Projekt 206M Sjtorm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Ej att förväxla med 9K114 Sjturm eller M-11 Sjtorm.


Naval Ensign of the Soviet Union.svg Projekt 206M Sjtorm
Torpedbåten 193 från Kubas flotta.
Torpedbåten 193 från Kubas flotta.
Allmänt
Typ Motortorpedbåt
Före Projekt 206 Sjtorm
Efter Projekt 206MR Vichr
Fartyg tillhörande klassen 40
Tekniska data
Deplacement 220 – 250 ton
Längd 39,5 meter
Bredd i vattenlinjen 7,6 meter
Bredd överallt 13,6 meter (bärplanets spännvidd)
Djupgående 1,6 meter
3,2 meter (med bärplan)
Framdrift
Huvudmaskin 3 × M-503 dieselmotorer på 5000 hk vardera
Maskinstyrka 15 000 hk
Propellrar 3
Hjälpmaskin 1 × dieselgenerator på 200 kW
Prestanda
Maxfart 44 knop
Räckvidd 1450 NM vid 14 knop
600 NM vid 37 knop
Aktionstid 5 dygn
Lastförmåga
Besättning 25 man
Beväpning
Huvudartilleri 1×2 57 mm AK-725
Luftvärnsartilleri 1×2 25 mm 2M3M
Torpeder 4 × 533 mm torpeder
Ubåtsjaktvapen 10 × BB-1 sjunkbomber
Sensorer Radar:
MR-102 Baklan spaningsradar
MR-103 Bars eldledningsradar
Sonar:
MG-329 Sjeksna (ej Projekt 206ME)
Motmedel PK-16

Projekt 206M Sjtorm (ryska: Шторм, NATO-rapporteringsnamn Turja-klass) är en klass motortorpedbåtar tillverkade för Sovjetiska flottan och exportkunder mellan 1973 och 1985. De är baserade på Projekt 206 Sjtorm, men är försedda med bärplan.

Torpedbåten T-94 fotograferad i Svarta havet 1985.

Sjtorm räknas som bärplansbåt, men den har bara ett förligt bärplan. Akterskeppet ligger i vattnet även vid maxfart. Detta begränsar maxfarten till 44 knop, men det möjliggör ett enkelt propellerarrangemang utan avancerad kraftöverföring till propellrar i aktre bärplan som på Projekt 1240 Uragan (Sarantja-klass).

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Projekt 206M[redigera | redigera wikitext]

Ursprunglig modell producerad för Sovjetiska flottan. De har en sänkbar hydrofon av samma typ som används på ubåtsjakthelikoptrar. De flesta har också uppgraderats med 82 mm motmedelsraktkastare PK-16.

Projekt 206ME[redigera | redigera wikitext]

Exportmodell utan hydrofon och motmedel. Somliga fartyg saknar även bärplan.

Användare[redigera | redigera wikitext]

  •  Sovjetunionens flotta – 31 fartyg tillverkade mellan 1972 och 1978. År 2006 var fem fortfarande i aktiv tjänst; R-50, R-20 och R-25 i Kaspiska havet, R-221 i Östersjön och R-44 i Svarta havet.
  •  Etiopiens flotta – Två fartyg, HTB112 och HTB113, levererade 1985 och 1986. Båda förstördes i hamn 1992 i samband med Eritreas frigörelse.
  •  Kambodjanska flottan – Två fartyg utan torpedtuber donerade 1984 och 1985. Även bärplanen monterades bort under 1980-talet då de begränsade fartygens användbarhet i grunda flodvatten. Under FN:s intervention 1992 rustades de upp och målades vita.
  •  Kubanska flottan – Åtta nybyggda fartyg levererade mellan 1979 och 1983. Lagda i malpåse sedan 1994.
  •  Litauiska flottan – Två fartyg övertagna från sovjetiska östersjöflottan 1994 utan torpedtuber och bärplan.
  •  Seychellerna – Ett fartyg, Zoroaster, donerad utan torpedtuber och bärplan 1986. Avrustad sedan 1995.
  •  Vietnamesiska flottan – Fem fartyg, HQ-331, HQ-332, HQ-333, HQ-334 och HQ-335, levererade 1984 till 1986. De två sistnämnda utan torpedtuber och bärplan.

Notera: Enligt vissa källor tog Ukraina över fem fartyg från sovjetiska svartahavsflottan 1991. Dessa fartyg var dock av den robotbeväpnade varianten Projekt 206MR Vichr.

Källor[redigera | redigera wikitext]