Skidlift

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stollift i Praz de Lys-Sommand, Frankrike.

Skidlift är en maskin som transporterar skidåkare och snowboardåkare uppför skidbacke. Sveriges första släplift invigdes år 1940 i Åre, och redan år 1910 invigdes Sveriges första skidlift i form av Åre bergbana.

Typer[redigera | redigera wikitext]

Det finns många olika typer av skidliftar. De kan delas in i tre olika klasser:

Konstruktion, drift och övrig teknik[redigera | redigera wikitext]

Kortfattat och generellt sett består en skidlift av en stålvajer som är upphängd på hjul i höga stolpar och vajern drivs runt av en stark elmotor. Vid liftens båda ändar sitter ett stort vändhjul där vajern återvänds utmed andra sidan liftgatan. Främst liftars enheter (transportföremål) avgör typ av lift. På de flesta liftar är enheterna fastskruvade/fastklämda på vajern.

Vajer[redigera | redigera wikitext]

Stålvajer.

Liftens dragvajer är en lång kontinuerlig och spänd stålvajer (i huvudsak bestående av sex kardeler stålwire, med en stum kärna inuti av antingen plast eller hampa) som enheterna färdas fastklämda utmed. Vajerns spänning kan på bygelliftar regleras genom att veva ett tungt betongblock som hänger i ett spel inuti den icke drivande vändstationen, skall hänga i ett visst läge och således fungerar som motvikt. Om liften har en hydraulisk linspänning pumpas den enkelt och praktiskt på dalstationen kontrollerat med en tryckmätare. Spänningen på linbanor (förutom 1- och 2-stolsliftar), även här hydraulisk, däremot sköts maskinellt eftersom det på grund av tyngd och storlek inte finns någon möjlighet till ett mänskligt utförande. Medan liften körs kan dess vajer (i synnerlighet på stolliftar) töjas ut en del, vilket ibland måste åtgärdas genom förkortning med några meter. När en liftvajer monteras fogas/splitsas dess båda ändar, och för att detta ska hållas ihop måste värdet av skarvens längd vara 1500 till 1600 gånger större än vajerns diameter. Vajerdiametrar varierar ganska stort mellan lifttyper: [1][2]

  • Knapplift: 14–18 mm
  • Ankarlift: 18–26 mm
  • Fast 2-stolslift: 32–36 mm
  • Kopplingsbar 6-stolslift och 8-sittsig gondolbana: 43–50 mm
  • Kopplingsbar 8-stolslift och 10/16-sittsig gondolbana: 46–54 mm

Vajern till en cirka två kilometer lång expresslift har en totalvikt omkring 35 ton.[3]

Lifttyper som Funitel och 2S-bana har dubbla vajrar, där den sistnämnda har en huvudvajer och en bärlina. Kabinbana, Funifor och 3S-bana har tre vajrar; huvudvajern och två bärlinor.

Liftstolpar och nödstoppsystem[redigera | redigera wikitext]

Liftstolpe till en ankarlift i Torkilstöten, Ljungdalen, med en ålderdomlig form av dubbeltryckare i rullställskonstruktionen.

Liftstolpar är flera meter höga pyloner/stöttor (fastbultade i gjutna betongfundament i marken) som vajern hålls upphängd på – där ett antal hjul, så kallat rullställ eller "rullbatteri", finns som liftvajern leds över/under/igenom (beroende på belastning av vajern) – fastsatt i hjulens spår. Om liftvajern spårar ur rullstället nödstoppas liften automatiskt med hjälp av reläer och små så kallade brytpinnar vid rullställen, så liftens strömtillförsel bryts. Till detta system finns två tunna ledningar (syns på främst äldre liftar) mellan stolparna, innanför liftvajern, som leder en mycket svag ström. En brytpinne finns mellan varje hjulpar på rullställ, plus vid vändhjulen, är en liten tunn säkerhetsanordning gjord av metall och ser ut som ett stort avlångt U, som går av om vajern spårar ur. Vid en inte så allvarlig urspårning (förutom de materiella skador som oftast sker) hamnar vajern normalt i en fångskål på utsidan alldeles intill rullstället, men i värsta fall kan den fara ända ner till backen och främst på grund av dess tyngd vålla svåra olyckor. Urspårning kan orsakas av både material och hårda väderförhållanden, men på bygelliftar även av mänsklig faktor (exempelvis "sick-sack"-åkning).

