Vichyregimen
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Det rosa området visar den del av Frankrike som Tyskland ockuperat, Elsass-Lothringen (rött) annekterades av tyskarna. Vichyregimen regerade i det blå området. Det gröna området var ockuperat av Italien. Den 11:e november 1942 ockuperade Tyskland även Vichyfrankrike.
Notera att utomeuropeiska departement inte syns på denna karta.
| Frankrikes historia | |
  Denna artikel är en del av en serie |
|
| Tidsaxel | |
|---|---|
| Gallien (–486) | |
| Frankrike under medeltiden (486–1453) | |
| Hundraårskriget (1337–1453) | |
| Tidigmoderna Frankrike (1453–1789) | |
| Franska revolutionen (1789–1799) | |
| Första republiken (1792–1804) | |
| Första kejsardömet (1804–1814) | |
| Bourbonska restaurationen (1814–1830) | |
| Julimonarkin (1830–1848) | |
| Andra republiken (1848–1852) | |
| Andra kejsardömet (1852–1870) | |
| Tredje republiken (1870–1940) | |
| Vichyregimen (1940–1944) | |
| Frankrikes provisoriska regering (1944–1946) | |
| Fjärde republiken (1946–58) | |
| Femte republiken (1958–) | |
|
Frankrike-portalen |
Vichyregimen eller Vichyfrankrike, officiellt kallad L'État français, var en statsbildning i Frankrike från 1940 till 1944. Vichyregimen bildades efter den nazityska invasionen i juni 1940 och styrde den södra "fria zonen" av Frankrike samt de flesta franska kolonier. Efter att Tyskland i november 1942 även ockuperat den södra delen behöll Vichyregimen administrationen av zonen. Statschef var marskalk Philippe Pétain.
Namnet Vichyregimen kommer av att regeringen hade sitt säte i kurorten Vichy som ligger söder om den s.k. demarkationslinjen som delade landet. Frankrikes traditionella huvudstad Paris ingick i det område som Tyskland höll ockuperat från början.
Den auktoritära Vichyregimens devis var "Travail, famille, patrie" (arbete, familj och fosterland), och inte Frankrikes gamla revolutionära "Liberté, égalité, fraternité" (frihet, jämlikhet och broderskap). Landets officiella namn, och styrelseskick, ändrades också, Republique Française ("Franska republiken") ersattes av L'État Français ("Franska staten").
Innehåll |
Bakgrund [redigera]
Efter att tillsammans med Storbritannien ha förklarat krig mot Tyskland men därefter lidit stora nederlag, befann sig Frankrike våren 1940 i ett besvärligt militärt och politiskt dilemma. Två politiska läger bildades, där den ena ståndpunkten var att en vapenvila var nödvändig, medan andra sidan ville fortsätta kampen mot nazisterna genom att hämta resurser från Algeriet och andra kolonier. Överste Charles de Gaulle, som den 6 juni utsetts till biträdande försvarsminister av regeringscefen Paul Reynaud, var förespråkare för fortsatt kamp. General Maxime Weygand, marskalk Philippe Pétain, samt politikerna Pierre Laval och François Darlan ville ingå vapenvila med tyskarna.
Den tyska armén nådde Paris den 14 juni. Regeringschefen Paul Reynaud avgick den 16 juni och Frankrikes president utsåg Philippe Pétain att efterträda honom. Dagen efter deklarerade Pétain att Frankrike skulle ge upp kriget. Den 22 juni skriver fransmännen under stilleståndsavtalet med Tyskland. Den franska regeringen hade då flyttat från Paris till kurorten Vichy. Här samlas den 10 juli, i stadens kasino, Tredje franska republikens parlament för sista gången och röstar för instiftandet av en ny konstitution och ger statens alla maktbefogenheter till marskalk Petain. Den franska republiken blir den nya auktoritära staten État français som kom att kallas "Vichyregimen".
