Skogshare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skogshare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Ej hotad
Skogshare i sommarpäls
Skogshare i sommarpäls
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Hardjur
Lagomorpha
Familj Harar
Leporidae
Släkte Harar
Lepus
Art Skogshare
L. timidus
Vetenskapligt namn
§ Lepus timidus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde(rött - introducerad)
Utbredningsområde
(rött - introducerad)
Synonymer
Svenskhare
Hitta fler artiklar om djur med

Skogshare (Lepus timidus) är en hare som förekommer över stora delar av palearktis, främst i tajgaområden. Den är brungrå på sommaren och vit på vintern med svarta spetsar på öronen. Den är ett populärt jaktvilt.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Hona fotograferad på Irland.

Skogsharen har en kroppslängd på 46-65 centimeter, med en svanslängd på 4,3-8 cm och en vikt på 2-4 kg.[2] Sommartid är den är grå eller brun med ljusare buk medan den inför vintern anlägger en vit eller blågrå päls. Spetsen av öronen är såväl sommar som vinter svarta men utbredningen kan variera. Den skiljs från fältharen genom kortare öron och kort svans, som till största delen är vit och ovan gråaktig och irisen är brun till svart hos skogsharen medan fältharens iris är orange.[källa behövs] Könen är utseendemässigt lika men honorna är oftast något större[3], vilket är ovanligt hos däggdjur. Spåret efter skogsharen är karakteristiskt med efter varandra ställda framfotsstämplar och i bredd stående avtryck av bakfötterna.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Skogsharen förekommer främst i arktiskt och subarktiskt klimat. Den förekommer över stora delar av palearktis och dess utbredningsområde sträcker sig från Fennoskandia till östra Sibirien. Det förekommer även isolerade populationer i Alperna, på Irland, i Polen, Storbritannien och Hokkaidō. Den har även introducerats till Shetlandsöarna och Färöarna. De nordligaste populationerna förekommer på 75°N i Ryssland och Skandinavien, och de sydligaste på 40-50°N.[1]

Skogsharen delas idag upp i 15 underarter:[1][4]

  • L. t. ainu - typlokal: Hokkaido
  • L. t. begitschevi - typlokal: Taimyr
  • L. t. gichiganus - typlokal: Gichiga, väster om Ochotska havet
  • L. t. hibernicus - typlokal: Irland
  • L. t. kamtschaticus - typlokal: Kamtjatka
  • L. t. kolymensis - typlokal: Pokhodskoe, vid floden Kolyma, nordöstra Sibirien
  • L. t. kozhevnikovi - typlokal: Ongudai, Altai
  • L. t. lugubris - typlokal:
  • L. t. mordeni - typlokal: floden Monoma, östra Sibirien
  • L. t. orii - typlokal: Nayoro, Sakhalin
  • L. t. scoticus - typlokal: norra Skottland
  • L. t. sibiricorum - typlokal: Chulymdalen, sydvästra Sibirien
  • L. t. timidus - typlokal: Uppsala, Sverige
  • L. t. transbaicalicus - typlokal: vid Bajkalsjön, Sibirien
  • L. t. varronis - typlokal: Heinzenberg, Schweiz

Polarharen (Lepus arcticus), som förekommer på Grönland och i norra Kanada, har tidigare ibland behandlats som en underart till skogsharen men betraktas numera som egen art. Ibland behandlas även populationen på Kurilerna som underarten L. t. abei.[4]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Inför vintern anlägger skogsharen en vit päls.

