Projekt 1134B Berkut-B

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Naval Ensign of the Soviet Union.svg Projekt 1134B Berkut-B
Kryssaren Kertj är den sista aktiva kryssaren i klassen Berkut-B. Bilden är tagen innan moderniseringen 1989.
Kryssaren Kertj är den sista aktiva kryssaren i klassen Berkut-B. Bilden är tagen innan moderniseringen 1989.
Allmänt
Typ Kryssare
Före Projekt 1134A Berkut-A
Efter Projekt 1155 Fregat
Fartyg tillhörande klassen Nikolayev, Otjakov, Kertj, Azov, Petropavlovsk, Tasjkent, Tallinn (1992 omdöpt till Vladivostok)
Tekniska data
Deplacement 8900 ton
Längd i vattenlinjen 162 meter
Längd överallt 173,3 meter
Bredd i vattenlinjen 16,8 meter
Bredd överallt 18,5 meter
Djupgående 5,9 meter
8,1 meter med bulben
Framdrift
Framdrift Gasturbindrift
Huvudmaskin 4 × DE59 gasturbiner på 22 000 hk
2 × DO63 gasturbiner på 9000 hk
Maskinstyrka 108 000 hk
Propellrar 2 fyrbladiga bronspropellrar
Prestanda
Maxfart 32 knop
Marschfart 18 knop
Bunkerkapacitet 1830 ton
Räckvidd 7000 NM vid 18 knop
Aktionstid 30 dygn
Lastförmåga
Besättning ca 430
Beväpning
Huvudartilleri 2×2 76 mm AK-276 allmålskanoner
Luftvärnsartilleri 4 × AK-630 30 mm närluftvärn
Torpeder 10 × 533 mm torpedtuber
Ubåtsjaktvapen 2 × RBU-6000
2 × RBU-1000
Robotar 2 × M-11 Sjtorm med 80 robotar
2 × Osa-M med 40 robotar
8 × RPK-3 Metel
Helikoptrar 1 × Ka-25PL
Flygdäck 11,5 × 10 meter
Sensorer Radar: MR-600 Voschod och MR-310U Angara-M spaningsradar
2 × 4R60 Grom, 2 × MR-105 Turel och 2 × MR-123 Vympel eldledningsradar
Sonar: MG-332 Titan-2 och MG-325 Vega
Kryssaren Kertj i Sevastopol 2007. Den nya radarn känns igen på den platta, fyrkantiga antennen.
Kryssaren Azov efter ombyggnaden. Den nya eldledningsradarn 3R41 Volna bakom skorstenen syns tydligt.

Projekt 1134B Berkut-B (ryska: Беркут-Б (kungsörn), NATO-rapporteringsnamn Kara-klass) är en klass om sju ubåtsjaktkryssare byggda i Sovjetunionen på 1970-talet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Även om föregångarna i klassen Projekt 1134A Berkut-A var dugliga fartyg, så hade de fortfarande en nackdel; De var ångdrivna. Erfarenheter från jagarna i klassen Projekt 61 visade att gasturbiner hade stora fördelar jämfört med ångturbiner, framför allt sparade det vikt. Därför beslutades i april 1966 att en ny serie kryssare baserad på Berkut-A med gasturbindrift skulle byggas.

Paradoxalt nog ledde viktminskningen till att skrovet behövde göras större. Ångpannorna var ju monterade djupt nere i fartyget och att ta bort dem minskade fartygets metacenterhöjd. Detta i kombination med att gasturbinerna krävde större skorstenar och önskemål om bättre beväpning i form av luftvärnssystemet Osa-M och grövre kanoner gjorde att ett fartyg baserat på det gamla skrovet skulle ha blivit farligt instabilt. Konstruktionen fastställdes 27 november 1967 och 25 juni 1968 började det första fartyget Nikolayev byggas.

Fartyg[redigera | redigera wikitext]

Nikolayev[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 25 juni 1968, sjösatt: 19 december 1969, Tagen i tjänst: 31 december 1971 i svartahavsflottan
1 mars 1973 var Nikolayev det första fartyget i svartahavsflottan som genomförde uppdrag utanför Svarta Havet. I september och oktober opererade hon i östra Medelhavet för att försäkra Egypten och Sovjetunionens stöd under oktoberkriget. I november var hon tillbaka i Sevastopol.

