Stig Wennerström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För seglaren med detta namn, se Stig Wennerström (seglare).
Stig Wennerström
Stig.Wennerstrom.jpg
Information
Smeknamn "Örnen"
Född 22 augusti 1906
Adolf Fredriks församling, Stockholm, Sverige
Död 22 mars 2006 (99 år)
Enebyberg, Sverige
I tjänst för Sverige, Sovjetunionen
Försvarsgren Flygvapnet
Tjänstetid 1929-1963
1948-1963 (Spion)
Grad Överste (Fråntogs sin militära grad 12 juni 1964)
Utmärkelser Se: Utmärkelser
Övrigt arbete Arbete vid UD (1961-62)

Stig Erik Constans Wennerström, född 22 augusti 1906 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, död 22 mars 2006 i Enebyberg, Danderyd, Stockholms län, var en svensk överste i flygvapnet, mest känd för sitt spionage för Sovjetunionens räkning mellan ca 1948 och 1963. Han kunde till sist gripas och dömdes följdriktigt den 12 juni 1964 till livstids straffarbete för grovt spioneri . En dom som dock senare lindrades till 20 års fängelse vilket medförde att Wennerström var en fri man i september 1974.

Militär karriär och spioneri[redigera | redigera wikitext]

Wennerström var son till majoren Gustaf Wennerström och Ester Berggren. Han blev fänrik i flottan 1929, och genomgick därefter flygutbildning 1931-1932.[1] En utbildning som gick sådär: den 10 november 1931 störtade nämligen Wennerström med en Sk 11 i närheten av Västerås efter att ha kommit för nära ledarplanet då de flugit i formation.[2] År 1936 blev han dock löjtnant i Flygvapnet, 1939 kapten och samma år gifte han sig med Ulla-Greta Carlsson (född 1919). Den karriärsugne nyblivna kaptenen fortsatte att stiga i graderna och år 1944 blev han major, 1946 överstelöjtnant och 1951 överste. Wennerström var verksam vid Kungliga Sjökrigshögskolans (KSHS) stabskola 1936-1937, tjänstgjorde som arvprins Gustaf Adolfs adjutant 1938-47 och var lärare vid Flygkrigshögskolan (FKHS) under åren 1946-1948.[1]

Stig Wennerströms pass.

Själva flygningen fortsatte dock att gå illa för Wennerström då han i februari 1944 störtade för andra gången, denna gång med en Saab 17 i trakten av Gällivare.[3] Enligt signalisten Bengt Palmqvist meddelade inte Wennerström att planet skulle övergest.[4] Dock klarade båda två livhanken; Wennerström genom att i sista stund kasta sig ur planet för att fälla ut sin fallskärm och så småningom landa i en grantopp där han blev blir hängande upp och ner.[5] I betygen Wennerström fick från flygstaben hösten 1948 stod att läsa "Knappast lämplig som fl.ch" och "Har höga tankar om sin egen förmåga".[6]

Under andra världskriget var Wennerström flygattaché med sin tjänst förlagd i Moskva 1940-1941. Delar av vad han då möjligen lärde sig om Östmaktens flyghistoria kom på pränt i en bok han gav ut 1946: Röda vingar: det ryska flyget från tsartid till nutid. Wennerström var samtidigt flygmilitär medarbetare i Stockholms-Tidningen 1940-1948 och åren 1943 till 1946 var han divisionschef för 1:a divisionen, Gustav Röd vid Skaraborgs flygflottilj (F 7). Han tjänstgjorde därefter åter som attaché i den sovjetiska huvudstaden efter kriget, 1949-1952, samt även i Washington 1952-57.[1] Detta gjorde honom självklart mycket användbar för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU, till vilken han rekryterades runt 1948. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga.[7] Under sin "spionkarriär" lämnade Wennerström bland annat ut så gott som hela det svenska försvarsupplägget under 1950-talet till ryssarna, likaså blev stora delar av Draken-projektet tillgängliga för Östmakten. Från 1957 fram till gripandet 1963 arbetade den svenske "dubbelarbetaren" som sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition.