Vapenvilan [redigera]
Den 22 juni 1940 skrev den franska delegationen under fördraget som innebar vapenvila med hårda eftergifter. Undertecknandet skedde i Compiègne, i samma tågvagn som hade använts när Tyskland tvingades skriva under vapenvilan som avslutade första världskriget. Enligt avtalet hamnade norra Frankrike samt Atlantkusten under tysk ockupation. Frankrike skulle bekosta underhållet av den tyska armén samt betala ett krigsskadestånd på 400 miljoner francs (gamla franc, värda en hundradedel av den nya franc som föregick euron) om dagen. Dessutom ingick det en klausul om att fartygen i den franska flottan skulle återgå till de hamnar de hade legat i i fredstid, varav vissa befann sig i den ockuperade zonen. Frankrike skulle också ställa landets administration i Nazitysklands tjänst.
Erkännande [redigera]
Vichyregimen erkändes som Frankrikes legala regering av bland andra Tyskland, USA och Sovjetunionen som alla skickade ambassadörer. När regimen upprättades 1940, var USA och Sovjetunionen fortfarande neutralt med Tyskland.
Vichyregimens politik [redigera]
Vichyregimen baserades på en traditionell ultrakonservativ ideologi; arbete, familj och fosterland. Man ville höja den allmänna moralen som man ansåg hade blivit fördärvad under Tredje republiken och som man menade var en av anledningarna till att kriget förlorats. Regimen ville samla folket och läka dess själ genom ett patriarkaliskt auktoritärt styre. Fadersgestalten och statschef var marskalk Philippe Pétain; 84-årig hjälte från första världskriget. "Den enda auktoritet som finns är den jag delegerar", fastslog han.[1]
Petain och hans ministär kunde införa lagar och förordningar utan demokratiskt godkännande. Allmänna val upphörde, censur infördes, fackföreningar och arbetsgivarorganisationer förbjöds, politiska ledare och tjänsteman valdes inte längre utan tillsattes av regimen, domstolar fick nya rättsordningar, frimurare och f.d. parlamentsledamöter sattes i fängelse, kommunister förföljdes.
Vichyregimen förespråkade en samarbetspolitik med tyskarna, kallad ”collaboration”. Genom detta trodde Vichyregimen att man kunde behålla den franska statens suveränitet även under ockupation. Som auktoritär konservativ regim stod Vichyregimen den nazistiska nära och många dekret som påbjöds av tyskarna infördes även av Vichyregimen, ibland på deras eget initiativ. En Judelag infördes 1940 som förbjöd judar att inneha offentliga tjänster, arbeta som lärare, eller ha ledande poster inom förlagsbranchen, filmindustrin, teater och radio. Lagen utvidgades senare till arbetsförbud för judiska advokater, läkare, bankmän, fastighetsmäklare och andra yrkesområden. Regimen bedrev också, liksom tyskarna, ”arisering” vilket betydde att judisk egendom överfördes i arisk ägo. Tavlor, hus, aktier och företag i judisk ägo konfiskerades av den franska staten.[2]
Den franska polisen samarbetade också med SS i jakten på motståndsmän, kommunister och judar. Se till exempel Vélodrome d’hiver-räden och Räden i Marseille 1943.
Vichyregeringen blev under ockupationsåren alltmer fascistisk; 1944 blir milisledaren och SS-Sturmbannführer Joseph Darnand inrikesminister och grundaren av franska nazistpartiet (RNP) Marcel Déat blir arbetsmarknadsminister.
Utrikespolitik [redigera]
Vichyregimen förgrundsgestaler var, trots alliansen med Storbritannien, i grunden inga Englands-sympatisörer vilket förstärktes dagarna före regimens bildande; den franska flottan utgjorde en stor maktfaktor i kriget och den brittiske premiärministern Winston Churchill såg till att en brittisk flotta sändes ut den 3 juli 1940 för att ställa den franska flottan i Mers el-Kébir inför ett ultimatum, där de uppmanades att antingen ansluta sig till den engelska flottan eller att ge sig av till franska Västindien. Den franske amiralen François Darlan vägrade, utan att ha informerat regeringen om de möjligheter som erbjudits, och under den strid som följde förstördes de viktigaste franska fartygen och 1 297 franska sjöman dödades, 350 sårades.
