Palestina (region)

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 10 januari 2018 kl. 11.13 av Jlandin (Diskussion | Bidrag) (+förtydligande om orsak till delning av Osmanska riket)
Den här artikeln handlar om geografiska regionen Palestina. För andra betydelser, se Palestina (region) (olika betydelser).
En satellitbild från 2003 över Palestinaregionen.
Nationella gränser visas i ljusgrått. Observera, att Golanhöjderna, som på denna karta markeras som israeliskt, är erkänt som en del av Syrien av alla FN-stater utom Israel.

Palestina (arabiska: فلسطين, Filasṭīn, av grekiskans Παλαιστίνη; latin: Palæstina; hebreiska: פלשתינה, Palestina; syriska: ܦܠܫܬ, Falasṭīn, Filisṭīn) är en geografisk region som omfattar området mellan Medelhavet och Jordanfloden jämte andra närliggande områden.

Namnet Palestina härrör ursprungligen från Filisteen, ett kustområde vilket enligt Bibeln ungefär motsvarar dagens israeliska kust och Gaza.[1] Kejsar Hadrianus hade efter flera uppror behov av att slutgiltigt kuva judarna och om möjligt utplåna deras hemland varför han gav det område som tidigare utgjort provinsen Judeen (Juda och Benjamins stammars område) namnet Palæstina, vilket är en latiniserad form av Filisteen, år 135. Namnet "Palestina" kom alltså att bli det allmänt använda genom romarna. Namnet var dock väletablerat[2] sedan länge och användes bland annat på grekiska (åtminstone sedan 400-talet f.Kr., bland annat av Herodotos), också av judarna. Regionen omfattar det mesta av det territorium som de bibliska regionerna Israels land (Eretz Yisrael), Utlovade landet och Heliga landet gjorde anspråk på. Historiskt har den varit känd som den sydliga delen av större regionala områden som Kanaan, Södra Syrien, ash-Sham och Södra Levanten.

Genom delningen av det brittiska NF-mandatet Palestina[3] 1921 blev Transjordanien (sedermera Jordanien) undantaget från mandatets text om skapandet av ett nationellt hem för judar.

Med Palestina avses idag den stat som skapades genom FN:s generalförsamlings så kallade delningsresolution nr 181 från 1947 [4]. Resolutionen innehöll en fördelning av de territorier som skulle tillfalla den judiska staten Israel respektive den arabiska staten Palestina. Till Palestina hänfördes Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza. Avsikten med beslutet var att det skulle upprättas två stater, en judisk och en palestinsk. Resolutionen gav såväl den palestinska som den israeliska staten folkrättslig grund. Baserat på detta beslut utropade Israel sin självständighet 14 maj 1948. Omedelbart efter staten Israels utropande erkändes den nya staten, med resolutionen som grund, av Förenta staterna, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien och invaldes även i FN ett knappt år senare, den 11 maj 1949.

Efter 1967 års krig antog säkerhetsrådet resolution nr 242[5] som reviderade resolution nr 181 genom att fastslå att såväl Israels som Palestinas gränser vid fredsöverenskommelsen skulle vara såväl "säkra" som "erkända". I 242-resolutionen fastslogs också det folkrättsliga kategoriska förbudet att förvärva territorium med våld. Enligt denna grundsats har Israel således ingen rätt till de landområden som ensidigt annekterats. [6][7]

Den Palestinska befrielseorganisationen PLO utropade 1988 staten Palestinas självständighet. Den har hittills erkänts av cirka 130 stater, bland annat av Sverige hösten 2014, men åtnjuter än så länge i praktiken ingen fullständig självständighet.[källa behövs]

Geografi

Den geografiska uppdelningen är omstridd vilket behandlas i Israel/Palestina-konflikten.