Enligt vissa uppgifter fanns det två högt uppsatta svenska spioner för GRU under 1950-talet. Den ene hade kodnamnet "Örnen": det var Wennerström. Den andres kodnamn var "Getingen". Den senares verkliga identitet har aldrig riktigt blivit klarlagd.[8] Det har långt senare stått klart att Wennerström även avslöjade de svenska signalspaningsflygplanens verksamhet för Sovjet. Mycket talar för att ryssarna 1952 sköt ner en svensk Tp 79 över Östersjön därför att Wennerström berättat om verksamheten med signalspaning över Baltikum (Catalinaaffären). Wennerström erkände aldrig att han avslöjat detta, annat än i ett informellt samtal under en paus i förhören med honom. På det så kallade "snackebandet" bekräftar Wennerström att han berättat för ryssarna om det svenska samarbetet med USA i fråga om det som man uppfattat under spaningen mot Baltikum. Vid ett tillfälle hade Wennerströms sovjetiska kontakt då förklarat att "vi har väl inget annat val än att skjuta ner planet". Åtta svenskar fanns ombord när ett sovjetiskt jaktplan i juni 1952 sköt ner Tp 79:an.[9]

Wennerströmaffären[redigera | redigera wikitext]

Wennerström då han häktades i Stockholms tingsrätt sommaren 1963.

Säpochefen P.G. Vinge har gett en utförlig beskrivning av fallet Wennerström i memoarerna Säpochef 1962-70. Här redogör han för att den svenska säkerhetstjänsten redan 1943 misstänkte att Wennerström arbetade för Tysklands räkning och att det 1947 fanns indikationer på att han hade ingående kontakter med Sovjetunionen, men att påtagliga bevis saknades. Senare har det fastslagits att Wennerström verkligen också tillhandahöll Nazityskland uppgifter innan Hitler invaderade Sovjet.[10] I slutet av 1950-talet intensifierades spaningarna mot Wennerström, och hans hemhjälp Carin Rosén värvades som agent för Säkerhetspolisen (Säpo).[11] Under sin sista tid på fri fot var Wennerström expert i nedrustningsfrågor åt Alva Myrdal; enskilda statsråd var enligt Vinge underrättade om misstankarna redan 1959 och fick noggranna redogörelser om spaningsarbetet. Statsminister Tage Erlander sade dock efter gripandet att han inte blivit informerad om dessa misstankar mot Wennerström.[12]

I juni 1963 meddelade hemhjälpen Carin att hon hittat några filmrullar gömda på Wennerströms vind. Filmerna visade sig innehålla hemliga handlingar och Wennerström greps några veckor senare, den 25 juni 1963, efter att statspolischef Georg Thulin gett order om hans gripande. Efter en segdragen process med att få honom att erkänna dömdes Wennerström till livstids straffarbete året därpå, vilket dock senare omvandlades till 20 års straffarbete.[13]

Efter gripandet blev Wennerströmaffären mycket uppmärksammad i media. Regeringen beslutade att utreda ärendet, och tillsatte två organ enkom för Wennerström: en juristkommission och en parlamentarisk nämnd. Utredningarna finns publicerade i SOU:erna 1964:15, 1964:17 och 1968:4. Juristkommissionen menade att det på grund av Wennerströms kompetens och placering var mer förvånansvärt att han hade kunnat avslöjas, än att spioneriet kunnat fortgå.[14] Säpos och regeringen Erlanders hantering av frågan väckte också en politisk debatt i riksdagen, vilket ledde till att Konstitutionsutskottet granskade regeringens utnämning av Wennerström till UD-tjänst. Ledamöterna av KU kunde inte nå majoritet om ett beslut, men genom lottning friades försvarsminister Sven Andersson. Östen Undén fick genom samma förfarande en KU-anmärkning.[12] Prickningen av Undén ogillades av Första kammaren och Andra kammaren, vilket medförde att när prickningen ändå utfärdades bröt riksdagen mot rådande praxis.[15]

Den 6 oktober 1973 beslutade regeringen Palme att tidsbestämma livstidsstraffet för Wennerström till 20 års fängelse. I praktiken, med dåvarande lag om villkorlig frigivning, innebar regeringens beslut att han efter halva strafftiden (1973) kunde frisläppas. Den 6 september 1974 beslutade riksdagen att Wennerström skulle få villkorlig frigivning.[16][17]

Wennerström skrev sina memoarer under senare delen av fängelsetiden (Från början till slutet, Bonniers 1972). Han motiverade sitt agerande med att han därmed upprätthållit terrorbalansen och således verkat för freden.[18]

Stig Wennerström vägrade konsekvent att efter sin frigivning ge några som helst intervjuer eller ens kommentarer. Han levde istället ett tillbakadraget liv i ytterligare 32 år, hela tiden med hustrun Ulla-Greta vid sin sida, innan han år 2006 avled i en ålder av 99 år.[5]

