Sermocinatio

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stilfigurer
·
DIALOG
Apostrofering
Descriptio
Divisio
Hypofor
Illeism
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Sermocinatio
·
JÄMFÖRELSE
Allegori
Antites
Kenning
Liknelse
Metafor
Metonymi
Pars pro toto
Synekdoke
·
ORDLEK
Malapropism
Oxymoron
Paronomasi
Zeugma
·
STRUKTUR
Anastrof
Isokolon
Kiasm
Parallellism
Trikolon
·
TILLÄGG
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Perifras
Pleonasm
Polysyndeton
Stegring
Tautologi
·
UPPREPNING
Allitteration
Anadiplos
Anafor
Assonans
Epanalepsis
Epifor
Rim
Symploke
Synonymi
·
UTESLUTNING
Asyndeton
Ellips
Ironi
Litotes
Meiosis
·
ÖVRIGT
Antonomasi
Dysfemism
Eufemism
Exclamatio
Katakres

Sermocinatio är en retorisk stilfigur (trop) som innebär att talaren låtsas citera ett yttrande från något dött, stumt eller frånvarande.[1] Sermocinatio är besläktad med stilfiguren prosopopeia. Skillnaden mellan de två är att sermociatio alltid citerar något vilket inte prosopopeia nödvändigtvis gör.

Sermocinatio kan därför ses som att man lägger ord i mun på någon eller något, men den kan även användas för att göra ett ställningstagande.[1]

Exempel[redigera | redigera wikitext]

  1. "Vart är vi på väg?" frågar ni
  2. Förr eller senare kommer ni tänka "Hon hade rätt"
  3. Jag skulle säga att motståndaren kallar er för "fiende"
  4. Efter denna föreläsningen kommer ni viska "detta var ju intressant"

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lindqvist, Janne (18 mars 2020). Klassisk retorik för vår tid (2:3). sid. 292