Italiens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln behandlar Italiens historia.

Italien har bidragit till att forma den kulturella och samhälleliga utvecklingen i hela medelhavsområdet och har haft stort inflytande över europeisk kultur i övrigt. Betydande kulturer och civilisationer har existerat där sen förhistorisk tid. Greker bosatte sig på den italienska halvöns sydspets under 900- och 800-talet f.Kr. Efter Magna Graecia dominerade etruskerna och icke minst romarna denna del av världen i flera århundraden. Under medeltiden och renässansen var Italien ett kärnområde för europeisk religion, filosofi, vetenskap och konst.

Etruskerna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Etrusker

Etruskerna kom till Italien landvägen över Alperna under 1000-talet f.Kr. och bredde snart ut sig till mellersta Italien. Etruskerna blev aldrig fler än italerna men kom med tiden att härska över dessa, främst med hjälp av sin tekniskt sett överlägsna civilisation.

Romarna[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Roms historia, Romerska riket, och Italia (Romerska riket)
Karta över Italien till kejsar Augustus tid

Italiens äldsta historia dominerades av grekerna och etruskerna. Senare fick etruskerna konkurrens om de centrala och norra delarna av halvön av romare.

Medeltid[redigera | redigera wikitext]

476 störtades den siste romerska kejsaren av germanen Odoacer som härskade över Italien fram till 493. Odoacer behöll i stort sett alla romerska seder och kulturella drag. Hans styre avslutades när ostrogoterna, under ledning av Theoderik den store, erövrade Italien. Detta ledde till det gotiska kriget under vilket de östromerska arméerna vann en pyrrhusseger över goterna i Italien. Det gotiska kriget förstörde Italiens infrastruktur och möjliggjorde erövringar av den mer barbariska germanska stammen, langobarderna. Langobarderna etablerade ett kungarike i norra Italien och i tre distrikt i södra delen. Efter den langobardanska invasionen underställdes påvarna (exempelvis St. Gregorius) nominellt det östra kejsardömet. 756 besegrade frankiska styrkor langobarderna och gav påvedömet juridisk auktoritet över större delen av centrala Italien, därmed skapandes kyrkostaten.

Se även ostrogoter, Venedig och Genua

Renässans och modern tid[redigera | redigera wikitext]

Se även renässansen och Napoleonkrigen

Italiens enande[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Italiens enande och Kungariket Italien
Karta över Italien före första världskriget

Kungariket Sardinien kom att leda enandet i norr. De bildade allians med Frankrike mot Österrike. Frankrike och Sardinien vann ett krig mot Österrike och erhöll vissa delar av dagens Italien.

I söder intog Garibaldi från Sicilien de södra delarna och överlämnade styret av dessa stater till Sardinien. 1861 utropas kungadömet Italien.

1866 tog Italien Preussens sida i ett krig mot Österrike. Preussen vann detta krig vilket medförde att Italien erhöll Venedig.

1870 utbröt ett krig mellan Preussen och Frankrike, som en del av Tysklands enande. Italien tog åter Preussens sida och efter vinst erhöll Italien Rom, som blev huvudstad 1870.

Italien och första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Italienska fronten 1916-17

Österrikarna organiserade sig och svarade med en attack riktad mot Venedig. Kriget slutade med vapenstilleståndet november 1918. Efter kriget fick Italien allt land söder om Brennerpasset och territorier kring Trieste. Trots det rådde det oroligheter och missnöje. Italien menade att man borde fått mer land av Österrike-Ungern med tanke på insatsen mot dem under kriget. Det var i detta klimat Benito Mussolini kom till makten 1922.

Fascismen under Mussolini[redigera | redigera wikitext]

Mussolini
Se även: Fascism i Italien

1922 utbröt en generalstrejk som följdes av ännu en politisk kris. Med förevändning att skapa ordning anträddes 27 oktober 1922 Marschen mot Rom, då 20 000 fascister i tre kolonner tågade mot Rom från Tivoli, Monterotondo och Civitavecchia.[1] Mussolini anlände 28 oktober 1922 till Rom för att under påtryckningar mot den svage och psykiskt instabile kung Viktor Emanuel utses till premiärminister hellre än en socialistisk och öppet antimonarkistisk regering, vilket skedde 31 oktober 1922. I koalitionsregeringen ingick utöver Mussolini endast tre fascister samt fascistsympatisören Giovanni Gentile men även Partido Popolare Italiano (kristdemokratiskt), Partido Liberal (liberalt) samt Partido Social Democratico (vänsterliberalt), vilket bidrog till att ge de tidigare missnöjesorienterade fascisterna en borgerlig anstrykning.

Ockupationen av Fiume och Korfu, med efterföljande skadestånd till Italien vann brett stöd, liksom Lausannefördraget, där Mussolini förhandlade till sig rätten till Dodekaneserna, som enligt tidigare avtal skulle överlämnas till den nybildade turkiska republiken. Det avgörande slaget mot den sköra italienska demokratin kom samma år då den tongivande socialistledaren Giacomo Matteotti, som anklagat Mussolini för valfusk kidnappades i april 1924, troligen av fascistiska rebeller. Detta utlöste en politisk kris vilken inledningsvis antogs bli slutet för Mussolinis politiska karriär, men istället kom att bli den fascistiska regimens födelse.

