Pierre Schori

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pierre Schori

Pierre Schori

Född 14 oktober 1938 (79 år)
Norrköping, Östergötland
Nationalitet Sverige Svensk
Politiskt parti Socialdemokraterna
Yrke Politiker och diplomat.
Pierre Schori i en Nato-debatt på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm 2015.

Jean-Pierre Olov Schori, född 14 oktober 1938 i Norrköping, är en svensk politiker (socialdemokrat) och diplomat.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Schori var kabinettssekreterare 1982–91, riksdagsledamot 1991–99, biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1994–99, ledamot av Europaparlamentet 1999–2000 och chef för Sveriges FN-representation i New York (FN-ambassadör) 2000–04. Han var gästprofessor på Adelphi University i New York 2004–05. Han var från 1 april 2005 FN:s speciella sändebud i Elfenbenskusten.

Pierre Schori ledde EU:s utsända valövervakare i Zimbabwe 2002. Året därpå var han påtänkt som FN-administratör i Kosovo, men efter protester från USA gick tjänsten honom förbi.[1] Från mars 2007 är han knuten som expert till den spanska tankesmedjan FRIDE.

Pierre Schori har också varit ordförande i Svenska judoförbundet. Han är gift sedan 1972 med Maud Edgren Schori[2]. I Jan Guillous Hamilton-romaner förekommer Pierre Schori lätt maskerad som den intelligente diplomaten och kabinettssekreteraren Peter Sorman.[3]

I första delen av Olof Frånstedts memoarer Spionjägaren (2013) pekas Schori och Anders Thunborg ut som uppgiftslämnare till IB under sina tjänstgöringar som internationella sekreterare i Socialdemokratiska partiet.[4]

Säkerhetspolitik[redigera | redigera wikitext]

Pierre Schori är motståndare till svenskt medlemskap i NATO. Som medlem i Nato skulle det vara näst intill omöjligt för Sverige att fortsätta sin politik för en nordisk kärnvapenfri zon, avskaffande av alla kärnvapen och det målinriktade arbete för avspänning, förtroendeskapande åtgärder och nedrustning.[5] Schori menar att Sverige i flera odemokratiska beslut, i realiteten utan debatt, steg för steg gått mot att göra Sverige till ett Natoland. Genom deltagandet i Natos krig i Afghanistan skräddarsydde Sverige försvaret efter Natos behov. Och genom deltagande i olika Nato-övningar håller Sverige på att smyganslutas till Nato.[6] [7]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • I orkanens öga: om den kommande revolutionen i Centralamerika, 1981
  • Dokument inifrån: Sverige och storpolitiken i omvälvningarnas tid, 1992
  • Mellan Maastricht och Sarajevo: samtal om Europa, 1994
  • Olof Palme: den gränslöse reformisten (tills. med Peter Antman), 1996
  • Kommer FN att klara den nya tiden? 2001
  • Draksåddens år: 11 september, Irakkriget och världen efter Bush, 2008
  • Minnet och elden: En politisk memoar med samtida synpunkter, 2014

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ McGrath, Ben (28 juli 2003). ”Dept. of Diplomacy – Blackballed By Bush” (på engelska). New Yorker. http://www.newyorker.com/archive/2003/07/28/030728ta_talk_mcgrath. Läst 11 september 2011. 
  2. ^ Aase, Maja (10 oktober 2008). ”Kärleken har överlevt trots allt”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/karleken-har-overlevt-trots-allt. Läst 11 september 2011. 
  3. ^ ”Verkliga identiteter”. Gbg.bonet.se. Arkiverad från originalet den 15 maj 2007. https://archive.is/20070515210552/http://www.gbg.bonet.se/tommy/hamilton/Personer.html. Läst 11 september 2011. 
  4. ^ Stefan Lisinski: Svenska folket har rätt att få veta i Dagens Nyheter 27 augusti 2013, läst 2014-04-28
  5. ^ ”Pressmeddelande: Natoutredningen i stor debatt på Kulturhuset den 30 september”. Natoutredningen. Arkiverad från originalet den 20 november 2015. https://web.archive.org/web/20151120212711/http://natoutredningen.se/inlagg/. Läst 4 oktober 2015. 
  6. ^ Pierre Schori (2 augusti 2014). ”Håller vi på att smyganslutas till Nato?”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article19433584.ab. Läst 4 oktober 2015. 
  7. ^ Träffsäkert nej till Nato”. Aftonbladet. 3 februari 2015. http://www.aftonbladet.se/kultur/article20262207.ab. Läst 4 oktober 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Leif Leifland
Kabinettssekreterare
1982–1991
Efterträdare:
Lars-Åke Nilsson
Företrädare:
Pär Granstedt
Utrikesutskottets vice ordförande
1991–1994
Efterträdare:
Margaretha af Ugglas
Företrädare:
Alf Svensson
biståndsminister –1994
Leif Blomberg
invandrar- och arbetsrättsminister –1996
Sveriges biståndsminister
1994–1996
Sveriges bistånds- och migrationsminister
1996–1999
Efterträdare:
Maj-Inger Klingvall
Företrädare:
Hans Dahlgren
Sveriges FN-ambassadör
2000–2004
Efterträdare:
Anders Lidén