Carl Hamilton (litterär figur)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Gustaf Gilbert Hamilton
Information
SmeknamnCoq Rouge och Trident
Född1954
I tjänst förSverige
FörsvarsgrenFlottan
LandSverige
Tjänstetid1981-1995 (Svenska Försvarsmakten), 2006 (Navy of Palestine)
GradViceamiral
EnhetRikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (SÄK)

OP5

Säkerhetspolisen (Säpo)
UtmärkelserFör tapperhet i fält (1984) m.fl.
Övrigt arbeteGeneraldirektör för Säkerhetspolisen

Carl Gustaf Gilbert Hamilton, född 1954, är en fiktiv gestalt skapad av Jan Guillou. Hamilton är svensk greve, underrättelseofficer och attackdykare i Svenska flottan med specialistutbildning hos Navy Seals och FBI.[1] Han är huvudpersonen i de tio böckerna i Hamilton-serien som gavs ut mellan 1986 och 1995, samt i en novell från 1995 och har en stor roll i romanerna Madame Terror (2006) och Men inte om det gäller din dotter (2008). Han förekommer även som ung i en mindre roll i senare delar av Guillous romanserie Det stora århundradet. Flertalet av böckerna är nyckelromaner. Utöver den litterära figuren har Hamilton även gestaltats flera gånger i film och tv.

I böckerna[redigera | redigera wikitext]

Hamilton var under gymnasietiden aktiv i den intellektuella vänstergruppen Clarté och i Palestinarörelsen. Han var aktiv som handbollsspelare och bodde under studenttiden i en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Hans far bröt med honom på grund av hans politiska övertygelser och är avliden vid tiden för den första romanen. Värnplikten genomförde han som attackdykare i marinen, med den politiska motivationen att försvara Sverige från sovjetisk imperialism ifall supermakten skulle anfalla, och för att Clarté ville försöka få in så många medvetna socialister som möjligt i det annars mycket borgerliga försvaret.[2]

I början av sin attackdykarutbildning blev Hamilton, 22 år gammal, rekryterad av den gamla IB-chefen DG (förmodat en förkortning för Den Gamle) för att bli hemlig operatör vid den svenska underättelsetjänsten. Istället för att gå den svenska Sjökrigsskolan skickades han till USA för att tränas till Navy SEAL, i syfte att bli den förste i en ny generation av kompetenta svenska fältoperatörer. Under täckmantel att avlägga en pol mag i statsvetenskap med databehandling vid UCSD i San Diego, där han också var quarterback i universitetslaget, genomgick han en fem år lång hemlig militär utbildning på Ridgecrest i Moajaveöknen där han tränades av både US Navy och FBI.[3] Han återkom till Sverige 1981 och bör således ha undergått utbildningen mellan 1976 och 1981.

På grund av regeringsbyten och fackliga bestämmelser kan Hamilton vid sin hemkomst inte erbjudas någon anställning inom Försvarsmakten, utan placeras istället på Säkerhetspolisen, och det är där han arbetar när läsaren för första gången möter honom i den första romanen, Coq Rouge. Det blir först efter händelserna i den andra romanen, Den demokratiske terroristen, som Hamilton får anställning på den operativa avdelningen OP5 inom den militära underrättelsetjänsten SSI.

Innan Hamilton reste iväg till USA lämnade han ansvaret över sina ärvda aktier till en gammal skolkamrat, som gjorde honom till mångmiljonär på Stockholmsbörsen. Eftersom Hamilton personligen alltid tyckt illa om aktier och spekulationsekonomi överförde han pengarna till premier och fastigheter, vilket säkrade hans förmögenhet när börsen senare föll, och han är därför mycket rik redan i första romanen.[4]

Hamilton har i romanerna ett stort intresse för vin och för klassisk musik. I de första böckerna bor han i Drakens gränd, innan han i senare delar flyttat ut till slottet Stenhamra i Ekerö kommun.

När Hamilton bär uniform bär han på högra delen av bröstet symbolen för US Navy SEAL, och han erhåller under sin karriär en enastående internationell samling av ordnar och medaljer.