Det historiska områdets gränser är inte helt väldefinierade, men den romerska provins som 100 e.Kr. bytte namn från Syria Judaea till Syria Palestinae motsvarar idag ungefär dagens Syrien, Israel, Gaza och Västbanken, södra Libanon samt västra Jordanien som gränsar till Palestina. Andra definitioner utgår från det område som under antiken var under judisk kontroll i de två hebreiska statsbildningar som existerade (Kungariket Israel och Juda rike); beskrivningen av områdets gränser finns i den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet).

Befolkning

Vid krigsslutet 1914 beräknas 11–12 % av den arabiska befolkningen i området Palestina ha varit kristna och resten muslimer.[8][9] Samtidigt var enligt den brittiska folkräkningen[källa behövs] drygt 12% av befolkningen i området etniska judar (86660 judar av 689272 invånare), en siffra som fram till 1916 minskade till ungefär hälften.[källa behövs]

Judar under osmanska tiden

När det osmanska riket erövrade området Palestina 1517 fanns det i huvudsak fyra judiska centra: Jerusalem, Tiberias, Safed och Hebron. Det största samhället var Safed. Där bodde 10 000 judar, varav de flesta hade fördrivits från Spanien 1492. De sysslade med livsmedelshandel och vävning. Safed var också ett sjudande kulturellt och mysticistiskt centrum. Där skrev Josef Karo 1555 sin betydelsefulla Shulchan Aruch (Det dukade bordet). Där verkade kabbalisten Isaac Luria och hans lärjungar under långa tider. 1586 berövade myndigheterna Jerusalems församling Nachmanides synagoga. Judarna förlorade sin främsta gudstjänstplats. De flyttade då till Samuels grav, som ligger på det högsta berget som vetter mot Jerusalem norrifrån. Enligt officiell statistisk under slutet av seklet varierade antalet judar i Jerusalem mellan 1 000 – 1 500. De levde i tre kvarter, bland annat det Judiska Kvarteret, med anor från Romartiden. Så man beräknar att det fanns ca 12 000 judar i bara Safed och Jerusalem men fler fanns på andra platser och städer.[10]

Folkgrupper under modern tid

1871-1872 uppgick antalet invånare till 382 000 personer: 85 % muslimer, 11 % kristna och 4 % judar. Befolkningen bodde i sammanlagt 657 byar och 13 städer. Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safed.[11] 1914 hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.[12][13] När den brittiska mandatmyndigheten genomförde sin första folkräkning 1922 visade det sig att totalbefolkningen hade minskat på grund av första världskriget, till totalt 757 182, varav muslimer 590 890 (78 %), judar 83 794 (11 %), kristna 73 024 och övriga 9 474.[14][15]

Den judiska immigrationen från Centraleuropa ökade till följd av nazisternas maktövertagande i Tyskland år 1933, och än mer från Östeuropa efter andra världskrigets slut och Förintelsens uppdagande. Enligt FN:s undersökningskommission, UNSCOP, hade Palestina år 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33 % judar, 58 % muslimer och 8 % kristna. [12][16] För befolkning efter 1948 se Israel, Palestinska myndigheten och Palestinakonflikten.

Historia

Äldre historia

Mer än en miljon gamla spår av förmänniskor (Homo erectus) har hittats i Jordandalen. Norr om Nasaret har påträffats skelett av Homo sapiens, ungefär 100 000 år gamla. I Ramalla och i Betlehem har man hittat redskap från natufisk kultur (ca. 12800–10300 f.Kr.). En av världens äldsta städer ligger i området: Jeriko fanns redan omkring 9000 f.Kr.

Under den tidigare bronsåldern (3000–2200 f.Kr.) uppstod stadsstater, omgivna av skyddsvallar. Under mellersta bronsåldern (2200–1500 f.Kr.) influerades området av de omgivande civilisationerna, bland annat Egypten, Mesopotamien och Syrien.

