utseende, läte och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Nötväckan är gråblå på ovansidan och vit undertill, med svagt rostgulaktig anstrykning på bröstet och magen. Genom ögat går ett svart streck. Kroppens sidor bakåt och delvis de undre stjärttäckarna är roströda. Näbben är rak, trind (rund), något trubbig och ungefär lika lång som huvudet. Näsborrarna täcks av täta, borstlika fjädrar. Första vingpennan är kort, fjärde pennan är längst. Vingarna är breda och trubbiga. Stjärten är kort, mjuk och tvär. Baktån och tarsen har samma längd. Vingarnas pennor är mörkbruna, stjärtens däremot svarta (utom de båda mittersta, som är grå). Totallängden kan bli upp till 14-15 cm. Vingspannet är 23-27 cm. En vuxen fågel kan väga ca 23 gram.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Arten är mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar. Under det att nötväckan klättrar på en lodrät stam, kan ibland en serie svaga pipljud höras.

Morfologiska skillnader mellan taxa[redigera | redigera wikitext]

Den sibiriska underarten S. e. asiatica är, i förhållande till nominatformen, mindre och ger ett rundare och knubbigare intryck. Den har en ljusare buk, oftast vitt ögonbrynsstreck och enbart roströd på stjärtrotens undersida. Dess näbb är klenare och kortare och den har något kortare vingar.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.

Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. (Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och t o m hoppa nedåt med huvudet före - ett bra kännetecken). Den lever av insekter som den hittar i trädens barkspringor. På hösten äter den också av säd, frön (gärna fettrika frön som solrosfrön och körsbärskärnor), nötter, ollon och liknande. Detta kan de fästa i någon trädspringa och hacka sönder för att komma åt kärnan, som de sväljer ned bitvis. Den sitter ofta på nöten och hackar. Den har stark näbb. Till vintern samlar den förråd (på flera olika ställen) i ihåliga träd, springor, tak o. s. v. Sitt bo bygger nötväckan i hål (oftast i träd). Den använder gärna gamla hackspettbon. Är ingången för stor, muras den igen med våt jord eller lera till lämplig bredd.

Nötväckan och människan[redigera | redigera wikitext]

Nötväckan i kulturen[redigera | redigera wikitext]

En nötväcka äter mat från en fågelmatare

Nötväckan är Blekinges landskapsfågel.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Förr har den bland annat kallats blåspett och dialektalt i Göteborg för grå hackspätt[7]. Dess vetenskapliga namn Sitta europaea betyder europeisk hackspett på latin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Sitta europaea Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Vaurie, Charles (1950). ”Notes on some Asiatic nuthatches and creepers” (PDF). American Museum novitates "1472": ss. 1–39. http://digitallibrary.amnh.org/dspace/bitstream/2246/4241/1/N1472.pdf. 
  3. ^ Harrap & Quinn (1996) s:109–114 "Eurasian Nuthatch"
  4. ^ [a b c] BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (2014) Förändringar i listan över holarktis fåglar, Vår Fågelvärld, vol.73, nr.2, sid:36-45
  5. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, & D. Roberson (2013) The Clements checklist of birds of the world: Version 6.8. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/>, läst 2014-12-06
  6. ^ [a b c] Leif Bildström (2008) Nötväckan - En nykomling i Norra Norrland, Vår fågelvärld, vol.67, nr.4, sid:13-16
  7. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:217

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Leif Bildström (2008) Nötväckan - En nykomling i Norra Norrland, Vår fågelvärld, vol.67, nr.4, sid:13-16
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  • Clements Checklist (2008) version nov. 2008, www.birds.cornell.edu, läst 2009-03-08

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]