Drottningens juvelsmycke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Titelsidan till Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, 1834.

Drottningens juvelsmycke (eller Azouras Lazuli Tintomara) är en roman av Carl Jonas Love Almqvist. Den utgör band IV av den så kallade duodesupplagan av Törnrosens bok, och utkom 1834. Drottningens juvelsmycke utspelar sig strax före och under tiden för mordet på Gustav III år 1792. En av den svenska litteraturens mest mytomspunna gestalter figurerar i denna roman - den androgyna Tintomara. Drottningens juvelsmycke räknas ibland som Sveriges första historiska roman. Almqvist må kalla sitt verk "Romaunt" men här finns, förutom prosa, också inslag av lyrik och dramatik.

Handlingen[redigera | redigera wikitext]

Romanen kretsar i första delen kring systrarna Adolfine och Amanda, vars historia berättas som en slags ramberättelse till de senare handlingarna.

Handlingen glider sedan över till att fokusera på Tintomara. I romanen är Tintomara barn till en f.d. aktris vid Operan, Clara, och Adolf Fredrik Munck af Fulkila; hon är halvsyskon till den omyndige kung Gustav IV Adolf och har under hans barndom varit hans hemliga lekkamrat genom en lönngång upp till slottet. Hon har även en bror hon har växt upp med. Natten för mordet på Gustav III uppträder Tintomara på Operan, där hon möter Adolfine. I boken lockas Gustav III ned till maskeraden genom sin fascination för en androgyn person, dvs Tintomara. Det är emellertid oklart om Tintomara har någon direkt koppling till attentatet.

Tintomara stjäl natten för mordet "drottningens juvelsmycke", en tiara med rubiner, opaler och diamanter, från kungliga slottet (själv anser hon att hon lånar det) och lyckas tillsammans med Adolfine undgå rannsakningen av de närvarande på operan genom att fly genom olika lönngångar. När hennes bror i sin tur stjäl smycket och säljer det hamnar hon i svårigheter med rättvisan. Hennes mor tar livet av sig med arsenik för att skydda barnen, och Tintomara drar på sig broderns kläder för att gå under jorden som man. Tiden efter mordet gömmer sig Tintomara som pojke ute hos en friherrinna på en herrgård på landet, där hon lär känna Amanda och Adolfine, friherrinnans döttrar, och även, i en stuga i skogen, två unga män, Ferdinand och Clas-Henrik, som tidigare uppvaktat Amanda och Adolfine men nu gömmer sig för inblandning i kungamordet. Amanda, Adolfine, Ferdinand och Clas-Henrik blir alla fyra förälskade i henne vilket får henne att bryta upp och systrarna att bli psykiskt sargade för livet av olycklig kärlek.

Efter incidenten i herrgården liftar Tintomara med Gustav Adolf Reuterholm till Stockholm där hon interneras av densamme, men lyckas fly och varnar kungen inför hertig Carl att Reuterholm är en farlig man. Hon gömmer sig sedan hos friherrinnan Magdalena Rudenschöld men får fly från även detta gömställe. Till sist tar hon värvning i kungens musikkår som klarinettist men upptäcks av Reuterholms spioner och under tumultet drar hon värjan och skadar en annan soldat. Som straff döms hon till arkebusering, men kungen, hertig Carl och Reuterholm gör tillsammans med regeringen upp om att bara utföra en skenavrättning då hennes legala status som soldat är oklar, och de alla har egna planer på att utnyttja hennes starka dragningskraft i olika syften. Vid skenavrättningen avlossas dock en äkta kula - som det skall visa sig av Ferdinand som tagit värvning som volontär - och Tintomara dör.

En replik från boken har blivit berömd. Den uttalas av Tintomaras mor, Clara: "Tintomara, två ting äro vita; oskuld och arsenik." Den avslutades: "Du har oskulden – jag har arsenik."

Karaktärer i romanen[redigera | redigera wikitext]

Fiktiva karaktärer

  • Adolfine
  • Amanda
  • Balettmästaren
  • Benjamin Cohen (juvelerare)
  • Clara
  • Clas Henric
  • Emmanuel
  • Ferdinand
  • Friherrinnan
  • Onceln
  • Tintomara

Verkliga personer

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]


Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]