Kanaanéer och filistéer

Det första historiskt kända folket i området var kanaanéerna, som var ett stadscentrerat folk (och många av dagens storstäder i området härstammar från den tiden). Under den senare delen av det andra millenniet före Kristus trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska pelishtim) – från vilka romarna gav Palestina dess nya namn – och hebréerna, vilka också kom att absorbera flera kanaaneiska kulturella drag.

Hebreisk historia

Omkring år 1000 f.Kr. upprättades Kungariket Israel av hebréernas kung David, vilket dock med hans död kom att delas i två: resterna av Kungariket Israel i norr och Juda rike i söder. Omkring år 732 f.Kr invaderades Israel av den assyriske konungen Tiglat-Pilesar III och försvagades kraftigt. År 720 f.Kr invaderade assyrierna igen, men denna gång krossades Israel och befolkningen deporterades. De nordliga hebréernas plötsliga försvinnande från historien har dock gett upphov till legender om de försvunna stammarna; förmodligen assimilerades de med assyrierna.[17] År 586 f.Kr. erövrade den babyloniske kung Nebukadnessar II både det assyriska riket och Juda rike i söder där även Jerusalem ingick. Nebukadnessar fördrev hebréerna till Babylon, den i Gamla testamentet så kallade Babyloniska fångenskapen.

Persiskt välde

Den persiske konungen Kyros den store erövrade Babylon 559 f.Kr och lät hebréerna återvända till Jerusalem med omnejd. Han lade grund till det akamenidiska storriket som sträckte sig från Centralasien till Grekland ner till östra Egypten.

Efter den Babyloniska fångenskapen år 539 f.Kr. återvände vissa judar, men inte alla befolkningsgrupper, till Palestina, där man i huvudsak livnärde sig som nomadiserande herdar eller som fiskare och hantverkare. Man ägnade sig också åt fåravel, jordbruk och handel i liten skala. Självklart följde administratörer, präster och aristokratin med och intog sina poster. Området man återvände till var bara något större än Kalmar län och sträckte sig 20 mil i längdriktningen och kanske som mest 10 mil inåt land från Medelhavskusten.

Grekerna

Diadochirikena cirka år 303 f.Kr.

Efter belägringen av Tyre år 332 f.Kr gav den dåvarande akemenidiske härskaren Dareios III kontroll över hela antika Syrien till den makedonske konungen Alexander III,[18] även känd som Alexander den store. Med undantag för Gaza kapitulerade därefter samtliga byar i regionen utan strid till den grekisk-makedonska hären som invaderade Egypten som var en akamenidisk vasallstat. År 330 f.Kr besegrades slutligen Dareios III av Alexander.[19] Denne underkuvade snart hela det väldiga Perserriket, störtade akemeniderna och drog vidare ända bort till Punjab i Indien.

Alexander den stores många nygrundade städer vittnar om hans medvetenhet om svårigheten att hålla samman ett så stort rike med militära medel. Han strävade efter att etablera en stadskultur i sann grekisk anda, som ekonomiskt och kulturellt skulle hålla samman hans erövringar. Alexandria i Nildeltat blev den största av dessa städer. Palestina blev genom Alexander en del av den hellenistiska världen, med sin internationella och universella världsbild. Det syns tydligt i städer som Caesarea, Tiberias och Samaria. Efter Alexanders död 323 f.Kr. föll hans rike sönder i delar som togs över av hans generaler, de så kallade diadochirikena. Från ca 200 f.Kr kom Palestina att domineras av en av dessa efterträdarstater, Seleukidiska riket.

Syriska krigen

Mellan 274 f.Kr och 168 f.Kr pågår de syriska krigen mellan seleukiderna och Ptolemaiska Egypten, också en efterträdarstat till Alexander den stores rike. Krigen utspelades i nordöstra Egypten samt antika Syrien, inkluderat Palestina och försvagade kraftigt båda parter. För att finansiera krigen tänkte man lägga beslag på de rikedomar som det ryktades om skulle finnas i Jerusalems tempel.[källa behövs] Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet sedan man i Puniska krigen besegrat Kartago.

