Förordning (Europeiska unionen)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En förordning inom Europeiska unionen är en typ av unionsakt som kan antas som lagstiftningsakt,[1][2] och som utgör en del av den unilaterala sekundärrätten.[3][4] En förordning har allmän giltighet och är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.[1] Den kan således åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, utan krav på att en medlemsstat har vidtagit några genomförandeåtgärder. Förordningar utgör därmed den kraftfullaste typen av unionsakt, och används för att införa enhetliga och direkt tillämpliga bestämmelser inom unionen.[5] I de fall då fördragen inte anger vilken typ av unionsakt som ska antas, vägleds institutionerna av proportionalitetsprincipen i valet av unionsakt.[6]

Förordningar som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[2] I enlighet med företrädesprincipen gäller en förordning framför varje motstridande nationell lag. Om Europeiska konstitutionen hade trätt i kraft skulle ”förordning” ha ersatts med ”europeisk lag”.[7]

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Förordningar följer, i likhet med övriga unionsakter, de bestämmelser om utformning som har antagits av Europeiska unionens publikationsbyrå. Unionsakten består av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.[8] Artikeldelen utgör den normativa delen av unionsakten och är uppdelad i artiklar.[9] En förordning innehåller, till skillnad från övriga unionsakter, en slutbestämmelse med någon av följande formuleringar:[10]

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Den sistnämnda formuleringen används när förordningen inte är direkt tillämplig i alla medlemsstater, till exempel om det är en unionsakt som endast berör euroområdet eller Schengenområdet.[10] För fördjupade samarbeten används en tredje variant:

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i de deltagande medlems­staterna i enlighet med fördragen.

Rättslig form och grund[redigera | redigera wikitext]

Den rättsliga grunden för förordningar återfinns i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:[1]

En förordning ska ha allmän giltighet. Den ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
— Andra stycket i artikel 288 i EUF-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande

Eftersom förordningar har allmän giltighet och är direkt tillämpliga i varje medlemsstat utgör de den kraftfullaste typen av unionsakt. De skiljer sig väsentligen från direktiv i sin rättsliga form och används för lagstiftning på unionsnivå som kräver enhetlig utformning. Förordningar som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[2] Därutöver kan förordningar även antas i form av delegerade förordningar och genomförandeförordningar. Delegerade förordningar antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[11] