Kosovo

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 42°40′N 21°0′Ö / 42.667°N 21.000°Ö / 42.667; 21.000

Republiken Kosovo
Republika e Kosovës
Република Косово (Republika Kosovo)
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Europa
Huvudstad
(och största stad)
Priština
Officiella språk albanska och serbiska[1]
Statsskick republik
 -  President Atifete Jahjaga[2]
 -  Premiärminister Hashim Thaçi
Självständighet från Serbien 
 -  Deklarerad 17 februari 2008 
 -  Erkänd av 108 länder[3] 
Area
 -  Totalt 10 908 km² (-)
 -  Vatten (%) i.u.
Befolkning
 -   års uppskattning 1 733 872[4] (-)
 -  Befolkningstäthet 195/km² (-)
BNP (PPP) 2014 års beräkning
 -  Totalt cirka $11,97 miljarder[5] ( )
 -  Per capita $6 600 [5] 
Valuta Euro (EUR)
Tidszon CET (UTC+1)
Topografi
 -  Högsta punkt serbiska: Đeravica, albanska: Gjeravica, 2656 m ö.h.
 -  Största sjö serbiska: Gazivoda, albanska: Ujman, 380 km²
 -  Längsta flod Ibar/Ibër, 276 km
Nationaldag 17 februari
Nationalitetsmärke RKS
Landsnummer +381 (används framför allt av norra Kosovo och serbiska byar i övriga Kosovo), +377 och +386 (används framför allt i de övriga delarna av Kosovo)

Kosovo (albanska: Kosovë eller Kosova, serbiska: Косово eller Kosovo), formellt Republiken Kosovo[6], är ett land i Sydosteuropa vars självständighet är omtvistad. Landet är erkänt av 107 av FN:s 193 stater, däribland USA och Sverige.[7] Den 17 februari 2008 förklarade SAP Kosovos parlament Kosovo självständigt från Serbien. Den serbiska parlamentariska majoriteten anser att Kosovo är en del av Serbiens territorium i form av en autonom provins. Republiken Kosovo har de facto kontroll över hela territoriet, förutom i de norra kosovserbiska enklaverna.[8] Internationella domstolen i Haag har godkänt självständighetsförklaringen.[9][10][11][12]

Kosovo gränsar i norr och öst till Serbien, i söder till Makedonien, i väst och sydväst till Albanien och i nordväst till Montenegro. Landet har en yta på 10 908 km². Invånarantalet är 2 126 708 enligt senaste bedömningen. Uppskattningsvis finns det 92% albaner, 5,3% serber, 1% romer, 1% bosniaker samt andra mindre folkgrupper som turkar, goranier, ashkalier, tjerkesser, vlacher, judar och janjevcier. Kosovos huvudstad är Priština (albanska: Prishtina eller Prishtinë, serbiska: Приштина eller Priština).

Namn[redigera | redigera wikitext]

”Kosovo” är en genitivform på serbiska för ”kos” som betyder koltrast (Turdus merula). Jämför med namnet för orten Kosovo Polje (på serbiska) respektive Fushë Kosovës (albanska), som betyder ”koltrastfältet” (serbiska polje = fält och albanska fushë = fält).[13]

Namnet Metohija är av grekisk/bysantinsk härkomst och betyder ”kyrkogods”, eftersom området anses av serberna ha varit Serbiens religiösa centrum, och ett stort antal kyrkor och kloster byggdes i landet då det tillhörde Serbiens medeltida kungarike. Men uppgifterna är oklara, då det på den tiden fanns albaner i området, och dessa var även de kristna romerska katoliker. En stor del av de gamla kyrkorna i Kosovo har fortfarande gamla romerska texter inristade i dess fasader. Därav är det oklart om serbernas teori.

Det albanska namnet är Kosova eller Kosovë. Området som motsvarar Metohija heter på albanska Rrafshi i Dukagjinit, vilket betyder ”Dukagjins dal”, efter den medeltida albanska adelsmannen Leka Dukagjini.

Serber använder namnet Kosovo och Metohija (Косово и Метохија) för regionen, ibland förkortat till Kosmet (Космет), vilket syftar till att serberna anser att regionen består av två områden. Albaner använder sig ibland av det forna namnet Dardania, vilket är en flera tusen år gammal illyrisk provins, som bl.a. hela dagens Kosovo har varit en del av och dess albaner sägs härstamma ifrån.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kosovos historia

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Under antiken utgjorde Kosovo en del av en större region som kallades först för Illyrien och sedan för Dardanien. Området låg ofta i krig med det växande antika Makedonien och dess södra del erövrades under Filip II (382–336 f.Kr.), far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av Romerska riketAugustus erövrade området 28 f.Kr. och området kom att ligga i provinsen Moesien.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet har Kosovo varit bebott av serber.[14] Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike men Kosovo låg fortfarande under bulgariska härskare som höll Kosovo från 850 till början av 1100-talet.

Under 1100-talet etablerades en serbisk statsbildning under ledning av Nemanjić-dynastin. Den serbiska kyrkan bröt med Konstantinopel och blev självständig 1219 och Serbien växte till en betydelsefull stat där Kosovo blev kulturellt och administrativt centrum.[15] Serbien styrde Kosovo fram till 1450-talet då det Osmanska riket erövrade Balkan. Fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Flera hundra serbisk-ortodoxa kyrkor och kloster byggdes i Kosovo under denna tid, men många byggdes även av det bysantinska imperiet[källa behövs]. Kyrkorna med sina fresker och ikoner är en betydande kulturskatt för serberna och en symbol för deras identitet.[16]

Serbisk-ortodoxt kloster i Peć. Klostret finns på Unescos världsarvslista under namnet Medeltida monument i Kosovo.

Den 28 juni 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan å ena sidan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, vlaker och andra) under befäl av den serbiske fursten Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković samt albanska adelsmän och å den andra sidan trupper tillhörande Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serbiska och grekiska vasaller).[17] Den kristna armén besegrades och fursten Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den kristna armén gick under och under efterföljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i det osmanska riket tillsammans med Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades.[18]

1600-talet till slutet av 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Kosovo i Osmanska riket.

I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683–1699 reste sig serberna i ett uppror. Då habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet följde osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber; det finns uppgifter om att 37 000 serbiska människor lämnade Kosovo[19] och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av muslimska albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen[19] som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.

Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog sida för den osmanska regimen i kriget 1876–1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskapade vilâyetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade[20] från vilâyetet Kosovo i samband med förföljelser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket 1897.[20]

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Med gränsförändringarna på Balkan efter Balkankrigen tillföll Kosovo Serbien.