År 168 f.Kr belägrades Alexandria, huvudstad i ptolemaiernas rike, av Antiochos IV Epifanes. Han tvingades dock avbryta kriget efter att Egyptens grekiska härskare förtvivlat bett regionens nya stormakt, Romerska republiken om hjälp.[20] På väg hem från Egypten marscherade hären genom Palestina och även via Jerusalem där Antiochos beordrade en stor omdaning: Grekisk tro och kultur upphöjdes, med stöd av redan helleniserade judar,[21] och Jerusalems tempel tillägnades Zeus för att understryka hellenismens inflytande vilket förargade de religiösa skikten i den judiska befolkningen.[22] Man förbjöd även alla rikets judar att följa den mosaiska lagens bud.

Den judiska befolkningen i Palestina reste sig bara ett år senare, 167 f.Kr, mot seleukidernas överhöghet under ledning av Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år kunde de år 164 f.Kr erövra Tempelberget och återinviga templet för judiska riter och kulttraditioner. Detta ignorerades i stort av Antiochos IV som var upptagen med fälttåg mot Parterriket.[22] Upproret högtidlighålls än idag genom en stor glädjefest, Chanukka eller tempelreningsfesten. År 142 f.Kr fick judarna skattefrihet av seleukiderna, men perioden av relativ självständighet blev kort, till följd av inbördes maktstrider.

Romerskt välde

Detaljerad karta över Fenicien och Palestina (till höger) under grekisk-romersk tid, Palestina före Kungariket Israel samt i relation till Antikens Egypten (vänster).

Till slut efter några generationers fejd så vände sig inte mindre än tre judiska tronpretendenter till den romerske fältherren Pompejus som befann sig i Damaskus, att han skulle intervenera och lugna ner situationen. Det var således judarna själva som bjöd in Roms soldater till sitt land – tidigare hade romarna tvekat eftersom judarna var en relativt stor befolkningsgrupp med uppskattningsvis 15 miljoner individer utspridda från Alexandria till östra Persien. Pompejus missade inte tillfället att utvidga sitt rike utan intog med sin armé Jerusalem år 63 f.Kr, och infogade därmed Palestina i den romerska provinsen Syrien. Detta skedde dock inte utan blodspillan. Över 3000 summariska korsfästelser, tortyr, hårda skatter och ett massivt förtryck var de medel man använde sig av för att tvinga befolkningen till underkastelse.

Därmed var Palestina under romersk överhöghet och utlämnade till de lydfurstar som Rom använde sig av för att styra sitt stora välde. En av dessa var Herodes den Store. Han regerade på Roms uppdrag under åren 40-4 f.Kr. Efter hans död delades riket mellan hans tre söner och Galiléen tillföll sonen Herodes Antipas, som regerade fram till år 39 e.Kr. Hans bröder avsattes däremot snart av Rom för sitt maktmissbruk; i stället infördes direktstyre under en romerska landshövdingar. En sådan var Pontius Pilatus som i historien är känd för att ha haft oturen att befinna sig i Jerusalem vid påsken då Jesus från Nasaret ska ha lidit martyrdöden enligt författarna till Nya Testamentet.

År 70 e.Kr., efter ett judiskt uppror, beordrade den romerske befälhavaren i Palestina, Titus, Jerusalems förstöring. Efter ännu ett judiskt uppror år 135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet på den romerska provinsen Syriska Judea till Syriska Palestina, och många judar fördrevs.

Arabisk historia

Kaliferna

År 638 erövrades Palestina av de muslimska araberna. Under 600- och 700-talet inlemmades så området i den muslimska kulturkretsen under kalifernas styre. Det nya muslimska imperiet byggde vidare på hellenistisk och persisk kultur och skapade på kort tid en politisk enhet som sträckte sig från Indien till Spanien. Det muslimska kalifatet styrdes först från Damaskus och efter 750 från Bagdad. Så småningom delades imperiet upp och makten växlade mellan olika härskarfamiljer, dynastier.

