Michael Ignatieff

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Michael Ignatieff år 2011

Michael Grant Ignatieff, född den 12 maj 1947 i Toronto, är en kanadensisk historiker, författare, journalist och politiker inom Kanadas liberala parti som var partiledare 2008-2011.[1]

Uppväxt och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Ignatieffs farföräldrar kom från den ryska adeln och flydde till Kanada efter ryska revolutionen 1917.[1] Hans farfar var Pavel Ignatieff (1870-1945) som var utbildningsminister under tsar Nikolaj II, och hans farfars far var diplomaten Nikolaj Ignatiev (1832-1908).[2] Michael Ignatieffs far, George Ignatieff, var kanadenisisk diplomat och han tillbringade därför en stor del av sin uppväxt utomlands, på faderns tjänstgöringsorter. Kort efter hans födelse flyttade han med sina föräldrar till New York där hans far var Kanadas representant vid FN:s atomenergikommission (UNAEC). 1959 började han vid Upper Canada College, en internatskola i Toronto.

Ignatieff påbörjade 1965 universitetsstudier vid Trinity College vid University of Toronto. Under universitetsstudierna engagerade han sig politiskt genom att kampanja för den liberale premiärministern Lester Pearson i valrörelsen 1965 och som nationell ungdomsledare för Pearsons efterträdare Pierre Trudeau i valrörelsen 1968.[1] Ignatieff tog bachelorexamen i historia från Trinity College 1969. Han studerade därefter vid Harvard University där han tog en Ph.D. 1976.

Författarskap och akademisk verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Ignatieff tillträdde 1976 en position som lärare vid University of British Columbia i Vancouver. 1978 fick han en position vid University of Cambridge. I Cambridge fick han kontakt med andra liberala intellektuella, och deltog i ett diskussionforum kring historia, filosofi och konst, vilket inspirerade honom att bli författare istället för att fortsätta en akademisk karriär.[1]

Hans första bok kom ut 1978, under titeln A Just Measure of Pain, och var en studie av det engelska fängelsesystemet i form av det moderna fängelsets och de nya bestraffningsmetodernas framväxt 1770–1840. Hans två följande böcker var Wealth and Virtue (1983) och The Needs of Strangers (1984). Vid denna tid började han också skriva många tidnings- och tidskriftsartiklar.[1]

Den egna familjen blev föremål för både tidskriftsartiklar och boken The Russian Album (1987), en familjebiografi över fem generationer som belönades med Heinemannpriset. Ignatieff gav sig även på att skriva skönlitteratur i form av Aysa (1991), en berättelse om en ryss i exil under andra världskriget, och Scar Tissue (1993; utgiven på svenska 1994 som Sprickor i vävnaden), en delvis självbiografisk berättelse om en man som tar hand om sin döende mor.[1]

Han var från 1987 knuten till BBC som programledare och presentatör av flera TV-serier med historiska motiv, bland annat Blood and Belonging (1993) om nationalism, som också utkom i bokform 1994 som Blood and Belonging: Journeys Into the New Nationalism. Under 1990-talet återvände han också periodvis till olika universitet som gästprofessor.[1] Hans biografi över Isaiah Berlin från 1998 blev också mycket uppmärksammad.

2001 utsågs Ignatieff som föreståndare för Carr Center for Human Rights Policy vid Harvard University.[1] 2005 lämnade han Harvard och återvände till Kanada för att bli gästprofessor vid University of Toronto, och gick strax därefter in i den kanadensiska politiken.

Ignatieff talar vid invigningen av Central European Universitys campus i Wien i november 2019.

Efter att han lämnat parlamentet och partiledarposten 2011 var han verksam vid University of Toronto 2011-2013, först vid Massey College 2011-2012 och därefter som professor vid Munk School of Global Affairs 2012-2013.[3] Han var också verksam vid Carnegie Council for Ethics in International Affairs i New York 2012-2015 och professor vid Shorenstein Center on Media, Politics and Public Policy inom Kennedy School of Government vid Harvard University.

Sedan 2016 är Ignatieff rektor för Central European University (CEU). Under hans rektorstid utspelade sig den konflikt mellan CEU:s grundare George Soros och den ungerska regeringen under Viktor Orbán som ledde till att CEU 2019 flyttade från Budapest till Wien.[4][5]

Nationalismforskning[redigera | redigera wikitext]

Michael Ignatieffs intresse för nationalism och etnisk politik är, trots att han är akademisk historiker, snarare journalistens och fältantropologens än arkivforskarens. Hans personliga historia, säger han själv, har gjort honom till kosmopolit: en far född i Ryssland och en mor född i England, en period i Jugoslavien, studier och arbete i Frankrike, Storbritannien, Kanada och USA. Därtill kommer att han under 1980- och 1990-talen har tillbringat mycket tid på resor till nationalismens brännpunkter och krigsskådeplatser. Hans böcker är därför essäer och reportage, avsedda för en bred läsekrets, snarare än traditionella akademiska analyser. Det hindrar honom emellertid inte från att inträngande bearbeta vissa av nationalismforskningens centrala teman. En viktig utgångspunkt för Michael Ignatieff är vad man skulle kunna kalla hans sociologiska kosmopolitism. Eftersom hans eget utgångsläge var att nationalismen var på utdöende ställer Ignatieff frågan om vad som gör nationalismen möjlig på ett mer grundläggande och rannsakande sätt än nästan alla andra av nationalismens uttolkare. Det som särskilt fångar hans uppmärksamhet är att nationalism, och även främlingsfientlighet, tycks djupast drabba dem som i själva verket har mest gemensamt. Krigen på Balkan blir därvid särskilt illustrativa. Serber och kroater är påfallande lika varandra i de allra flesta avseenden, bortsett från religionen som ändå inte utövades så aktivt av de flesta. Men det skenbart paradoxala i detta, menar Ignatieff, är fullt logiskt. Han åberopar förvisso en del forskning och teori om nationalismen för att förklara sina iakttagelser, alltifrån berättelsen om Kain och Abel över Freuds idéer om gruppaggressioner och "de små skillnadernas narcissism" till sentida nationalismteoretiker som Ernest Gellner. Men vad han framför allt gör är att han på plats, genom sina iakttagelser och samtal med serber, kroater och andra etniska grupper, försöker tränga bakom teoriernas generaliseringar, in i nationalismens banala, vardagliga mekanismer. Hur vän eller granne kan bli fiende, hur tolkningsmönster och värderingar omformas.

