Identitetspolitik

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken. Minoriteters influens är ett slags social influens som äger rum när majoriteten påverkas att erkänna minoriteters trosuppfattningar och beteenden. Till skillnad från andra influenser innefattar detta en personlig förändring av den egna åsikten, vilket kallas konvertering.

Historia

Termen identitetspolitik har använts sedan ungefär 1960-talet. Ett syfte med identitetspolitiken har varit att ge röst åt de som känner sig förtryckta och därför inte ansett sig kunna uttrycka ett upplevt förtryck - en process av medvetandegörande som skiljer identitetspolitiken från den liberala uppfattningen att politik bedrivs av egenintresse.

Identitetspolitik är ett fenomen som uppstod först i de radikala utkanterna av demokratiska samhällen i vilka mänskliga rättigheter erkänns. Termen används sällan för motståndsrörelser i enpartistater eller diktaturer. De ingående delarna av identitetspolitiken kan sägas ha funnits i de allra tidigaste uttrycken för feminism, etniska rörelser och gayrörelsen. Formellt sett kan det till och med härledas till Karl Marx uppfattningar om klasser som medvetandegörs om sig själv och därmed utvecklar en klassmedvetenhet.

Klassidentitetspolitik beskrevs första gången kortfattat i en artikel av L. A. Kauffman, vilken spårade dess ursprung till Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), en organisation som kämpade för medborgerliga rättigheter i USA under tidigt 1960-tal. Fastän SNCC skapade många av dess grundläggande principer, och flertaliga black power-grupper vidareutvecklade dem, fann de uppenbarligen inget behov av att också skapa en benämning för fenomenet. Snarare uppstod termen när utomstående grupper - och då särskilt ras- och etnicitetsspecifika kvinnosaksgrupper, i synnerhet black feminism - började anta handlingssättet under senare delen av 1960-talet. Spår av identietspolitik kan också återfinnas i gayrörelsens tidigaste skrifter som till exempel Dennis Altmans Homosexual: Liberation/Oppression ( 1971), Jeffrey Weeks Coming Out:Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present (1977), och Ken Plummers The Making of the Modern Homosexual (1981). Ett av de äldsta skriftliga beläggen för identitetspolitik kan återfinnas i Combahee River Collective Statement i april 1977, sedermera omtryckt i många antologier, och Barbara Smith och Combahee River Collective har givits äran för att ha myntat termen vilken de definierade som "en politik som växte fram ur vårt gemensamma material av erfarenheter såsom svarta kvinnor". Vissa grupper har kombinerat identitetspolitik med marxismens klassanalys och klassmedvetenhet - det mest anmärkningsvärda exemplet är Svarta pantrarna - men detta är inte nödvändigtvis kännetecknande för fenomenet. Ett annat exempel är MOVE som blandar svart nationalism med anarkoprimitivism (en radikal form av grön ideologi som grundas på idén att civilisationen är ett förtryckande instrument varför man borde återgå till jägar-samlar-samhälle) och är relaterad till neoluddismen.

Under 1980-talet blev identitetspolitiken mycket framträdande och allierade sig med nya samhällsorienterade aktivistgrupper.

Debatt och kritik

Rörelsens kännetecken

Diverse rörelser har i efterhand tillskrivits benämningen, trots att de verkat långt innan termen identitetspolitik myntades. Historikern Arthur M. Schlesinger diskuterade utförligt identitetspolitik i sin bok The Disuniting of America. Schlesinger, som är en varm anhängare av liberalismens fokus på medborgerliga rättigheter, argumenterar för att liberal demokrati förutsätter en gemensam grund för fungerande kultur och samhälle.

Enligt detta synsätt skadas det civila samhället av att politiken bygger på grupper som blir marginaliserade, varför dess förfäktare verkar mot att få ett slut på marginaliseringen. Schlesinger tycker att "medborgarrättsrörelser borde sträva mot att majoritetssamhället visar full acceptans och integrerar de marginaliserade grupperna, snarare än /.../ att bevara marginaliseringen genom att lyfta fram olikheterna."

HBTQ-frågor

De tidigaste stegen mot den moderna gayrörelsens födelse var nära förbunden med identitetspolitik. För att de homosexuellas frågor skulle hamna på den politiska dagordningen, var homosexuella tvungna att offentligt få en homosexuell identitet och "komma ut". På 1980-talet blev identitetens politik central i gayrörelsens kamp. Detta öppnade för förändring men också kritik. Några HBTQ-rättsaktivister samt queerteoretiker kom att kritisera hur identitetspolitiken gestaltade sig inom gayrörelsen. Andra queeraktivister, påverkade av Judith Butler, framhöll vikten av att inte anta en redan given identitet utan att istället omskapa och förgöra identiteter genom performativitet. Det finns också rättrogna anhängare av identitetspolitik som har utvecklat sina egna ståndpunkter på grundval av Gayatri Chakravorty Spivaks arbeten, och har beskrivit något slags form av identitetspolitik såsom strategisk essentialism, en form som har försökt samarbeta med hegemoniska diskurser för att förändra förståelsen av universiella målsättningar.

Liberala gayrättsaktivister fortsätter verka för full acceptans för homosexuella inom majoritetssamhället, men queeraktivister gör istället ställningstagandet att de står utanför majoritetssamhället och de har ingen önskan att deltaga i det eller accepteras av det. De förra kristiserar de senares förhållningssätt och menar det vara kontraproduktivt och befästa diskriminering och attityder i samhället mot HBTQ-folk. De senare kontrar med att de förra försöker upplösa HBTQ-identiteterna för att kapitalisera på andra slags privilegier (rasliga, ekonomiska, geografiska).

