Caligula

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Caligula (olika betydelser).
Caligula
Caligula
(Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus)
Regeringstid 16 mars 37

24 januari 41 e.Kr.

Företrädare Tiberius
Efterträdare Claudius
Gemål Junia Claudilla (33–34/36/37)
Livia Orestilla 37/38
Lollia Paulina (38)
Milonia Caesonia (39/40–41)
Barn Biologiskt barn: Julia Drusilla
Adoptivbarn: Tiberius Gemellus
Ätt Julisk-claudiska ätten
Föräldrar Germanicus
Agrippina den äldre
Född 31 augusti 12
Rom, Italien, Romerska riket
Död 24 januari 41 (1973 år)
Rom
Begravd Augustus mausoleum, Rom

Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus (GAIVS IVLIVS CAESAR AVGVSTVS GERMANICVS eller CAIVS CÆSAR AUGUSTUS GERMANICUS[1]), född 31 augusti 12, död 24 januari 41, mer känd under sitt smeknamn Caligula, var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från 37 till 41. Caligulas regering kännetecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Caligula föddes i Antium (dagens Anzio). Han fick sitt smeknamn – "den lilla soldatstöveln", diminutivformen av caliga, soldatstövel – tidigt. Den lille Gaius växte till stora delar upp hos sin far Germanicus, i härlägren vid Rhen, där soldaterna behandlade pojken som en maskot.[2] Gaius var iklädd en miniatyrrustning (inklusive stövlar), vilket ledde till smeknamnet Caligula.

Caligula kom till makten efter Tiberius död, eftersom hans far Germanicus var adoptivson till den avlidne kejsaren.[3] Caligula hade från år 32 till största delen vistats på Capri hos Tiberius, och han utsågs via dennes testamente – tillsammans med en kusin – till hans arvinge. Med pretoriangardets stöd utropades han till kejsare 16 mars år 37.[2]

Caligula var åren 37–41 det romerska rikets tredje kejsare (tillika den tredje av den julisk-claudiska ätten). Han var till en början omtyckt, men hans regering karakteriserades i de antika källorna snart av godtycke och grymhet, liksom av slöseri och diverse utsvävningar. Uppgifter finns på att Caligula blivit sinnessjuk efter en allvarlig sjukdom redan år 37, och enligt vissa moderna forskare var han det första exemplet på kejsarvansinne.[2] Istället för det augusteiska principatets idealet införde han en monarki av hellenistisk och autokratisk typ, vilket skaffade honom fiender inom delar av Roms senat.

Caliga, en romersk soldatsko.

Caligula blev utsatt för ett antal attentatsförsök, och till slut mördades han av officerare i pretoriangardet,[2] vid ett festspel till Augustus ära. Caligula efterträddes av sin farbror Claudius, som konspiratörerna hittade gömd bakom en gardin efter mordet.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Bevarade källor tenderar att fokusera på anekdoter om Caligulas grymhet och påstådda galenskap. I vilken utsträckning dessa källor, särskilt Suetonius, är sensationssökande och orättvisa är omtvistat. Han skall bland annat ha funderat på att utnämna sin favorithäst Incitatus till konsul. Han skall även ha givit order om att berömda gudabilder, bland annat den Olympiske Zeus, skulle få sina huvuden utbytta mot porträtt av honom själv. Även ett Caligulatempel skall ha byggts, där det fanns en guldstaty av kejsaren. Statyns kläder byttes ut varje dag för att motsvara det som Caligula bar. Caligula tyckte om att klä sig som kvinna, gud eller som Alexander den store, vars bröstharnesk han stulit från dennes grav i Alexandria.

Hans stora kärlek var systern Drusilla, som han skall ha förfört redan innan han blivit myndig. Vid hennes död utfärdade han landssorg och dödsstraff om någon bröt hans förbud mot att skratta, tvätta sig eller äta middag med hustru, familj eller barn. Suetonius meddelade även att han – efter ett misslyckat försök år 40 att invadera Britannien – beordrade sina trupper att samla snäckor, vilka han senare presenterade som ett krigsbyte i striderna mot Neptunus.[4]

De biografiska detaljerna rörande Caligula är bekanta huvudsakligen genom Suetonius, men han är omskriven i flera andra källor. Tacitus anses ofta vara en av de mest objektiva romerska historiker som beskrivit den aktuella perioden, men hans redogörelse för Caligulas regering har gått förlorad. Viktiga samtida källor är Filon från Alexandria, som efterlämnat intressanta ögonvittnesbeskrivningar av sina möten med den excentriske kejsaren, och Josefus. Även Seneca d.y., också han samtida med Caligula, har efterlämnat sporadiska uppgifter.

Porträtteringar av Caligula[redigera | redigera wikitext]

Caligula har, trots sin korta regeringstid, figurerat ett flertal gånger i litteratur och på film. Ett par kända exempel kom 1976 och 1979. 1976 presenterades den brittiska TV-serien Jag, Claudius, där John Hurts uppmärksammade tolkning av Caligula syntes i fem av de tolv avsnitten.[5] TV-serien var en bearbetning till TV-teater av Robert Graves båda böcker om kejsar Claudius liv, Jag Claudius och Claudius – guden. Tre år senare gjordes den omdiskuterade Caligula, en amerikansk film med Malcolm McDowell i titelrollen och Peter O'Toole i rollen som kejsar Tiberius.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "CALIGULA (CAIUS CÆSAR AUGUSTUS GERMANICUS)". Jewishencyclopedia.com. Läst 2 oktober 2013. (engelska)
  2. ^ [a b c d] "Caligula". NE.se. Läst 2 oktober 2013.
  3. ^ "Germanicus". NE.se. Läst 2 oktober 2013.
  4. ^ "British History – Iron Age". Bbc.co.uk. Läst 2 oktober 2013. (engelska)
  5. ^ ""Jag, Claudius" (1976)". IMDb.com. Läst 2 oktober 2013. (engelska)


Föregångare:
Tiberius
Romersk kejsare
3741
Efterträdare:
Claudius