Albaniens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albaniens historia
Coat of arms of Albania.svg

Albaniens antika historia
Albaniens medeltida historia
Albaniens osmanska historia
Albaniens nutida historia

Denna artikel behandlar Albaniens historia, samt till viss del albanernas och det idag albanska områdets historia.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Fynd från paleolitisk tid (omkring 10 000 f.Kr.) har hittats i en grotta nära Butrint i södra Albanien. Under neolitisk tid återfinns nomadiska stammar i området. Under 4000- och 3000-talet f.Kr. anlades åtskilliga bosättningar som kan följas in i bronsåldern.

Från äldre bronsåldern har endast ett fåtal fynd gjorts, men däremot finns många fynd från yngre bronsåldern, både boplatser och även många gravplatser, så kallade tuma, daterade från runt 2000 f.Kr. Under järnåldern (1000-500 f.Kr.) anlades befästa boplatser, varav flera med kraftiga murar.

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Albaniens antika historia

På 200-talet f.Kr. grundlade den illyriska stammen Ardiaei sin huvudstad i Shkodra i dagens Albanien. De var sjöfarare och deras smala och snabba skepp (kallad liburnis) var en favorit bland sjörövare. 229 f.Kr. kom Ardiaei-stammen i konflikt med Rom, den framväxande militära stormakten, på grund av sina ständiga anfall mot romerska fartyg. Deras drottning Teuta fick tillmötesgå de romerska kraven och romarna fick nu fäste i Adriatiska havets östra kust. Ardiaei-stammen besegrades av romarna 168 f.Kr. och deras siste kung Gentius omringades och gav upp.

Under det romerska styret rådde fred och välstånd i landet. Romarna byggde en lång här- och handelsväg, Via Egnatia, med Durrësi vid Adriatiska havet som startpunkt, för att knyta samman det gamla Rom med det nya Rom (Konstantinopel). Namnet gavs efter prokonsulen Gaius Egnatius som uppförde vägen och byggde broar längs vägen. Romarna byggde även övriga vägar, bland annat en väg som knöt samman Shkodra i norr med Butrinti i söder.

Julius Caesar besökte de illyriska trakterna 56 f.Kr., då Illyrien lydde under det romerska väldet, och återigen 49 f.Kr., denna gången för att utkämpa strider mot Pompejus.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Albaniens medeltida historia


Från 600-talet och framåt trängdes illyrerna undan av slaver efter att den bysantinske kejsaren Herakleios (610-641) hade bjudit invandrande slaviska stammar till att bosätta sig på Balkan. Området blev bysantinskt och delades in i tre provinser: Praevalitana, Epirus Nova och Epirus Vetus.

Under medeltidens senare del uppnådde det urbana albanska samhället en högre grad av utveckling. Handeln blomstrade och albanska köpmän hade handelskontor i Venedig, Ragusa (dagens Dubrovnik i Kroatien) och Thessaloniki. Städernas välstånd gynnade också utvecklingen av undervisning och konst. Det albanska språket användes under denna period inte i skolor, kyrkor eller vid offentliga regeringshandlingar. Konstens och litteraturens officiella språk var grekiska och latin som hade ett starkt stöd av statsmakterna.

År 1081 anfölls Albanien av normanderna under ledning av Robert Guiskard, men dessa lämnade landet efter deras ledares död år 1085. 1200- till 1400-talen hade det nya förvaltningssystemet av militärprovinser bidragit till framväxandet av feodalism i Albanien och bondesoldater som lydde under militära befälhavare blev livegna på lantegendomar. Bland de ledande släkterna hos Albaniens feodala adelskap fanns Thopia, Balsha, Shpata, Muzaka, Aranti, Dukagjini och Kastrioti. De tre förstnämnda blev härskare i furstendömen vilka i praktiken var självständiga från Bysans. Den sistnämnda adelsfamiljen blev senare världskänd genom att en av deras ättlingar, Gjerg Kastrioti befriade Albanien från Bysans efterföljare, det osmanska imperiet1400-talet. Gjerg Kastrioti blev också känd under namnet Skanderbeg. Det nuvarande Albanien var uppdelat i en rad självständiga principat, benämnda efter den adelsfamilj som behärskade den. Dessa adelssläkter stred ofta mot varandra för att skaffa sig rikedomar och utvidga sina gränser. På så vis kunde de behålla sin maktposition och ingjuta respekt gentemot de andra regionerna.

Landet befann sig i en social, kulturell och historisk utvecklingsprocess. Bönder brukade jorden i större utsträckning än tidigare och man slog sig även ner i de bördiga bergen. Handelsmän reste långa sträckor både norrut och söderut och valde också sjövägen för sina karavaner. I bergen byggdes vid denna flera slott för försvar mot fiender och stråtrövare.