I april 1984 överfördes Nikolayev till Stillahavsflottan. 29 oktober 1992 avrustades hon och såldes till Indien för skrotning. 10 mars 1994 sjönk hon under bogsering till Indien.

Otjakov[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 19 december 1969, sjösatt: 30 april 1971, Tagen i tjänst: 4 november 1973 i svartahavsflottan
Otjakov tjänstgjorde i 30:e divisionen i Svarta havet och var under 1970- och 1980-talet på ett flertal flottbesök, bland annat i Jugoslavien, Italien, Frankrike och på Kuba. År 1991 påbörjades reparationer av fartyget i Sevastopol, men de fullföljdes aldrig på grund av Ukrainas självständighet. 20 oktober 2008 bogserades hon ut ur hamnen och sattes på grund där hon fortfarande (2011) står.

Kertj[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 30 april 1971, sjösatt: 21 juli 1972, Tagen i tjänst: 26 december 1974 i svartahavsflottan
Kertj patrullerade utanför Libanons kust i flera perioder i slutet av 1970-talet under inbördeskriget i Libanon. 1987 byttes hennes luftspaningsradar ut mot en MR-700 Podberjozovik med mycket lång räckvidd. Kertj var också det enda fartyg som fick störsändaren Koltso. 2005 genomgick hon en modernisering på varvet i Novorossijsk där hon bland annat fick nya gasturbiner och nya propellrar. Kertj är det enda fartyg som fortfarande (2011) är i tjänst.

Azov[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 21 juli 1972, sjösatt: 14 september 1973, Tagen i tjänst: 25 december 1975 i svartahavsflottan
1977 byggdes kryssaren Azov om för att agera provbänk för det nya luftvärnssystemet S-300F Fort (SA-N-6 Grumble). Från början var det meningen att S-300F helt skulle ersätta M-11 Sjtorm både förut och akterut, och att 76 mm-pjäserna skulle ersättas med kraftigare AK-100. De planerna övergavs av rädsla för att problem med de nya vapensystemen skulle göra fartyget försvarslöst. Därför ersattes bara den aktre Sjtorm-installationen med Fort-robotar, vilket gjorde Azov till det enda fartyget i världen som hade både lång-, medel- och kortdistans luftvärnsrobotar. För eldledning av de nya robotarna byttes den aktra 4R60 Grom-radarn ut mot en 3R41 Volna, vilket gav Azov en karaktäristisk profil.

Azov togs ur tjänst 28 december 1998 och skrotades i Sevastopol 2000.

Petropavlovsk[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 9 september 1973, sjösatt: 22 november 1974, Tagen i tjänst: 29 december 1976 i stillahavsflottan
Petropavlovsk har byggts om med en större hangar för att kunna ta helikoptern Ka-27PL. I samband med det togs även de båda RBU-1000 ubåtsjaktraketkastarna bort. Fartyget avrustades 1 januari 1996 och såldes 26 maj 1997 till Indien för att skrotas.

Tasjkent[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 22 november 1974, sjösatt: 5 november 1975, Tagen i tjänst: 21 december 1977 i stillahavsflottan
Trots att Tasjkent tillhörde stillahavsflottan var hon under sitt första år tillfälligt utlånad till svartahavsflottan. 24 februari 1979 lämnade hon Sevastopol för gott och var 3 juli framme i Vladivostok. 20 december 1989 påbörjades en moderninsering, men på grund av Sovjetunionens fall blev den aldrig genomförd. 29 oktober 1992 avskrevs hon och såldes 1994 till Indien som skrot.

Tallinn[redigera | redigera wikitext]

Påbörjad: 5 november 1975, sjösatt: 5 november 1976, Tagen i tjänst: 31 december 1979 i svartahavsflottan
Tallinn gjorde under 1980-talet ett antal långresor, bland annat till Moçambique, Etiopien och Djibouti. I september 1992 bytte hon namn till Vladivostok. Namnet togs över från en kryssare av klassen Projekt 1134 Berkut som avrustats. 5 juli 1994 avrustades hon och såldes 1997 till Indien för att skrotas.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, Большие противолодочные корабли проекта 1134-Б