Korstågstiden

Huvudartikel: Korståg

Runt tusentalet kom delar av området tillfälligt under kristen kontroll i samband med korstågen. I Europa hade den religiösa fanatismen vuxit. De kristna måste återerövra Heliga landet från de "otrogna", det vill säga muslimerna. Det muslimska imperiets splittring under 900-talet gjorde det möjligt för påven i Rom att år 1095 kalla till heligt krig, korståg.[23] När Jerusalem erövrades 1099 dödades tiotusentals muslimer och judar. Staden tömdes på muslimsk och judisk befolkning. Längs Medelhavets östkust grundade korsfararna så kallade korsfararstater, varav en var kungariket Jerusalem. Korstågstiden varade i omkring 100 år.

Omvändelse till islam, ökad arabisk invandring och tidvis förföljelse av kristna och judar gav Palestina muslimsk majoritet på 1000-talet.[16]

Åter arabiskt

Korsfararstaterna besegrades slutgiltigt 1187 av araberna under den kurdiske generalen Saladin och området blev åter muslimskt.

Efter korsfararna kom mongolerna. Men liksom inträngande turkiska seldjuker före dem konverterade de nya makthavarna till islam och anpassade sig till islamisk kultur med arabiskan som gemensamt språk.

Den mongoliska invasionen hejdades i ett stort slag 1260. Palestina hamnade nu istället under de egyptiska mamlukerna, en dynasti som uppstått ur den muslimska militära överklassen av främst turkisk härkomst.

Osmanska väldet

Från 1517 var landet (då med namnet Syrien) en del av Osmanska riket. Sultanen blev väktare av islams heliga platser i Syrien såsom Jerusalem och Hebron. Kristna och judar tilläts i enlighet med milletsystemet viss autonomi. Den nya härskarklassen smälte inte som de tidigare in i den arabiska kulturen. Sultanens undersåtar i Syrien styrdes istället av turkiska tjänstemän på order från Beirut eller Konstantinopel. Befolkningen hade i första hand en religiös identitet – oftast muslimsk, ibland kristen, drusisk eller judisk – och en stark familje- och bytillhörighet. De hade arabiska som modersmål. Nationell identitet och nationsgränser i modern mening existerade inte. De större jordägarna bodde i städerna, medan merparten av befolkningen var fattiga bönder som framställde olivolja och odlade bomull, sesamfrö, apelsiner med mera för avsalu, även till länder utanför Syrien.

Palestinamandatet under Storbritannien

Efter att ha tillhört Osmanska riket i fyra hundra år blev det, efter att som allierad till Centralmakterna ha förlorat första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk kontroll, Brittiska Palestinamandatet.

Palestina delas

Samtidigt som NF-mandatet upphörde 1948 utropade judar i Palestina staten Israel på en stor del av Palestina. Den arabiska majoriteten accepterade inte detta och 1948 års arab-israeliska krig bröt ut. Vid samma tid tvangs många judar flytta från andra arabiska och muslimska länder, varav många kom till Israel. Se Israel-Palestinakonflikten.

Palestinsk arabisk kultur

Palestinsk kvinna från Ramallah i början av 1900-talet

Kulturen och religion spelar en viktig roll för den palestinska identiteten och olika utvecklingsprojekt inom film, teater och musik pågår. Arkeologiska utgrävningar utförs i bland annat Gaza och gamla kulturbyggnader renoveras. Kulturen är starkt präglad av traditionella könsroller.

Litteratur

Palestinsk litteratur kan vara påtagligt politisk, som till exempel verk av författare som Salma Khadra Jayyusi och Liana Badr, som menar att litteraturen ska hjälpa palestinierna att se det rätta i sin kamp. Andra, som poeten Mourid Barghouti, motsätter sig kravet på engagemang.

