Neapelgult

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Relief, Processionsgatan i Babylon c:a 600 f. Kr.

Neapelgult är ett orangegult pigment vars verksamma beståndsdel utgörs av blyantimonat (Pb3(SbO4)2. Det användes i keramisk glasyr i Babylons tegelreliefer redan på 600-talet f.Kr. och senare i den europeiska medeltidens, renässansens och barockens majolika och fajans. Som pigment inom konstmåleriet började det dock inte användas förrän kring år 1700, och inom byggnadsmåleriet har det främst använts för dekorationsmålning.

De första exakta recepten för dess framställning lär enl uppgift ha offentliggjorts år 1758. Men den som länge gällt som färgens uppfinnare i den moderna versionen var jesuitpatern och målaren Andrea Pozzo, som år 1702 skulle ha framställt stoffet. [1]

Fram till 1900-talets mitt betraktades Neapelgult som ett av de bästa gula pigmenten, men idag produceras det nästan inte alls.[2]

I en internationella pigmentdatabasen Colour Index har neapelgult namnet PY41 och nummer C.I.77588 och 77589.[3]

Även andra substanser än blyantimonat har marknadsförts under namnet Neapelgult.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 1946-, Sandenor, Örjan, (1981 ;). Allmogemålarnas material och redskap. Länsmus. i Gävleborgs län. ISBN 9186244027. OCLC 185924880. https://www.worldcat.org/oclc/185924880 
  2. ^ [a b] Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991) (på danska). Farvekemi. Uorganiske pigmenter.. Köpenhamn: G.E.C. Gad. sid. 148-151 
  3. ^ ”The Color of Art Pigment Database: Pigment Yellow, PY”. Art is Creation. Arkiverad från originalet den 6 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160306095313/http://artiscreation.com/. Läst 1 april 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]