Tasmanien
| Tasmanien | |||
| Delstat | |||
 Tasmanien markerat på Australienkartan.
| |||
|
|||
| Motto: Ubertas et fidelitas (Fertility and Faithfulness) | |||
| Smeknamn: Tassie, Apple Isle, Island of Inspiration | |||
| Land |  Australien
| ||
|---|---|---|---|
| Huvudstad | Hobart | ||
| Största stad | Hobart | ||
| Officiellt språk | Engelska | ||
| Högsta punkt | Mount Ossa | ||
| - höjdläge | 1 617 m ö.h. | ||
| Area | 90 758 km²[1] | ||
| - land | 68 401 km² | ||
| - vatten | 22 357 km² | ||
| Folkmängd | 509 965 (2016)[2] | ||
| Befolkningstäthet | 7 invånare/km² | ||
| Inträde i unionen | 1901 | ||
| Guvernör | Kate Warner | ||
| Premiärminister | Will Hodgman (ALP) | ||
| Tidszon | AEST: UTC+10 | ||
| - sommartid | Sommartid startar den första söndagen i oktober då klockan vrids fram 1h' | ||
| Geonames | 2147291 | ||
| Förkortningar | TAS | ||
| Webbplats: tas.gov.au | |||
Tasmanien är en ö och en delstat i Australien belägen söder om Melbourne, cirka 240 kilometer från den australiska kusten. Tasmanien är 68 332 km² stor och har ca 510 000 invånare.[2] Öns största stad och delstatens huvudstad är Hobart där 221 000 av öns invånare bor. Den näst största är Launceston och ligger i den inre nordöstra delen av staten. Ön är 400 kilometer från norr till söder och 350 kilometer från öst till väst, vilket gör den till kontinentens största ö samt den 26:e största i världen.
Historia
Ursprungsfolk
På Tasmanien bodde före européernas ankomst 5 000-10 000 aboriginer. Många dog av de sjukdomar som européerna hade och många av dem sköts av nybyggare som krävde land. 1838 samlades de sista fria grupperna in och sattes i koncentrationsläger.[3] 1876 dog den sista fullblodstasmaniern, Truganini. Hennes kvarlevor grävdes 1878 upp och skelettet visades upp på Tasmaniens museum.En annan tasmanier, Fanny Cochrane Smith, gifte sig med en engelsk skogsarbetare. De tasmanska aboriginernas namn på ön är Lutriwita.
Européernas ankomst
Tasmanien upptäcktes 1643 av en holländsk sjöfarare och upptäcktsresande Abel Tasman. Han döpte landet till Van Diemens Landt efter sin uppdragsgivare Antonio van Diemen. 100 år senare kom valfångare och pälsjägare till södra Stilla Havet och många anlade baser på Tasmanien. År 1803 beslöt guvernören i New South Wales att anlägga en militärbas vid Derwent River på sydöstra Tasmanien.
Bland de första immigranterna var engelska brottslingar, som skickades till straffkolonier i Australien. I början på 1800-talet fick Tasmanien ta emot 70 000 män, kvinnor och barn. De bröt ny mark, byggde vägar och byggnader och över hela Tasmanien syns spår av deras hårda arbete. Det mest kända minnesmärket är Port Arthur på en ö utanför kusten vid Hobart. [4]
Ön kallades av européerna först för Van Diemen's Land (kallad Anthoonij van Diemenslandt av holländarna), efter Antonio van Diemen, den guvernör som sänt ut Abel Tasman (den första europé att sikta ön) på sin resa. Van Diemens land var från början en del av den brittiska kolonin New South Wales. Den 3 december 1825 blev ön en egen koloni[5], och den 1 januari 1856 byttes namn på ön och kolonin till Tasmanien för att hedra Tasman.[6] 1901 förenades de australiska brittiska kolonierna till statsförbundet Australien.
Flora och fauna
Växt- och djurlivet på Tasmanien har påverkats mycket av den australiska kontinentens geologiska historia. Kontinenten skilde sig tidig från andra landmassor och är därför sedan länge isolerad. Under tidens lopp uppkom många endemiska arter som ofta har en hög evolutionär ålder. På Tasmanien är effekten ännu tydligare då ön sedan länge är isolerad från det australiska fastlandet. Öns isolering varade inte tillräcklig länge för utvecklingen av en hel unik flora och fauna men interaktioner mellan Tasmanien och icke australiska regioner förekom mer sällan än mellan dessa regioner och Australien själv. Det sägs ofta att ön har en av den renaste och minst förorenade luften i världen.
