Scania CN113

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Scania CN113
En Scania CN113CLB-veteranbuss i Uppsala.
En Scania CN113CLB-veteranbuss i Uppsala.
Grundinformation
MärkeScania
Tillverkning1988–1999
Även kalladScania MaxCi (lågentréversionen)
Konstruktion
KlassStadsbuss
Landsvägsbuss
KarosseriScania
PlattformNormallång buss med lågentré eller normalgolv
Ledbuss med normalgolv.
BesläktadeScania CN112
LiknandeVolvo Säffle 2000 med Volvo B10B, B10BLE, B10M eller B10MA-chassin
Drivlina
Motor11-liters tvärställd bakmonterad 6-cylindrig radmotor
Effekt250–320 hk
DrivningBakhjulsdrift via vinkelväxel
VäxellådaHelautomatisk, Scania GAV 2 eller 4-stegs alternativt Voith 3 eller 4-stegs
Dimensioner
Hjulbas6 meter (de normallånga)
5+7 meter (de ledade)
Längd12–18 meter
Bredd2,5–2,6 meter
Höjd3,1 meter
Vikt16 ton (normallånga vagnar)
24 ton (ledvagnar)
Kronologi
FöregångareScania CN112
EfterträdareScania Omni-serien

Scania CN113 är en buss, främst avsedd för stads-/förortstrafik, från Scania, tillverkad mellan 1988 och 1999.

Den ersatte Scania CN112 och byggdes på Scania N113-chassit.

Standardversion (Scania CN113CLB)[redigera | redigera wikitext]

Standardvarianten (Scania CN113CLB) är 12 meter lång och uppbyggd med högt golv med två trappsteg vid samtliga in/utgångar. Den finns liksom sin föregångare med olika höga insteg beroende på om det är en stadsbuss eller regionalbuss.

Motorn är en 11-liters rak 6-cylindrig lastbilsmotor monterad längst bak, stående på tvären. Den drivs vanligen av diesel eller ED95 (etanol).

Det fanns även några enstaka exemplar med bio-/naturgas- och hybriddrift.

Det är lätt att byta ut karossdelarna vid krockskador, omlackering etc. Karossen på standardmodellen med trappstegsingångar var i princip oförändrad mot årgångarna 1985-1989 av CN112, både interiört och exteriört.

Skillnaden låg annars mest i den tekniska delen, med ett uppdaterat elsystem och renare motorer samt något fler datorstyrda komponenter, till exempel ABS-bromsar.

Karossen monterades på Scanias anläggning i Katrineholm och gjordes i rostfritt stål.

Tillverkning skedde dels i Katrineholm, Sverige och dels i Słupsk, Polen.

Dörrkonfigurationerna på 12-metersversionen var från längst fram till längst bak: 1-2-0, 1-2-1, 2-1-1, 2-2-0, 2-2-1, 1-1-0 och 1-1-1.

Tillverkning skedde i Sverige från 1988 till 1997 och i Polen från 1997-1999. Modellen var under de sista åren tänkt som ett billigare alternativ till Scania Omni-serien som tillverkats sedan 1997/1998.

Ledversion (Scania CN113ALB)[redigera | redigera wikitext]

Det tillverkades även en 18-meters ledbuss. Denna hade högt golv, precis som standardvarianten och fanns liksom denna i en stadsbussvariant med något lägre insteg i den främre delen och i en regional variant med lite högre insteg.

Motorn sitter längst bak i det bakre överhänget och driver de bakersta hjulen. Leden har ett hydrauliskt system som förhindrar att bussen viker sig vid kurvtagning. Fördelarna med detta jämfört med t.ex. huvudkonkurrenten Volvo B10MA (som är en ledbuss med mittmotor och därmed drivning på dragfordonets bakaxel) är att den bakmonterade motorn inte kräver någon modifikation då den är stående, precis som motsvarande motorer i Scanias lastbilar. Sen är motorn även mera lättåtkomlig och därmed lättare att underhålla och serva. Även framkomligheten blir bättre, eftersom det blir mer tyngd över drivhjulen och ljudnivån inne i bussen blir även den lägre, trots att ljudisoleringen kring motorn är enklare än hos många mittmotorbussar. Nackdelarna är att denna konstruktion sliter mer på leden och därmed förkortar bussens livslängd jämfört med en mitt- eller frontmotorledbuss. Sen, liksom hos alla bakmotorledbussar, är även väghållningen generellt sett sämre, speciellt i vinterkörning.

Tillverkning skedde dels i Katrineholm, Sverige och dels i Słupsk, Polen.

Dörrkonfigurationerna på ledbussversionen var från längst fram till längst bak: 2-2-2-0, 2-2-1-0, 2-1-1-0, 1-2-1-0 samt 1-1-1-0. I Polen fanns även: 2-2-2-1.

Tillverkning i Sverige skedde från 1988 till 1997[1] och i Polen från 1997-1999. Den ersattes av ledbussversioner av Scania OmniCity och OmniLink (Scania CN94UA och CL94UA).

Lågentréversion (Scania CN113CLL MaxCi)[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1992 lanserades, som årsmodell 1993, en 12 meter lång lågentrévariant med en annan design på karossen: Scania CN113CLL, även kallad Scania MaxCi, den byggdes på Scania N113CLL-chassit.

N113CLL var dock inte Scanias första lågentréchassi, dess föregångare CN113CLB-LG, som N113CLL byggde vidare på, togs fram ett år tidigare, men det fanns endast med karosser från externa karosstillverkare.

Dessa chassin har lågt golv i de främre delarna och högt golv bak med två trappsteg innanför den bakersta dörren, bakom bakaxeln. Det fanns även en högerstyrd variant tillgänglig för den brittiska marknaden byggd på N113CRL-chassit kallad East Lancs MaxCi, denna byggdes av East Lancashire Coachbuilders i 12 exemplar mellan 1993 och 1995.