När han börjar göra sina första avtryck inom spionvärlden förses han med det internationella kodnamnet Coq Rouge, som kom att ge namn åt bokserien. Detta ironiska kodnamn uppstår under ett möte mellan hans chef vid Säkerhetspolisen och en israelisk överste och kommer sig dels av att Israels underrättelsetjänst länge haft öknamnet "tuppkycklingar" för sina svenska kollegor och för att Hamilton är gammal kommunist, och för att man under mötet dricker ett rödvin med en röd tuppsymbol på etiketten[5]. Kodnamnet lever sedan kvar, men Hamiltons egentliga kodnamn som han själv använder med sina militära kollegor är Trident.

Hans föredragna handeldvapen är en Beretta 92 (pistol) och en Smith & Wesson Combat Magnum (revolver). Hans Beretta har ett vitt pärlemorhandtag med den grevliga ätten Hamiltons familjesköld, som han fått som avskedsgåva från sina amerikanska instruktörer i San Diego.[6]

Hamilton är under många år verksam inom den svenska underrättelsetjänsten i olika befattningar tills han i den tionde boken En medborgare höjd över varje misstanke blir tillsatt som generaldirektör för Säpo[7].

Tio år efter den tionde (då tänkt som den sista) boken gör han oväntad återkomst i Madame Terror, nu som befälhavare över en palestinsk u-båt med avsikt att slå ut den israeliska flottan, efter att en nära vän och kollega inom den palestinska underrättelsetjänsten övertalat honom till uppdraget[8]. Därefter återkommer han ännu en gång i Men inte om det gäller din dotter, där händelseutvecklingen på nytt tvingar honom att ta till vapen i militära insatser.

I film och tv[redigera | redigera wikitext]

Den Hamilton som förekommer i filmerna och tv-serierna gjorda från 1989 till 1998 (Stellan Skarsgård till Peter Stormare) är baserad på bokserien, med mindre ändringar.

Den Hamilton som förekommer i filmerna Hamilton – I nationens intresse (2011) och Hamilton – Men inte om det gäller din dotter (2012), spelad av Mikael Persbrandt, är bara löst baserad på romangestalten och följer inte bokseriens kronologi eller händelseförlopp, utan är istället en delvis ny rollfigur som flyttats till 2010-talet.

Den Hamilton som förekommer i tv-serien Hamilton (2020), spelad av Jakob Oftebro, är en helt fristående version från romangestalten, både föryngrad och förflyttad till 2020-talet.

Inspirationskällor[redigera | redigera wikitext]

Utmärkande för romanfiguren är att han är socialist trots sin överklassbakgrund; under skoltiden uttalad kommunist[9]. Detta är, enligt Guillou, baserat på en person i studentvänstern vid namn Gabriel Oxenstierna som Guillou såg hålla tal under ett möte i samband med kårhusockupationerna 1968 och därefter tackades som ”kamrat Oxenstierna", vilket tilltalade Guillou. Att det sedan blev namnet Hamilton istället kom sig av att det fanns för få levande Oxenstierna för att göra det anonymt, och Guillous vän Carl Piper tipsade om den stora mängden Hamilton i den svenska adelskalendern.[10]

Enligt I hennes majestäts tjänst uppges Carl Hamilton vara väldigt lik Douglas Douglas-Hamilton, 14:e Hertigen av Hamilton[11].

I en mängd intervjuer, och även i sin egen yrkesmemoar och i ett längre förord till senare upplagor av böckerna, berättar Jan Guillou att den första idén till Hamilton-serien kom under hans fängelsetid 1974 efter IB-affären, då han läste Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck.[12] Precis som Sjöwall & Wahlöö lyckats skriva framgångsrika polisdeckare utifrån ett tydligt vänsterperspektiv skulle Guillou skriva spionromaner, eftersom just spioner blivit hans specialitet efter att han under flera år på 70-talet hade arbetat som journalist med detta ämne, inte minst i samband med IB-affären. Men till skillnad från Sjöwall & Wahlöö som skrev i grodperspektiv, utifrån polisers och relativt maktlösa medborgares synvinkel, skulle Guillou skriva ur örnperspektiv från maktens korridorer[13].

