Hoppa till innehållet

Whigpartiet (USA)

Från Wikipedia
För andra partier med samma namn, se Whig (olika betydelser).
Whigpartiet
Whig Party
Whig political banner by Terrence J. Kennedy.png
Partiflagga av Terrence J. Taylor.
PartiledareHenry Clay
Daniel Webster
William Henry Harrison
Zachary Taylor
Grundat1833 från
Federalistpartiet
Nationalrepublikanska partiet
Anti-Massonic Party
Nullifier Party (minoritet)
GrundareHenry Clay
Upplöst1856 till
Republikanska partiet (de facto)
American Party
Opposition Party
Constitutional Union Party
Politisk ideologiNationalism
Anti-expansionism
Anti-Jacksonianism
Klassisk liberalism
Ekonomisk liberalism
Parlamentarism
Nykonservatism
Färg(er)Gul och blå
Partitidning(ar)The American Review
Valaffisch från 1848 med porträtt av partiets kandidater Zachary Taylor och Millard Fillmore.

Whigpartiet (engelska: Whig Party) var ett amerikanskt politiskt parti som existerade 1834–1860.

Whigs uppstod i opposition mot Demokratiska partiet under en tidsperiod när detta parti dominerade presidentmakten. Både Whigpartiet och deras motståndare var moderna masspartier som bildades när allmän rösträtt infördes. Det var en tid med högt valdeltagande i amerikansk politik, mellan 70 och 80 procent av de röstberättigade deltog regelbundet i presidentvalen.

Whigpartiet försvann när de ekonomiska stridsfrågorna upphörde att vara de viktigaste i amerikansk politik och ersattes av värdegrundsfrågor (slaveriet). Det ersattes av Republikanska partiet som kontrastparti mot demokraterna.

Ståndpunkter

[redigera | redigera wikitext]

Whigpartiets ideologi utgick från en hierarkisk samhällssyn, till skillnad från Demokratiska partiet som ansåg att alla vita män var lika värda oavsett klass, religion och kultur. Whigs ansåg att det fanns visst utrymme för både svarta och indianer i det amerikanska samhället, men att dessa stod betydligt längre ned i samhällshierarkin, medan demokraterna hävdade att Amerika var reserverat för den vite mannen. Whigs menade att staten skulle ta ansvar för individens moraliska uppfostran, medan demokraterna förespråkade individuell frihet. Whigs verkade för en aktiv stat och en nationell politik, medan demokraterna arbetade för laissez-faire och delstaternas självbestämmande.

I tidens stora politiska stridsfrågor förespråkade Whigs en federal centralbank, skyddstullar för den amerikanska industrin, federala och delstatliga investeringar i infrastrukturen, moralisk lagstiftning och en restriktiv hållning till invandring.

Whigpartiets väljarbas kom från de som på grund av klass, religion eller kultur tillhörde samhällets etablissemang: överklass, medelklass, kongregationalister och presbyterianer, infödda amerikaner. Där afroamerikaner hade rösträtt röstade de uteslutande på whigs på grund av Demokratiska partiets rasistiska politik.

William Henry Harrison besegrade Martin Van Buren i presidentvalet 1840, och blev därmed den förste presidenten från Whigpartiet.

Många förutvarande whigs, som inte gått över till republikanerna, omorganiserade sig till Constitutional Union Party, som bara ställde upp en nationell kandidatlista; det hade anmärkningsvärd styrka i gränsstaterna, som fruktade ett kommande inbördeskrig. John Bell fick tredjemest röster i elektorskollegiet i 1860 års presidentval.

Under Lincolns regering (1861–65) dominerade före detta whigpartister det Republikanska partiet och utformade stora delar av det ”amerikanska systemet”. I långa loppet antog USA en whigsk näringspolitik tillsammans med en stark demokratisk presidentmakt.

I Sydstaterna under senare delen av inbördeskriget och tiden därefter försökte många förutvarande whigs att återorganisera sig under beteckningen ”Conservatives” (’konservativa’) och hoppades på att kunna återansluta med förutvarande whigpartister i Nordstaterna. De gick slutligen upp i Demokratiska partiet men fortsatte att förespråka moderniseringar såsom järnvägar och allmänt skolväsende.[1]

I dagens amerikanska politiska diskurs brukar Whigpartiet utpekas som avskräckande exempel på ett politiskt parti som förlorar anhängare och existensberättigande, till exempel med frasen ”going the way of the Whigs” (’att gå whigs väg’).[2]

True Whig Party "’sanna whigpartiet") – uppkallat som direkt motsats till Amerikanska partiet – var en dominerande kraft i Liberias politik i över ett århundrade.

Presidenter från Whigpartiet

[redigera | redigera wikitext]

USA:s president (regeringsår):

  1. William Henry Harrison (1841)
  2. John Tyler[a] (1841–1845)
  3. Zachary Taylor (1849–1850)
  4. Millard Fillmore (1850–1853)

Till yttermera visso blev John Quincy Adams, som valdes till president såsom demokratisk-republikan, sedermera nationalrepublikan och sedan whig efter att han valts in i USA:s representanthus 1831. Presidenterna Abraham Lincoln och Rutherford B. Hayes var whigs innan de bytte till Republikanska partiet, vilket de tillhörde när de valdes till ämbetet.

Partiets president- och vicepresidentkandidater

[redigera | redigera wikitext]
Valår Utfall Nominerade
President Vicepresident
1836 Förlust Senator Daniel Webster Kongressmannen Francis Granger
Förlust F. senatorn William Henry Harrison
Förlust Senator John Tyler
Förlust Senator Willie Person Mangum[b]
Förlust Senator Hugh Lawson White
1840 Seger F. senatorn William Henry Harrison[c]
1844 Förlust F. senatorn Henry Clay F. senatorn Theodore Frelinghuysen
1848 Seger General Zachary Taylor[c] Delstaten New Yorks finansminister Millard Fillmore
1852 Förlust General Winfield Scott Marinminister William Alexander Graham
1856 Förlust F. presidenten Millard Fillmore[d] F. ambassadören Andrew Jackson Donelson[d]
1860 Förlust F. senatorn John Bell[e] F. senatorn Edward Everett[e]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Fastän Tyler valdes till vicepresident såsom whig, visade det sig snart att hans politik stred mot det mesta av Whigpartiets ståndpunkter och han uteslöts från partiet officiellt 1841, några månader efter att han tillträdde ämbetet.
  2. ^ Ehuru Mangum själv var whig kom hans elektorsröster från nullificationister i South Carolina.
  3. ^ [a b] Avled i ämbetet.
  4. ^ [a b] Fillmore och Donelson var även kandidater för American Party.
  5. ^ [a b] Bell och Everett var även kandidater för Constitutional Union Party.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Whig Party (United States), 3 april 2011.
  1. ^ Alexander, Thomas B. ”Persistent Whiggery in the Confederate South, 1860–1877”, Journal of Southern History, vol. 27, nr 3 (aug., 1961), s. 305–329 online at JSTOR
  2. ^ Donald T. Critchlow, The conservative ascendancy: how the GOP right made political history (2007) s. 103. Additional examples are of online.