Sjuksköterska

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Röntgensjuksköterska)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gammal bild på sjuksköterska under krig i USA.
Denna artikel handlar om sjuksköterskeyrket i olika delar av världen. Se även sjuksköterskor i Sverige

Sjuksköterska (svensk förkortning ssk), i Finland sjukskötare, är en profession inom hälso- och sjukvård. Sjuksköterska är ett skyddat legitimationsyrke, vilket innebär att man behöver ha en reglerad högre utbildning och legitimation för att kalla sig sjuksköterska[1]. Det akademiska huvudområdet i sjuksköterskeutbildningen är omvårdnad, vid somliga universitet och högskolor benämnt vårdvetenskap (engelska nursing). Omvårdnad har sedan 1970-talet utvecklats till ett självständigt akademiskt forsknings- och undervisningsområde. Sjuksköterskor arbetar ofta med hälso- och sjukvård vid sjukhus, inom primärvård och äldreomsorg. De kan också arbeta i skolor, företagshälsovård och läkemedelsindustrin, samt kan arbeta vid högskola eller universitet som universitets- och högskolelärare och forskare.

På sjukhus arbetar sjuksköterskan ofta i team med andra professioner och yrkesgrupper- läkare, undersköterskor samt exempelvis sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist, biomedicinsk analytiker och kurator. Läkaren har ansvar för medicinsk diagnostik och medicinsk behandling, medan sjuksköterskan har motsvarande ansvar för omvårdnaden, vilket bland annat innebär att patienten ur ett holistiskt perspektiv ska bli så väl omhändertagen som möjligt. Sjuksköterskan ansvarar även för medicinsk omvårdnad, vilken innefattar bland annat läkemedelshantering och läkemedelsadministration. Ansvarsfördelningen inom teamen bygger i hög grad på god kännedom om de enskilda medlemmarnas specifika kompetens och yrkeserfarenhet. Vissa specialistsjuksköterskor, så som distriktssköterskor, diagnosticerar och behandlar även vissa medicinska tillstånd.

Omvårdnadsbegreppet innefattar allmän omvårdnad och specifik omvårdnad. Allmän omvårdnad är oberoende av sjukdom och utförs av alla professioner och yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Specifik omvårdnad däremot kräver kunskap om människans normala liv och funktioner samt kunskap om sjukdom och behandling, samt vilka konsekvenser en sjukdom kan ha på individens liv.[2] Inom sjuksköterskans professionella yrkesutövning används även begreppen beroende och oberoende omvårdnad. Beroende omvårdnad är omvårdnad som sjuksköterskan utför i samarbete med, eller på ordination av annan profession, exempelvis läkemedelsordination. Oberoende omvårdnad är omvårdnad som sjuksköterskan ordinerar, utför och utvärderar självständigt. Exempel på områden som ligger under oberoende omvårdnad är bedömning och åtgärd av behov kopplat till nutrition, eliminiation, aktivitet, sexualitet, psykisk hälsa, sömn, smärta och hud.

Sjuksköterskor har i den moderna hälso- och sjukvården en ledande roll. Enligt socialstyrelsen ska sjuksköterskor leda och koordinera omvårdnadsarbetet för att säkerställa att patienten tas om hand på bästa sätt. Detta involverar att leda och delegera andra sjuksköterskor, undersköterskor och omvårdnadspersonal. Sjuksköterskan förväntas även att kontinuerligt utvärdera omvårdnadsinsatserna och driva sitt team framåt och hålla en god kontakt med andra professioner för att effektivisera verksamheten.[3] Sjuksköterskor har, i likhet med andra legitimerade yrkesgrupper, skyldighet att hålla sig vetenskapligt uppdaterade och arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Sjuksköterskeyrkets ursprung kan spåras tillbaka till Romarriket, då diakonissor vårdade utifrån kristna ideal. Från början av 1900-talet började sjuksköterskeyrket i sin organiserade form växa fram.[4] Den första sjuksköterskeutbildningen startades av brittiska Florence Nightingale vid St Thomas' Hospital i London. Nightingale hade utbildat sig i Kaiserswerth. Tidigare var sjuksköterskeyrket ett av få som ansågs vara en acceptabel sysselsättning för kvinnor. Yrket sades vara ett kall och en del av yrkesutbildningen bestod av religiös skolning. Sjuksköterskor förväntades bland annat avstå från att bilda familj för att kunna viga sitt liv åt omvårdnaden av andra. [5] I Sverige infördes 1960 yrkeslegitimation och yrkestiteln blev då legitimerad sjuksköterska.[6] Den första manliga svenska sjuksköterskan var Allan Härsing som examinerades 1953.

Sjuksköterskor i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Utbildningsformen för sjuksköterskor varierar internationellt, men är i de allra flesta länder förlagd till universitet och högskolor. I Finland omfattar utbildningen till sjukskötare tre och ett halvt år, på Island, Skottland och Irland fyra år. Den så kallade Bolognaprocessen har gjort att sjuksköterskeutbildningen i EU-länder harmoniseras så att samtliga länder bygger eller kommer att bygga på ett treårigt utbildningsprogram på kandidatnivå och ett masterprogram om två år.[7]

Den engelskspråkiga beteckningen nurse är jämförelsevis bred och kan syfta på personalkategorier som närmast motsvarar ett vårdbiträde eller en undersköterska i Sverige, men även på högt kvalificerade sjuksköterskor (nurse practitioners) vilka självständigt behandlar patienter och även autonomt förskriver läkemedel. I Tyskland kallas en sjuksköterska för Gesundheits- och Krankenpfleger. I Tyskland finns även en särskild typ av sjuksköterska som kallas Medizinisch-Technischer Assistent (MTA, medicinteknisk assistent).

