Albaniens historia

Wikipedia

Denna artikel behandlar Albaniens historia, samt till viss del albanernas och det idag albanska områdets historia.

Innehåll 1 Förhistoria 2 Antiken 3 Medeltiden 4 Den osmanska perioden 5 Självständigheten 6 Första republiken 7 Folkrepubliken 8 Andra republiken 9 Källor

[redigera] Förhistoria

Fynd från paleolitisk tid (omkring 10 000 f.Kr.) har hittats i en grotta nära Butrint i södra Albanien. Under neolitisk tid återfinns nomadiska stammar i området. Under 4000- och 3000-talet f.Kr. anlades åtskilliga bosättningar som kan följas in i bronsåldern.

Från äldre bronsåldern har endast ett fåtal fynd gjorts, men däremot finns många fynd från yngre bronsåldern, både boplatser och även många gravplatser, så kallade tuma, daterade från runt 2000 f.Kr. Under järnåldern (1000-500 f.Kr.) anlades befästa boplatser, varav flera med kraftiga murar.

[redigera] Antiken

Huvudartikel: Albanien under antiken

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig vara ättlingar till. En illyrisk statsbildning skapades på västra Balkan på 1000-talet f.Kr. med Shkodër som centralort. Greker anlade kolonier på områdets kust under 700-talet f.Kr.. Under 200-talet var huvuddelen av nuvarande Albanien under illyrisk dominans. Under en lång period var området en del av det Romerska riket. Efter dettas delades landet mellan olika herrar, men större delen blev vidare en del av det östromerska riket.

[redigera] Medeltiden

Huvudartikel: Albaniens medeltida historia

Från 500-talet och framåt trängdes illyrerna undan av slaver. Området blev bysantinskt och delades in i tre provinser: Praevalitana, Epirus Nova och Epirus Vetus.

Under medeltidens senare del uppnådde det urbana albanska samhället en högre grad av utveckling. Handeln blomstrade och albanska köpmän hade handelskontor i Venedig, Ragusa (dagens Dubrovnik i Kroatien) och Thessaloniki. Städernas välstånd gynnade också utvecklingen av undervisning och konst. Det albanska språket användes under denna period inte i skolor, kyrkor eller vid offentliga regeringshandlingar. Konstens och litteraturens officiella språk var grekiska och latin som hade ett starkt stöd av statsmakterna.

År 1081 anfölls Albanien av normanderna under ledning av Robert Guiskard, men dessa lämnade landet efter deras ledares död år 1085.

Under 1200- till 1400-talen hade det nya förvaltningssystemet av militärprovinser bidragit till framväxandet av feodalism i Albanien, och bondesoldater som lydde under militära befälhavare blev livegna på lantegendomarna. Bland de ledande släkterna hos Albaniens feodala adelskap fanns Thopia, Balsha, Shpata, Muzaka, Aranti, Dukagjini och Kastrioti. De tre förstnämnda blev härskare i furstendömen vilka i praktiken var självständiga från Bysans. Det nuvarande Albanien var uppdelat i en rad självständiga principat, benämnda efter de adelsfamiljer som behärskade dem. Dessa adelssläkter bestred ofta varandra för att skaffa sig rikedomar och utvidga sina gränser. På så vis blev de starkare och respekterades av de andra stammarna.

Landet befann sig i en social, kulturell och historisk utvecklingsprocess. Bönder brukade jorden i större utsträckning än tidigare och man slog sig även ner i de bördiga bergen. Handelsmän reste långa sträckor både norrut och söderut och valde också sjövägen för sina karavaner. I bergen byggdes vid denna flera slott för försvar mot fiender och stråtrövare.

Det huvudsakliga centrumet vid denna tid var staden Kruja, vars förste härskare var Progon (1190-1199), åtföljd av Gjini och Dhimitri. Huvuddelen av Albanien inlemmades så småningom i furstendömet Epirus, som behärskades av ätten Komnenos, och kungariket Sicilien.

Progons söner allierade med Epirus och Serbien. Den epirotiska despoten Mikael Angelos Komnenos (Mihal Angel Komnenos) gifte sig med en adlig albanska från Durrës, medan Dhimitri gifte sig med Komnenos dotter till Stefan Nemanja, den förste serbiske kungen.

Efter ett tag föll Albanien på grund av trycket från Venedig och Epirus. Mikael II från släkten Komnenos gifte bort sin dotter med Manfred von Hohenstaufen, kung av Sicilien, och överlämnade Vlorë, Kaninë och Berat till honom som besittningar. Efter Manfreds nederlag mot Karl av Anjou (härskare av Neapel) år 1266 tillföll dessa albanska områden segraren, som den 21 februari 1272 utropade sig själv till härskare över kungariket Albanien. År 1286 tvingades han dock ut ur landet av bysantinska arméer och en revolterande inhemsk befolkning.