Under Balkankrigen 1912 intogs Kosovo av Serbien och i samband med frederna 1913 avträdde Osmanska riket en del av Kosovo, den östra delen till Serbien. Den västra delen av Kosovo som innehåller för Serbien viktiga kloster och kyrkor och som därför kallas för Metohija tillföll Montenegro. Uppemot 25 000 albaner mördades det året i Kosovo.[21] Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget införlivades Kosovo i det Italienkontrollerade Albanien och kontrollerades av Italien 1941–1943 och sedan av Nazityskland 1943–1945. Många kosovoalbaner samarbetade med axelmakterna, och väpnande albanska grupper anföll den serbiska befolkningen och förstörde kyrkor och kloster.[22][23] Under ledning av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo.[19] 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. 3 000–25 000 kosovoalbaner dödades när partisanerna återetablerade jugoslaviskt styre i Kosovo.[22] Från 1960-talet fram till konflikten på 1990-talet flyttade många kosovoserber från provinsen för att bosätta sig i Serbien (framför allt Vojvodina) eftersom levnadsstandarden där var betydligt bättre än i Kosovo som förblev den fattigaste delen av Jugoslavien. En annan anledning kan vara det hårda tryck som följde från Titos regering.

Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje hos den kosovoalbanska befolkningen. Detta ledde till att hundratusentals kosovalbaner blev utan arbete, utbildning och sjukvård.[24] Miloševićs avskaffande av Kosovos privilegier försämrade kosovoalbanernas situation avsevärt. Hundratusentals kosovalbaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige).

Den 2 juni 1990 deklarerade Kosovos parlament att de ville att Kosovo skulle bli en delrepublik inom Jugoslavien. Den 7 september 1990 antogs i den kosovanska gränsstaden Kaçanik (Kačanik) den nya konstitutionen av Kosovos parlament. Dessa två beslut godkändes aldrig av Serbiens ledare Milošević. Den 26 september 1991 organiserade Kosovos parlamentet en folkomröstning om självständighet som den serbiska regimen icke erkände. Folkomröstningen övervakades av internationella observatörer men den blev aldrig internationellt erkänd. Resultatet blev att 87% procent röstade och 99% av dem röstade för självständighet.

Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova ledde under dessa åren före kriget, under kriget och efter kriget den kosovoalbanska befolkningen genom sin antivåldspolitik. Han stannade i Kosovo under kriget ända till maj 1999 då han gick i landsflykt till Italien för att efter krigets slut återvända till Kosovo.

Kosovokriget[redigera | redigera wikitext]

Vy över bombarderad by i samband med Kosovokriget.

Konflikten hade pågått sedan början av 1990-talet då Slobodan Milošević, den dåvarande jugoslaviske presidenten, minskat Kosovos självstyre, vilket provinsen haft sedan 1969. Kosovoalbanerna protesterade och utropade den självständiga Republiken Kosovo, vilket dock bara erkändes av grannlandet Albanien, och vägrade samarbeta med myndigheterna. Milošević svarade med avskedandet av alla kosovoalbaner i kommunalt område och andra trakasserier, vilket ledde till våldsamheter mellan serbiska militärer och albanska invånare i Kosovo i mitten av 1990-talet.

Den 28 februari 1998 bröt en öppen väpnad konflikt ut mellan en av Kosovos två gerillor, UCK och Serbiens armé när den serbiska armén och serbisk paramilitär belägrade familjen Adem Jasharis gård i Prekaz. Kosovokonflikten var ett faktum. Senare, i augusti 1998 bildades den andra kosovalbanska gerillan, FARK,[25] under ledning av Kosovas i landsflykt till Tyskland boendes premiärminister Bujar Bukoshi.[26][27]

Den 24 mars 1999 inledde NATO ett bombkrig mot Serbien för att stoppa det brutala våldet mot civila. Den 27 mars svarade Milošević med att ge order om att det historiska albanska förbundets hus i Prizren skulle totalförstöras. Inte en sten på sten skulle lämnas kvar på platsen. Nato tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo mellan den 10 juni och den 12 juni 1999. Kriget kostade över 10 000 människors liv och tvingade över en miljon att fly.

Efter Kosovokriget och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Sedan dess har Kosovo administrerats av FN genom UNMIK med stöd av säkerhetsrådets resolution 1244. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund av våldsaktioner som har utförts av albanska extremister, sedan UNMIK har varit oförmögen att ge det utlovade beskyddet. Ett visst antal kulturminnesmärken, som de medeltida klostren och kyrkorna, har förstörts av albanska extremister i Kosovo[28] som hämnd.[29] Under kriget förstördes även ett stort antal moskéer i Kosovo av serbiska styrkor.[30]

Sedan juni 1999 har NATO haft trupper i Kosovo, den internationella fredsstyrkan har namnet KFOR och har haft som uppgift att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo.

KFOR-styrkan har kritiserats för att vara underlåtande mot kosovoalbansk repression mot serber, romer och judar. Vad gäller landets romer skall enbart 200 av 17 500 romska hem som förstörts under kriget eller av Natos bombningar ha återuppbyggts medan de flesta kosovoalbanska bostäder är återställda. 35 000 romer från Kosovo uppges ha flytt till Tyskland enligt tyska myndigheter. Andra folkgrupper som är hårt drabbade av ett självständigt Kosovo är ashkalier och egyptier, vilka dock som albanskt talande anses ha större chans att överleva som etnisk grupp än romerna vilka företrädesvis talar serbiska.[31] Av 120 000 romer i Kosovo innan Nato-truppernas anländande uppskattas 30 000 leva kvar.[32]

Enligt utländska NGO:er[förtydliga] ska förstörelsen av Kosovos serbisk-ortodoxa kulturarv och andra kulturminneslämningar i form av historiska byggnader och kyrkor ha varit systematiskt.[28] Av 34 angripna kloster och kyrkor från olika tidevarv ska fem ha varit från 1300-talet. Medeltidsstaden Prizren, som var aktuell att föras in på Unescos världsarvslista ska också ha förstörts, bland annat Den heliga jungfruns 1300-tals-kyrka. Detta är något KFOR-styrkorna har kritiserats för, eftersom dessa uppgett att skyddandet av liknande kulturminnen skall ha varit särskilt prioriterade. NGO:en Cultural Heritage Without Boarders är kritiska över att återuppbyggandet av minnesmärkena negligerats och menar att de nedbrunna kyrkorna är tragiska monument över förbrytelserna under Kosovokravallerna.[33]

Kosovos självständighetsförklaring[redigera | redigera wikitext]

Newborn-monumentet. Resultat av självständighetsförklaringen 17 februari 2008.