Det huvudsakliga centrumet vid denna tid var staden Kruja, vars förste härskare var Progon (1190-1199), åtföljd av Gjini och Dhimitri.

Progons söner blev allierade med Epirus och Serbien. Den epirusiska despoten Mikael Angelos Komnenos (Mihal Angel Komnenos) gifte sig med en adlig albanska från hamnstaden Durrës, medan Dhimitri gifte sig med Komnenos dotter till Stefan Nemanja, den förste serbiske kungen. Huvuddelen av Albanien inlemmades så småningom i furstendömet Epirus, som behärskades av ätten Komnenos och kungariket Sicilien.

Efter ett tag föll Albanien på grund av trycket från Venedig och Epirus. Mikael II från släkten Komnenos gifte bort sin dotter med Manfred von Hohenstaufen, kung av Sicilien, och överlämnade Vlorë, Kaninë och Berat till honom som besittningar. Efter Manfreds nederlag mot Karl av Anjou (härskare av Neapel) år 1266 tillföll dessa albanska områden segraren, som den 21 februari 1272 utropade sig själv till härskare över kungariket Albanien. År 1286 tvingades han dock ut ur landet av bysantinska arméer och en revolterande inhemsk befolkning.

Under 1300-talet steg det serbiska kungariket, under tsar Stefan Dušan, fram som dominerande makt på Balkan. Det erövrade hela Albanien med undantag för Durrës. Det serbiska riket sönderföll dock kort efter Stefan Dušans död år 1355. Albanska adelsfamiljer som Balshaj, Thopia, Muzaka, Dukagjini och Kastrioti utnyttjade situationen till att inrätta oberoende furstendömen, vilka dock blev kortlivade.

Den osmanska perioden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Albaniens osmanska historia

Under 1380-talet anföll det Osmanska riket under sultan Murat I Albanien. De albanska prinsarna hade inget organiserat försvar och blev tvungna att kapitulera. Många av de besegrade adelsmännen anslöt sig snart till ett gerillakrig mot osmanerna (ottomanerna) och flydde upp i bergen och gömde sig i de djupa skogarna.

Skanderbeg alias Gjerg Kastrioti

Åren 1442-1443 lyckades Gjerg Kastrioti, mer känd som Skanderbeg genom gerillakrigföring driva osmanerna ut ur landet. Under åren från 1444 till hans död år 1468 utkämpades de Albansk-Osmanska krigen med resultatet att landet åter blev erövrat.

Den osmanska erövringen av landet medförde så småningom en omfattande konvertering av albaner till islam. De första som omvändes var de pojkar som enligt devschirme-systemet togs i skatt för att bli janitsjarer i sultanens armé eller myndighetspersoner inom den osmanska administrationen. De albaner som vägrade omvända sig och leva under ett muslimskt styre flydde över havet till södra Italien där än idag ättlingar till dem lever kvar under begreppet arbresherna.

Albanien var det sista landet på Balkan som berördes av nationalismen i dess moderna betydelse. De nordalbanska klanerna var opåverkade av dåtidens strömningar och i södra Albanien satte godsägarna hårt åt bondebefolkningen med deras rätt att beskatta bönderna.

Den 10 juni 1878 bildade albanerna ett förbund i den numera kosovanska staden Prizren. Detta förbund återuppstod sedan i samma stad i form av Albanska Världsförbundets bildande år 2001. Bröderna Abdyl, Naim och Sami Frashëri sammankallade 1877 till ett albanskt världsförbundsmöte. Förbundsmötet samlades den 10 juni 1878 i Prizren under ledning av Abdyl Frashëri.

Huset som de samlades i fanns kvar i dess originalutformning till den 27 mars 1999, då den serbiska diktatorn Milošević beordrade att huset skulle totalförstöras. Så skedde också den dagen och inte ens en enda sten på sten fanns kvar på platsen där huset stod. Alla delar av huset fördes bort av den serbiska militären. Efter att den sista serbiska soldaten hade lämnat Kosovo den 12 juni 1999 påbörjades uppförandet av en kopia av huset. Idag finns det på samma plats en exakt kopia av hur huset såg ut och inne i det finns olika historiska föremål. Huset är idag ett museum.

Albanernas världsförbunds möte 1878 syftade till att förena albanernas politiska krafter med de albanska beväpnade grupperingarna samt att gränserna mellan de olika klanerna, distrikten och provinserna skulle tas bort. Albanerna skulle efter förbundets beslut ha en politisk ledning, en reguljär arme och ett eget land, det som idag omtals som begreppet Stor-Albanien. Till talman för det dåvarande albanska politiska parlamentet valdes den äldste av de tre bröderna Frashëri, Avdyl Beu Frashëri och till albanska armens överbefälhavare valdes Sylejam Agë Vogshi. Samma dag som förbundet avslutade sitt första möte bestämdes att Rasim Dino skulle resa till Berlinkongressen för att försvara albanska intressen.

