Polyvinylklorid

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kalottmodell av polyvinylklorid.

Polyvinylklorid (PVC) är en av de vanligaste plastsorterna, som tillsammans med polyeten (PE), polypropen (PP) och polystyren (PS) kallas bulkplaster. Det är en polymer som är uppbyggd av flera sammanbundna vinylkloridmolekyler. Det är en termoplast som tillverkas genom att man adderar klor till eten, och det är en av basplasterna. Sedan dess kommersiella genombrott på 1920-talet[1] har den ofta använts inom byggnadsindustrin. Användningsområden där är bland annat rör, höljen till elektriska kablar och kompositfönster. PVC används även inom textilindustrin, då som beläggning på textilväv. PVC-belagd textilväv används till regnkläder, möbelklädsel, skor, väskor och bälten. PVC används också i t ex leksaker och sjukvårdsmaterial såsom stomipåsar. Ett material som bara innehåller polyvinylklorid är relativt styvt, därför tillsätter man en mjukgörare ex. DOP till polymeren. Mjukgöraren avdunstar långsamt, vilket ger materialet den typiska "plastlukten". Avdunstningen gör att materialet utarmas på mjukgörare, och det från början mjuka föremålet blir successivt allt styvare. En stor mängd stabilisatorer kan också tillsättas under tillverkningsprocessen för önskat resultat[2].

En stor PVC-tillverkare i Sverige är Ineos i Stenungsund.

Vid förbränning av polyvinylklorid bildas saltsyra och klorerade kolväten på grund av plastens innehåll av klor. Även stabilisatorer, mjukgörare och flamskyddsmedel frigörs vid förbränning av PVC. Flera av dem misstänks vara miljö- och hälsoskadliga, till exempel har ftalaterna visats ha reproduktionsstörande påverkan i djurförsök[3][4]. Misstanke finns att dioxin bildas.

Brandskador orsakade av PVC[redigera | redigera wikitext]

En vanlig användning av PVC är som isolation på elektriska ledningar. I elektroteknisk utrustning kan betydande mängder PVC ingå. Vid brand i lokaler där större mängder sådan utrustning finns blir effekten av saltsyreångorna förödande. Utrustning utanför den egentliga brandhärden, och som klarat sig från vanliga brandskador, kan ändå få betydande funktionsskador om den inte omgående saneras. Ofta räcker det med noggrann tvättning utan och innan med stora mängder rent vatten och fullständig torkning därefter.

En smygande sekundär brandskada kan ligga dold i betongkonstruktioner kring en utbränd lokal, där PVC ingått i det brunna. Den frigjorda saltsyran kan nämligen i en långsam process tränga in i betongens inre och orsaka rostskador på betongens armering. Blir rostangreppen tillräckligt svåra hotas styrkan på armeringen, och hela konstruktionens hållfasthet äventyras. Det kan vara väggar och tak, trappor etc, som många år efter en storbrand kan överraskande kollapsa.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Plast- och Kemiföretagen: PVC - Historia Omlänkad 2014-04-02
  2. ^ Plast- och Kemiföretagen: PVC - Tillsatser Omlänkad 2014-04-02
  3. ^ Naturskyddsforeningen, pressrelease 5 oktober 2012: Danskt förbud mot ftalater bör visa vägen Länkad 2014-04-02
  4. ^ Kemikalieinspektionen, april 2000: Vägledning till reglerna om ftalater i leksaker och andra produkter för små barn Omlänkad 2014-04-02