Av detta gör Michael Ignatieff inte någon teori, han formulerar knappt någon tes. Men han gör mekanismerna synliga, och han reder ut komplexa, och som det förefaller helt förvirrade, historiska skeenden under 1980- och 1990-talen till meningsfulla sammanhang. Skulle man ändå våga sammanfatta hans uppfattning skulle det bli i form av två punkter. Den första gäller den nationalistiska aggressionens drivkrafter. Nationalismen, menar Ignatieff, är ett försvar av små skillnader av den typ som finns på Balkan. Under politiskt sönderfall, som till exempel när det federala Jugoslavien störtade samman, får dessa små skillnader stor betydelse, särskilt om de används i kampen mellan olika etniska grupper om sociala rättigheter. Michael Ignatieff misstror med andra ord nationalismens roll som ideologi och mobiliseringsfaktor; den är sekundär och används bara för att legitimera ett hat och en aggression som redan är för handen.

Den andra punkten gäller försvaret av nationen som politisk gemenskap. Michael Ignatieff misstror den postnationalism han tidigare omfattade, och förordar istället en medborgarnationalism. Denna nyvunna övertygelse hos honom hänger samman med hans analys av nationalismens drivkrafter. Eftersom det är ett sönderfall av civilitetens institutioner som möjliggör nationalistisk aggression, så gäller det att till varje pris slå vakt om dessa institutioner. Man kan beklaga att det är så, och inte utan vemod gör Ignatieff det, men än så länge är dessa institutioner i allt väsentligt förankrade i nationalstaterna. Paradoxalt nog utgör alltså den toleranta nationalstatens försvar det verkningsfullaste medlet mot nationalismen.

Politisk verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Ignatieff var ledamot av Kanadas underhus för valkretsen Etobicoke-Lakeshore i Ontario, en förortsvalkrets i Toronto-området, från 2006 till 2011.[1]

Han ställde upp i partiledarvalet i december 2006 men förlorade i sista valomgången mot Stéphane Dion och blev i stället vice partiledare. I valet i oktober 2008 gick tappade liberala partiet i röstandel, vilket innebar att den konservative Stephen Harper och hans minoritetsregering kunder sitta kvar. Partiledaren Stéphane Dion avgick därför i december 2008. Ignatieff blev då tillförordnad partiledare och utsågs till ordinarie partiledare 2 maj 2009. Han var samtidigt oppositionsledare.

Under sin tid som partiledare försökte Ignatieff föra liberala partiet i en riktning mot en mer stram ekonomisk politik i kombination med ett bevarande av de välfärdsprogram som utmärkt liberalernas regeringsperiod.[1] Efter att Kanada undkom finanskrisen 2007–2008 med mindre allvarliga konsekvenser än bland annat USA, bibehöll dock det konservativa partiet sitt förtroende inom den ekonomiska politiken. I mars 2011 prickades den konservativa regeringen av en kommitté i parlamentet för att inte ha offentliggjort budgetinformation. Ignatieff initierade då ett misstroendevotum mot regeringen, som ledde till att regeringen Harper fälldes och att Kanada gick till val. Konservativa partiet fokuserade sin valkampanj på ekonomiska frågor, där de åtnjöt förtroende, och Liberala partiet under Ignatieff fick försvara sig från attacker från vänster från Nya demokratiska partiet (NDP), som hade framgångar opinjonen, särskilt i Quebec. Valet i maj 2011 blev en stor motgång för Liberala partiet, som fick sitt sämsta valresultat sedan partiet bildades och blev tredje största parti i underhuset. Ignatieff förlorade också sin plats i parlamentet och avgick som partiledare dagen efter valet.[1]

Bibliografi i urval (svenska översättningar)[redigera | redigera wikitext]

  • Sprickor i vävnaden (Scar tissue) (översättning Nils A. Bengtsson, Bromberg, 1994)
  • Krigarens heder: etniska krig och det moderna samvetet (The warrior's honor) (översättning Åsa Lindén, Daidalos, 1999)
  • Det virtuella kriget: Kosovo och därefter (Virtual war) (översättning Kent Lindkvist, Daidalos, 2001)
  • "Den sista tillflyktsorten". Ingår i antologin Nationens röst (SNS, 2001), s. 395-414

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Michael Ignatieff, Encyclopædia Britannica, läst 2020-04-20
  2. ^ Profile: Michael Ignatieff of Canada's Liberal Party, BBC News, 2011-04-29
  3. ^ Biography Arkiverad 14 december 2019 hämtat från the Wayback Machine., Michael Ignatieff, läst 2020-04-20
  4. ^ Ny lag hotar ungerskt universitet, Sveriges radio, 2018-12-03
  5. ^ Universitet flyttar – efter press från Ungerns regering, Sveriges radio, 2017-04-22

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]