Elfenbenskusten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 8°N 5°V / 8°N 5°V / 8; -5

Republiken Elfenbenskusten
République de Côte d'Ivoire
Flagga Statsvapen
ValspråkUnion, discipline et travail (franska: Enighet, disciplin och arbete)
Nationalsång: L'Abidjanaise
Huvudstad Yamoussoukro
Största stad Abidjan
Officiellt språk Franska
Statsskick Republik
 -  President Alassane Ouattara
 -  Premiärminister Jeannot Ahoussou-Kouadio
Självständighet från Frankrike 
 -  Erkänd 7 augusti 1960 
Area
 -  Totalt 322 460 km2 (67:e)
 -  Vatten (%) 1,4%
Befolkning
 -   års uppskattning 17 654 843 (57:e)
 -  Befolkningstäthet 54,4/km2 (118:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $13 734 milj (82:a)
 -  Per capita $779 
Valuta CFA-franc (XOF)
Tidszon UTC
Nationalitetsmärke CI
Landskod CI
Landsnummer 225

Elfenbenskusten (franska: République de Côte d'Ivoire), formellt Republiken Elfenbenskusten, är en republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali. Officiell huvudstad sedan 1983 och administrativt centrum är Yamoussoukro, men Elfenbenskustens största stad, den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande finansiellt och industriellt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande kvar där.

För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten, etc.) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad och Elfenbenskusten är ännu det officiella namnet på landet i Sverige[1] och Finland[2]. Landets invånare benämns dock på svenska som ivorianer. Landets namn anspelar på gamla tiders handel med elfenben.[3]

Motorfordon från Elfenbenskusten bär nationalitetsbeteckningen CI, som också är landskoden.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regionens äldsta nedtecknade historia återfinns i berättelser från nordafrikanska handelsmän, vilka, vid tiden för romerska rikets uppgång, uppförde en handelskaravan genom Sahara.[4] Ghanariket, de tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i östra delen av nutida Mauretanien från 300-talet till 1200-talet. Efter att Ghanarikets makt minskade växte Maliriket till ett mäktig muslimskt imperium, vilket nådde sin höjdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet. Från 1300-talet till 1500-talet blomstrade Songhairiket i regionen.[4] Det muslimska Kongriket etablerades av juulafolket[5] i början på 1700-talet i den norra centrala regionen.[4] De första européerna som utforskade Västafrika var portugiserna.[6] Portugisiska sjöfarare besökte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet.[7] De tidigaste återgivna franska resan till Västafrika inträffade 1483. Den första västafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten på 1600-talet i Senegal, ungefär samtidigt överlät holländarna kolonin Île de Gorée utanför Dakar till fransmännen.

På 1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat motstånd från de olika folkgrupper som bodde där.[8] Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni den 10 mars 1893 genom Louis Gustave Binger (1856-1936), som blev landets första guvernör. Det sista motståndet var dock inte krossat förrän på 1900-talet.[källa behövs] 1904 införlivades Elfenbenskusten i Franska Västafrika.[8] 1958 fick landet visst självstyre inom Franska samväldet[9] och 1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Félix Houphouët-Boigny behöll denna post fram till sin död 1993.[7] Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Detta var ett resultat bland annat av att Ouattara, som var premiärminister 1990–1993, hindrades från att ställa upp i presidentvalen 1995 och 2000 med hänvisning till att han hade burkinska rötter. Resultatet av försöket till statskuppen blev istället ett inbördeskrig och landet delades i praktiken i två delar. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva medan president Gbagbo styrd över den södra delen av landet. Situationen förvärrades av att ledande politiker utnyttjade de etniska spänningarna i landet för att stärka sin egen ställning. 2007 kom dock en överenskommelse tillstånd mellan parterna genom att bland annat ge rebellerna ministerposter. Regeringen fick dock inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna fortsatte vara stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Det presidentval, som parterna enats om i fredsavtalet, sköts upp flera gånger, men hölls till sist 2010. Större franska och västafrikanska trupper fanns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

Politik[redigera | redigera wikitext]

I Elfenbenskusten är presidenten både stats- och regeringschef. Den utövande makten ligger hos regeringen medan den lagstiftande makten delas mellan regering och parlament. Landet officiella huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro men Abidjan är fortfarande landets största stad, administrativt centrum och säte för de flesta utländska ambassader.

Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av Västafrikas mest stabila länder. Efter att Frankrike drog sig ur Elfenbenskusten 1960 har landet präglats av motsättningar mellan de norra och södra delarna. Södra Elfenbenskusten är rikt på jordbruk (landet är världens största kakaoproducent) och kuststräckan rymmer flera viktiga handelsplatser, medan de norra delarna saknar motsvarande ekonomiska resurser. Därtill finns etniska och religiösa skillnader, där de flesta i norr är muslimer medan de i syd till största delen är kristna. Trots detta lyckades Elfenbenskusten första president Félix Houphouët-Boigny skapa stabilitet i landet under sina 33 år vid makten.[10] Efter hans död 1993 började de religiösa, etniska och politiska spänningarna öka kraftigt.

I slutet av år 2002 bröt ett inbördeskrig ut efter att rebeller inom Nya Styrkorna förklarat uppror mot president Gbagbo. Sedan dess har landet i praktiken varit delat i två delar. Rebellgruppen Nya Styrkorna har haft kontrollen över den norra delen av landet och regeringsstyrkorna över den södra delen. 8 000 FN-soldater, understödda av 4 000 franska soldater, patrullerade i den buffertzon som upprättades mellan den södra och den norra delen av landet. Människorättsorganisationer har påtalat att inbördeskriget lett till övergrepp mot civilbefolkning, krigsfångar och barnslaveri inom kakaoproduktionen.

Efter nära fyra års återkommande strider inleddes en dialog mellan de krigförande parterna i februari 2007, med hjälp av grannlandet Burkina Faso. Det ledde fram till en fredsöverenskommelse månaden därpå. Enligt avtalet ska parterna diskutera maktfördelning i en framtida regering, en folkräkning inför nästa val, avväpning av rebellerna och en reformering av armén, FN-zonen ska upphöra den 16 april och ersättas med ett antal observationsposter, bemannade med FN-personal. Antalet observationsposter kommer i sin tur att halveras varannan månad. De ska slutligen ersättas med inhemska styrkor, bestående av soldater från båda sidor i konflikten.

En ny samlingsregering, innehållande representanter för de båda ärkefienderna Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, presenterades på påskafton 2007. Den nya regeringen innehöll representanter för Gbagbos parti Ivorianska folkfronten (FPI) och Nya krafterna, men även Republikansk samling (RDR) och Elfenbenskustens demokratiska parti (PDCI), några mindre partier och representanter för det civila samhället fick ministerposter. Gbagbo godkände senare en lag som gav amnesti för brott som begåtts under kriget. [11].

En FN-resolution från november 2006 krävde att fria och demokratiska val skulle ha hållits i Elfenbenskusten den kommande hösten, två år efter att Gbagbos officiella mandat löpt ut.

Valet 2010 och efterföljande våld[redigera | redigera wikitext]

I november 2010 hölls presidentvalet i Elfenbenskusten, ett val som egentligen skulle ha hållits 2005 men som hade fått skjutas fram på grund av oroligheter i landet. Många hoppades att valet skulle återförena landet som varit splittrat sedan försöket till statskupp 2002. Efter valet meddelade landets valkommision att den sittande presidenten Laurent Gbagbo hade fått totalt 45,9 % av rösterna medan oppositionsledaren Alassane Ouattara fått 54,1 %. De två rivalerna Gbagbo och Ouattara har delvis liknande ekonomiskt-politiskt program, men skiljer sig åt när det gäller relationen till Elfenbenskustens förra president och den forna kolonialmakten Frankrike.[12]

Strax efter valet upphävdes valresultatet av landets grundlagsråd som hänvisade till valfusk i de delar av Elfenbenskusten där Alassane Ouattara hade mest stöd. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade därigenom att avgå, trots att Ouattara av en nästintill enig omvärld erkänts som en rättmätig segrare. Det havererade valet har lett till upptrappade stridigheter mellan Gbagbos och oppositionens anhängare. Våldet har lett till en humanitär katastrof och så mycket som en miljon människor befinner sig enligt FN:s flyktingorgan UNHCR på flykt undan striderna i området kring landets största stad Abidjan liksom från de västra delarna av landet (april 2011).[13]