2006 hade den kosovoalbanska ledningen och Serbien under FN:s medling börjat förhandla om Kosovos slutliga status, vilket hade givits en tidsfrist till mitten av 2007. En överväldigande majoritet av den etniska albanska befolkningen i Kosovo ville ha ett självständigt Kosovo, medan bland annat majoriteten av den etniskt serbiska befolkningen i Kosovo var emot. I april 2007 lade FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari fram en plan för Kosovo som skulle genomföras på längre sikt under internationell övervakning. Enligt planen skulle Kosovo få övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler: så som till exempel en egen flagga, nationalsång och söka medlemskap i internationella organisationer, bland annat Världsbanken. Den kosovanska regeringen (som till större delen består av kosovoalbaner) var positiv till förslaget, medan det avvisades av den kosovoserbiska ledningen.

FN satte en ny deadline till november 2007, men frågan kunde inte lösas då heller. Kosovoalbanerna krävde full självständighet och Serbien kunde sträcka sig till en långt gången autonomi inom Serbien. Den kosovanska regeringens strävade efter självständighet, med stöd från USA och ett flertal EU-länder, medan den kosovoserbiska ledningen motsatte sig detta, med stöd från bland annat Ryssland och Kina. De ansåg det vara ett brott mot Serbiens integritet som självständig stat och ett hot mot stabiliteten i regionen.

Eftersom den finländske fredsförhandlaren, Nobels fredspristagare och Finlands före detta president Martti Ahtisaaris förslag inte godtogs av samtliga parter organiserade Ryssland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike och Tyskland en gemensam grupp under FN:s övervakning för att förhandla med Serbien och den kosovanska regeringen. Då det låsta läget fortsatte tillkännagav det kosovanska parlamentet att de ensidigt tänkte förklara Kosovo självständigt. De kosovserbiska ledamöterna vägrade närvara i parlamentet. Detta skedde den 17 februari 2008. UNMIK är dock fortfarande den högsta myndigheten i Kosovo, men kommer att överföra sina befogenheter på Europeiska unionen, i form av EULEX. Kosovos regering har ansökt om och beviljats medlemskap i Internationella valutafonden och Världsbanken.[34] Republiken Kosovo antog denna nya konstitution den 15 juni 2008, men den kom endast att tas i bruk i de områden som är kosovoalbanskt dominerade, vilket de facto ledde till en delning av republiken, då de serbiskt dominerade områdena (framför allt norra Kosovo) antog självstyre (se nedan i denna text, nästa stycket).[35] Serbien, som anser att Kosovo fortfarande utgör en del av dess suveräna territorium, förklarade den genast ogiltig. Enligt den serbiska regeringens ståndpunkten har Kosovos självständighetsförklaring inget som helst stöd i folkrätten och internationell rätt, vilket enligt dem gör utbrytningen helt olaglig. De hänvisar att Serbiens territoriella integritet understöds av FN och bland annat Helsingforsavtalet som starkt understryker att ingen ny gränsändring är laglig efter andra världskriget i Europa.[36][37]

Den 28 juni 2008 öppnade en del av den kosovoserbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Kosovska Mitrovica/Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.[38] Öppnadet av det lokala parlamentet skedde på ett väl planerat datum, nämligen den för många kristna ortodoxa viktiga helgdagen Vidovdan som inträffar just den 28 juni.

Den politiska situationen[redigera | redigera wikitext]

Karta över stater som erkänt Kosovos suveränitet.
  Kosovo.
  Stater som formellt erkänner Kosovo som en självständig stat.
  Stater som inte erkänner Kosovo som självständigt.
Karta över Europas ställning till Republiken Kosovo.
  Kosovo.
  Stater som formellt erkänner Kosovo som självständigt.
  Stater som inte erkänner Kosovo som självständigt.
  Data saknas eller stater som inte har tagit ställning.

Afghanistan[39] var det första land att erkänna Kosovo som därefter även erkänts av bland andra USA och mer än hälften av Europas länder, däribland många av Kosovos grannländer, Sverige samt 22 av 27 EU-länder.[40] Totalt har 108 av FN:s 193 länder erkänt Kosovo.[7] En majoritet av världens länder har dock inte erkänt Kosovo, varav många har deklarerat att man inte heller har för avsikt att göra detta, däribland FN-vetoländerna Kina och Ryssland. Många länder har dock tvekat med att erkänna Kosovos självständighet och har därför avstått från att hittills erkänna Kosovo, bland andra Spanien som har en stor inhemsk rörelse för självständighet för de spanska regionerna Katalonien och Baskien. Kosovo är inte medlem i FN men dock i Internationella valutafonden och Världsbanken.

Vidovdan den 28 juni 2008 öppnade den kosovoserbiska minoriteten ett eget parlament i Kosovska Mitrovica, som ligger i norra Kosovo och som mestadels bebos av kosovoserber. Detta skedde som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordningen med Serbiens regering.[38] Få kosovoserber samarbetar med Kosovos regering men dock är en kosovserb, Saša Rašić, minister i regeringen.[41]

Den 16 augusti 2008 meddelade Serbiens regering att de skulle anmäla Kosovos självständighetsdeklaration till den Internationella domstolen i Haag som olaglig.[42] Serbiens regering lovade att följa Internationella domstolens beslut.[43] I september 2009 stödde Rumänien och Brasilien denna anmälan.[44] Internationella domstolen beslutade den 22 juli 2010 att Kosovos självständighetsdeklaration stämmer väl överens med internationell rätt. [9][10][11][12] Domen blev ovanligt tydlig.[45] Beslutet öppnade för att andra folkslag och regioner världen runt kommer agera för självständighet ansåg Anders Hellner, senior rådgivare på Utrikespolitiska Institutet.[46] Försvarshögskolans professor i folkrätt Ove Bring ansåg att beslutet var väntat och skall inte ge några större framtida internationella konsekvenser.[47] Så tyckte även den i Sverige boende kosovoalbanen Salih Shala som representerade Sveriges Albanska Ungdomsförbund men inte serben Lubisha Rajić som representerade Sveriges Serbiska Förbund i en debatt i Sveriges Radios program Studio Ett.[48] Kosovos premiärminister sade att ”Kosovos historiska seger bör inte uppfattas som en förlust i Belgrad […] utan som den bästa möjliga lösningen för hela världen”.[49] Sveriges utrikesminister Carl Bildt sade att ”domen öppnar en ny fas i förhållandet mellan Serbien och Kosovo”.[50][51] Serbiens regering sade att de kommer aldrig erkänna Kosovos självständighet.[49] De kommer att fortsätta bekämpa Kosovos självständighet, men med fredliga medel. Serbiens regerings vägran att erkänna Kosovos självständighet kan dock förhindra Serbiens önskan om ett framtida EU-medlemskap.[52]