Chassit är identiskt med vanliga CN113 från motorn längst bak fram till bakaxeln, därefter sluttar golvet neråt till strax bakom mittendörren, därefter är det ett trappsteg ner till det låga golvet som sträcker sig från trappsteget, strax bakom mittendörren och hela vägen fram, därefter är det samma förarplats som på den vanliga varianten, vilket gör att föraren sitter ganska högt upp i förhållande till de påstigande passagerarna. Karossen har samma bakparti, hjulhus, tak, förarsidofönster, skyltskåp fram och bak och vindruta som den vanliga varianten. Den fanns i färre dörrkonfigurationer än vanliga CN113, nämligen: 2-2-1, 1-2-1 samt 1-1-1. Dvs alltid en dörr bakom bakaxeln och alltid två dörrar i mitten om det är två längst fram. Den vanligaste dörrkonfigurationen i Sverige var 2-2-1, dvs två dörrar längst fram, i mitten och en längst bak. East Lancs-varianten hade antingen bara ett enda dörrpar längst fram eller ett dörrpar längst fram och ett i mitten på vänster sida samt en nödutgång på höger sida längst bak, bakom bakaxeln.

Scania MaxCi tillverkades i Sverige från 1992 till 1997 och i Polen från 1997 till 1999. De sista två åren tillverkades den som ett billigare alternativ till den år 1997 introducerade bussen Scania OmniCity.

I Svensk linjetrafik[redigera | redigera wikitext]

SL[redigera | redigera wikitext]

Storstockholms lokaltrafiks entreprenörer, framförallt SL Buss AB (senare Busslink/Keolis) köpte in ett stort antal etanoldrivna men även dieseldrivna stadsbussar av typ Scania CN113CLL MaxCi (littera H17N, H18, H18A och H18X för diesel samt H18E för etanol)[2] mellan 1992 (årsmodell 1993) och 1997 (årsmodell 1998), bland annat i serien 5001–5167, det fanns även fler i andra serier och hos andra operatörer. Sammanlagt fanns det över 200 stycken i Stockholms län. Det var den första busstypen med lågt golv (lågentré) avsedd för vanliga linjer i Stockholms innerstad och utgjorde länge den absolut vanligaste busstypen i innerstaden.

Från 2008 började de dock bli till åren komna och byttes allt eftersom ut mot nyare bussar främst från MAN SE som Keolis haft kontrakt med. De allra första MaxCi-bussarna från 1993 försvann under våren 2009[3] och i samband med nyleveranser de följande åren har fler fasats ut och de allra sista försvann från linjetrafik på Stockholms gator några dagar innan hösttidtabellens införande i augusti 2014.[4] Från början var tanken att samtliga exemplar skulle ha fasats ut redan 2012, men efter att det visat sig att Solaris Urbino 12 CNG-bussarna som köptes in 2009 hade en del problem och försvann redan 2011[5] så behölls ett antal MaxCi ett par år i övertid för att fylla ut tomrummet. Även vanliga CN113CLB med eller utan etanoldrift (littera H17 och H17E samt efterträdaren OmniCity med eller utan etanoldrift (littera H19, H34 och H34E) har varit vanliga i innerstaden.

De allra flesta etanoldrivna MaxCi-bussar som gått i innerstaden skrotadesHölö-skroten, men några exemplar fortsatte att användas av Keolis som övningskörningsbussar åt blivande chaufförer. Några bussar bevarades dock mer permanent till eftervärlden, Spårvägsmuseet har till exempel en bevarad Scania CN113CLL MaxCi (H18E)[6] och Svenska spårvägssällskapet har en dieseldriven H18X bevarad för museitrafik i form av SL Buss 5158 (senare Busslink och Keolis 5158).[7]

I övriga delar av länet, såsom i förorterna, var vanliga Scania CN113CLB (littera H16), H16A, H16B och H17F. Ledbussen CN113ALB (Littera H32, H33, H33C och H33F) ännu vanligare och dessutom under ett längre tidsspann totalt sett. Dessa fick dock inte samma uppmärksamhet som MaxCi-bussarna fick i innerstaden, eftersom vagnparkerna i förorterna var mer blandade med flera olika fabrikat än den i innerstaden.

De sista CN113-bussarna med normalgolv (CLB/ALB) togs ur linjetrafik från SL under 2012, i samband med att krav på låggolvs- och lågentrébussar blev obligatoriska på samtliga linjer i länet.

Många normalgolvsbussar gick på export efter sin tjänst hos SL. I huvudsak till forna Sovjetstater i Östeuropa och Asien.

SL94-lackerad Scania MaxCi i Ryssland

Övriga[redigera | redigera wikitext]

I övriga Sverige har busstypen under 1990- och tidiga 2000-talet varit bland de vanligaste i flera städer och regioner och har förekommit i varierad skala i samtliga län. Den har varit populär just för att den är enkelt uppbyggd och slitstark. Enda anledningen egentligen till att de inte gått i trafik längre än sina konkurrenter i svensk linjetrafik är att de inte finns i så många varianter, ledbussen finns till exempel endast med normalgolv. Ökade krav på att stadsbussar skulle ha helt lågt golv under tidiga 2000-talet gjorde att många Scania CN113, främst då med normalgolv, började att fasas ut till förmån för nyare bussar, trots att de kanske endast gått 10–12 år i reguljär trafik. De flesta bussar exporterades dock och ännu under tidiga 2020-talet fanns uppåt 30 år gamla exemplar i reguljär trafik i till exempel Kazakstan.[8]

Versioner (Sverige)[redigera | redigera wikitext]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]