Epifor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stilfigurer
Allegori
Allitteration
Anafor
Anastrof
Descriptio
Divisio
Dysfemism
Ellips
Epifor
Eufemism
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Hypofor
Katakres
Kiasm
Liknelse
Litotes
Malapropism
Metafor
Metonymi
Parallellism
Paratax
Paronomasi
Pars pro toto
Pleonasm
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Självmotsägelse
Stegring
Symploke
Synekdoke
Tautologi
Trikolon
Zeugma

Epifor[-fo:´r] (grek. epiphora ,"tillförande", "tillfogande", av epipher att "tillföra") är en stilfigur som är motsatsen till anafor vilket betyder att i slutet av varje mening sker två eller flera upprepningar av meningssatsen.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Klassiskt exempel[redigera | redigera wikitext]

  • -”In 1931, ten years ago, Japan invaded Manchukuo - without warning. In 1938, Hitler occupied Austria - without warning. In 1939, Hitler invaded Poland – without warning. And now, Japan has attacked Malaya, Thailand and the United States – without warning." - Franklin D. Roosevelt

Alldagligt exempel[redigera | redigera wikitext]

  • Är ni osäker på vilken uppvärmning ni skall välja? Välj luftvärmepump. Är inomhusklimatet viktigt? Välj luftvärmepump. Är ni mån om låga uppvärmningskostnader? Välj luftvärmepump.
  • Genom en minskad invandring har mångfaldens syfte gått förlorad, matkulturens skiftningar gått förlorad, vardagskunskapen om olika kulturer gått förlorad.
"Dessa ord, dessa mina ord, dessa mina sista ord."
"Pappa är snäll, mamma är snäll, alla är snälla."

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Motsatsen till epifor är anafor, med detta menas att talaren upprepar ett ord eller en fras i början av flera meningar. Symploke är kombinationen av dessa två stilfigurer med detta menas att man i både början och slutet upprepar en fras i mer än två meningar. Ordlek är en annan stilfigur som ger användaren tillåtelse att leka med ord utan att det uppfattas störande.

Genom att använda sig av stilfiguren stegring i texten bidrar också detta till att epiforens klimax blir mera kraftfull.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Rhetorica Ad Herennium i Översättning av Birger Bergh, år 2005. Rhetor förlag & Birger Bergh 4.4.19
  • Klassisk Retorik för vår tid av Janne Lindqvist Grinde, år 2008. Studentlitteratur 4.sid 281