Fälthare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fälthare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Feldhase.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Hardjur
Lagomorpha
Familj Harar
Leporidae
Släkte Harar
Lepus
Art Fälthare
L. europaeus
Vetenskapligt namn
§ Lepus europaeus
Auktor Pallas, 1778
Utbredning
Utbredningskarta (röd=ursprunglig utbredning, lila=introducerad)
Utbredningskarta (röd=ursprunglig utbredning, lila=introducerad)
Synonymer
  • Tyskhare
Hitta fler artiklar om djur med

Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som ibland kategoriseras som underart till kapharen.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fältharen har en längd på runt 50-70 centimeter exklusive svansen, som är 10 centimeter lång. Dess öron är längre än skogsharens. Kroppsfärgen är gråaktigt till gulaktigt brun och undre kroppsdelarna är vita. Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansens svarta översida.[2] Under vinterhalvåret inträder ingen eller obetydlig färgförändring.

Vid analöppning, näsa och kinder finns doftkörtlar och sekretet av de två sistnämnda ställen fördelas under pälsvården på hela kroppen. Körtelvätskan informerar artfränder om individens kön. Fältharar har väl utvecklad hörsel medan deras syn är mindre bra. På grund av ögonens position vid huvudets sidor har djuret en synvinkel av 360° men sikten framåt är därför mindre avancerad.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fältharen förekommer naturlig i Europa och västra Asien, bland annat i Pakistan, Turkiet, Iran, Irak, samt i norra Afrika. I exempelvis Alperna uppträder upp till 1 600 meter över havet. Fältharen har introducerats till olika världsdelar och är numera etablerad i östra Nordamerika, på Nya Zeeland, i Australien, på Tasmanien, Falklandsöarna, Barbados och Réunion.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fältharen är inte ursprunglig i Sverige. Den inplanterades redan av drottning KristinaLovön, där sedan ett bestånd spred sig till angränsade öar i Mälaren. På 1860-talet inplanterades den på nytt i Stockholmstrakten, liksom på Öland och Ven. Särskilt på Ven trängde den snabbt undan skogsharen.[4] Den inplanterades i Sverige 1886-87 i Skåne, och har därefter förökat sig betydligt.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten föredrar stäpp och annat gräsland som habitat men den lever även i skogar och bergsregioner. Fälthare trivs i öppna marker och föredrar om det finns inslag av buskar men bor även i skogar och kärrmarker. Den äter blad av örter samt gräs. Fältharen är mycket skygg och lever utanför parningstiden ensam. Den lämnar sitt gömställe vid skymningen och kommer tillbaka först strax före soluppgången. Under dagen sitter den utan rörelse i en grop med huvudet riktat mot vinden för att upptäcka faror så tidigt som möjligt.

Fältharen är det snabbaste landlevande djuret i Sverige och kan komma upp i hastigheter upp mot 75 kilometer i timmen. Vanligtvis har den under flykten en hastighet av 50 km/t[6]. Det finns dock fåglar (exempelvis pilgrimsfalken) som är betydligt snabbare än så. För att undkomma förföljelsen byter fältharen plötslig riktning eller hoppar. Djuret har förmåga att hoppa 3 meter högt och 7 meter långt.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Under parningstiden strider harar av hankön om en hona. Mellan januari och september är honan parningsberedd ungefär var 38:e dag. Under parningsleken blir honan förföljd av en skara hanar som försöker tränga ut motståndare. På så sätt blir flocken allt mindre och till slut har bara hanen med största snabbhet och uthållighet möjlighet att para sig med honan. Själva parningsakten tar bara några få sekunder. Efter en kort vilopaus börjar leken på nytt och honan befruktas ofta av flera hanar. Efter en lyckad parning är honan dräktig i ungefär 42 dagar[6], annars lever hon vanligtvis monogamt med en enda hane till nästa parningsberedskap.

