Albaniens demografi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Befolkningsutvecklingen 1961-2003: Från 1,7 miljoner 1961 till 3,2 miljoner 2003.

Nativiteten i Albanien är hög och folkökningen efter andra världskriget har även den varit relativt hög. Den albanska befolkningen har ökat fyra till fem gånger snabbare än det årliga snittet i de övriga europeiska länderna. Nästan hela ökningen har skett till stor del då Albanien var ett slutet land under kommunistiska epoken och på grund av den minskade emigrationen på senare tid. Barnafödandet har varje år sedan andra världskriget varit det högsta i Europa, medan spädbarnsdödligheten med europeiska mått mätt fortfarande är hög. Medelåldern i Albanien är den lägsta i Europa, då en tredjedel av befolkningen är under 15 år.

Bosättningsmönster[redigera | redigera wikitext]

Albaniens västra delar är de mest tätbefolkade. Omkring en tredjedel bor i tätorter, jämnt fördelade på landets större städer.

De glest befolkade bergsområdena passar bäst för boskapsskötsel. De har traditionellt utgjorts av otillgängliga byar med bara en handfull familjer. De stenbyggda husen bestod av ett eller två rum runt en eldstad. I dalarna eller bäckena växte städer som Elbasan, Korçë och Berat upp som lokala centra för jordbruk och handel.

På grund av det osmanska arvet förblev städerna på slätterna vid kusten, Tirana, Durrës och Vlora små städer med i stort sett ingen industri, men efter det andra världskriget har stadsbefolkningen fördubblats. Stora områden med flerfamiljshus, där flera familjer ofta delar kök och toalett är typiska för de nya stadsområdena. På landsbygden har man byggt bostadskollektiv som inhyser de som arbetar på enorma kollektivjordbruk, varav många byggts runt tidigare privata jordegendomar.

Etniska grupper[redigera | redigera wikitext]

Karta över utspridningen av etniska grupper i Albanien.

Albaniens befolkning är mycket homogen och utgörs till övervägande delen av albaner. Enligt folkräkningen 1989 uppgick de till 98 % av befolkningen. Befolkningens sammansättning är omstridd då greker och makedonier bojkottade den senaste folkräkningen. Den albanska staten valde att inte inkludera frågor om etnicitet eller modersmål i den senaste folkräkningen, då man befarade att människor skulle uppge sig vara greker enbart för att lättare få grekiskt visum.

Den största minoriteten är den grekisktalande befolkningen, som huvudsakligen befinner sig i Laberien, sydvästra Albanien. I den delen av landet finns etniska greker, som är aktiva i det politiska och kommersiella livet i Albanien. Staten har finansierat skolor för greker med grekiska som modersmål. Många etniska greker har valt att emigrera till Grekland för att söka arbete och vissa byar i sydöst är numera övergivna.

Romer utgör troligen den näst största etniska gruppen. Som i de flesta länder är romerna inte välrepresenterade i den politiska processen och många lever i ett bekymmersamt tillstånd i svår fattigdom. En nationell strategi för att förbättra romernas livsvillkor antogs 2003, men resurser saknas.

Andra viktiga minoriteter i Albanien är judar, valaker, egyptier och slaver.

De första judarna kom till Albanien under medeltiden. Under 1930-talet uppgick deras antal till endast cirka 200. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941-1943 kom 597 judar till Albanien som flyktingar varav de flesta lämnade landet vid krigsslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200-220. Många av dessa har senare emigrerat till Israel.

Valakerna finns utspridda över Balkanhalvön. De största och viktiga bosättningarna av valakerna finns i byar i distriktet Korçë, till exempel Voskopoja och i städer som Lushnja och Berat. Deras språk är mycket likt rumänska och många albanska valaker har emigrerat för att studera eller jobba i Rumänien. Det är känt att de är uppdelade i två grupper, men språkligt förstår en modern rumän och en albansk vlak varandra.

Det egyptiska folkgruppen Jevg säger sig vara ättlingar till egyptiska legosoldater som kom till Albanien med Alexander den stores armé. Dessa bosättningar existerar även i andra balkanländer. I albansktalande områden är deras modersmål albanska. Egyptierna blandas oftast ihop med romerna, men har ett annat karakteristiskt utseende, talar ett helt annat språk och är mer integrerade i det albanska samhället. I likhet med romerna är egyptierna föremål för diskriminering.

Slutligen finns den slavisktalande bosättningen runt om Prespasjön, där alla är etniska makedonier. I gränsområdet mellan Peshkopia och Kukës är de kallade Gorani. Runt om Shkodërsjön och i Malësia e Madhe finns etniska montenegriner och serber.