Den 6 april hittade FN-personal över 100 lik i bland annat Blolequin och Guiglo. I staden Duékoué har det tidigare hittats 229 mördade personer och den 6 april hittade man ytterligare 15 mördade personer. Mycket av våldet och mördandet tros vara etniskt betingat.[14] Den 11 april 2011 greps presidenten Laurent Gbagbo av Alassane Ouattaras trupper i sitt residens i Abidjan och tvingades därigenom att lämna ifrån sig makten till förmån för valsegraren Alassane Ouattara.[15]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Elfenbenskusten.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Längs kusten utbreder sig ett lagunkantat lågland med regnskog och där är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Landets inre delar utgörs av en savanntäckt platå, som höjer sig i väster och har sin högsta topp i Mount Nimba (1 752 m) på gränsen mot Liberia. Flera större floder mynnar i Guineabukten. Det är rikliga regn i söder.[3]

Elfenbenskusten har tre årstider: en varm och torr från november till mars, en hetare och torr från mars till maj och regntid mellan juni och oktober. Under regntiden kan stora översvämningar förekomma.

En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Elfenbenskusten har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, diamant, mangan, järnmalm, kobolt, bauxit, koppar och vattenkraft.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Elfenbenskusten är indelat i 58 departement (départements): Abengourou, Abidjan, Aboisso, Adiake, Adzope, Agboville, Agnibilekrou, Alepe, Bocanda, Bangolo, Beoumi, Biankouma, Bondoukou, Bongouanou, Bouafle, Bouake, Bouna, Boundiali, Dabakala, Dabou, Daloa, Danane, Daoukro, Dimbokro, Divo, Duekoue, Ferkessedougou, Gagnoa, Grand-Bassam, Grand-Lahou, Guiglo, Issia, Jacqueville, Katiola, Korhogo, Lakota, Man, Mankono, Mbahiakro, Odienne, Oume, Sakassou, San-Pedro, Sassandra, Seguela, Sinfra, Soubre, Tabou, Tanda, Tiebissou, Tingrela, Tiassale, Touba, Toulepleu, Toumodi, Vavoua, Yamoussoukro och Zuenoula.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Elfenbenskusten har en för afrikanska förhållanden välutvecklad ekonomi. Den politiska stabiliteten efter självständigheten har lockat utländska investeringar och en inhemsk industri byggdes upp på 1960- och 70-talen. Banden till det gamla moderlandet Frankrike är alltjämt starka. Huvudnäring är jordbruket, och gör landet till en av världens största producenter och exportländer av kaffe, kakao och palmolja. Majs, jams, kassava och ris odlas för inhemskt behov. Abidjan är en betydande fiskehamn; främst fångas tonfisk. Skogsbruket är omfattande och ger ädelträ, som mahogny och teak. Det finns ett par diamantgruvor, järnmalmsfyndigheter (oexploaterade) vid gränsen mot Liberia (Nimbabergen) och vid kusten en del olja.[3]

Ekonomin är mycket känslig för vädret och för variationer i världsmarknadspriserna. Genom att uppmuntra till ett utvecklat och diversifierat jordbruk och genom att öppna landet för utländska investerare har Elfenbenskusten haft en gynnsam utveckling jämfört med de övriga länderna i regionen. Undantaget är åren 2000 till 2002 då tillväxten var negativ beroende på inbördeskriget och låga världsmarknadspriser på exportvarorna.

Drygt 60% av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Frankrike har stora ekonomiska intressen i landet; de 14 000 fransmän som bor där har ett stort inflytande på landets näringsliv.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Medborgare i Elfenbenskusten kallas ivorianer. Befolkningen är blandad, med ett sextiotal etniska grupper, främst akanfolk i söder (med bl.a. den största folkgruppen baule) och mandefolk i norr, de talar olika niger-kongo-språk. Elfenbenskusten har ett stort antal invandrare från grannstaterna Burkina Faso och Mali och det finns en del européer (mest fransmän). Religiöst spelar traditionella afrikanska kulter stor roll. Därnäst är islam den främsta religionen.[3]

