Albaner
 |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Regioner med betydande antal | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Albanien - 3,6 miljoner[1] |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Religion | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
sunnimuslimer 70 procent, ortodoxa 20 procent och katoliker 10 procent. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Besläktade folkgrupper | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Albaner är en folkgrupp som finns främst på Balkanhalvön, vanligtvis i Albanien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Serbien och Grekland med albanska som modersmål. Albaner finns det också sedan sex hundra år tillbaka i södra Italien. Albanerna kan delas in i två huvudgrupper: geger i norr (ned till Shkumbinifloden) och tosker i söder. Albanska Världsförbundet som återuppstod 2001 efter att ha varit verksam 1878 i samband med Berlinkongressen, uppskattar antalet albaner i världen till ca 15 miljoner. På Balkanhalvön beräknar samma organisation att det finns ca 7 miljoner etniska albaner.
Albanerna kallar sig själva för Shqiptarë, "örnfolket", och landet Albanien för Shqipëria, "örnarnas land", eftersom de enligt en folksaga härstammar från en svart örn.[9] Därför har Albanien en örn i mitten på sin flagga.
Innehåll |
Etymologi [redigera]
Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var även länge känt som Epirus, eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet". Albanerna själva kallar sitt land för Shqipëria eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land". Detta går tillbaka till en gammal sägen, enligt vilken albanerna skulle härstamma från en svart örn. En svart dubbelörn på röd botten antogs som fälttecken redan på 1400-talet av Skanderbeg, vilket avspeglas i dagens nationalflagga. Skanderbeg ville förena alla illyrer som levde i söder under ett och samma namn, istället för att vara uppdelade i olika stammar. Detta blev "shqiptaret", nämligen örnens folk.[10]
Albanernas namn härrör troligtvis från en antik folkstam vid namn albanoi, som omnämns första gången på 100-talet av den grekiske astronomen och geografen Klaudios Ptolemaios från Alexandria. Turkiska källor hävdar att Albaniens namn härrör från folkstammen arberesjer. Ett av de tidigaste, skrivna bevisen på användandet av ordet "Albanoi" som namn på en illyrisk folkstam i nuvarande nordcentrala Albanien, återfinns i ett verk av Tolomeo från 130 e.Kr. "Albanopolis" (av Albani) är en plats på Ptolemaioskartan (3.12.20) och även namnet på en mycket gammal släkt, Epitaph vid Scupi, vilken har identifierats som tillhörande Zgërdhershkullefortet i närheten av Krujë i norra Albanien.
"Arbanon" verkar mer vara namnet på en region – "Mats slättland" har föreslagits – än en specifik plats. Förekomsten av ändelsen -esh i ortnamn kan tyda på en mycket tidig förflyttning från högre belägna områden och härrör troligen från latinets -enisis eller -esis. Dessa används som ändelse i ortnamn i området mellan Shkumbin och Mat, med viss koncentration till området mellan Elbasan och Krujë.
.png)
Ordet "Alba", eller "Arba" verkar ha samband med staden Arba (idag Rab i Kroatien), i förhistoriska tider bebott av de illyriska "liburnierna", vilka första gången omnämns år 360 f. Kr.. Ursprunget till detta namn finns i det illyriska "Arb", som betyder mörk, grön eller skogslik och återfinns i de antika namnen Arba, Arva och Arbia, vilka alla nämns av den tidens kartografer.
Avledningen av namnet "Albania" har avsevärd ålder och kan kanske härledas till det urkeltiska namnet "alb" ('kulle'; jämför alper) eller till det indoeuropeiska albh ('vit'; jämför albino). Uppskattningsvis ett tusen år senare använde bysantinska skrivare orden "Albanon" och "Arbanon" som beteckning för Krujëregionen. Under Angiò på 1200-talet betecknade namnen "Albania" och "Albaneses" hela landet och hela dess befolkning, vilket framgår av åtskilliga uråldriga, albanska verk av exempelvis Budi, Blanco och Pjetër Bogdani.
Det första som berättas om albanerna i deras ursprungsland, arbaniterna av Arbanon i Anna Komnenaområdet (Alexiad 4) är, att problemen i regionen orsakades av normander under ledning av fader Alexios I Komnenos (1081–1118). I "Historia" skriven mellan 1079 och 1080, är den bysantinske författaren Michael Attaliates först med att referera till albanoierna som del i revolten mot Konstantinopel 1043. Han refererar vidare till arbanitaierna (som föremål för hertigen av Durrachium).
De gamla albanska minoriteterna arberesjer och arvaniter (eller 'arberorer') i Italien och Grekland har benämnts vid olika namn under årens gång: arbënuer, arbënor, arbëneshë, arbreshë.
Det verkar inte finnas något tvivel om att roten alb- eller arb- är yngre än shqip-, till vilket statens nuvarande namn Shqipëria kan härledas, och som endast använts under tiden för det osmanska herraväldet.