I Nederländerna är sjuksköterskeprogrammet 4-årigt och det finns även en möjlighet att ta en anställning på en klinik vid ett sjukhus under utbildningen och få betalt för sin praktik, ungefärlig motsvarighet till läkarnas allmäntjänstgöring (AT) i Sverige. Utbildningen kan ges på två olika nivåer där den ena ger en akademisk kandidatexamen. Sjuksköterska på nederländska heter Verpleegkundige.

Utbildning i Finland[redigera | redigera wikitext]

Yrkesbenämningen är sjukskötare och utbildningen omfattar 3,5 år (210 studiepoäng) på en yrkeshögskola.[8] För att bli hälsovårdare, förstavårdare eller barnmorska krävs det 4 respektive 4 respektive 4,5 år och då ingår sjukskötarkompetensen.[9] Därefter kan sjukskötaren avlägga högre yrkeshögskoleexamen.[10]

Utbildning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sjuksköterskeutbildningen i Sverige sker vid universitet och högskolor. Den grundläggande utbildningen löper över sex terminer (180 hp) och avslutas med två examina: yrkesexamen (sjuksköterskeexamen) samt generell examen i form av kandidatexamen. Många sjuksköterskor specialiserar sig efter kandidatexamen, specialistutbildningen omfattar för närvarande i Sverige mellan 60 och 75 hp (2–2½ terminer) och avslutas med specialistsjuksköterskeexamen samt ofta även med magisterexamen. Se vidare specialistsjuksköterska samt sjuksköterskor i Sverige. Många sjuksköterskor är involverade i forskning, antingen efter genomgången egen forskarutbildning eller som teammedlemmar i kliniska forskningsprojekt.

För att utveckla både vården och sjuksköterskans profession ges utbildning till avancerad specialistsjuksköterska, som inom sjukhusbaserad vård arbetar självständigt med inskrivning, utvärdering och utskrivning av patienter i sitt specialområde, till exempel inom kirurgisk vård. Utbildningen omfattar 120 högskolepoäng (fyra terminer), men för behörighet krävs att den studerande har läst 60 högskolepoäng i kirurgisk vård. Utbildningen är relativt ny i Sverige och antalet avancerade specialistsjuksköterskor är tämligen begränsat.[11] Sedan 2021 har sjuksköterskornas professionsförening Svensk sjuksköterskeförening i samarbete med fackförbundet Vårdförbundet antagit en gemensam policy för vilken utbildning som förespråkas för avancerade specialistsjuksköterskor i Sverige. Policyn förordar en modell som utgår från att en specialistsjuksköterska avlägger masterexamen och sedan bygger på denna med ett statligt reglerat utbildningsprogram. Funktionen finns även beskriven i Svensk sjuksköterskeförenings strategi för utbildningsfrågor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sjuksköterskans profession - grunden för din legitimation”. swenurse.se. https://swenurse.se/publikationer/sjukskoterskans-profession---grunden-for-din-legitimation. Läst 7 september 2021. 
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131014172445/http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/2/omvardnad_blodtryck_1998/SSF_blodtryck_bil4.pdf. Läst 15 september 2013. 
  3. ^ ”Sjuksköterskans ledade roll”. Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/9941/1/bjorling_matiasson.pdf. Läst 13 december 2019. 
  4. ^ Lyckhage, Elisabeth Dahlborg (2010). Att bli sjuksköterska: en introduktion till yrke och ämne. Studentlitteratur. sid. 43. ISBN 9789144054117 
  5. ^ Holmdahl, Barbro. Sjuksköterskans historia. Från siukwakterska till omvårdnadsdoktor (2. uppl.). Stockholm: Liber. ISBN 91-47-04887-5 
  6. ^ ”Vårdförbundet”. https://www.vardforbundet.se/Om-Vardforbundet/Historik/. 
  7. ^ Collins, Shawn; Hewer, Ian (2014). ”The impact of the Bologna process on nursing higher education in Europe: a review”. International Journal of Nursing Studies 51 (1): sid. 150–156. doi:10.1016/j.ijnurstu.2013.07.005. ISSN 1873-491X. PMID 23928323. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23928323. Läst 24 februari 2019. 
  8. ^ ”Statsrådets förordning om yrkeshögskolor 18.12.2014/1129”. https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2014/20141129. Läst 16 maj 2021. 
  9. ^ ”Opiskele sairaanhoitajaksi”. Sairaanhoitajat. https://sairaanhoitajat.fi/ammatti-ja-osaaminen/opiskele-sairaanhoitajaksi/. Läst 23 maj 2021. 
  10. ^ ”Utbildningsutbud 2019”. Novia. https://www.novia.fi/arsberattelse2019/utbildningsutbud-2019/. Läst 17 maj 2021. 
  11. ^ ”Avancerad specialistsjuksköterska inriktning kirurgisk vård, 120 hp”. liu.se. https://liu.se/utbildning/program/makv2. Läst 14 december 2019.