Den 9 september 2010 antog FN en resolution som uppmanar till dialog mellan Serbien och Kosovo. Den antogs med acklamation sedan Serbiens regering som eftergift till EU lovat att samtycka. Först hade Serbiens regerings representanter krävt att Kosovos premiärminister och president skulle tvingas lämna FN-salen, men efter över två timmars försening lyckades man lösa det genom brittisk och fransk diplomati. Lösningen blev att Kosovos representanter fick närvara vid omröstningen som gäster till de fem västländerna. I utbyte mot att Serbiens representanter godkände Kosovos närvaro lovade EU främja dialogen mellan de båda länderna och även hjälpa Serbien och Kosovo i deras försök att bli medlemmar i EU.[53]

FN:s säkerhetsråd är delat i frågan om Kosovos självständighet. Ryssland och Kina säger sig inte godkänna självständighetsförklaringen. Även EU är splittrat i frågan där framför allt Grekland har tydligt deklarerat de aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo. Andra stora länder som sagt sig inte erkänna Kosovo är bland andra Indien, Argentina och Brasilien.[källa behövs]

Presidenten Fatmir Sejdiu avgick den 27 september 2010 efter ett domstolsutslag som meddelade att det stred mot författningen att han var både president och ordförande för ett politiskt parti. Sejdiu var då ordförande i LDK. Talmannen Jakup Krasniqi som tillhör partiet PDK tog då tillfälligt över presidentposten tills ny president kunde utses.[54].

Kosovos regering avsattes den 2 november 2010 efter en förtroendeomröstning i parlamentet. Enligt det paramentariska regelverket skall nyval skall hållas inom 45 dagar.[55] Det fastställda datumet för nyvalet till parlamentet var den 12 december 2010. När valresultatet på valdagens kväll inkom utropade Kosovos statsminister Hashim Thaçi sig som segrare [56] Resultatet för det första valet sedan självständighetsdeklarationen blev följande, med de största partierna nämnde först här nedan och de minsta sist och antal röster för respektive politiskt parti först, sedan procentantalet och sedan inom parentes förändringen från föregående val[57][58] i det första valet[59][60]:

Parti Antal röster Andel Förändring
PDK - Partia Demokratike e Kosovës 238 959 33,5% -1.2%
LDK - Lidhja Demokratike e Kosovës 168 120 23,6% +1.0%
Lëvizja Vetëvendosje 86 924 12,2%
AAK - Aleanca për Ardhmërinë e Kosovës 76 859 10,8% +1.2%
Sjupartialliansen AKR-PD-PSD-PPI-PPK-PNDSH-PGJK 50 720 7,1% -5.2%

Källa:[61]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Kosovo.

Kosovo upptar en yta på 10 887 km² och gränsar i nordväst till Montenegro; i norr, nordöst och öster till Serbien; i sydöst till Makedonien och i sydväst och väst till Albanien. De största städerna är huvudstaden Pristina med över 500 000 invånare och Prizren i sydväst med omkring 120 000 invånare. Fem andra städer har fler än 50 000 invånare.

Geografiska områden[redigera | redigera wikitext]

Rrafshi i Dukagjinit är en stor sänka i Kosovos västra delar med bland annat städerna Istok, Peja, Deçan, Gjakova, Rahovec och Prizren. Kosovo är sänkan kring floden Sitnica med städer som Ferizajë, Pristina, Vushtrri och Mitrovica. Andra städer är Caglavica, Gračanica och Lipjan. Kosovo Polje är egentligen bara det smala område där slaget vid Kosovo Polje ägde rum, men namnet användes av kommunisterna vid de administrativa förändringarna 1968 och omfattade då hela provinsen. De delar av Kosovo som ligger längs med floden Llap där bland annat staden Besiana(Podujevo/Podujevë) ligger kallas Llap ( på serbiska:Malo Kosovo). Mellan Dukagjini och Kosovo ligger det bergiga området Drenica med städerna Skenderajë, Klina och Theranda. I Kosovos södra delar längs med gränsen till Makedonien och Albanien ligger Sharri (Dragashi/Dragaš). Längs med gränsen till Makedonien ligger Sredska Župa/Sredačke Župe och Sirinićka Župa.

Berg[redigera | redigera wikitext]

Kosovos högsta berg är Gjeravica med en höjd på 2 656 meter över havet, beläget vid staden Peć i nordvästra Kosovo.

Floder[redigera | redigera wikitext]

Kosovos längsta floder:

  • Ibër (Serbiska,lat./kyr.: Ibar/Ибар); 276 km
  • Drini i Bardhë; (Serbiska,lat./kyr.: Beli Drim/Бели Дрим; Turkiska: Akdrin; Engelska: White Drin) 128 km.
  • Sitnica 90 km
  • Erenik (Ribnik/Ереник) 51 km
  • Drenica (Дреница) 50 km

Städer med flest antal invånare[redigera | redigera wikitext]

Pristina i februari 2013.

Enligt folkräkningen av juni 2011 är de tio största städerna i Kosovo:[62]

Rank Stad Invånare
1. Pristina 198 214
2. Prizren 178 112
3. Ferizaj 108 690
4. Peja 95 723
5. Gjakova 94 158
6. Gjilan 90 015
7. Podujeva 87 933
8. Mitrovica 71 601
9. Vushtrri 69 881
10. Suhareka 59 702

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Regeringsbyggnaden i huvudstaden Pristina.

Kosovos kommunindelning[redigera | redigera wikitext]

UNMIK:s distriktsindelning[redigera | redigera wikitext]

Serbisk distriktsindelning[redigera | redigera wikitext]

  • Kosovo-distriktet (med säte i Pristina)
  • Kosovska Mitrovica-distriktet (med säte i Kosovska Mitrovica)
  • Kosovo-Pomoravlje-distriktet (med säte i Gjilane)
  • Peć-distriktet (med säte i Peć)
  • Prizren-distriktet (med säte i Prizren)

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Valutan i Kosovo är euro sedan år 2002.

Kosovo är ett av Europas fattigaste områden, och enligt uppgifter från Världsbanken lever en tredjedel av befolkningen under fattigdomsstrecket.[63]

Arbetslösheten är väldigt hög, enligt CIA är hälften av befolkningen arbetslös. Korruption är utbredd liksom fattigdom. Brottsligheten är hög och ökande i landet. Kosovo har stora problem med den organiserade brottsligheten som ökat kraftigt under 2000-talet och som anses vara en av världens största procentuellt sett ur antalet invånare i landet.[64]

Kosovo är på grund av fattigdomen starkt beroende av bistånd från västländerna.[65][66]

Kosovo har stora områden med bördig jord. Förutsättningarna för jordbruk är utmärkta, men bristen på kapital har inneburit ganska primitiva brukningsmetoder med låg mekaniseringsgrad och följaktligen ganska låg avkastning.