Migration[redigera | redigera wikitext]

Albanien som genom hela sin historia upplevt en betydande emigration är för närvarande ett av länderna i världen med den högsta utvandring.

En massutvandring ägde rum på 1400-talet som ett resultat av den osmanska ockupationen av Albanien. Det uppskattas att en fjärdedel av befolkningen (cirka 200 000 albaner) emigrerade till Italien mellan åren 1468 och 1506. Avkomlingarna till emigranterna (arberesjerna) är idag utspridda över hela södra Italien.

En andra albansk utvandringsvåg ägde rum på 1800-talet på grund av svåra ekonomiska och sociala problem, men den nådde sin höjdpunkt i början på 1900-talet. De främsta destinationerna för emigranterna var Grekland, Serbien, Rumänien, Bulgarien och senare även Nordafrika, Förenta staterna, Sydamerika och Australien. Mellan åren 1921 och 1923 lämnade omkring 21 000 människor landet.

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Albanien år 1945 förbjöds utvandring, men efter det kommunistiska sammanbrottet på 1990-talet blev det återigen tillåtet att emigrera. I mars år 1991 lämnade omkring 24 000 landet.[1] Detta är en premiss för följande massutvandring under ett decennium som lett till att uppskattningsvis 15 procent av befolkningen (cirka 500 000-600 000) flyttat från landet, huvudsakligen till Italien och Grekland.

Kriget i Kosovo ledde till en ström av etniskt albanska flyktingar till Albanien. Under våren 1999 kom 450 000 flyktingar till landet.[2] Efter kriget återvände de till Kosovo.

Hälsa[redigera | redigera wikitext]

Albanien har ett relativt utvecklat sjukvårdssystem med kostnadsfri service. Det har skett en drastisk minskning av smittosamma sjukdomar såsom malaria och syfilis som förr härjade överallt i landet. Även om förbättringar har skett beträffande sjukvården finns det alltjämt en hög spädbarnsdödlighet. 25 barn per 1 000 levande födda dör. De främsta orsakerna till detta är den näringsfattiga födan och dålig tillgänglighet till vårdlandsbygden.

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Albaniens befolkningspyramid (2005)
  • Antal invånare (2004): 3 200 000
  • Antal invånare per kvadratkilometer (2003): 110
  • Andel invånare i städerna (2003): 44 procent
  • Huvudstad, med antal invånare (2003): Tirana (353 400)
  • Andra större städer, med antal invånare (2001): Durrës, (113 500), Elbasan (95 600), Shkodër (85 800), Vlora (85 200)
  • Nativitet/födelsetal (2003): 1,7 procent
  • Mortalitet/dödstal (2003): 0,6 procent
  • Spädbarnsdödlighet (2002): 2,2 procent
  • Naturlig befolkningsökning (2002): 1,1 procent.
  • Andel kvinnor (2003): 48,9 procent.
  • Andel män (2003): 51,1 procent.
  • Förväntad livslängd för kvinnor (2002): 76 år
  • Förväntad livslängd för män (2002): 72 år
  • Andel vuxna som är HIV-smittade (2001): 0,01 procent
  • Läs- och skrivkunnighet (2001): 85 procent totalt, bland kvinnor 78 procent, bland män 92 procent.
  • Folkgrupper: albaner, 97 procent; övriga (bland annat greker, slaver och romer) 3 procent.
  • Språk: albanska (som kan delas in i två huvudsakliga dialekter: gegiska och toskiska), grekiska m.fl. minoritetsspråk.
  • Religion: sunnimuslimer 70 procent, ortodoxa 20 procent och katoliker 10 procent.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://ccat.sas.upenn.edu/italians/resources/Amiciprize/1998/Chronology.html , läst 2011-05-03
  2. ^ Sveriges Ambassad i Rom, 2006

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Focus, svenskt uppslagsverk, upplaga från år 1995.
  • Landguiden, länder i fickformat Online.
  • Encyclopædia Britannica, engelskt uppslagsverk, upplaga från år 2005.
  • Gillian Gloyer: guideboken Albania, kap. Ethnic Groups. Bradt Travel Guides, Buckinghamshire, USA, 2003 (ISBN 1-84162-080-7).
  • Balkanologen Örjan Sturesjö och studenten Sebastian Scheiman: Den albanska frågan.
  • Ullmar Qvick: Mera hjältemod än vete: en dokumentärskildring om albanernas historia och samhällsliv under 1900-talet, kap. Judarna och Albanien under andra världskriget. Drita, 2004.
  • Arjan Gjonça: Communism, Health and Lifestyle: The Paradox of Mortality Transition in Albania, 1950-1990.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]