Flora
Vegetationen i nordvästra delen av ön utgörs främst av regnskog eller liknande skogar. I övriga norra Tasmanien och öns sydvästra del förekommer gräsmarker (främst av arten Gymnoschoenus sphaerocephalus) och träskmarker. Den östra delen kännetecknas av torra och öppna skogar. Här hittas vanligen arter av akaciasläktet (Acacia) och eukalyptussläktet (Eucalyptus). I vissa regioner förekommer högplatå med mossor och bergsblommor. Av de kända 1 500 högre växtarterna som lever på ön är cirka 20 procent endemiska. Tasmaniens tempererade regnskogar är efter Alaskas skogar de äldsta i världen.
I den tempererade regnskogen växer främst endemiska arter av sydbokssläktet (Nothofagus). Där förekommer även världens högsta lövträd, jätteeukalyptus (Eucalyptus regnans), som kan bli upp till 90 meter hög och är världens näst högsta träd. Andra endemiska växter på Tasmanien är Lagarostrobos franklinii och Lomatia tasmanica. Båda består i och för sig bara av ett enda rotsystem som utbildar flera trädliknande skott och som klonar sig hela tiden. De utmärks även av sin ålder; rotsystemet av Lagarostrobos franklinii uppskattas som 3 000 till 10 500 år gammal.[8] Hos Lomatia tasmanica lever varje enskild växt ungefär 300 år men organismen klonar sig sedan 43 600 år.[9] Gigantiska ormbunksskogar som härstammar från Gondwana finns utspridda över ön. Vid kusten finns ofta sanddyner med torra buskar och gräsarter.
Redan före européernas ankomst förändrades landskapet av öns ursprungsbefolkning. Vissa ställen som ursprungligen var regnskog uppvisar därför bladvass och låga buskar. Den tempererade skogen fick tidigt en parkliknande karaktär. Nästan 45% av Tasmanien består av nationalparker och världsarvsområden och delstaten var platsen där det första miljöpartiet i världen bildades.
Fauna
Tasmaniens djurvärld är nära släkt med den australiska faunan och den kännetecknas av flera endemiska arter.
Däggdjur
Pungdjur är den dominerande djurgruppen på landet. Här lever till exempel vombater (björnliknande växtätare) och flera arter känguruer. Även den utdöda pungvargen förekom på Tasmanien. Arten förklarades inte som utdöd förrän 1986.
Antagligen kom främmande rovdjur (främst rödräven) som av européerna infördes i Australien och till och med dingon som nådde kontinenten tidigare tillsammans med asiatiska invandrare aldrig fram till Tasmanien. Rödrävens population på Tasmanien är okänd. Uppskattningar ligger mellan 200 individer och inga rödrävar alls. Hittills upptäcktes bara fyra kadaver på ön men det antas att de döda djuren flyttats till Tasmanien av skämtare.[10] Därför överlevde här endemiska arter som i Australien är utdöda, däribland vissa grävlingpungdjur och vallabyer (små arter av släktet Macropus).
En av de mest kända av arterna och symbolerna för ön tillsammans med den förmodat utdöda tasmanska tigern är den relativt närbesläktade tasmanska djävulen, där artens population på fastlandet redan är utdöd. I Tasmanien hittas även olika arter av klätterpungdjur, ringsvanspungråttor och flygpungekorrar. Pungdjuren har upptagit nästan alla ekologiska nischer på Tasmanien med undantag av vattnet. Vid havet förekommer därför djur som är kännetecknande för hela klimatzonen. De enda högre däggdjuren (Eutheria) som före européernas ankomst nådde ön var några gnagare och flera fladdermöss. De invandrade troligen norrifrån under miocen.
Likaså förekommer näbbdjuret och myrpiggsvin som tillsammans bildar ordningen kloakdjur på Tasmanien.
Fåglar
Hittills dokumenterades 262 fågelarter på Tasmanien samt på mindre öar i Bass-sundet. 182 av dessa iakttas regelmässig på ön, 72 gjorde slumpmässiga besök och en art är utdöd. Fåglar från Macquarieön som administrativt tillhör Tasmanien räknades inte med. Tolv arter är endemiska för Tasmanien och de förekommer i större populationer.[11]
En underart till australisk emu, den tasmanska emun (Dromaius novaehollandiae diemenensis), dog troligen ut i slutet av 1800-talet eller något senare. Tasmanien har även en endemisk underart av kilstjärtörn (Aquila audax).