Kosovo är rikt på mineraler. Trepça-gruvorna vid Mitrovica är belägna vid några av de största fyndigheterna av bly, zink och nickel i Europa. Kosovo är också mycket rikt på kol. Tillgången på vattenkraft är också mycket god; denna är till stor del oexploaterad.[källa behövs] Solkraft utnyttjas i princip inte alls.[källa behövs] Den största energikällan som används för uppvärmning och elektricitet är kol.[källa behövs]

Kosovo blev den 29 juni 2009 den 186:e medlemmen i Internationella valutafonden (IMF).[67]

Säkerhet[redigera | redigera wikitext]

Kosovo har egen säkerhetsstyrka, Kosovo Security Force (KSF), samt en egen polisstyrka, Kosovo Police Service (KPS).

Säkerhetsstyrkan KSF etablerades den 21 januari 2009 vars högkvarter finns i Kosovos huvudstad Pristina och KFS består idag av cirka 2500 man. I enlighet med Martti Ahtisaari-planen och Lagen om KSF, så får KSF inte ha annat än lätt beväpnade styrkor och är heller ingen försvarsmakt. Stridsvagnar, artilleri och flyg är således inte tillåtet. KSF är istället en styrka som kan sättas in vid till exempel naturkatastrofer och dess kärnverksamhet består av minröjning (EOD), brandsläckning, räddningstjänst (SAR) och omhändertagande av miljöfarliga ämnen (HAZMAT). KSF kan således ses som något av ett stående hemvärn. Emellertid har Kosovos regering i mars 2014 anbefallt parlamentet att tillse att en militär styrka i form av en nationell armé på 5 000 man samt 3 000 reservister inrättas.[68]SVT, läst 2014-03-04.

År 1999 bildades Kosovo Police Service (KSP). Den består av cirka 9 000 anställda, vars högkvarter också befinner sig i Pristina. Polisstyrkan består av flera enheter, bland annat Hundenheten, Motorcykelenheten, Speciella utryckningsenheten osv.

Relationer med Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kosovo har idag en diplomatisk representation i Sverige. Kosovos ambassad i Stockholm finns belägen på Birger Jarlsgatan 33 i Stockholm. Ambassaden upprättades den 10 februari 2009[69] och sedan år 2010 är Lulzim Peci ambassadör.[70]

Ambassadens huvudfunktion är att representera Republiken Kosovo i Sverige genom att främja och utveckla de bilaterala förbindelserna på alla områden av gemensamt intresse.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Etnisk fördelning i Kosovo 2005 enligt OSCE.

Det saknas officiella folkräkningar i Kosovo men enligt uppskattningar[källa behövs] hade Kosovo 2002 1 900 000 invånare. Av dessa var:

Kosovos regerings statistiska kontor uppskattar invånarantalet till 2 180 686 (år 2009; 2 153 139 år 2008).[71] Befolkningen var enligt regeringen år 2006 uppdelad på 92 procent albaner, 5,3 procent serber, och 2,7 procent tillhörde andra folkgrupper.[72]

Kosovoalbanerna har den högsta befolkningstillväxten i Europa.[73][74]

Kosovserberna lever främst i norra delen, kallat Nordkosovo. En del lever i flera små enklaver runt om i Kosovo, däribland kan nämnas den kända klosterorten Gračanica utanför huvudstaden Pristina.

År 2002 fanns det 250 000 registrerade flyktingar, mest serber och romer, som har lämnat Kosovo efter krigsslutet den 12 juni 1999. Majoriteten befinner sig i Serbien.[75][76][77]

Den kosovoalbanska diasporan uppskattas uppgå till mellan cirka en halv miljon och en miljon.[78][79][80]

Demografisk historia[redigera | redigera wikitext]

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Dečaniförklaringen (serbiska: Дечанскe хрисовуљe/Dečanske hrisovulje), skriven 1330 på Stefan Uroš III tid, ger bland annat information om den dåtida etniska strukturen i Metohija och nordöstra Albanien.[81] Enligt den hade endast 3 av 89 orter en albansk majoritet och 1,8 procent av hushållen var albanska. Resten var slaviska, mest serbiska.[20][82]

Osmanska riket[redigera | redigera wikitext]

Uppskattningar och folkräkningar från den osmanska tiden är oeniga och därför ofta opålitliga. Siffrorna anger ofta religionstillhörighet istället för etnicitet. En osmansk folkräkning gjordes 1455 för områdena som styrdes av Huset Branković och som täcker ca 80 procent av dagens Kosovo. Enligt siffrorna, som finns arkiverade i Istanbul, fanns det i området 12 985 serbiska hushåll, vilket utgjorde 98,9 procent av hushållen.[83] En likadan folkräkning som gjordes 1487 visar att nära 100 procent av hushållen var kristna.

En stor del av den serbiska befolkningen emigrerade under följande århundraden efter osmanska påtryckningar om att konvertera till islam, främst 1690–1737.[17][84][85]

En uppskattning som gjordes av Joseph Müller från Österrike för Metohija (områden kring Peja, Gjakova och Prizren) visar att befolkningen där var 58 procent muslimsk och 41 procent kristen. Albaner utgjorde 39 procent och serber 38 procent av befolkningen.[86] Enligt en karta som publicerats 1861 av den franske etnografen G. Lejean bebodde albaner 57 procent av Kosovos territorium.[87] En liknande karta gjordes av engelsmännen G. M. Mackenzie och A. P. Irby 1867 men enligt den bebodde albanerna en betydligt mindre del av dagens Kosovo.[88]

En studie från 1871 av Peter Kukolj som användes av den österrike-ungerska armén visar att Kosovo då hade ca 500 000 invånare, av vilka 64 procent serber och 32 procent albaner.[89] Enligt vissa källor fördrevs runt 400 000 serber från Kosovo 1876–1912, de flesta under det grek-turkiska kriget 1897.[20][90]

Österrikisk statistik från 1899 visar att 47,88 procent av Kosovos befolkning utgjordes av albaner och 43,70 procent av serber.[91]

1900- och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget dödades cirka 10 000 kosovoserber och cirka 80 000 fördrevs. De av nazisterna formerade Skanderbegdivisionen som bestod av muslimska albaner skickade Kosovos judar till förintelseläget Bergen-Belsen.[92] Samtidigt flyttade 100 000 albaner från Albanien till Kosovo.[93] Enligt folkräkningen 1948 utgjorde albaner 68 procent, serber 24 procent och montenegriner 4 procent.[94]

Enligt folkräkningen 1971 uppgick befolkningen till 1 243 693. Av dessa utgjorde den albanska befolkningen 916 168 (73,7 procent), samtidigt som antalet serber (och montenegriner) uppgick till 259 819 (20,9 procent). Från 1960-talet och framåt ökade den serbiska befolkningen mycket marginellt på grund av stor utflyttning från Kosovo.