Den 13 juni 1878 hölls Berlinkongressen där representanter från flera regeringar deltog. Mellan 1878-1881 annekterades delar av albanernas land av utländska makter. Den montenegrinska regeringen gjorde anspråk på och annekterade det område som idag är sydvästra Montenegro och Serbien gjorde anspråk på och annekterade delar av det område som idag är södra Serbien som också kallas för Preshevadalen. Där utspelades ett kortvarigt krig mellan etniska serber och etniska albaner om området återigen år 2001. Den serbiska armén stred mot de i nuvarande Serbien boende etniska albanerna i form av deras armé som gick under beteckningen UÇPMB. Området kallas för Kosova Lindore på albanska, vilket betyder östra Kosovo.

Självständigheten[redigera | redigera wikitext]

År 1912 dök det längs gränserna upp ett hot mot en framtida albansk oberoende statsbildning. Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien upphörde med sina inbördes stridigheter och gick istället till angrepp mot de sista av det osmanska rikets besittningar i Europa, däribland också de i Albanien. Montenegrinerna önskade annektera norra Albanien med bl.a. staden Shkodër, grekerna ville ockupera Qameria som utgör dagens norra Epirus, och serberna ville ockupera Kosovo, Metohija och norra delen av Albanien fram till staden Durres.

Med tanke på det politiska läget som rådde 1912 tog Ismail Qemali initiativet till att utropa Albanien som en självständigt stat. Ismail Qemali, som var diplomat under kriget mot Osmanska imperiet, samlade kring sig albanska politiska aktivister som hade auktoritet och respekt bland alla albanska klaner, distrikt och provinser och gjorde en diplomatiskt resa till dåvarande västeuropeiska stormakter. När han kom tillbaka efter resan förklarade han Albanien som en självständigt stat. Självständighetsförklaringen skedde den 28 november 1912 i den albanska kuststaden Vlora.

Mellan 1912 och 1913 hölls en konferens i London för att återigen dela upp de av albanerna bebodda områdena. Den 23 mars 1913 beslutades hur den norra och nordöstra gränsen i Albanien skulle se ut efter att man avskiljt dels Kosovo från Albanien och dels avskiljt det området som idag utgör nuvarande västra Makedonien (vilket innefattade albanernas gamla huvudstad Shkupë som numera heter Skopje) från Albanien. Enligt beslutet den 11 augusti 1913 avskiljdes en del av det dåvarande albanska området Qameria till Grekland och blev namnändrat till Epirus.

Londonkonferensen ville egentligen inte erkänna Albanien som stat utan syftade till att Albanien skulle bli en autonom provins under osmanskt styre. Österrike-Ungern och Italien tog då fram ett förslag som innebar att Albanien skulle erkännas som en egen stat. Så skedde också den 29 juli 1913, då Albanien erkändes som en självständig stat av samtliga stormakter.

Den 23 januari 1916 ockuperade den österrikiska armén staden Shkodër i norra Albanien. Efteråt proklamerade österrikarna att de invaderade Albanien endast för att driva ut serbiska och italienska styrkor från landet och anmodade den albanska befolkningen att kämpa för albansk frihet och självständighet. Det rapporterades den 24 januari 1916 att under en förhandling mellan montenegrinska och albanska politiker och representanter, så mördades den albanske politikern och frihetskämpen Isa Boletini medan han hölls som gisslan i Podgorica i Montenegro. 25 januari 1916 ockuperade den österrikiska armén den lilla staden Shëngjin i Lezha, Albanien.

Esad Pasha som gjorde anspråk på att vara president i det autonoma Albanien misslyckades den 26 januari 1916 med att utvidga sitt territorium på albansk mark. Han skickade sina styrkor för att attackera klanerna i norra Albanien men mötte starkt motstånd och blev tvungen att dra sig tillbaka till hamnstaden Durrës.

En andra proklamation gjordes den 28 januari 1916 av Prenk Bib Doda Pasha av Mirdita, Aqif Pasha Elbasani, Ferizi Bey Alizoti, Kara Seit Pasha och Luigj Gurakuqi i staden Shkodër. Enligt proklamation uppmanades albanerna att betrakta den österrikiska armén som befriare från det utländska förtrycket och assistera österrikarna i deras kamp mot dem. Den habsburgska arméns, för Albaniens del, återerövring av Kosovo ledde till ett återöppnande av 300 stängda albanskspråkiga skolor, rätten att använda den albanska flaggan och rätten att använda det albanska språket i Kosovo. Detta trots att många albanska militanta, anförda av general Azem Bey Galica, inledde en väpnad kamp mot den habsburgska militärens närvaro i andra delar av Albanien.

