Skelleftemål

Skelleftemål eller skelleftebondska är en norrländsk dialekt som talas främst i norra Västerbotten och en variant av bondskan. Den är del i ett dialektkontinuum som sträcker sig i varje fall från Umeå i söder till Luleå i norr, varför en exakt geografisk avgränsning är svår att ange. Till skelleftemålets utbredning brukar dock Skellefteå och Norsjö kommuner inräknas.

Dialekten är nära släkt med de omgivande dialekterna utmed den västerbottniska och norrbottniska kusten, och påtagliga likheter finns även med österbottniska, jämtska och sydligare norrländska mål.

Äldre människor som vuxit upp på landsbygden är numera den grupp som talar "ren" skelleftebondska. Yngre och boende i centralorten Skellefteå talar rikssvenska med dialektinslag i uttal och språkmelodi.

Karakteristika

Såsom de flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas skelleftemålet av vokalbalans. Den fornnordiska kortstavigheten finns inte bevarad i dialekten, dock har tvåstaviga ord som i fornnordiskan var långstaviga i skelleftemålet ofta tappat sista stavelsen helt, medan de som var kortstaviga har bevarat eller förstärkt andra stavelsen. Trots att långstaviga flerstaviga ord således har blivit enstaviga, har tvåstavighetsaccenten behållits i ordet, vilket då kallas cirkumflexaccent eller tvåtoppsaccent.

Exempel
Skelleftemål	Riksspråk	Fornsvenska	Beskrivning
hä:`ra	hare	hari, hara	ursprungligen kortstaviga ord → bevarad slutstavelse
va:`ra	vara	vara
ga:`tu	gata	gata, gatu
ba`ack	backe	bakke	ursprungligen långstaviga ord → ej bevarad slutstavelse, tvåtoppsaccent på första stavelsen
va:`aL	varda	varþa
la`amp	lampa	lampa
båttn	botten	butn, botn	ursprungligen enstaviga ord → ej tvåtoppsaccent
va:L	varder	varþr
grä:N	gran	gran, grän

Ett annan karakteristikum är den norrländska förmjukningen som innebär att k och g förmjukas framför främre vokaler, inte bara i början av ord som i riksspråket, utan även inne i ord. De i fornnordiskan hårda k:en och g:en övergår till tj och dj (j med t-förslag och d-förslag), såsom i möitje 'mycket' och vaidjen 'väggen'. Notera dock vaigg 'vägg' med hårt g i obestämd form. Denna förmjukning tycks tidigt ha börjat falla ur bruk och följs inte regelbundet av talare i dag. Det gäller i synnerhet i fall där konsonanten skiftat i olika böjningsformer, som i nyss nämnda vaigg/vaiddjen eller paik/paitjen 'pojke'/'pojken'.

Exempel på lokala skillnader jämfört med kringliggande dialekter är att skelleftemålet till skillnad från nysätramålet i söder har både primära och sekundära diftonger. Skelleftemålet saknar även y-ljud, som dock är rikligt förekommande i sydligare västerbottniska. Vokalljudet i ord som 'komma' och 'sova', uttalas i skelleftemålet med å-ljud liksom i riksspråket, medan vokalen har ett ö-aktigt uttal i södra Västerbotten.

Skelleftemålet har till skillnad från pitemålet i norr inte bevarat kortstavigt uttal. Substantivböjningen skiljer sig även något jämfört med pitemålet: Bland annat har ursprungligen långstaviga maskulina pluraler fallit samman med kortstaviga maskulina pluraler, exempelvis långstaviga häs`ta 'hästar' i stället för det förväntade *hä`äst, detta i analogi med kortstaviga maskuliner som da:`ga 'dagar'.

Grammatik

Substantiven i skelleftemålet tillhör ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. De kan i likhet med riksspråket stå i bestämd och obestämd form, samt i singular och plural. Vad gäller kasus kan de förutom nominativ och genitiv också stå i dativ och vokativ. (Ackusativ har samma form som nominativ.) Maskuliner får i regel ändelsen -(e)n i bestämd form, medan femininer får -a eller, för femininer som slutar på 'u', -n. Neutrer får -e i bestämd form.

I plural obestämd form övergår maskuliner och femininer till grav accent samtidigt som maskulinerna får ändelsen -a. Neutrer står oförändrade i plural obestämd form. I bestämd form plural får maskuliner -a eller -arn, medan femininer vanligen får -ern, båda i grav accent. Neutrer får -a, med oförändrad accent. Detta är de vanligaste böjningsmönstren, åtskilliga undantag finns.

