Projekt 206MR Vichr

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Naval Ensign of the Soviet Union.svg Projekt 206MR Vichr
Allmänt
Typ Robotbåt
Varv Sredne-Nevskij sudostroitelnij zavod i Sankt Petersburg
Före Projekt 205 Tsunami
Projekt 206M Sjtorm
Fartyg tillhörande klassen R-27, R-44, R-50, R-221, R-254, R-260, R-262, R-265, R-251, R-15, R-25, R-30
Tekniska data
Deplacement 230 – 260 ton
Längd i vattenlinjen 37,5 meter
Längd överallt 38,6 meter
Bredd 7,6 meter
Bredd överallt 12,6 meter med bärplan
Djupgående 2,1 meter (skrov)
3,3 meter (bärplan)
Framdrift
Huvudmaskin 3 × M-503 dieselmotorer på 5000 hk vardera
Maskinstyrka 15 000 hk
Hjälpmaskin 1 × dieselgenerator på 200 kW
Prestanda
Maxfart 43 knop
Räckvidd 1100 NM vid 35 knop
2000 NM vid 12 knop
Aktionstid 5 dygn
Lastförmåga
Besättning 29
Beväpning
Huvudartilleri 1 × 76 mm AK-176 allmålskanon
Luftvärnsartilleri 1 × 30 mm AK-630
Robotar 2 × P-15M Termit
4 × 9K34 Strela-3
Sensorer 4Ts53 Garpun spaningsradar
MR-123 Vympel eldledningsradar

Projekt 206MR Vichr (ryska: Вихрь (virvel), NATO-rapporteringsnamn: Matka-klass) är en robotbåt med bärplan byggd för sovjetiska flottan 1976 till 1983.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Projekt 206MR Vichr är en vidareutveckling av motortorpedbåten Projekt 206M Sjtorm (Turja-klass). Den bygger på samma skrov och samma motorer, men med modernare artilleri och med sjömålsrobotar i stället för torpeder. Överbyggnaden är flyttad något akterut för att ge plats för en AK-176 på fördäck. Överbyggnaden är också förlängd för att härbärgera en AK-630 längst akterut.

Vichr räknas som bärplansbåt, men den har bara ett förligt bärplan i höjd med kanonen. Akterskeppet ligger i vattnet även vid maxfart. Detta begränsar maxfarten till 43 knop, men det möjliggör ett enkelt propellerarrangemang utan avancerad kraftöverföring till propellrar i aktre bärplan som på Projekt 1240 Uragan (Sarantja-klass).

Historia[redigera | redigera wikitext]

1996 till 1997 såldes fem fartyg (R-15, R-251, R-260, R-262 och R-265) till Ukrainas flotta och fick namnen Konotop, Tsurjupinsk, Uman, Priluki och Kahovka. Av dem såldes Konotop (R-15) vidare till Georgiens flotta 1999 och fick namnet Tbilisi. Under Georgienkriget anfölls Tbilisi av ryska flygburna styrkor i hamnen i Poti och sprängdes. Explosionen vållade endast begränsade skador, men den efterföljande branden förstörde stora delar av fartyget.

Av de ryska fartygen så tjänstgör R-25, R-27, och R-221 i Kaspiska havet, R-50 och R-254 i Östersjön och R-44 i Svarta havet. R-30 är avrustad.

Av de ukrainska fartygen är Tsurjupinsk skrotad och Uman avrustad.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Projekt 206.6[redigera | redigera wikitext]

Ett fartyg, R-44, har byggts om som provplattform för två nya vapensystem. Dels har den fått sina Termit-robotar utbytta mot åtta stycken 3K24 Uran (NATO-beteckning SS-N-25 Switchblade). Dels har den AK-630M1-2 Roj i stället för vanliga AK-630. Kombinationen ger R-44 större både offensiv och defensiv eldkraft. Den har också ett nytt stridsledningssystem, SP-521 Rakurs.

Källor[redigera | redigera wikitext]