Första republiken, kungadöme, ockupation[redigera | redigera wikitext]

Landets självständighet skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte den tyske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna Albanien redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han förklarade att Albanien skall vara ett kungarike och 1928[1] utropade han sig själv till kung Zog I.

Partisanmonument, Tirana
Värn i Durres

Den första albanska republiken varade från 1913 till 1946 (1928–39 dock som kungadöme). Under Zog blev Albanien mer och mer beroende av Italien och slutligen ockuperade italienska trupper landet 1939. Albanien blev under den första delen av andra världskriget en fascistisk lydstat under Italien.[1] Albanien blev ockuperat av Tyskland sommaren 1943.

Partisaner (som bestod av olika politiska krafter) under ledning av kommunisternas ledare Enver Hoxha inledde en befrielsekamp under 2:a världskriget och den 29 november 1944 hade landets befolkning av egen kraft besegrat de sista kvarvarande tyska trupperna.

Folkrepubliken[redigera | redigera wikitext]

År 1946 utropades en albansk folkrepublik under ledning av Enver Hoxha, en kommunistisk partisanledare under andra världskriget. Landet var en satellitstat till Jugoslavien mellan 1944 och 1948, men lierade sig med Stalin efter att Tito hade brutit med Sovjetunionen 1948. Landet blev medlem av FN 1955.[1] Efter avstaliniseringen i Sovjetunionen lierade Albanien sig 1961 i stället med Kina. Reformerna i Kina efter Mao Zedongs död ledde till att Albanien även bröt med Kina 1977. Isolerat hamnade Albaniens ekonomi på efterkälken. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992.

Andra republiken[redigera | redigera wikitext]

Efter Enver Hoxhas död 1985 blev Hoxhas privata läkare Ramiz Alia vald till hans efterträdare som ledare för landet. Ramiz Alia försökte att bibehålla det kommunistiska systemet men försökte samtidigt skapa diplomatiska förbindelser med västvärlden och locka utländska investerare till Albanien.

Efter det kommunistiska sammanbrottet i östeuropeiska länder 1989 var Albanien det sista land i Östeuropa som störtade det kommunistiska styret. De mest ivriga förespråkarna mot det kommunistiska systemet var intellektuella, arbetare och ungdomar, som blivit frustrerade över begränsningar i systemets funktionalitet. I respons till detta gav Ramiz Alia albanska medborgare rätten att utöva sin religion, resa utomlands och till en viss utsträckning rätten att kritisera säkerhetspolisen Sigurimi.

I december 1990 proklamerade Ramiz Alia sin vilja att införa flerpartisystemet. Detta blev början på slutet av det kommunistiska maktmonopolet. Statens absoluta överhöghet och inflytande i det albanska samhället försvagades. Fortsatta ekonomiska, sociala och politiska problem ledde till en stor valseger för antikommunistiska oppositionen. Alia avgick som president och ersattes av Sali Berisha, som blev den första demokratiska presidenten i Albanien sedan biskopen Fan Noli.

Kommunistpartiet bibehöll under nytt partinamn ett fortsatt starkt väljarstöd även efter demokratins införande på 1990-talet. Flerpartisystemet hamnade i kris efter valfusk 1995 och pyramidspel 1997. De kallades för investeringsfonder och ruinerade en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i kaos och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott i form av total anarki. Sedan dess har landets situation stabiliserats och tillväxten varit hög.

I valet 2005 vann en allians ledd av Albaniens demokratiska parti på ett program att bekämpa brottslighet och korruption, förbättra ekonomin och minska storleken på statsförvaltningen. Valet och att maktväxlingen gick lugnt och ordnat till, ansågs internationellt vara ett viktigt steg framåt för Albanien. Fast Albaniens ekonomi har fortsatt att växa är landet fortfarande ett av Europas fattigaste länder och plågas av en stor informell sektor, korruption och undermåliga transport- och energisystem. Utrikespolitiskt har Albanien varit en stark anhängare av kriget mot terrorismen och har militär trupp i Afghanistan och Irak. Albanien har bidragit till att minska de etniska spänningarna i Sydösteuropa och fört en politik som syftar till medlemskap i EU och Nato.[2] Albanien blev medlem i NATO 2009.

2009[redigera | redigera wikitext]

Inget parti kunde utnämnas till klar vinnare i det parlamentariska valet i juni. Det styrande partiet, Demokratiska partiet, fick knappt något övertag över huvudmotståndaren, Albaniens socialistiska partiet. Trots avsaknad av klar majoritet bildade Sali Berish en regering. Socialisterna med Edi Ramas ledarskap påstodd att valfusk förekom och bojkottade parlamentet. Europeiska observatörer erkände den låga standarden i parlamentsvalet men begärde från socialisterna att återvända till parlamentet.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] CD Världens alla länder (Bonniers)
  2. ^ CIA World Factbook: Albania, 2008-03-20 (engelska)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]