Exempel

dag, dagen, da`ga, dag`arn 'dag' (maskulin)
bjerk, bjerka, bje`erk, bjerk`ern 'björk' (feminin)
hus, huse, hus, husa 'hus' (neuter)

Ren genitiv är sällsynt, men när den förekommer, har den samma ändelse som dativen. Det normala är omskrivning med possessivpronomen (boka hansj Helge = Helges bok, tjaingskorn hennasj Eivor = Eivors näbbkängor) eller sammanskrivning (hästrompa = hästens svans). Dativ, vilket endast markeras i bestämd form, bildas i singular med -åm för maskuliner, -(e)n för femininer, och -en med grav accent för neutrer. I plural bildas dativen med -åm och grav accent i alla genus. Flera adjektiv och verb styr dativ. Ackusativen är alltid lika med nominativen. Vokativ (med ändelsen -e) används vid tilltal av levande varelser (mamma > mamme!)

Alla geografiska namn (inkl. byars namn) står i bestämd form (dära Klutmarken = i Klutmark). Partitiv artikel används vid ämnesnamn och i pluralis (horn dreck mjalka = hon dricker mjölk; jfr Torgny Lindgrens böcker).

Verben kan delas in i svaga, starka och oregelbundna verb. Samtliga verb, med undantag för 'gå' och 'stå', saknar -(e)r i presens. En stor grupp verb, svaga och ursprungligen kortstaviga, ser likadana ut i infinitiv, presens, preteritum och perfekt. Å baka 'att baka', I baka 'jag bakar', I baka 'jag bakade', I ha baka 'jag har bakat'. Övriga svaga verb får -e i preteritum och perfekt. Å häämt 'att hämta', I häämt 'jag hämtar', I hämte 'jag hämtade', I ha hämte 'jag har hämtat'. Starka verb har som i riksspråket vokalväxling i stammen. Å fara 'att fara', I far 'jag far', I for 'jag for', I ha före 'jag har farit'; plur. vä foor 'vi for(o)'.

Pluralböjning av verben förekommer i indikativ och imperativ. Pluralformen är i presens identisk med infinitivformen medan den i preteritum för svaga verb är identisk med singularformen. Starka verb har särskild pluralform i preteritum. Nö kåmma steintern 'nu kommer flickorna', Dem dje`ing först 'de gick först'. Plural imperativ ändas på -ern, med grav accent: Kåmmern och etern! 'kom och ät!'.

Supinum saknas, i stället används perf. particip (oböjt).

I skelleftemål kan man negera perfektformen av verb med o-. Betydelsen av verbet ändras då till 'inte ... än': Bussn ha okåmme 'bussen har inte kommit än', I ha ovöre å hannle 'jag har inte varit och handlat än'.

Personnamn förses med artiklar (som också kasusböjs), i nom. och ack. – "n" för män och "a" för kvinnor:

"I träffe n'Sture." (Jag träffade Sture.) "I gav åm Sture n'klaak" (Jag gav Sture en klocka.) "Vårs jer a'Sara?" (Var är Sara?)

Possessivpronomina står efter sitt substantiv och böjs i genus, numerus och kasus.

"Nästdjärla miirn" (min matsäck), "Einni skapåm mirnåm" (i mitt skåp).

Kända fraser

"Harta borti hartn jer brano, å harta borti he jer nalta." (Hälften av hälften är en hel del, men hälften av det är något (litet).)
"I seg eint omm'ä" (jag är inte oenig med dig)
"Välesehe" (Så bra)
"Duvahlhavanä" (Ha det så bra)
"I mått da raint eint vetta" (Jag vet faktiskt inte)
"He djäll eint annä" (Det är inte så mycket att göra åt det)

Ord

i (obetonat), jig (betonat): jag
nalta: något (lite)
fuus, fuse: ladugård, ladugården
klo: toalett
sei-aat (accent II): se efter
he: lägga, ställa, sätta
he (kort e): det
jo (ofta genom inandning): ja
ljut: ful
tjoller: strunt
tjurut: envis
darnna: där
jer: är
vara: vara, äro (att vara, dem vara, i jer)
ostökut: rörigt, ostädat
obra: dåligt

Referenser

Marklund, Thorsten (1986). Skelleftemålet: grammatik och ordlista : för lekmän - av lekman (4. uppl.). Skellefteå: Skellefteå museum. Libris 7790613. ISBN 91-970165-2-7

Externa länkar