Identitetspolitik

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på perspektiv utifrån tillhörighet till en sociokulturell grupp i syfte att bevara denna grupps ställning och stärka dess intressen. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de har som medlemmar av grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet.

Ofta är det kopplat till att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället.[1] Exempel på sådana identiteter är grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Ett av de äldsta skriftliga beläggen för termen spåras till 1974 då den användes i ett manifest av den afroamerikanska kvinnogruppen Combahee River Collective.[2] Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik.[3] Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitik.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Termen identitetspolitik har använts sedan ungefär 1960-talet. Ett syfte med identitetspolitiken har varit att ge röst åt dem som är förtryckta och inte fått utrymme att uttrycka förtrycket – en process av medvetandegörande som skiljer identitetspolitiken från den liberala uppfattningen att politik bedrivs av egenintresse.

Identitetspolitik är ett fenomen som uppstod först i de radikala utkanterna av demokratiska samhällen i vilka mänskliga rättigheter erkänns.[källa behövs] Termen används sällan för motståndsrörelser i enpartistater eller diktaturer. De ingående delarna av identitetspolitiken kan sägas ha funnits i de allra tidigaste uttrycken för feminism, etniska rörelser och gayrörelsen. Formellt sett kan det till och med härledas till Karl Marx uppfattningar om klasser som medvetandegörs om sig själva och därmed utvecklar en klassmedvetenhet.

Klassidentitetspolitik beskrevs första gången kortfattat i en artikel av L. A. Kauffman, vilken spårade dess ursprung till Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), en organisation som kämpade för medborgerliga rättigheter i USA under tidigt 1960-tal.[4][förtydliga] Fastän SNCC skapade många av dess grundläggande principer, och åtskilliga black power-grupper vidareutvecklade dem, fann de uppenbarligen inget behov av att också skapa en benämning för fenomenet. Snarare uppstod termen när utomstående grupper – och då särskilt ras- och etnicitetsspecifika kvinnosaksgrupper, i synnerhet black feminism – började anta handlingssättet under senare delen av 1960-talet. Spår av identitetspolitik kan också återfinnas i gayrörelsens tidigaste skrifter som till exempel Dennis Altmans Homosexual: Liberation/Oppression (1971),[5][6] Jeffrey Weeks Coming Out: Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present (1977), och [7] Ken Plummers The Making of the Modern Homosexual (1981). Ett av de äldsta skriftliga beläggen för identitetspolitik kan återfinnas i Combahee River Collective Statement i april 1977, sedermera omtryckt i många antologier,[8] och Barbara Smith och Combahee River Collective har givits äran för att ha myntat termen vilken de definierade som "en politik som växte fram ur vårt gemensamma material av erfarenheter såsom svarta kvinnor".[9] Vissa grupper har kombinerat identitetspolitik med marxismens klassanalys och klassmedvetenhet – det mest anmärkningsvärda exemplet är Svarta pantrarna – men detta är inte nödvändigtvis kännetecknande för fenomenet. Ett annat exempel är MOVE(en) som blandar svart nationalism med anarkoprimitivism.

Under 1980-talet blev identitetspolitiken mycket framträdande och allierade sig med nya samhällsorienterade aktivistgrupper.[10]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Rörelsens kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Diverse rörelser har i efterhand tillskrivits benämningen, trots att de verkat långt innan termen identitetspolitik myntades. Historikern Arthur M. Schlesinger diskuterade utförligt identitetspolitik i sin bok The Disuniting of America. Schlesinger, som är anhängare av liberalismens fokus på medborgerliga rättigheter, argumenterar för att liberal demokrati förutsätter en gemensam grund för fungerande kultur och samhälle.

Enligt detta synsätt skadas det civila samhället av att politiken bygger på grupper som blir marginaliserade, varför dess förfäktare verkar mot att få ett slut på marginaliseringen. Schlesinger tycker att "medborgarrättsrörelser borde sträva mot att majoritetssamhället visar full acceptans och integrerar de marginaliserade grupperna, snarare än /.../ att bevara marginaliseringen genom att lyfta fram olikheterna."[11][citat från källa efterfrågat]

Hbtq-personer[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste stegen mot den moderna hbtq-rörelsens födelse var nära förbunden med identitetspolitik. För att hbtq-personers livsvillkor skulle hamna på den politiska dagordningen, var hbtq-personer tvungna att offentligt få en identitet och "komma ut". På 1980-talet blev identitetspolitik central i gayrörelsens kamp. Detta öppnade för förändring men också kritik. Några[vilka?] hbtq-rättsaktivister samt queerteoretiker kom att kritisera hur identitetspolitiken gestaltade sig inom gayrörelsen.[förtydliga] Huvudfåran inom queerfeminismen var istället influerad av poststrukturalistiska kritiker av identitetspolitik som Judith Butler, Wendy Brown och Joan W. Scott, vilka framhöll vikten av att inte anta en redan given identitet utan att istället omskapa och förgöra identiteter genom performativitet. Ytterligare en kritiker av identitetspolitik är litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivaks vars arbeten visar på hur underordnade gruppers identiteter alltid är formade ovanifrån, men också har diskuterat behovet att trots dess begränsning omfamna ett slags strategisk essentialism, en form som har försökt samarbeta med hegemoniska diskurser för att förändra förståelsen av universella målsättningar.[förtydliga]