I och med att Frankrike ingick ett stilleståndsavtal med Tyskland bröts alliansen med Storbritannien.
Förhållandet till England förvärrades ytterligare av att General Charles de Gaulle fått en fristad London, varifrån han höll sina offentliga tal till den franska nationen. I England bildades också motståndsorganisationen Det fria Frankrike, France Libre, vars kärna utgjordes av franska politiker som flytt till Storbritannien eller USA. Organisationen France Libre formade de "Fria franska styrkorna" som stred på de allierades sida i Nordafrika och Mellanöstern.
Vichyfrankrike ockuperas 1942 [redigera]
Den 11:e november 1942 ockuperade Tyskland även Vichyfrankrike, det var tyskarnas reaktion på att de västallierade landsatt trupper i Marocko. Efter ockupationen av Vichyfrankrike fortsatte tyskarna att styra Frankrike som två delar, men den frihet som Vichyfrankrike tidigare haft försvann trots att Vichyregimen formellt bibehöll administrationen.
Slutet för den tyska ockupationen [redigera]
Den 6:e juni 1944 inleddes Operation Overlord, den västallierade landstigningen i Normandie, norra Frankrike. Den 15:e augusti 1944 inledde de västallierade även Operation Anvil-Dragon i södra Frankrike. De allierade nådde Paris den 25:e augusti. Frankrike befriades och Frankrikes provisoriska regering med Charles de Gaulle som regeringschef tillträdde och återinförde den republikanska konstitutionen.
Efter kriget [redigera]
Efter de allierades invasion i Frankrike flyttades Pierre Laval och Philippe Pétain på Hitlers order av SS till slottet Sigmaringen i Baden-Württemberg den 20 augusti 1944.[3] Efter krigsslutet dömdes Laval till döden och arkebuserades. Även Pétain dömdes till döden, men De Gaulle lät straffet omvandlas till livstids fängelse.
Personer i Vichyfrankrike [redigera]
- Philippe Pétain, Statschef
- Pierre Laval, Regeringschef (1940, 1942–1944)
- François Darlan, Regeringschef (1941–1942)
- Maxime Weygand, Överbefälhavare i armén och försvarsminister.
- Charles Huntziger, General och försvarsminister (1940-1941)
- René Bousquet, Rikspolischef (1942 -1943)
- Xavier Vallat, Chef för Kommissariatet för judiska frågor (1941-1942).
- Louis Darquier de Pellepoix, Chef för Kommissariatet för judiska frågor (1942-1944).
- Marcel Déat, Bildade det nationalsocialistiska partiet Rassemblement national populaire (RNP) 1941. Var arbetsminister från mars 1944 fram till de allierades invasion i juni.
- Joseph Darnand, Milisledare, SS-Sturmbannführer, Rikspolispolischef 1944 och därefter inrikesminister.
- Maurice Papon, generalsekreterare för prefekturen Gironde, Bordeaux, i den ockuperade zonen.
Se även [redigera]
- Frankrike under andra världskriget
- Fria Frankrike
- De Fria franska styrkorna
- Franska motståndsrörelsen
- Andra världskriget: Frankrikes befrielse
- Pithiviers (transitläger)
- Drancy (interneringsläger)
- Compiègne (interneringsläger)
- Le Vernet (interneringsläger)
- Räden i Marseille 1943
- Vélodrome d’hiver-räden
Källor [redigera]
Michael Curtis: Verdict on Vichy, Phoenix Press, UK, 2004. ISBN 1-84212-669-5
- ^ Curtis, 2004, p 88
- ^ Curtis, 2004, Chapter VI, p 123-155
- ^ Jean-Noel Bonhomme La Seconde Guerre mondiale en France Rennes 2009, Édilarge S.A. ISBN 978-2-7373-4803-7 sid 114
Vidare läsning [redigera]
- R.O. Paxton: Vichy France: Old Guard and New Order, 1940-1944, Columbia University press, 2001. ISBN 0-214-66903-3