Det första riktiga uppslaget till att börja skriva fick han först tio år senare, då han under en resa till Oslo upptäckte att han var förföljd av norsk säkerhetspolis (denna händelse förekommer även i den första boken)[14]. Sedan kom serien att fungera som en löpande samtidskrönika, där varje del skulle ha ett eller flera bakomliggande teman[15].

Flera år efter IB-affären hade Guillou även träffat den gamle spionchefen Birger Elmér i kön på en bank. De blev oväntade vänner och Elmér blev en av Guillous huvudsakliga källor och bollplank till romanserien, med sin kunskap om underrättelsetjänsten. Hamiltons chef och mentor DG är ett tydligt alter ego för Elmér.[16]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Carl Hamilton figurerar som huvudperson i de tio första böckerna och i novellen Hamlon, och som biroll i Madame Terror och Men inte om det gäller din dotter. Han förekommer också som hastigast i De som dödar drömmar sover aldrig och Den andra dödssynden.

Filmer och TV-adaptioner[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser (i böckerna)[redigera | redigera wikitext]

Åtsidan på medaljen för tapperhet i fält.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge, s. 364.
  2. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 43 
  3. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 43-47 
  4. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 41 
  5. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 268 
  6. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 61 
  7. ^ Guillou, Jan (1995). En medborgare höjd över varje misstanke. sid. 106-107 
  8. ^ Guillou, Jan (2006). Madame Terror. sid. 141-144 
  9. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 277 
  10. ^ Guillou, Jan (2003). På jakt efter historien. sid. 69-70 
  11. ^ Guillou, Jan (1994). I hennes majestäts tjänst. sid. 132 
  12. ^ Bengt Eriksson: "Guillou: Hamilton revisited". NE.se, 7 september 2006. Läst 2011-11-29.
  13. ^ Guillou, Jan (2003). På jakt efter historien. sid. 67 
  14. ^ Guillou, Jan (2003). På jakt efter historien. sid. 68 
  15. ^ Guillou, Jan (2003). På jakt efter historien. sid. 70-76 
  16. ^ Johnsson, Fredrik (17 juni 2007). ”P3 Dokumentär - IB-affären” (MP3). P3 Dokumentär. Sveriges Radio P3. Läst 9 mars 2009
  17. ^ IMDb: Täcknamn Coq Rouge (1989)
  18. ^ "Hamilton (2001)". IMDb. Läst 2011-11-29.
  19. ^ ”Hamilton - tv4.se”. www.tv4.se. https://www.tv4.se/hamilton. Läst 2 januari 2020. 
  20. ^ Guillou, Jan (2018). De som dödar drömmar sover aldrig. sid. 472 
  21. ^ Guillou, Jan (1986). Coq Rouge. sid. 364 
  22. ^ Guillou, Jan (1987). Den demokratiske terroristen, s. 320.
  23. ^ Guillou, Jan (1988). I nationens intresse. sid. 241 
  24. ^ Guillou, Jan (1988). I nationens intresse, s. 430-431.
  25. ^ Guillou, Jan (1989 ). Fiendens fiende, s. 433
  26. ^ Guillou, Jan (1989). Fiendens fiende. sid. 481 
  27. ^ Guillou, Jan (1989). Fiendens fiende. sid. 432 
  28. ^ Guillou, Jan (1990). Den hedervärde mördaren, s. 401.
  29. ^ Guillou, Jan (1991). Vendetta, s. 474.
  30. ^ Guillou, Jan (1992). Ingen mans land. sid. 438 
  31. ^ [a b] Guillou, Jan (1993). Den enda segern, s. 572.
  32. ^ Guillou, Jan (1994). I hennes majestäts tjänst, s. 569.
  33. ^ Guillou, Jan (2006). Madame Terror. sid. 344 
  34. ^ Guillou, Jan (2006). Madame Terror. sid. 416 
  35. ^ Guillou, Jan (2008). Men inte om det gäller din dotter. sid. 403