Under 1300-talet steg det serbiska kungariket, under tsar Stefan Dušan, fram som dominerande makt på Balkan. Det erövrade hela Albanien med undantag för Durrës. Det serbiska riket sönderföll dock kort efter Stefan Dušans död år 1355. Albanska adelsfamiljer som Blasha, Thopia, Muzaka, Dukagjini och Kastriota utnyttjade situationen till att inrätta oberoende furstendömen, vilka dock blev kortlivade.

[redigera] Den osmanska perioden

Huvudartikel: Albaniens osmanska historia

Under 1380-talet anföll det Osmanska riket under sultan Murat I Albanien. De albanska prinsarna hade inget organiserat försvar och blev tvungna att kapitulera. Många av de besegrade adelsmännen anslöt sig snart till ett gerillakrig mot osmanerna och flydde upp i bergen och gömde sig i de djupa skogarna.

År 1442 drev Skanderbeg genom en lyckad gerillakrigföring ut osmanerna för en tid, men efter hans död år 1479 blev landet återigen erövrat.

Den osmanska erövringen av landet medförde så småningom en omfattande konvertering av albaner till Islam. De första som omvändes var de pojkar som enligt devschirme-systemet togs i skatt för att bli janitsjarer i sultanens armé eller myndighetspersoner inom den osmanska administrationen.

Albanien var det sista landet på Balkan som berördes av nationalismen i dess moderna betydelse. De nordalbanska klanerna var opåverkade av dåtidens strömningar, och i södra Albanien satt godsägarna hårt åt bondebefolkningen med rätt att beskatta bönderna.

Den 10 juni 1878 höll albanerna ett stort möte som heter "Prizrensalleans". Mötet suftatde till att färena albaniens dåvarande politiska krafter med beväpnade grupper samt att gränerna mellan olika klaner, distrikt och provinser skulle tas bort. Albanien skulle efter allenasensbeslut ha en politiskt ledning och en reguljär arme. Till talman för dåvarande albanska politiska parlamentet valdes Avdyl Beu Frashëri och till albanska armens överbefälhavere valdes Sylejam Agë Vogshi. Samma dag som allensanen avslutade sin möte bestämdes att Rasim Dino skulle resa till Berlinkonkressen för att försvara albanska intressen.

Den 13 juni 1878 hölls Berlinkongressen där representanter från flera regeringar deltog. Mellan 1878-1881 annekterades albanskt land. Den montenegrinska regeringen gjorde anspråk på det område som idag är sydvästra Montenegro och Serbien gjorde anspråk på delar av det område som idag är södra Serbien.

[redigera] Självständigheten

Huvudartikel: Albaniens självständighet

År 1912 dök det längs gränserna upp ett hot mot en framtida albansk oberoende statsbildning. Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien upphörde med sina inbördes stridigheter och gick till angrepp mot de sista av Osmanska rikets besittningar i Europa, däribland också Albanien. Montenegrinerna önskade annektera Shkodër, grekerna ville överta Epirus, och serberna ville ha en återförening med Kosovo. De betraktade inte albanerna som ett separat folk utan såg dem som "turkar" och ansåg därför att det var deras plikt att dela Albanien mellan sig.

Med tanke på det politiska läget som rådde då tog Ismail Qemaili initiativet att utropa Albanien till en självständigt stat. Ismail Qemaili, som var diplomat under kriget mot Osmanska riket, samlade kring sig albanska politiska aktivister som hade auktoritet och respekt bland alla albanska klaner, distrikt och provinser och gjorde en diplomatiskt resa till dåvarande väserupeiska stormakter. Då han kom tillbaka efter resan förklarade han Albanien som en självständigt stat. Självständighetsförklaringen skedde den 28 november 1912.

Mellan 1912 och 1913 hölls en konferens i London för att återigen dela upp de albanskbebodda områdena. Den 23 mars 1913 beslutades hur den norra och nordöstra gränsen skulle se ut i Albanien då man skilde Kosovo från Albanien och även nuvarande västra Makedonien uteslöts. Enligt beslutet den 11 augusti 1913 bildades nuvarande grekiska Epirus av en del av det dåvarande albanska Epirus.

Londonkonferensen ville egentligen inte erkänna Albanien som stat utan syftade på att Albanien skulle vara en autonom provins under osmanskt styre. Österrike-Ungern och Italien tog då fram ett förslag som innebar att Albanien skulle erkännas som en egen stat. Så skedde också den 29 juli 1913, då Albanien erkändes som en självständig stat av samtliga stormakter.

Den 23 janauri 1916 ockuperade den österrikiska armén staden Shkodër. Efteråt proklamerade österrikarna att de intog Albanien endast för att driva ut serbiska och italienska styrkor från landet och anmodade den albanska befolkningen att kämpa för albansk frihet och självständighet. Det rapporterades 24 janauri 1916 att under en förhandling mellan montenegrinska och albanska politiker och representanter, mördades den albanske politikern och frihetskämpen Isa Boletini medan han hölls gisslan i Podgorica i Montenegro. 25 janauri 1916 ockuperade den österrikiska armén den lilla staden Shëngjin i Lezha, Albanien.