Mellan februari och oktober föder honan, tre till fyra dagar efter det att hon blev befruktad på nytt, ungdjuren från det förra parningstillfället. Ibland kan honan vara dräktig med embryon i olika utvecklingsstadier. Före födelsen gräver honan en grop i marken som skyddar ungdjuren mot vind. Honan föder upp till fem ungar åt gången, men vanligtvis blir det två till tre. Nyfödda fältharar har redan päls samt synförmåga och förmåga att röra sig, de kallas därför borymmare. Honan diar sina ungar tre till fem veckor, vanligtvis kort efter solnedgången och ibland även på morgonen. Vid dessa tillfällen stannar honan bara tre till fyra minuter i boet på grund av att hennes kroppslukt lockar fiender till platsen. Under tider där honan diar, avvärjer hon kontaktförsök från hanar.

Nativitet och sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

De flesta fältharar dör under andra levnadsåret eller tidigare och den äldsta kända individen blev något över 12 år gammal.[1] Sjukdomar anses vara fälthararnas vanligaste dödsorsak, och en sådan sjukdom är harpest.[7]

Fältharen och människan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Småviltjakt

Det är populärt att jaga fälthare. I Sverige varierar antalet skjutna fältharar från år till år. Siffran ligger mellan 35 000 och 125 000 (under 1950-talet) individer[8]. Fälthare jagas främst med drivande hundar som stövare, men även jakt med stötande hundar och klappjakt är vanligt. I andra europeiska regioner har fältharen minskat och i dessa områden har många jägare frivilligt slutat att jaga fältharar, medan andra har sökt öka jakttrycket på fältharens predatorer. Det anses dock klarlagt att jakttrycket på fältharar inte påverkar dessa stammars storlek.[9] Ett annat hot är intensivt jordbruk och röjning av buskar och andra gömställen.[6]

Som ett av de vanligaste djuren i Centraleuropa förekommer fältharen i olika sagor (haren och igelkotten), fabler och talesätt. På grund av den höga reproduktionen blev fältharen tillsammans med ägget en symbol för påsken, se vidare påskhare. Köttet beskrivs som välsmakande, och har använts inom La haute cuisine.[10]

Fältharen kallas ibland även för tyskhare.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lepus europaeusIUCN:s rödlista, auktor, Lagomorph Specialist Group, 1996. Version 12 maj 2006
  2. ^ Fältharens svans, Nationellt resurscentrum för biologi & bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  3. ^ Reid, N. & Montgomery, W. I. (för Royal Irish Academy) Naturalisation of the brown hare in Ireland
  4. ^ Handbok för jägare och jagtvänner, Th. Hahr
  5. ^ Fälthare, Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  6. ^ [a b c] Nordens däggdjur (2004) s. 91-95
  7. ^ European Brown Hare Syndrome (EBHS), Pasteurellosis, Yersiniosis (Pseudo-tuberculosis), Coccidiosis och Tularaemia. Lamarque, F., Barrat, J. and Moutou, F., Principal diagnoses for determining causes of mortality in the European brown hare (Lepus europaeus) found dead in France between 1986 and 1994, Gibier Faune Sauvage, 1996, 13(1), pp. 53-72.
  8. ^ Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, Groddjur & Kräldjur, Norstedts, 1988, s. 244-245 ISBN 91-1-864142-3
  9. ^ Smith, R. K., Jennings, N. V. & Harris, S. A quantitative analysis of the abundance and demography of European hares Lepus europaeus in relation to habitat type, intensity of agriculture and climate, Mammal Review, 2005, 35(1), pp. 1-24.
  10. ^ Auguste Escoffier, A guide to modern cookery, Översättning till engelska av Guide culinaire, London, 1907, W. Heinemann. Se särskilt s. 572-578.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • B. Jensen, Nordens däggdjur, andra upplaga 2004, Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
  • Smith, R. K., Jennings, N. V. & Harris, S. A quantitative analysis of the abundance and demography of European hares Lepus europaeus in relation to habitat type, intensity of agriculture and climate. Mammal Review, 2005, 35(1), pp. 1-24.
  • Lamarque, F., Barrat, J. and Moutou, F., Principal diagnoses for determining causes of mortality in the European brown hare (Lepus europaeus) found dead in France between 1986 and 1994, Gibier Faune Sauvage, 1996, 13(1), pp. 53-72.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]