När det gäller poesi utgör fortfarande klassisk förislamisk poesiform fortfarande en mycket populär konstform. Palestinska poeter skriver för övrigt ofta om en stark kärlek till och längtan efter ett förlorat hemland.

Bland de palestinier som blev arabiska medborgare i Israel föddes en skola för motståndets poesi. Där ingick poeter som Mahmoud Darwish, Samih al-Qasim, och Tawfiq Zayyad. Dessa poeters verk var i stor utsträckning okända i arabvärlden på grund av avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Israel och de arabiska regeringarna. Situationen förändrades sedan Ghassan Kanafani, en annan palestinsk författare i exil i Libanon, publicerat en antologi om deras arbeten 1966.

Musik och dans

De olika kulturerna i området har påverkat varandras musik. Danser som i ett område betraktas som helt unika återfinns på andra platser i lätt modifierad form som exempelvis dabke. Instrument som darbuka, qanun och oud spelas alltjämt, men har en undanskymd roll. Dansens och musikens könsmaktsordning är ofta mycket tydlig och speglar kulturen som är präglad av traditionella könsroller. Inom traditionell palestinsk musik och dans finns exempelvis särskilda sånger och danser som är för män och andra som är för kvinnor.

Den palestinska musiken har liksom annan musik sedan urminnes tider varit nära kopplad till det talade språket. Händelser som präglat Palestinas moderna historia har också starkt avspeglats i den palestinska musiken. Den palestinska folkmusiken, som har en lång tradition, har färgats av palestiniernas lidande och förlusten av hemlandet. Folkliga poeter improviserade ofta ord till traditionella låtar på stundens ingivelse. "Ala Dal'ona," till exempel, en traditionell kärleksballad, blev en låt som beskriver förlusten av hemlandet.

Framväxten av den arabiska renässansen och nationalistiska rörelser och exponeringen för västerländsk klassisk musik gav upphov till den nationella sången. Den baserades ursprungligen på den hymnform som blev mycket populär i början av 1900-talet hos alla araber i regionen. Orden i sångerna återspeglar ambitioner från den tiden, en uppmaning till arabisk enighet och brödraskap mellan muslimer och kristna som ett medel för att uppnå självständighet. Två framstående palestinska musiker från den tiden skrev också nationella sånger riktade till skolornas körer med orkesterackompanjemang: Salvador Arnita och Yusef Batroni, båda lärare vid Birzeit-universitetet.

Ockupationen 1967 gav upphov till en våg av musiker som behandlade de traditionella sångerna i nya stilar och former. De nya nationella sångerna som på det här sättet uppstod var inte längre enbart grundade på hymnformen, utan blev en blandning av olika konststycken, populära sånger och körverk, alla med fokus på det palestinska folkets vedermödor och strävanden.[24]

En palestinsk nationalorkester debuterade på nyåret 2011.[25]

Teater

Folklig teater odlades i början på 1900-talet, under det osmanska väldet. Skolteatern engagerade många under det brittiska mandatet. Detta fortsatte under jordansk regim fram till sexdagarskriget 1967, då det kulturella livet avstannade. Teatern började leva upp igen under tidigt 1970-tal i det ockuperade Jerusalem. Teatergrupper bildades främst med amatörskådespelare.

Några teatrar på Västbanken är Al Harah-teatern i Betlehem, Ashtarteatern i Ramallah och Frihetsteatern i Jenins flyktingläger.

Emile Habibi och Ghassan Kanafani är kända dramaförfattare.