Varje liftstolpe är numrerad, den första längst ner och sista längst upp, så att dessa lätt ska kunna identifieras vid driftstörningar. Vanligtvis finns en indikator på liftens generator/manöverskåp i dess lifthus som med hjälp av en mätsticka visar vilken stolpe eller övrig plats där felet/stoppet skett. Till detta finns en så kallad signallina, som förbinder både dal- och toppstation mellan liftens samtliga stolpar.

Alla liftar kan även nödstoppas manuellt, med ett antal röda nödstoppknappar längs liften, främst på dalstationen men även på toppavstig och mellanavstig. Detta för åkarnas säkerhet eftersom det i främst bygelliftar kan vara lätt hänt att åkare fastnar eller ramlar. Bygelliftar är även utrustade med ett så kallat brytsnöre (hänger spänt vid markhöjd tvärs över liftgatan) mellan avstiget och vändstationen på toppen, är en säkerhetslina för åkare som fastnat på liftbygeln. När åkaren träffar linan lossnar den, strömmen bryts och liften nödstoppas, och först när snöret sitter på igen kan liften åter startas. Ett brytsnörestopp kan även orsakas materiellt av att en medbringares fjäder blivit utsliten och därmed inte hinner rulla in bygeln.

Rullställskonstruktionen varierar på olika stolpar (antingen så kallade över-, under- eller dubbeltryckare), också med varierande hjulantal.[4] Särskilt vid liftens dalstation och vid svackaformade kanter (stor lutningsändring mellan flackt och brant parti) konstrueras undertryckare; vajern fästs på undersidan hjulen, och således hålls vajern ordentligt sträckt. Vid sådana rullställ sker normalt tydliga "guppningar" när liftens enheter passerar. Storleksmåtten, varierar beroende konstruktion, till ankarliftars rullställshjul är normalt 26 cm i diameter och expressliftars cirka 40–55 cm. Ankarliftar av främst Doppelmayr-konstruktion kan ha olika bredd på rullställshjulen (vissa liftar har betydligt bredare/grövre än andra), ju bredare/grövre desto mer tålighet i vajertrycket.

Hastighet och motorik[redigera | redigera wikitext]

Drivstation på en knapplift i Bodental, Österrike.

Generellt har liftarna en automatisk växellåda som ger mjuk acceleration från stopp till normal hastighet. Vissa riktigt ålderdomliga bygelliftar har en manuell växellåda då liften i fråga accelereras mjukt med en "ratt" som vrids och finns normalt omkring fem steg/växlar på sådana – och dessa måste alltid köras på sin maximala hastighet, annars blir startmotorn snabbt överhettad. Ålderdomliga bygelliftar med automatisk växellåda accelererar själva men ändå relativt mjukt upp till dessas normala konstanta hastighet (det finns dock ett sätt att ändra hastigheten på dessa men är sällsynt; att helt ändra inställningarna i liftens elsystem som endast kan göras av avancerade tekniker, sällan under säsong). Växellåda installeras på de flesta liftar (finns på alla linbanor), men ålderdomliga (bygel-)liftar som ännu saknar sådan gör en ryckig start (från noll till maxfart på en gång) som kan ge vissa besvär för åkare.