Över merparten av sitt utbredningsområde lever skogsharen i tajgans barrskog men även mer sällsynt i hedlandskap, exempelvis i Storbritannien.[3] Ytterligare förekommer den på gräsmark i bergsområden, i trädplantage och torra steniga sluttningar.[5] I områden där fälthare saknas lever även skogshare i låglänta områden på betes- och odlingsmark.[5]

Skogsharen är ett mest aktiv i skymnigen och på natten och tillbringar dagen i vila, ofta i en jordhåla, en skreva eller i snö. Under parningsperioden är den dock mer dagaktiv.[5] Den har mycket bra hörsel medan synen troligtvis inte är så bra, åtminstone inte vid fullt dagsljus.[källa behövs] Till följd av sina långa bakre extremiteter kan haren endast ta sig fram med språng. Innan skogsharen tar vila för dagen går den ofta tillbaka ett stycke i sitt eget spår. Sedan hoppar den åt sidan. Detta upprepas några gånger, för att vilseleda eventuella predatorer.[källa behövs] Denna teknik nyttjar den även om den jagas. Den kan även försöka att bli av med jagande predatorer genom att springa ned i fuktiga marker.[källa behövs]

Skogsharens föda består av kvistar, gräs och andra växtdelar. Skogsharen är koprofag, vilket innebär att de äter sin egen avföring. Detta gör de eftersom de saknar blindtarm. Det är ungefär som när kor idisslar. Den första avföringen som kommer ut har inte spjälkats tillräckligt, därför äter de avföringen igen för att utvinna all näring som finns i födan.[källa behövs]

Honan är dräktig 2 till 3 gånger per år och föder 1 till 7 ungar per kull.[6] Varje dräktighet pågår runt 50 dygn.

Skogsharen och människan[redigera | redigera wikitext]

Haren har alltid varit ett populärt jaktvilt.
Huvudartikel: Småviltjakt

Skogsharen är ett omtyckt vilt. Den jagas huvudsakligen med drivande hundar och då företrädesvis stövare. Vid jakt på hare används hagelgevär. Skogsharar buktar ofta snävare än vad fältharar gör, och de kan även vara benägna att genom avhopp, återvända i sina egna slag, och på annat sätt försvåra hundens arbete. Eftersom jakt på skogshare härigenom kan utgöra en än större utmaning än vad som jakt på fältharar kan göra så föredrar de flesta jägare skogsharar framför fältharar.

Tidigare förekom det även att man fångade hare med fälla. En sådan bestod av en snara som gjordes av en tunn ståltråd som applicerades vid ett känt område där det fanns harar. Denna jaktmetod är idag förbjuden i många länder.

Haren betraktas sällan som ett skadedjur utan mer som en resurs.[källa behövs] Den har inplanterats, exempelvis till England, Wales, Isle of Man och ett antal skotska öar, som jaktvilt.[5] Köttet beskrivs som välsmakande, och har använts inom La haute cuisine.[7]

Skogsharen är Medelpads landskapsdjur.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens

Hära Västerbotten [8]
Äri Älvdalen i Dalarna
Ärå Mora i Dalarna

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Smith, A.T. & Johnston, C.H. 2008 Lepus timidus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 23 november 2010.
  2. ^ Burton, J. A. (1991) Field guide to the mammals of Britain and Europe. Kingfisher Books, London.
  3. ^ [a b] Svenska Jägareförbundet [1]
  4. ^ [a b] Anders Angerbjörn & John E. C. Flux (1995) Lepus timidus, Mammalian Species, The American Society of Mammalogists, nr.495, sid:1-11
  5. ^ [a b c d] Macdonald, D.W. and Tattershall, F.T. (2001) Britain's mammals- the challenge for conservation. The Wildlife Conservation research unit, Oxford
  6. ^ Christer André (2005). Bo Tynderfeldt. red. Kunskap för jakt. Bilda förlag. sid. sida 66. ISBN 91-574-7831-7 
  7. ^ Auguste Escoffier, A guide to modern cookery, Översättning till engelska av Guide culinaire, London, 1907, W. Heinemann. Se särskilt s. 572-578.
  8. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, sida 244, [2] Lund 1862…1867 / faksimilutgåva Malmö 1962

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Haren, 1904–1926.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Christer André (2005). Bo Tynderfeldt. red. Kunskap för jakt. Bilda förlag. ISBN 91-574-7831-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]