Film

Palestinsk film uppstod efter sexdagarskriget 1967. PLO och flera av dess fraktioner startade särskilda avdelningar för produktion av dokumentärfilm. Internationellt genombrott kom med Elia Suleimans Krönika över ett försvinnande, som 1996 vann flera festivalpriser. Samma regissör kom 2002 med Gudomligt ingripande, som tilldelades både jury- och kritikerpriset i Cannes. Hany Abu-Assads film Paradise Now blev 2005 Oscarsnominerad. Andra kända regissörer är Michel Khleifi; Bröllop i Galiléen (1987), Annemarie Jacir; Salt of this Sea (2008) och Najwa Najjar; Granatäpplen och myrra (2009). Framstående palestinska skådespelare är till exempel Hiam Abbass och Ali Suliman.

Konst

Samtida palestinsk konst har sina rötter i folklig konst och traditionell kristen och muslimsk målning genom tiderna. Efter katastrofen 1948 har nationalistiska teman dominerat hos palestinska konstnärer. Under 90-talet har många konstnärer tagit till sig moderna stilar. Bland dessa finns Salam Dyab och Hisham Zreiq.

Hantverk

Många olika sorts hantverk, av vilka många har funnits bland palestinierna i hundratals år, fortsätter i dag. Palestinskt hantverk inkluderar broderiarbete, keramiktillverkning, tvålframställning, glastillverkning, vävning och olivträarbete liksom pärlemorarbete och träskulptur. En del palestinska städer på Västbanken, särskilt Betlehem, Hebron och Nablus har gjort sig kända för att ha specialiserat sig på ett visst hantverk.

Broderier och vävning

Broderier har i hundratals år varit ett centralt inslag i de traditionell palestinska dräkterna. Produktionen av tyg för traditionella palestinska kläder och för export till hela arabvärlden var en viktig industri i byn Ashkelon, som numera är israelisk.

Beduinvävning utförs traditionellt av kvinnor för att skapa husgeråd anpassade för livet i öknen. Tråden spinns av fårull och färgas med naturfärgämnen. Tyget används för bland annat tält, mattor och kuddar.

Idrott i Palestina

Före 1948 fanns det 65 idrottsklubbar i Palestina. I samband med Nakban förstördes idrottens infrastruktur helt och hållet. Undan för undan har den senare återuppbyggts och utvecklats men den israeliska ockupationen 1967 har inneburit stor svårigheter. Hindren för förflyttning mellan Palestinas olika delar gör till exempel att fotbollen har två olika ligor, en för Västbanken och en för Gaza. [26]