Liftars hastighet är farten på dessas vajerrörelse. Linbanor och moderna (även vissa gamla) bygelliftar kan mycket enkelt och praktiskt köras i olika hastigheter (vilken som helst mellan noll och dess maxhastighet), och främst regleras med hjälp av ett hastighetsvred som sitter på liftens generator inne i lifthusen intill drivstationen, och i flesta fall har tillgång till hastighetsmätare. Dessa liftar har (dock ganska sällsynt hos bygelliftar) även ett annat vred både i lifthuset och ute vid påstiget som är inställt på en viss mycket låg hastighet, för säkrare påstig för vissa enskilda åkare (stolliftar har sådana vred även på avstiget). Den övriga hastighetsregleringen är också mycket praktisk exempelvis vid hård vind eftersom liftens enheter då svajar för mycket i hög drifthastighet och därmed kan liften skadas/haverera vid hårda vindbyar beroende på liftens konstruktion samt aktuell vind och vindriktning. Ju mer liftens hastighet reduceras desto mindre svajar enheterna och därmed blir transporten säkrare för åkarna, men om aktuella vindbyar överskrider omkring 20 m/s är haveririsken överhängande – driftsäkerheten äventyras och liften måste stängas under tiden. Linbanor är ofta utrustade med vindmätare, på några av dessas stolpar, och på moderna stolliftar installeras vindvarningslarm som utlöses när vindbyhastigheten når 16 m/s eller högre.

Liftarna drivs främst av en stark elmotor som normalt är på dalstationen, men på moderna liftar (främst stolliftar) byggs drivmotorerna numera på toppen (delvis för att folk i liftkö ska kunna slippa dessa motorers ljudnivåer). Kopplingsbara stolliftar och gondolbanor har två motorer; själva drivmotorn och en så kallad hjälpmotor. Linbanor har normalt även tillgång av en dieselmotor som en nödmotor vid strömavbrott eller annat tekniskt stopp, enbart för att kunna köra upp åkarna som finns ombord på liften. (Det finns dock ett fåtal, ålderdomliga, liftar i världen som drivs med dieselmotor.) Driveffekten på ankarliftar är oftast omkring 200 kW, och expressliftar (totalt av drivmotor och hjälpmotor) mellan 500 och 800 kW. Linbanor och reglerbara bygelliftar har även en startmotor, som aktiveras innan liften startas upp, och särskilt på linbanor ljuder ett "larm" (startsignal) när startmotorn aktiveras. På övriga liftar signaleras starten med en tuta, mest för att passagerarna ska bli uppmärksammade.

Övrig driftteknik[redigera | redigera wikitext]

Driften hos de flesta nyare (främst kopplingsbara) stol- och gondolbanor styrs automatiskt av datorer; såsom utefter inställda längd- och hastighetsmått, enhetsavstånd, aktuella vinddata, klämkraft, motoreffekt, olja- och vätskenivåer, enheters dörrautomatik och mycket mer. Om liftens datasystem skulle känna av någon typ av avvikelse, exempelvis förändrat enhetsavstånd (på toppstationen finns normalt en så kallad spacer som justerar förändrade enhetsavstånd till det korrekt inställda, som kan ske rätt så ofta av tyngden när passagerarna stiger ombord på dalstationen och på så vis pressas enheten bakåt, men ibland kan spacern missa denna avläsning) eller problem med hjul och/eller lager i någon station, nödstoppas liften automatiskt och datorn beskriver felet/avvikelsen. Endast start, stopp och hastighetsreglering på dessa liftar sköts manuellt.

Liftars kapacitet[redigera | redigera wikitext]

Liftkapacitet är ett effektivitetsmått med innebörden hur många personer per timme (pers/tim) en skidlift kan transportera. Normalt är följande:

  • Knapplift: 200–700 pers/tim
  • Ankarlift och fast 2-stolslift: 800–1200 pers/tim
  • Fast 3- och 4-stolslift: 1200–2400 pers/tim
  • Expresslift: 1800–3600 pers/tim

Allt avgörs av enheternas storlek och avstånd samt liftens hastighet, konstruktion och funktion. Expressliftar med hög kapacitet blir allt vanligare över hela världen, minimerar både liftköer och lift-åktid, för effektivare utförsåkning. På främst bygelliftar kan enhetsavstånden variera relativt stort från lift till lift, oftast beroende på liftens bromssträcka (får ej vara längre än värdet i meter av två gånger liftens hastighet). Kapaciteten som anges är normalt teoretiskt sedd, och kan således vara av helt andra värden i praktiken.