Esad Pasha som gjorde anspråk på att vara president i det autonoma Albanien misslyckade 26 janauri 1916 att utvidga sitt territorium på albansk mark. Han skickade sina styrkor för att attackera klanerna i norra Albanien men mötte starkt motstånd och blev tvungen att dra sig tillbaka till Durrës.

En andra proklamation gjordes den 28 janauri 1916 av Prenk Bib Doda Pasha av Mirdita, Aqif Pasha Elbasani, Ferizi Bey Alizoti, Kara Seit Pasha och Luigj Gurakuqi i staden Shkodër, Enligt proklamation uppmanades albanerna att betrakta den österrikiska armén som befriare från det utländska förtrycket och assistera österrikarna. Den habsburgska arméns ockupation av Kosovo ledde till en öppning av 300 albanskspråkiga skolor, rätten att använda den albanska flaggan, trots att många albanska militanta anförda av general Azem Bey Galica inledde en väpnad kamp mot den habsburgska militära närvaron.

[redigera] Första republiken

Landets självständighet skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte den tyske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna Albanien redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han förklarade Albanien vara ett kungarike, och 1928^[1] utropade han sig själv till kung Zog I.

Den första albanska republiken varade från 1913 till 1946. Under Zog blev Albanien mer och mer beroende av Italien, och slutligen ockuperade italienska trupper landet 1939, och Albanien blev en fascistisk lydstat inder Italien.^[1]

Kommunistiska partisaner under ledning av Enver Hoxha inledde en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper.

[redigera] Folkrepubliken

År 1946 utropades en albansk folkrepublik under ledning av Enver Hoxha, en partisanledare under andra världskriget. Landet var en satellitstat till Jugoslavien mellan 1944 och 1948, men lierade sig med Stalin efter att Tito hade brutit med Sovjetunionen 1948. Landet blev medlem av FN 1955.^[1] Efter avstaliniseringen i Sovjetunionen lierade Albanien sig 1961 i stället med Kina. Reformerna där efter Mao Zedongs död ledde till att Albanien även bröt med Kina år 1977. Isolerat hamande Albaniens ekonomi på efterkälken. Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992.

[redigera] Andra republiken

Efter Enver Hoxhas död 1985 blev Ramiz Alia vald till hans efterträdare. Ramiz Alia försökte att bibehålla det kommunistiska systemet men samtidigt försökte skapa diplomatiska förbindelser med västvärlden och locka utländska investerare till Albanien.

Efter det kommunistiska sammanbrottet i östeuropeiska länder 1989 var Albanien det sista land i Östeuropa som störtade det kommunistiska styret. De mest ivriga förespråkarna mot det kommunistiska systemet var intellektuella, arbetare och ungdomar, som blivit frustrerade över begränsningar i systemets funktionalitet. I respons till detta gav Ramiz Alia albanska medborgare rätten att utöva sin religion, resa utomlands och till en viss utsträckning rätten att kritisera säkerhetspolisen Sigurimi.

I december 1990 proklamerade Ramiz Alia sin vilja att införa flerpartisystemet. Detta blev början på slutet av det kommunistiska maktmonopolet. Statens absoluta överhöghet och inflytande i det albanska samhället försvagades. Fortsatta ekonomiska, sociala och politiska problem ledde till en stor valseger för antikommunistiska oppositionen. Alia avgick som president och ersattes av Sali Berisha, som blev den första demokratiska presidenten i Albanien sedan biskopen Fan Noli.

Kommunistpartiet bibehöll under nytt partinamn ett fortsatt starkt väljarstöd även efter demokratins införande på 1990-talet. Flerpartisystemet hamnade i kris efter valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ruinerade genom pyramidspel 1997 en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i kaos och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott. Sedan dess har landets situation stabiliserats och tillväxten varit hög.

I valet 2005 vann en allians ledd av Albaniens demokratiska parti segern på ett program att bekämpa brottslighet och korruption, förbättra ekonomin och minska storleken på statsförvaltningen. Valet, och främst att maktväxlingen gick ordnat till, ansågs vara ett viktigt steg framåt för Albanien. Fast Albaniens ekonomi fortsatt att växa är landet fortfarande ett av Europas fattigaste länder och plågas av en stor informell sektor och undermåliga transport- och energisystem. Utrikespoitisk har Albanien varit en stark supportr för kriget mot terrorismen och har trupp i Afghanistan och Irak. Albanien har bidrait till att minska de etniska spänningarna i Sydosteuropa och för en politik som syftar till medlemskap i EU och Nato.^[2]

[redigera] Källor

Library of Congress, country studies: Albania (på engelska)

1. ^ [a b c] CD Världens alla länder (Bonniers)
2. ^ CIA World Factbook: Albania, 2008-03-20 (engelska)