Palestinska kulturinstitutioner

Referenser

Noter

  1. ^ Detta beskrivs t.ex. i "Femte Mosebok" och "Josua" (Gamla Testamentets sjätte bok, som följer Moseböckerna). Graden av fiendskap mellan Israels tolv stammar och filistéerna är dock snarast "måttlig och sporadisk", inte så blodig som t.ex. folket från Jeriko, vilka utrotas i "Josua". Att kusten (efter israeliternas intåg i det utlovade landet tillhörde filistéerna är välkänt.
  2. ^ Thor-Leif Strindberg. ”När uppkom namnet Palestina?”. Bibelfrågan. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/palestin.htm. 
  3. ^ ”Det brittiska mandatet i Palestina” (på engelska). si-info.org. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304121916/http://www.si-info.org/1948/images/kartor/brittiska_mandatet.gif. Läst 24 januari 2016. 
  4. ^ ”Resolution adopted on the report of the AD HOC committee on the Palestinian question” (på engelska). un.org. Arkiverad från originalet den 18 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160118131312/http://www.un.org/en/ga/search/view_doc.asp?symbol=A%2FRES%2F181%28II%29. Läst 24 januari 2016. 
  5. ^ [http://www.un.org/ga/president/62/ThematicDebates/adn/62-242.pdf ”Modalities, format and organization of the high-level meeting on Africa’s development needs”] (på engelska). United Nations. http://www.un.org/ga/president/62/ThematicDebates/adn/62-242.pdf. Läst 24 januari 2016. 
  6. ^ ”Ett erkännande av Palestina har stöd av vår tids folkrätt, understött av flera professorer i internationell rätt respektive folkrätt; bl a Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange” (på engelska). DN.se. http://dagens.dn.se/#reader/2565/a/480452. Läst 24 januari 2016. 
  7. ^ ”Var går gränsen för Israel?”. Svenska dagbladet. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/var-gar-gransen-for-israel_337114.svd. Läst 24 januari 2016. 
  8. ^ Justin McCarthy: Palestine's Population During The Ottoman And The British Mandate Periods
  9. ^ ”Palestine Population: During The Ottoman And The British Mandate Periods” (på engelska). PalestineRemembered.com. http://www.palestineremembered.com/Acre/Palestine-Remembered/Story559.html. Läst 24 januari 2016. 
  10. ^ ”Landet Israel och det judiska folket”. Svensk Israel-information. Arkiverad från originalet den 30 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160130141304/http://si-info.org/index.php?id=104%29. Läst 24 januari 2016. 
  11. ^ Schölch, Alexander (1986) (på engelska). Palästina im Umbruch 1856—82. Stuttgart 
  12. ^ [a b] Khalidi, Walidi al- (1992) (på engelska). All that remains, the Palestinian villages occupied and depopulated by Israel in 1948. Institute for Palestine Studies 
  13. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820072429/http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s/377. Läst 12 november 2013. 
  14. ^ ”The Hope-Simpson Report” (på engelska). American-Israeli Cooperative Enterprise. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/Hope_Simpson.html. Läst 24 januari 2016. 
  15. ^ Palestine: Report and General Abstracts of the Census of 1922 Compiled by J. B. Barron. Sidan 3.
  16. ^ [a b] Nationalencyklopedin
  17. ^ Stanford M Lyman (14 maj 1998). ”The Lost Tribes of Israel as a Problem in History and Sociology”. International Journal of Politics, Culture, and Society "12" (1 / September). 
  18. ^ Arrian (1976). de Sélincourt, Aubrey. red. Anabasis Alexandri (The Campaigns of Alexander). Penguin Books. ISBN 0-14-044253-7 
  19. ^ Pressfield, Steven. ”33 - Battle of Issus; Alexander defeats Darius III” (på engelska). Alexander - The Virtues of War. sid. 495 
  20. ^ Will, Edouard (2003). ”Tome II” (på engelska). L'histoire politique du monde hellénistique. Editions du Seuil. sid. 311-323 
  21. ^ Linders, Tullia (2003). Vem är vem i antikens Grekland och i Romarriket. Stockholm. sid. 26. ISBN 91-518-4254-8 
  22. ^ [a b] Montgomery, Hugo (1978) (på engelska). Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr.. Lund. sid. 190. ISBN 91-24-27163-2 
  23. ^ Korståg: Västerlandets heliga krig. Lund: Historiska Media. sid. 111. ISBN 978-91-85507-52-8 
  24. ^ ”The Palestinian National Song A Personal Testimony” (på engelska). This week in Palestine. http://archive.thisweekinpalestine.com/details.php?id=2099&ed=139&edid=139. Läst 24 januari 2016. 
  25. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110106004433/http://www.classicalmusic.org.uk/2011/01/d%C3%A9but-concert-for-palestinian-national-orchestra-in-ramallah.html. Läst 8 januari 2011. 
  26. ^ [www.hpalestinesports.net ”History of Palestine Sports”] (på engelska). Issam Khalidi. www.hpalestinesports.net. Läst 24 januari 2016. 

Källförteckning

  • Gahrton, Per: Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser (2008) Stockholm, Carlsson bokförlag ISBN 978-91-7331-177-9 (736 sidor)
  • Pappe, Ilan: Den etniska rensningen av Palestina (2007) Stockholm, Karneval förlag ISBN 9789185703111 (303 sidor)
v • r
Israel–Palestina-konflikten
Parter och offer
Historia
Fredsprocessen
Tvistefrågor
Områden
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Palestina_(region)&oldid=42321928”