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem? 1, Stor-Stockholm (2. uppl.). Stockholm: Vem är vem. Sid. 1369. Libris 53509. http://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/1393.html 
  2. ^ Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Sid. 115. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 
  3. ^ Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Sid. 170. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 
  4. ^ Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Sid. 171. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 
  5. ^ [a b] Wall, Gunnar (2008). Historiens största spioner. Bokförlaget Semic och Gunnar Wall. Sid. 163, 186. ISBN 978-91-552-3673-1 
  6. ^ Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Sid. 188. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 
  7. ^ Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Sid. 146. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 
  8. ^ ”Sanningen om varför underrättelsetjänsten skyddade spionen Mr X”. Newsmill.se. 2010-08-03. http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/01/sanningen-om-varf-r-underr-ttelsetj-nsten-skyddade-spionen-mr-x. Läst 31 maj 2011. 
  9. ^ ”Frågor och svar om DC-3:an”. FRA. http://www.fra.se/omfra_faq_dc3.shtml. Läst 12 januari 2008. 
  10. ^ Dobson, Christopher; Payne, Ronald; Heed, Börje; Merkur, Grupp (1988). Spionernas Vem är det: all världens agenter och underrättelsetjänster. [Stockholm]: [Info Books]. Sid. 332. Libris 7588992. ISBN 91-7003-020-0 
  11. ^ Johansson, Kristina; Sjöberg, Bengt (2010-03-01/2010-04-14). ”Wennerströmaffären”. Riksarkivet. http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=21390. Läst 21 juni 2013. 
  12. ^ [a b] SÄPO-kommittén (1988). SÄPO: Säkerhetspolisens inriktning och organisation : delbetänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1988:16. Stockholm: Allmänna förl. Sid. 55. Libris 7263228. ISBN 91-38-10149-1 
  13. ^ ”Storspionen sålde ut svenska försvaret”. Sveriges Television. http://svt.se/2.109339/wennerstromaffaren. Läst 18 september 2011. 
  14. ^ SÄPO-kommittén (1988). SÄPO: Säkerhetspolisens inriktning och organisation : delbetänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1988:16. Stockholm: Allmänna förl. Sid. 45-47. Libris 7263228. ISBN 91-38-10149-1 
  15. ^ Erlander, Tage; Lagercrantz, Arvid (1982). Tage Erlander. 1960-talet : samtal med Arvid Lagercrantz. Stockholm: Tiden. Sid. 107f. Libris 106355. ISBN 91-550-2647-8 
  16. ^ Anno 72. Stockholm. 1973. Sid. 36 
  17. ^ Anno 74. Stockholm. 1975. Sid. 33 
  18. ^ Dobson, Christopher; Payne, Ronald; Heed, Börje; Merkur, Grupp (1988). Spionernas Vem är det: all världens agenter och underrättelsetjänster. [Stockholm]: [Info Books]. Sid. 334. Libris 7588992. ISBN 91-7003-020-0 

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wennerström, Stig (1972). Från början till slutet: en spions memoarer. Stockholm: Bonnier. Libris 7143825. ISBN 91-0-037890-9 (hft.) 
  • Wennerström, Stig (1946). Morgondagens flyg: sett mot bakgrunden av teknikens utveckling och andra världskriget. Stockholm: Bonnier. Libris 1422397 
  • Wennerström, Stig (1946). Flygstrategien i belysning av det andra världskriget: Tävlingsskrift år 1945. .... Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. Bihäfte ; 1946:3. Stockholm: Akad. Libris 1417971 
  • Wennerström, Stig (1946). Röda vingar: det ryska flyget från tsartid till nutid. Allhems flygböcker, 99-1852751-X ; 3. Malmö: Allhem. Libris 1387091 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bergmark, Birgitta (1993). Stig Wennerström: spionen som teg. Stockholm: Bonnier Alba. Libris 7247413. ISBN 91-34-51357-4 (inb.) 
  • Bernhardsson, Carl Olof; Falkengård, Christina & Thunvik, Sten (1967). Överste W förrädare: Wennerströms spionage : en samlad redogörelse byggd på källforskning och bilddokument. Stockholm: Medén. Libris 1243537 
  • Rönblom, Hans-Krister (1964). Wennerström, spionen. Stockholm: Bonnier. Libris 732063 
  • Sundelin, Anders (1999). Fallet Wennerström. Stockholm: Norstedt. Libris 7151201. ISBN 91-1-300740-8 (inb.) 
  • Whiteside, Thomas (1966) (på engelska). An agent in place: the Wennerström affair. New York: Viking Press. Libris 8178136 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]