Enligt den av serber kontrollerade och mycket omtvistade folkräkningen 1981 var den totala folkmängden i Kosovo 1 584 000. Av dessa var 1 226 736 albaner (77 procent) och serber och montenegriner uppgick samtidigt till 236 526 (14,9 procent). Befolkningstillväxten var fram till början av 1990-talet mycket hög, framför allt inom den albanska befolkningen. På grund av det hårdnande politiska klimatet, den efterföljande väpnade konflikten och den etniska rensningen i området tvingades över en miljon kosovoalbaner fly, främst till Albanien, Makedonien, Västeuropa och USA. Efter FN:s intåg i Kosovo 2000 har en stor del av dem återvänt. Samtidigt har en omfattande utflyttning av serber till övriga Serbien skett sedan konflikten 1999. Serberna i Kosovo lever idag i olika små enklaver, varav den största är Nordkosovo. Även en del andra minoritetsgrupper, främst romer, har flytt till Serbien eller andra länder sedan FN:s övertagande och numera EULEX. Befolkningsutvecklingen påverkades även av inflyttningen av albaner från Preševodalen under konflikten i södra Serbien 2001. Kosovos regeringen har fått skarp kritik av Minority Rights Group International efter att de presenterat en rapport från 2009 som visar att landets minoritetsbefolkningar fortlöpande diskrimineras och väljer att lämna landet.[95] Serbiens utrikesminister Vuk Jeremić påpekade vid ett möte i FN:s säkerhetsråd att få av de 200 000 serber som flytt har återvänt sedan kriget, dessutom har 40 000 kosovoserbiska internflyktingar anmält att de inte fått tillbaka olagligt beslagtagna privategendomar. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon erkände att antalet återvände flyktingar var nedslående lågt.[96]

Fortfarande finns det många kosovarer som är försvunna sedan krigsslutet. Man beräknar att det är ca 2 000 personer som fortfarande är försvunna. Den 10 maj 2010 hittades ytterligare en massgrav med mördade kosovoalbaner i Serbien [97]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Moské i Prizren.

Under den jugoslaviska tiden var många i Kosovo ateister. 2005 var 90% muslimer och omkring 10% katoliker av Kosovos etniska albaner. De etniska serberna i Kosovo är ortodoxa. De flesta romer i Kosovo är muslimer, men det finns även en stor grupp ortodoxa. Även de flesta bosniaker, turkar och goranier är muslimer. Det finns även en liten slavisk-kroatisk grupp som heter janjevci och de är katoliker.

De flesta kosovoserber, även de som inte är religiösa, ser sin ortodoxa tro som en viktig komponent till deras nationella identitet, till skillnad från albanerna som definierar sin nationalitet genom språket.

Under de 450 år som Osmanska riket härskade i Kosovo kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, främst på grund av att muslimer hade ekonomiska och politiska fördelar. Många av de etniska albaner som vägrade överge kristendomen som alla tillhörde innan turkarna kom, flydde över havet till Italien. De kallas numera för arberesjer. Där bor deras ättlingar fortfarande kvar och har kvar sin kristna tro. Den ortodoxa kyrkan, som favoriserades av osmanerna i förhållande till den katolska kyrkan,[17] förlorade sin ledande roll i Kosovo efter det serbiska upproret under kriget 1683–1699. Stora delar av den ortodoxa befolkningen övergav då Kosovo och bosatte sig i dagens Kroatien och Vojvodina. Den serbiska ortodoxa kyrkan sattes sedan under hård press från den osmanska regimen vilket ledde till en nedgång av den serbiska kyrkan och 1766 förbjöds det serbiska patriarkatet i Peć av Osmanska riket. Antalet ortodoxa kristna i Kosovo blev sedan kraftigt reducerat efter att alla tidigare privilegier förlorades för de ortodoxa serberna och islam blev sedan den dominerande religionen i Kosovo.[19]

Judarna i Kosovo kom ursprungligen från Spanien, där de hade flytt undan inkvisitionen. Judar har främst varit koncentrerade till städerna Prizren och Pristina. I samband med Kosovokriget flydde alla judar i Pristina till Serbien, därför fanns det år 2008 bara omkring 50 judar kvar i Kosovo. Dessa 50 är samtliga bosatta i Prizren och tillhör tre olika familjer. Sedan Saudiarabiens fundamentalistiska wahabitiska missionsrörelsen kommit till Kosovo har judarnas situation försvårats delvis. De flesta av judarna i Prizren är arbetslösa och därför försöker de flesta judarna utvandra till Israel i hopp om ett bättre liv.[98]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Pristina internationella flygplats är Kosovos största flygplats och ligger 16 km utanför Pristina. Djakovicas flygplats är Kosovos näst största flygplats, vilken ligger i staden Djakovica. Efter kriget 1999 har nya vägar byggts medan de äldre reparerats för att ge en bättre standard. Det finns även ett visst utbyggt tågnät i Kosovo.

Kosovo förbinds även med Albanien genom Albanien-Kosovo-motorvägen (i Kosovo Rruga Dr. Ibrahim Rugova) som började byggas ut år 2007.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Den kosovoalbanska kulturen i Kosovo utmärks av många element som smält samman under historiens gång. Påverkan av grekisk och romersk-latinsk kultur skedde under antiken, senare har serbiska, andra slaviska och turkiska element införlivats i kulturen.[källa behövs]

Bland kosovoalbaner har den osmanska perioden lämnat sina spår i form av gamla moskéer och badhus, och även turkiska traditioner (i vissa fall används fortfarande den gamla kanunlagen), men dessa lagar samt spår av osmanska traditioner och levnadssätt har i viss mån försvunnit under 1990-talet och ersatts med ett mer västinriktat levnadssätt. Den kosovoalbanska kulturen har även påverkats av sina slaviska grannar i form av lånord och musik.

Den kosovoserbiska kulturen i Kosovo skiljer sig lika mycket som när de gäller andra regioner bebodda av etniska serber, oavsett om det är i övriga Serbien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Vojvodina eller i Montenegro.[källa behövs] Kosovoserbernas kultur utmärks av många element som smält samman under historiens gång. Bland annat har de hämtat flera influenser från den habsburgska och osmanska perioden.

TV och radio[redigera | redigera wikitext]

Rita Ora på en gala i Los Angeles. Sångerskan är född i Pristina.

European Broadcasting Union (EBU) hjälpte till bygga upp public service-TV och -radio i landet efter förfrågan av FN 1999.

Kosovo har en oberoende statlig public service TV-kanal, "RTK (tv-kanal)", som i huvudsak sänder på albanska men har dagliga nyhetssändningar och veckomagasin på serbiska, turkiska, bosniska och romani. Programutbudet består av nyheter, sport, kultur, drama, film, underhållning, dokumentärer med mera. Sändningstiden är nästan 24 timmar per dygn.