Homogenitet och essentialism

Några kritiker framhärdar att just den intoleranta homogeniteten i majoritetskulturen gör full acceptans omöjlig och att rörelser för social rättvisa borde sträva efter, inte integration utan snarare mångkulturalism, utan att för den skull bevara homogeniteten och det motstånd som hör till denna.

Andra kritiker av identitetspolitik hävdar att den lutar mot essentialism eftersom några av dess företrädare antar eller underförstår att genus, ras eller annan grupptillhörighet är fixerade eller biologiskt bestämda enheter (eller som i frågan om homofrigörelsen, att den baseras på den freudianska idén att alla drivs av sin sexualitet), snarare än att uppfattas som sociala konstruktioner. Sådan kritik är vanligast i grupper som sammanbinds av frågor om genus och sexuell läggning, i vilka det att definiera egenskaper är kontroversiellt.

Gemensam identitet

Ytterligare några kritiker har påstått att de grupper som sammanbinds av gemensam identitet annan än klass (till exempel religiös identitet eller neurodiversitet) kan stjäla energi från mer fundamentala frågor såsom klasskamp i kapitalistiska samhällen. Också de som stödjer homosexuallas rättigheter, religionsfrihet och är antirasistiska kan anse dessa i bästa fall vara sidofrågor.

Sådana argument har framförts av ett flertal skribenter, till exempel Eric Hobsbawm, Todd Gitlin, Michael Tomasky, Richard Rorty, Sean Wilentz, Robert W. McChesney, Bart Landry, och Jim Sleeper. Hobsbawm, i synnerhet, har kritiserat nationalismer och principen om självbestämningar av nationer vilken antogs internationellt efter andra världskriget, eftersom regeringar sällan är annat än uttryck för den styrande klassen eller makten, och deras uppkomst orsakade flera av krigen på 1900-talet. Av den anledningen hävdar Hobsbawm att identitetspolitik, som queernationalism eller islamism, endast är andra varianter av den borgerliga nationalismen.

Se även

• Livsstil
• Personlig identitet
• Parallellsamhälle
• Biopolitik
• Sekteriskt våld
• Fettaktivism

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Identity politics, 4 maj 2014.

Källförteckning

• Gary Younge, Who Are We - And Should It Matter in the 21st Century? (Viking, London, 2010, ISBN 978-0-670-91703-7, OCLC 500783871), (Nation, NY, 2011, ISBN 978-1-56858-660-1, OCLC 663952482)
• Gad Barzilai, Communities and Law: Politics and Cultures of Legal Identities University of Michigan Press, 2003. ISBN 978-0-472-03079-8
• Carol Hanisch, "The Personal is Political," in Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2003 (first pub. 1970). ISBN 978-0-641-71168-8
• Kimberlé Williams Crenshaw, "Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color," in Kimberlé Crenshaw, Neil Gotanda, et al., editors, Critical Race Theory: The Key Writings That Formed the Movement, New York: The New Press, 1995, p. 357. ISBN 978-1-56584-271-7
• W.E.B. Du Bois, The Souls of Black Folk (New York: Penguin Books, 1989, M.E. Elbert, ed., first published 1903).
• David Campbell, Writing Security. United States Foreign Policy and the Politics of Identity (University of Minnesota Press, Revised Edition, 1998). ISBN 978-0-8166-3144-5
• Walker Connor, "Ethnology and the Peace of South Asia," World Politics, Vol. 22, No. 1 (October 1969), pp. 51–86.
• Gad Barzilai, Communities and Law: Politics and Cultures of Legal Identities. Ann Arbor: University of Michigan Press, 2003. ISBN 0-472-11315-1
• Matthew Hughey, White Bound: Nationalists, Antiracists, and the Shared Meanings of Race. Stanford, CA: Stanford University Press, 2012. ISBN 978-0-8047-7694-3
• Eric Hobsbawm, The Age of Extremes: A History of the World, 1914–1991.New York: Pantheon Books, 1994. ISBN 0-394-58575-5
• Shulamit Firestone, The Dialectic of Sex. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2003 (first pub. 1970). ISBN 978-0-641-71168-8
• Yash Ghai, Public Participation and Minorities, (London: Minority Rights Group International, 2003)
• Toni Morrison, "Home," in The House that Race Built (New York: Pantheon Books, 1997) p. 3; see also the other essays in this collection. ISBN 978-0-679-76068-9
• Tzvetan Todorov, On Human Diversity: Nationalism, Racism, and Exoticism in French Thought (Cambridge MA: Harvard University Press, 1993).
• Monica Duffy Toft, The Geography of Ethnic Violence: Identity, Interests, and the Indivisibility of Territory (Princeton NJ: Princeton University Press, 2003). ISBN 0-691-12383-7
• Smadar Lavie, “Writing Against Identity Politics: An Essay on Gender, Race, and Bureaucratic Pain,” American Ethnologist (Volume 39, Issue 4, pp. 779–803, 2012).http://www.academia.edu/2240813/Writing_Against_Identity_Politics_An_Essay_on_Gender_Race_and_Bureaucratic_Pain_AE_

Externa länkar

• Initiative on Religion in International Affairs at Harvard
• Identity politics, Stanford Encyclopedia of Philosophy, July 16, 2002
• Joan Mandel. "How Political is the Personal?: Identity Politics, Feminism and Social Change", University of Maryland, Baltimore County
• Hasan Bülent Paksoy, IDENTITIES: How Governed, Who Pays?