Vinkellift[redigera | redigera wikitext]

Vissa skidliftar, främst släpliftar, brukar kunna svängas/vinklas. Med hjälp av vändhjul rundas liftens dragvajer en liten bit, så även byglarna passerar, och därmed får liftbanan en kurva på utsatt plats längs liften. En lift med innehåll av sådan anläggning kallas "vinkellift".[5] Bygelliftar med skarp vinkling brukar ofta kunna ha en triangelformad liftgata, med en "rak" eller genande riktning på liftens nedsida.[6]

Även stolliftar (både fasta och kopplingsbara) och gondolbanor kan vinklas. Vid sådant på kopplingsbara linbanor får liften i fråga en typ av mellanstation.

Några kända stora lifttillverkare[redigera | redigera wikitext]

Tillverkarna ligger bakom den stora variationen på lifttypers konstruktionsutseenden. De främsta tillverknings- och byggföretagen är:

Liftsystem[redigera | redigera wikitext]

Parallella ankarliftar i Åre, för ökad kapacitet.
Detta avsnitt är baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia

Pistorters liftsystem kan ordnas av flera mönster beroende på storlek och topografi av området. Flera liftar kan ordnas radiellt utåt från ett gemensamt basområde, med toppstationer längs omgivande toppar. Liftar kan också köras radiellt inåt från flera basstationer till gemensamma toppmöten. Områden vid ryggen av en lång sluttning kan enkelt ha flera liftar igång parallellt. Folkrika områden kan ha två eller fler liftar parallellt intill varandra för ökad kapacitet.

I några anläggningar byggs liftar som korsar varandra: Två linbanor kan korsas med hjälp av en specialbyggd liftstolpe med passage på olika höjd över marken. Linbanor kan även enkelt korsa släpliftar och andra låggående liftar genom att bara passera ovanför. Däremot för att korsa släpliftar och övriga låggående liftar med varandra behövs hjälp av exempelvis broar eller tunnlar.

Större anläggningar har kombinationer av dessa grundläggande mönster, ofta i en nivåindelad höjd; liftar kan köras från en eller flera basområden till olika mittstationer, som även kan ansluta för endast halv sträcka.

Liftkort[redigera | redigera wikitext]

Liftkort är ett åkkort (kan ibland beskrivas som en slags "biljett") som köpes av åkaren, som i sin tur får behörighet att åka inom anläggningens liftsystem för en viss tid och per automatik utefter angivna åkregler.

På små anläggningar är det vanligt med användning av armbindel att förvara liftkortet i, och liftpersonalen kontrollerar själva dessa.

På större anläggningar har det sedan 2000-talets början blivit alltmer aktuellt med elektroniska liftkort, numera så kallade Skipass eller Key Card, som åkaren stoppar i en av sina jackfickor på vänster sida utan att behöva vidröra kortet därefter. Vid liftstationerna finns så kallade accesser, automatiska datastyrda kortläsare, med ett "vändkors" eller en grind som öppnas när accessen identifierat och godkänt liftkortet. Investeringskostnaden till en access-grind är nästan 150 000 kronor, och beroende på liftens enhetskapacitet kan antalet grindar vara alltifrån en till närmare tio. (Förr var det vanligt med ett system då åkaren hade sitt liftkort förankrat i en jojo, och manuellt drog kortet fram till kortläsaren in i en automat och således kunde passera vändkorset.) Dessa liftkort laddas på plats och kan laddas i allt från halvdagar upp till 20 dagar samt hel säsong. Stora destinationer med ett antal separata lift- och pistsystem brukar erbjuda enskilda liftkort för varje separata system till viss prisreducering, alternativt liftkort för hela destinationen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.oetztal.com/mobile/main/EN/HO/SO/PreiseInfo/Technik/index.html
  2. ^ http://www.maennlichen.ch/en/tschuggen-skilift.html
  3. ^ http://195.67.11.137/sv/Vemdalen/Skidakning/Expressliftar/Grizzly-Express/Premiar/
  4. ^ http://www.skilifts.org/old/glossary.htm
  5. ^ http://www.remontees-mecaniques.net/bdd/reportage-1152.html Bilder på Hamreliftens vinkelkonstruktion, Duved/Åre.
  6. ^ http://www.remontees-mecaniques.net/bdd/reportage-3400.html Bilder på konstruktionen hos Vinkelliften i Riksgränsen.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]