Det finns ytterligare tre kanaler, RTV 21, RROKUM TV och KTV. RTV 21 och KTV tillhör den albanska digitalverksamheten Digitalb. Det finns även två oberoende statliga radiostationer, Radio Kosova och Radio Blue sky.[99]

Världsarv[redigera | redigera wikitext]

I Kosovo ligger fyra medeltida serbiska kloster i bysantinsk stil som är världsarv enligt Unesco. Samtliga kloster anses vara världsarv i fara.[100]

Sport[redigera | redigera wikitext]

I Kosovo finns goda möjligheter till vintersport vid skidorterna Brezovica och Bjesket e Nemuna. Det sist nämnda orten ligger nära berget Geravica (2 656 m ö h).[106] Flera sportförbund har bildats i Kosovo. De lyder under ”lagen om sport” som antogs av Kosovos parlament 2003. Lagen bildade formellt en olympisk kommitté och gjorde också att sport i landet fick ett eget ministerium och en minister. Där står också hur ett förbund ska vara uppbyggt i form av stadgar och administration. Just nu[när?] är det få som fått ett erkännande internationellt.

Det finns 23 sportförbund i Kosovo. Kosovos Bordtennisförbund och Kosovos Handbollsförbund har blivit erkända, bordtennisförbundet 2003 och handbollsförbundet i december 2004, men de har inte helt erkänts. Klubbar får vara med i Europacuperna, men landslagen får inte tävla ännu.[107]

Kosovos olympiska kommitté har skickat en delegation för att få FN och Internationella Olympiska Kommittén att erkänna Kosovos rätt att tävla i de olympiska sommarspelen 2008 i Peking. De känner sig orättvist behandlade då Östtimor fick delta i de olympiska sommarspelen 2000 i Sydney trots att de ännu inte var erkända som självständig nation på den tiden.

Förbund som blivit delvis erkända internationellt[redigera | redigera wikitext]

Urval av förbund som inte blivit erkända internationellt[redigera | redigera wikitext]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 58 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008
United Nations Development Programme Human Development Index 2006