Landets albanska namn, Shqipëria, betyder "Örnarnas land" – därav dubbelörnen på landets flagga och statsvapen – och påminner om den rika förekomsten av dessa fåglar i Albaniens bergstrakter.
Historia [redigera]
.jpg)
Under antiken beboddes dagens Albanien och Kosovo av illyriska och illyro-thrakiska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins i Romarriket. Efter Romarrikets delning tillhörde området det Östromerska riket. På 900-talet trängde slaverna fram norrifrån, särskilt serberna, som mot slutet av 1100-talet hade bildat ett mäktigt kungadöme, vilket bland annat omfattade hela Albanien. Från mitten av 1300-talet sönderföll det serbiska riket genom osmanernas erövringståg.
Albanerna blev alltmer självständiga i och med att den serbiska statsbildningen blev allt svagare men de tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastrioti, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Efter den osmanska erövringen tvingades en tredjedel av albanerna på massflykt till södra Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482–1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år men behöll under hela denna tid sina egna seder, bruk, kultur och språk.
Utbredning [redigera]
Den största koncentrationen av albaner är den i Albanien, där de uppskattas utgöra mellan 92 och 97 procent[11] av befolkningen, över 3 miljoner.
I Kosovo bor, enligt uppskattningar, cirka två miljoner kosovoalbaner, även här i en majoritet om ca 90–95 procent. Den slaviska befolkningens ledares i Makedonien organiserade en folkräkning där bara vissa albaner registrerades. De etniska albaner som har kommit till landet som flyktingar från andra länder, ex. Kosovo fick aldrig tillstånd att bli registrerade. De Makedonienalbaner som har ingått äktenskap med etniska albaner från omkringliggande länder räknades ej heller vid den senaste folkräkningen. Därför utgör den albanska befolkningen officiellt till 25 procent av de två miljoner invånarna.[12] Inofficiellt, enligt Albanska Världsförbundet, utgör den Makedonienalbanska befolkningen 50 procent, vilket är framför allt koncentrerade till den västra delen av landet.
I Grekland, där albanerna kallas för arvaniter (vilka en del också kallar för arberorer), uppgår den albanska befolkningen inofficiellt till ca 700 000 - 800 000. Grekland vägrar registrera minoriteter. I Italien finns det 225 000 albanska flyktingar varav majoriteten anlände efter kommunismens fall 1991. Sedan 1400-talet finns det i Italien albaner som kallas för arbrësher (se även arberesjer), vilka uppgår till uppsattningsvis 325 000 - 500 000. De har bevarat den ålderdomlig formen av albanska och de är ättlingar till de albanska flyktingar som flydde före, under och efter Osmanska rikets erövring av Albanien. Antalet albaner i Tyskland uppgår till högst 250 000. I Sverige bor det ca 60 000 - 70 000. Någon officiell siffra finns inte eftersom Sverige saknar uppgifter. Migrationsverket registrerar enbart vilka länder som invandrare kommer ifrån. I Asien finns albanska bosättningar på många ställen, framför allt i Turkiet och Syrien. I Turkiet finns de framför allt i den asiatiska delen av Istanbul och Bursa. På den europeiska delen av Istanbul finns de första bosättningarna för etniska albaner i Turkiet. En by, som numera är en stadsdel i Istanbul heter Arnavutköy, vilket betyder "albanernas by". I Turkiet kallas albanerna för arnavuter. De flesta albaner kom till Turkiet efter att ha blivit tvångsdeporterade dit under 1900-talet. I Syrien finns albaner framför allt i Damaskus. Den stora albanska bosättningen i Egypten från 1800-talet har nästan försvunnit. Albaner som först kom till Turkiet var de som var tvungna att göra värnplikt i den osmanska armén från 1400-talet fram till 1900-talet. En andra albansk utvandringsvåg från Kosovo och södra Serbien till Turkiet skedde under 1930-talet till in på 1960-talet. Den serbiska regeringen deporterade hundratusentals kosovoalbaner till Turkiet.[13]
Utbredning i Sverige [redigera]
De flesta albaner bor i södra Sverige, framför allt i Malmö. Därefter har de framför allt bosatt sig på västkusten. I Göteborg bor det ca 5 000 etniska albaner varav en stor del kommer från Makedonien.
Kultur [redigera]
Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet.
Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi och den albanska folkloren är mycket omfattande men relativt okänd för den västerländska publiken.
Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.
En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Lekë Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en katolsk munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.
Språk [redigera]
Johann Georg von Hahn gav år 1854 ut Albanesische Studien ("Albanska studier") i Jena, som visade att albanska med all sannolikhet var ett indoeuropeiskt språk.