Liberala hbtq-rättsaktivister fortsätter verka för full acceptans för hbtq-personer inom majoritetssamhället, men queeraktivister gör istället ställningstagandet att de står utanför majoritetssamhället och inte har någon önskan att deltaga i det eller accepteras av det. De förra kritiserar de senares förhållningssätt och menar det vara kontraproduktivt att befästa diskriminering och attityder i samhället mot hbtq-personer. De senare kontrar med att de förra försöker upplösa hbtq-identiteterna för att kapitalisera på andra slags privilegier (rasliga, ekonomiska, geografiska).[12][13]

Homogenitet och essentialism[redigera | redigera wikitext]

Några kritiker framhärdar att just den intoleranta homogeniteten i majoritetskulturen gör full acceptans omöjlig och att rörelser för social rättvisa borde sträva efter, inte integration utan snarare mångkulturalism, utan att för den skull bevara homogeniteten och det motstånd som hör till denna.

Andra kritiker[vilka?] av identitetspolitik hävdar att den lutar mot essentialism eftersom några av dess företrädare[vilka?] antar att genus, ras eller annan grupptillhörighet är fixerade eller biologiskt bestämda enheter, snarare än sociala konstruktioner. Sådan kritik är vanligast i grupper som sammanbinds av frågor om genus och sexuell läggning, där det kan vara kontroversiellt att definiera egenskaper för hårt.

Gemensam identitet[redigera | redigera wikitext]

Andra kritiker har påstått att grupper som sammanbinds av gemensam identitet annan än klass (till exempel religiös identitet eller neurodiversitet) kan stjäla energi från mer fundamentala frågor såsom klasskamp i kapitalistiska samhällen. Sådana argument har framförts av ett flertal skribenter, till exempel Eric Hobsbawm,[14] Todd Gitlin,[15] Michael Tomasky, Richard Rorty, Sean Wilentz, Robert W. McChesney, Bart Landry, och Jim Sleeper.[16]

Hobsbawm, i synnerhet, har kritiserat nationalismer och principen om självbestämmande av nationer vilken antogs internationellt efter andra världskriget, eftersom regeringar sällan är annat än uttryck för den styrande klassen eller makten, och deras uppkomst orsakade flera av krigen på 1900-talet. Av den anledningen hävdar Hobsbawm att identitetspolitik, som queernationalism eller islamism, endast är andra varianter av den borgerliga nationalismen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Identity politics, 4 maj 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brown, Wendy (1994). Politics out of History 
  2. ^ Haider, Assad (2018). Mistaken Identity: Race and Class in the Age of Trump 
  3. ^ Heyes, Cressida. ”Identity Politics”. Stanford Encyclopedia of Philosophy (Metaphysics Research Lab, CSLI, Stanford University). http://plato.stanford.edu/entries/identity-politics/. Läst 11 november 2012. 
  4. ^ L. A. Kauffman, "The Anti-Politics of Identity," Socialist Review (Oakland, Calif.) 20, no. 1 (January–March 1990), 67–80.
  5. ^ Altman, Dennis (1971). Homosexual: Liberation/Oppression. Australia 
  6. ^ Weeks, Jeffrey (1977). Coming Out: Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present. London: Quartet 
  7. ^ Plummer, Ken (1981). The Making of the Modern Homosexual. London: Hutchinson 
  8. ^ Se bl.a. Capitalist Patriarchy and the Case for Socialist Feminism, ed. Zillah R. Eisenstein (New York: Monthly Review Press, 1978)
  9. ^ Harris, Duchess. From the Kennedy Commission to the Combahee Collective: Black Feminist Organizing, 1960-1980, in Sisters in the Struggle: African American Women in the Civil Rights-Black Power Movement, eds: Bettye Collier-Thomas, V. P. Franklin, NYU Press, 2001, ISBN 0-8147-1603-2, p300
  10. ^ Calhoun, Craig (1994). Social Theory and the Politics of Identity. Blackwell. ISBN 9781557864734 
  11. ^ Översatt till svenska. M.A. Chaudhary & Gautam Chaudhary, Global Encyclopaedia of Political Geography, New Delhi, 2009, ISBN 978-81-8220-233-7, p.112
  12. ^ Ndegayforum.org 27067 Arkiverad 13 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  13. ^ Nndegayforum.org 27052 Arkiverad 13 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  14. ^ Amielandmelburn.org.uk articles Arkiverad 29 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  15. ^ PBS.org, Thinktank transcript 235
  16. ^ Ppionline.org Arkiverad 17 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]