Kräldjur
På Tasmanien finns ett stort antal olika sorters små ödlor och kräldjur, däribland tre sorters ormarter Tigerorm, Låglands kopparhuvud och Vitläppsorm varav de två förstnämnda är giftiga för människor.
Groddjur
På ön hittades bara 11 arter groddjur. Av dessa finns Crinia nimbus, Litoria burrowsae och Crinia tasmaniensis bara på Tasmanien. Även alla andra arter är ursprungliga för den australiska regionen. På ön dokumenterades den största populationen av Litoria raniformis, en hotad art som missade stora delar av utbredningsområdet i andra regioner.
Sport
Australiensisk fotboll och Cricket är de populäraste sporterna på ön. Liksom på fastlandet är Rugby League också något som många gillar och fotboll är också på uppgång. Tasmanien har ett eget lag i cricket kallat "Tasmanian Tigers" som tävlar mot de andra delstaterna i olika matcher. Det finns ett antal kända tasmanska cricketspelare som representerat det Australiska landslaget, däribland Ricky Ponting. Andra populära idrottsaktiviteter är Mountainbiking och orientering. I slutet av december varje år går segeltävlingen Sydney-Hobart av stapeln och vinnaren koras i hamnen i Hobart.
Turism
Tasmanien brukar vara ett populärt resmål på grund av sina många nationalparker som innehåller väldigt unik natur, med storslagna och extremt varierande landskap som skiljer sig avsevärt från fastlandet. "Bushwalking" är mycket populärt och de finns ofantligt många vandringsleder med alla möjliga svårighetsgrader. Till ön finns flygförbindelser med alla de stora städerna på det australiska fastlandet och man kan även åka med färjan "Spirit of Tasmania" som traverserar rutten Melbourne - Devonport genom Bass sundet. Turen tar ungefär 12 timmar.
Personer från Tasmanien
- Kronprinsessan Mary av Danmark (född Mary Donaldson)
- Truganini, tasmansk aborigin, född 1812
- Frederick Matthias Alexander (1869–1955), utvecklade Alexandertekniken
- Elizabeth Blackburn, Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2009, född i Hobart 1948
- Joseph Lyons, Australiens premiärminister på 1930-talet, född i Stanley 1879
Skådespelare
- Errol Flynn, född i en förstad till Hobart 1909
- Kris McQuade, bor i Tasmanien.
Författare
- Richard Flanagan, mottagare av Bookerpriset 2014
- Bill Mollison, mottagare av Right Livelihood Award 1981
Idrottare
- Marcos Ambrose, racerförare NASCAR
- Richie Porte, cyklist
Se även
- Clifton Beach, turistort
- Snug, kuststad
- Tasmaniens nationalparker
- Tasmaniens vildmark
- Tasmanska aboriginer
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 22 oktober 2010.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 26 oktober 2010.
Noter
- ^ Area of Australia - States and Territories. Geoscience Australia. Läst 17 november 2017.
- ^ [a b] 2016 Census QuickStats: Tasmania. Australian Bureau of Statistics. Läst 17 november 2017.
- ^ A Brief History of Tasmania” Arkiverad 18 maj 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 9 november 2017.
- ^ ”Convict History”. Läst 9 november 2017.
- ^ ”States of Australia” (på engelska). World Statesmen. http://www.worldstatesmen.org/Australian_States.html#Tasmania. Läst 29 december 2012.
- ^ Newman, Terry (1 maj 2005). ”Appendix 2: Select chronology of renaming”. Becoming Tasmania - Companion Web Site. Parliament of Tasmania. http://www.parliament.tas.gov.au/php/BecomingTasmania/BTAppend2.htm. Läst 26 augusti 2011.
- ^ ”World Heritage Values - Flora”. Parks and Wildlife Service Tasmania. http://www.parks.tas.gov.au/index.aspx?base=639. Läst 20 februari 2010.
- ^ World Heritage Values - Ancient conifers Parks & Wildlife Service, Tasmania, läst 2010-11-02
- ^ THE OLDEST LIVING PLANT INDIVIDUAL, BOTANICAL ELECTRONIC NEWS, läst 2010-11-02
- ^ Mercer, Phil (24 September 2007) 'Fox invasion fear grips Tasmania', BBC NEWS
- ^ ”Tasmania”. Birds Australia website. Birds Australia. Arkiverad från originalet den 20 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100620141051/http://www.birdsaustralia.com.au/the-organisation/tasmania.html. Läst 27 maj 2010.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Tasmanien.- Officiell webbplats
| |||||||||||
|