Albanskan är uppdelad i två huvuddialekter: toskiska i söder och gegiska i norr. Skillnaderna mellan dessa två är ganska stora, men de som talar respektive dialekt har ingen större svårighet att förstå varandra. Gegiska visar på ett inflytande från de romanska språken medan toskiskan visar spår av det gamla grekiska språket. Gegiskan har ett ordförråd med många romanska lånord medan toskiskan har betydligt fler grekiska. Varianterna arberoriska och arberesjiska talas i Grekland respektive Italien och är av toskisk art. Den albanska dialekten som en gång existerade i Istrien i norra Kroatien är numera utdöd.
Albanskan utgör en egen språkfamilj av de indoeuropeiska språken och är inte nära besläktat med något nu levande språk. Albanskans ursprung är dock omstritt inom språkvetenskapen och dess koppling till de övriga indoeuropeiska språken är långt ifrån klarlagd. Olika lingvister har klassat det som utvecklat av olika forna språk: de vanligaste teorierna rör antingen illyriska eller thrakiska, men även dakiska har föreslagits (de dakiska orden i albanskan förklaras dock ofta som lånord från den rumänska valakiskan).
Trots att albanskan länge varit påverkad av andra språk (romanska språk, grekiska, turkiska och slaviska språk) har det gentemot andra indoeuropeiska språk ett särpräglat ordförråd, och, på många punkter, egen morfologi och fonetik.
Den första kända källan som påvisar det albanska språkets existens är från det italienska Ragusa (dagens Dubrovnik) år 1285. Det första kända skrivna dokumentet på albanska är från 1462. Den äldsta tryckta albanska boken (Meshari, av den katolske prästen Gjon Buzuku) är från 1555. Den första albanska skolan tros ha öppnats av franciskanermunkar år 1683 i Pdhanë. Albanskan skrevs omväxlande med det grekiska, det kyrilliska och det osmanska arabiska alfabetet fram till 1908 då en modifierad version av det latinska alfabetet infördes.
Religion [redigera]
"E mos shiko kisha e xhamia/ feja e shyptarit eshte shqyptaria" ("Och se ej på kyrka och moské / ty albanens tro är albanskhetens idé")
"O moj shqypni", Pashko Vasa
Albanien och Kosovo är ett av de få länderna i Europa med en muslimsk majoritet. Men bland albanerna finns också kristna minoriteter och människor som är ateister. Vid folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen i Albanien till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker. Bland kosovoalbanerna är dock en övervägande majoritet muslimer (ca. 90%).
Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, förutom de katolska albaner som på 1400-talet flydde till Italien. Där kallas de än idag för arbëresher och talar en ålderdomlig albanska. Senare kom olika dervischordnar till Albanien, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Kommunistdiktatorn Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet i Albanien upphävdes år 1990.
Ursprung [redigera]
Albanernas ursprung är inte helt klarlagt, men baserat på historiska källor, antropologiska, arkeologiska och lingvistiska studier anser de flesta forskarna att albanerna härstammar från illyrerna, eller möjligen thrakerna.[14][15] Om härstamningen är genetisk och inte bara språklig är albanerna en av Europas urbefolkningar.
Då albaner talar albanska, ett indoeuropeiskt språk, som inte har något nära levande släktskap, är det svårt att avgöra från vilket av de språk som talades på Balkan under antiken det har utvecklats. Albanskan är det enda överlevande språket i sin gren av de indoeuropeiska språken och tros härstamma från illyriska eller eventuellt thrakiska.[16]
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ [a b c] CIA World Factbook, uppskattning 2007
- ^ www.migrantsingreece.org 1998, 2001, 2004
- ^ Uppskattning för 1981, King och Vullnetari (2003), s. 23
- ^ http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=als
- ^ Hans-Peter Bartels: Deutscher Bundestag - 16. Wahlperiode - 166. Sitzung. Berlin, Donnerstag, den 5. Juni 2008
- ^ Anzahl der Ausländer in Deutschland nach Herkunftsland
- ^ http://demo.istat.it/str2006/query.php?lingua=eng&Rip=S0&paese=A12&submit=Tavola
- ^ ”Canadian Census of 2006”. 2008-06-10. http://www.thecanadianencyclopedia.com/articles/albanians. Läst 27 december 2012.
- ^ Frosina Network "The Tale of the Eagle" Uppdaterad 21 maj 2007 (engelska)
- ^ Referensfel: Ogiltig
<ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnetcia.gov - ^ CIA Factbook 95% (uppskattning 1989), World Statesmen.org 91,7% (uppskattning 2000)
- ^ CIA World Factbook, Folkräkning 2002
- ^ Citerat i Robert Elise: PDF FILE- Albanians
- ^ http://samvak.tripod.com/pp31.html
- ^ Albania". Encyclopædia Britannica Online. 9 juni 2007 (engelska)
- ^ http://www.britannica.com/eb/article-42640/Albania