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Länder- und Reiseinformationen - Kosovo”. Auswärtiges Amt. http://www.auswaertiges-amt.de/diplo/de/Laenderinformationen/01-Laender/Kosovo.html. Läst 2008-02-22. 
  2. ^ http://www.rtklive.com/?cid=1&newsId=47344&mf5#3f3m60xjdZIrmwHW@8WzmZ1qZ_z37Kc-Nvc08mmmDU^91o7Px&ER&W64w&MVreq@^6H_9g58K&w&!1wd)T*e7tdc04v!0333zC
  3. ^ http://www.kosovothanksyou.com/
  4. ^ ”Befolkningsstatistik för Kosovo 2007”. Kosovos statistikkontor. http://www.ks-gov.net/ESK/eng/. Läst 2008-01-24. 
  5. ^ [a b] CIA (2011). ”The World Factbook”. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/kv.html#Econ. Läst 2011. 
  6. ^ http://www.regeringen.se/sb/d/5472/a/99715
  7. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet kohaditore.com
  8. ^ http://www.president-ksgov.net/?page=1,18
  9. ^ [a b] http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-kosovo-gjorde-inte-fel-1.1141729
  10. ^ [a b] http://www.dn.se/webbtv/nyheter/se-nar-fns-hogsta-domstol-ger-kosovo-ratt-1.1141847
  11. ^ [a b] http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=120879
  12. ^ [a b] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3870877
  13. ^ "The name Kosovo". Dr John-Peter Maher, Professor Emeritus of Linguistics, Northeastern Illinois University
  14. ^ Constantine VII Porphyrogenitos: "De administrando imperio", 32
  15. ^ Magnusson, Kjell, 1993: Kosovos albaner. Tranås: Teta Tryck
  16. ^ Malcolm, N. ,Kosovo a short history
  17. ^ [a b c] Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. sid. 43–44. ISBN 91-85057-75-4 
  18. ^ Anders Björnsson (2004). Osmanernas rike – ett försummat europeiskt arv. Stockholm: SNS förlag. ISBN 91-7150-971-2 
  19. ^ [a b c d] Stevan K Pavlowitch (2001). Serbia, the history behind the name.. London: Hurst. sid. 22. ISBN 1-85065-476-X 
  20. ^ [a b c d] http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
  21. ^ Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. sid. 173. ISBN 91-85057-75-4 
  22. ^ [a b] Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. sid. 223. ISBN 91-85057-75-4 
  23. ^ Noel Malcolm (2002). Kosovo: A Short History. Oxford: Pan Books. sid. 293-296. ISBN 0-330-41224-8 
  24. ^ Sturesjö, Örjan; Scheiman, Sebastian. Den albanska frågan 
  25. ^ en:Armed Forces of the Republic of Kosova
  26. ^ en:Bujar Bukoshi
  27. ^ Kosovos premiärminister
  28. ^ [a b] Churches in ruin
  29. ^ AUSTRALIAN POLISH REVIEW (ed) (2001): Crucified Kosovo. Destroyed and Desecrated Churches in Kosovo. Meri Publishing. Sydney, Australia. Page 53. http://www.kosovo.net/destruction.html
  30. ^ UNESCO.ORG - Kosovo: burned books and blasted shrines
  31. ^ Schiöler, Ingrid. (2008). Romer på flykt, seminarium
  32. ^ In a toxic wasteland: The Gypsies of Kosovo The Statesman Februari 2008
  33. ^ Cultural Heritage Without Boarders Pressmeddelande 040416
  34. ^ John, Mark (11 juli 2008). ”Kosovo applies to join IMF, World Bank - PM” (på en). Reuters. http://www.reuters.com/article/latestCrisis/idUSL11684758. Läst 11 juli 2008. 
  35. ^ AFP; ITAR-TASS; AP
  36. ^ http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=6309&Itemid=26
  37. ^ http://www.osce.org/documents/mcs/1975/08/4044_en.pdf
  38. ^ [a b] [1]
  39. ^ ”Afghanistan tog första steget”. Dagens Nyheter. Februari 2008. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=743966. Läst 18 februari 2008. 
  40. ^ Nya samtal Serbien-Kosovo efter bråk Göteborgsposten
  41. ^ Radojica Tomić
  42. ^ Serbien kan gå med på ett fritt Kosovo Sveriges Television, 16 augusti 2008
  43. ^ Serbien följer domstolsbeslut om Kosovo Dagens eko, 16 augusti 2008
  44. ^ Allt fler stater stödjer Belgrad inför internationella domstolen Balkanpuls, 4 september 2009
  45. ^ Kosovos självständighetsförklaring var laglig Dagens eko, 22 juli 2010
  46. ^ "Ger andra minoriteter råg i ryggen" Dagens eko, 22 juli 2010
  47. ^ "Rätt beslut - men utan stora konsekvenser" Dagens eko, 22 juli 2010
  48. ^ Var Kosovos självständighet 2008 laglig eller inte? Studio Ett, 22 juli 2010
  49. ^ [a b] Serbien rasar mot Kosovos erkännande Expressen, 23 jul 2010
  50. ^ Carl Bildt: ”Domen öppnar en ny fas i förhållandet mellan Serbien och Kosovo” Dagens Nyheter, 2010-07-22
  51. ^ Nu viktigt blicka framåt Carl Bildt
  52. ^ Kosovo i vägen för Serbiens EU-medlemskap Svenska Dagbladet, 17 juli 2010
  53. ^ FN-resolution om nödvändigheten av dialog mellan Kosovo och Serbien Piteå-Tidningen, 10 september 2010
  54. ^ Kosovos president avgår Rapport, 27 september 2010
  55. ^ Nyval sedan Kosovos regering avsatts Dagens Nyheter, 2010-11-02
  56. ^ SR:Undersökning tyder på PDK-seger i Kosovo Dagens eko, 13 december 2010
  57. ^ De sex största partiernas valresultat
  58. ^ Valresultatet 2010-12-12
  59. ^ Första valet i Europas yngsta land
  60. ^ Preliminärt valresultat för parlamentsvalet i Kosovo
  61. ^ Kosovo Parties and Elections in Europe
  62. ^ ”Volkszählung 2011” (på sq). http://esk.rks-gov.net/rekos2011/?cid=1,40,265. Läst 2012-06-06. Okänd parameter hrsg
  63. ^ Fakta om Kosovo Dagens eko, 18 februari 2008
  64. ^ UNHCRU - Update on the Kosovo
  65. ^ Kosovo mejslar ut sin framtid i Europa SIDA, 24 juni 2009
  66. ^ Serbia Unemployment rate Index Mundi, 1 november 2006
  67. ^ Kosovo Becomes the International Monetary Fund’s 186th Member Internationella valutafonden, pressmeddelande 29 juni 2009
  68. ^ "Kosovo inrättar armé"
  69. ^ Om ambassaden Kosovos ambassad i Stockholm
  70. ^ Diplomatlistan Utrikesdepartementet
  71. ^ [2]
  72. ^ Statistical Office of Kosovo: Demographic changes of the Kosovo population 1948-2006
  73. ^ [https://web.archive.org/web/20100818013839/http://files.osa.ceu.hu/holdings/300/8/3/text/3-13-10.shtml ALBANIAN POPULATION GROWTH]
  74. ^ Demographic Explosion in Kosovo Srpska Mreza
  75. ^ Coordination Centre of Federal Republic of Yugoslavia and Republic of Serbia for Kosovo and Metohija
  76. ^ UNHCR: 2002 Annual Statistical Report: Serbia and Montenegro, sid. 9
  77. ^ USCR: Country report: Yugoslavia
  78. ^ Kosovo: What Everyone Needs to Know av Tim Judah
  79. ^ Kosovo: The Bradt Travel Guides av Gail Warrander och Verena Knaus
  80. ^ Landguiden - Kosovo, 2009
  81. ^ Miranda Vickers, Between Serb and Albanian, A History of Kosovo, New York: Columbia Univ. Press, 1998, ISBN 0-231-11382-X.
  82. ^ Milica Grkovic, The First Chapter of the Dečani Monastery, MNEMOSYNE Center and the Archive of Serbia in cooperation with the monastery of Visoki Dečani, Belgrade, 2004 ISBN 86-84431-02-2.
  83. ^ Hamid Hadžibegić, Adem Handžić, Ešref Kovačević, Oblast Brankovića. Opširni katastarski popis iz 1455. godine, Orijentalni institut, Sarajevo, 1972.
  84. ^ Robert Elsie, ed. Kosovo: In the Heart of the Powder Keg (Boulder, CO: East European Monographs, 1997), p. 217.
  85. ^ Ruza Petrovic & Marina Blagojevic, The Migrations of Serbs and Montenegrins from Kosovo and Metohija: Results of the Survey Conducted in 1985-1986. Belgrade: Serbian Academy of Arts and Sciences, 1992.
  86. ^ Dr. Joseph Müller, Albanien, Rumelien und die Österreichisch-montenegrinische Gränze, Prag, 1844
  87. ^ R. Wilkinson, Maps and Politics; a review of the ethnographic cartography of Macedonia, Liverpool University Press, 1951>
  88. ^ R. Wilkinson, Maps and Politics; a review of the ethnographic cartography of Macedonia, Liverpool University Press, 1951.
  89. ^ Das Fürstenthum Serbien und Türkisch-Serbien, eine militärisch-geographische Skizze von Peter Kukolj, Major im k.k.Generalstabe, Wien 1871
  90. ^ Kosta Nikolić, Nikola Žutić, Momčilo Pavlović, Zorica Špadijer: Историја за трећи разред гимназије, Belgrade, 2002, sid. 63. ISBN 86-17-09287-4
  91. ^ Detailbeschreibung des Sandzaks Plevlje und des Vilajets Kosovo (Mit 8 Beilagen und 10 Taffeln), Als Manuskript gedruckt, Vien 1899, sid. 80–81
  92. ^ Ruth King KOSOVO- ACAUTIONARY TALE, Mideast Outpost 25 mars 2007
  93. ^ Serge Krizman, Maps of Yugoslavia at War, Washington 1943.
  94. ^ Official Yugoslav censa results 1948–1981
  95. ^ Minoriteterna väljer att fly Kosovo Nyhetskanalen, 27 maj 2009
  96. ^ Få kosovoserber har återvänt Dagens Nyheter, 18 juni 2009
  97. ^ Ny massgrav hittad i Serbien Aftonbladet, 10 maj 2010
  98. ^ Kosovo Jews uncertain about future Jerusalem Post, 19 februari 2008
  99. ^ Public Broadcaster
  100. ^ List of World Heritage in Danger UNESCO
  101. ^ Medieval Monuments in Kosovo UNESCO
  102. ^ Dečani (Serbia-Montenegro) UNESCO
  103. ^ Church of Bogorodica Ljeviška Encyclopædia Britannica
  104. ^ Kosovo & Serbia: Churches & mosques destroyed amid inter-ethnic violence Forum 18, 18 March 2004
  105. ^ The Patriarchate of Pec: History
  106. ^ http://www.nipak-ks.org/sve/invest_incent_eng.php
  107. ^ Driton Latifi (14 oktober 2007). ”Kosovar athletes stage Olympic Protest” (på engelska). New Kosova Report. http://www.newkosovareport.com/2007101439/Culture-and-Sports/Kosovar-athletes-stage-Olympic-Protest.html. Läst 2012-02-26. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]