Socialförsäkringssystemet byggdes kraftigt ut och arbetslösheten stävjades genom en rad massprojekt inom industri och jordbruk. Fascistiska organisatorer började likrikta olika organisationer i samhället, från ungdomsorganisationer som Balilla eller Figlio Della Lupa till fackföreningar och medier. Idrottsklubbar, biografer, hotell, infrastruktur och teatrar byggdes ut i hög utsträckning och landet fick ett ekonomiskt och industriellt uppsving. Mussolini benämnde sin ideologi som korporativism eller "nationalkorporativism"

1935 säkrade den italienska armén herraväldet över Libyen där Mussolini utropade sig själv till islams beskyddare, anföll Abessinien med en större diplomatisk kris som följd och Italiens utträde ur NF. Följande år kunde Mussolini efter Addis Abebas fall på Piazza Venezia i Rom utropa bildandet av det nyromerska imperiet med Viktor Emanuel III som kejsare. Brytningen med de tidigare allierade Storbritannien, Frankrike och Österrike följdes av en beroendeställning av Nazityskland.

Italien och andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Mussolini och Hitler inför Münchenöverenskommelsen 1938.

Italien under ledning av Benito Mussolini var en av axelmakterna under andra världskriget. Mussolini trodde att kriget skulle gå snabbt och att man skulle kunna utöka sina kolonier på bekostnad av de allierade. Efter en mindre inledande offensiv besegrades Italien snart i Nord- och Östafrika av de brittiska styrkorna. Italiens områden i Östafrika ockuperades snart helt men i Nordafrika stannade motoffensiven upp då styrkor skickades till Grekland då man invaderade landet via Albanien i oktober 1940. Italienarna lyckades med stor hjälp av tyskarna driva ut britterna från Grekland och de italienska trupper var en stor del av de som ockuperade landet.

I Medelhavet misslyckades den italienska flottan att besegra de brittiska flottstyrkorna (en bidragande faktor till detta var brist på bränsle och det förödande anfallet mot Taranto) vilket ledde till att britterna kunde förse sina trupper i Nordafrika med förråd och fortsätta kriget där.

Sedan de tysk-italienska styrkorna i Nordafrika slutligen besegrats av britterna och av de amerikanska styrkorna som hade landsatts i Operation Torch 1943, och sedan de allierade erövrat Sicilien, var stödet för Mussolini och kriget svagt bland det italienska etablissemanget. För de allierades del påbörjades en lång offensiv som gick relativt långsamt bland annat på grund av den bergiga terrängen som var lätt att försvara. De tysk-italienska styrkorna besegrades inte förrän våren 1945.

Efter Italiens inträde i andra världskriget och framförallt sedan motgångarna snabbt började komma för Italien blev bindningarna med Mussolini en politisk belastning för Vittorio Emanuele III som avsatte Mussolini 1943 efter att de allierade landstigit på det italienska fastlandet och förklarade krig mot Tyskland. Det slutade med att tyskarna och Adolf Hitler kom till undsättning och bildade en norditaliensk fascistisk republik, Salòrepubliken där Mussolini (som först fängslats på kungens order men räddades av tyskarna i en spektakulär undsättningsoperation hösten 1943) blev tyskarnas marionettfigur.

Italien efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Första italienska republiken och Andra italienska republiken

Den av fascismen misskrediterade Viktor Emanuel III abdikerade till förmån för sonen Umberto II men 1946 ersattes monarkin med en republik efter en folkomröstning om statsskick. Folkomröstningen slutade med seger för republikanerna, som fick 54,3 procent av rösterna mot monarkisternas 45,7 procent. Kungafamiljen ur huset Savojen måste då lämna landet. Det var också det första valet där kvinnor fick delta. Den nya republikens konstitution trädde i kraft den 1 januari 1948. I Parisavtalet från 1947 förlorade Italien även formellt kolonierna Libyen, Etiopien och Eritrea. Italienska Somaliland hamnade under brittiskt styre och sedan under italiensk förvaltning 1949–1960. Italien förlorade också mindre landområden till Frankrike (Briga och Tenda), Grekland (Dodekanes med Rhodos) och Jugoslavien (Istrien, Fiume, Zara och Norddalmatiska öarna).

Alcide de Gasperi

Under statsministern Alcide De Gasperi blev Italien medlem i Nato 1949, Europarådet och med Romfördraget 1957 blev Italien en av grundarna till Europeiska ekonomiska gemenskapen. Democrazia Cristiana dominerande fram till 1990-talet den italienska politiken. Under 1950-talet upplevde norra Italien en stark ekonomisk tillväxt (miracolo economico) och många flyttade från det fattiga Syditalien till de norra delarna.

Under 1970- och 80-talet ökade det politiska våldet från vänster- och högerextremister, bland annat Röda brigaderna. 1978 kidnappades och mördades Aldo Moro av Röda brigaderna. Under 1970-talet var Moro en av de ivriga tillskyndarna av kommunistledaren Enrico Berlinguers förslag om ett samarbete mellan det Italienska kommunistpartiet och Moros kristdemokrater. Berlinguer menade att en parlamentarisk koalition var att föredra i ett av politiska och ekonomiska kriser drabbat Italien. 85 människor dödades, omkring 200 människor skadades vid Bombdådet i Bologna 1980. Några timmar efter explosionen tog den nyfascistiska organisationen Nuclei Armati Revoluzionari (NAR) på sig ansvaret för dådet. Regeringsmakten var mycket instabil med minst ett regeringsskifte per år, mellan socialister och kristdemokrater.

1984 slöts ett nytt konkordat med den katolska kyrkan där katolicismen förlorade statusen som statsreligion. Mani pulite var en korruptionshärva som avslöjades i början av 1990-talet, och ledde till politisk kollaps. Det nya politiska landskapet, dominerat av Silvio Berlusconis parti Forza Italia, kallas andra italienska republiken.

I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencylopedin multimiedia plus, 2000 (uppslagsord Benito Mussolini)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]