Etniska grupper: baoulé 23%, bété 15%, malike 11%, agni runt 17 000, omkring tre miljoner afrikaner från framför allt Burkina Faso och Mali, mellan 100 000 och 300 000 libaneser och omkring 30 000 fransmän. Franska är Elfenbenskustens officiella språk och det mest talade språket i Abidjan, dessutom finns det minst 60 lokala språk och dialekter. Bland dessa är dioula det mest utbredda. 2009 var 51,3% den vuxna befolkningen analfabeter (39,2% av männen och 61,4% av kvinnorna) UNDP. Vid gränsen mellan Mali och Elfenbenskusten används N'Ko- alfabetet. Befolkningens medelålder var 17 år (2002) och medellivslängden 43 år (2003). Spädbarnsdödligheten är hög. År 2006 var den 11,6%. 2001 var 9,7% av den vuxna befolkningen smittade av HIV.

Massmedia[16][redigera | redigera wikitext]

Nyhetsbyråer[redigera | redigera wikitext]

•Agence Ivoirienne de Presse (AIP) - statsägd

Radio[redigera | redigera wikitext]

•Radiodiffusion Television Ivoirienne (RTI) - statsägd, sköter La Chaine Nationale och Frequence 2 •Nostalgie - privatägd, Abidjan FM station •Africa No1 - vidaresändning av Gabonbaserad pan-African station, med några lokala program •Radio Espoir - Abidjans katolska radiostation •Radio Paix Sanwi - Aboisso katolska radiostation •Onuci FM - sköts av FN:s fredsbevarande organisation

Television[redigera | redigera wikitext]

•Radiodiffusion Television Ivoirienne (RTI) - statsägd, sköter La Premiere och TV2

Tidningar[redigera | redigera wikitext]

•Fraternité Matin - statsägd dagstidning •Notre Voie - dagstidning, ägd av det regerande partiet •Le Patriote - oppositionens dagstidning •Soir Info - privatägd dagstidning •Le Nouveau Reveil - privat privatägd dagstidning •Le Jour - privatägd dagstidning •24 Heures - privatägd dagstidning •Le Front - privatägd dagstidning •L'Inter - privatägd dagstidning

Religion[redigera | redigera wikitext]

En fjärdedel av befolkningen är kristna varav de flesta är romersk-katolska. De bor till övervägande delen i den södra delena av landet. 35% av Elfenbenskustens invånare är muslimer, varav de flesta är sunnimuslimer. Övriga 40% av människorna i landet tillhör någon av de inhemska naturreligionerna som finns i landet. Bland gästarbetarna är majoriteten muslimer.

År 1985 lät Elfenbenskustens president bygga en luftkonditionerad katolsk katedral, Notre-Dame de la Paix. Då den stod färdig 1989 blev den större än Peterskyrkan i Rom och därmed världens största kyrkobyggnad.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Kända fotbollsspelare[redigera | redigera wikitext]

Rankingstatistik inom fotboll[redigera | redigera wikitext]

Baserat på perioden Aug 1993-Maj 2006

  • Högsta ranking: 20 19/12-1995
  • Lägsta ranking: 75 12/05-2004
  • Snittranking: 44,042

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 119 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 109 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 151 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 166 av 179

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Utrikes namnbok
  2. ^ Utrikesministeriet - Länder och regioner - Elfenbenskusten
  3. ^ [a b c d] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  4. ^ [a b c] Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Pre-European period
  5. ^ http://www.snl.no/Liberia/historie
  6. ^ [ http://lcweb2.loc.gov/cgi-bin/query/r?frd/cstdy:@field(DOCID+ci0014) Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire)], Arrival of the Europeans
  7. ^ [a b] Bonniers Stora Lexikon, På CD-rom, 2000
  8. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, band 6, tredje upplagan
  9. ^ Respons (uppslagsverk), band 1, andra upplagan
  10. ^ [1] DN 31 mars 2011
  11. ^ Aktuell politik UI:s Landguid 2011-04-05
  12. ^ Dessa är de ivorianska rivalerna, DN 2011-04-01
  13. ^ En miljon flyr våldet i Elfenbenskusten DN 31 mars 2011
  14. ^ 100 kroppar funna i Elfenbenskusten, DN 2011-04-07
  15. ^ Gbagbo hämtades ut ur bunkern DN 31 april 2011
  16. ^ BBC:s Landprofil, Läst 2011-04-08

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]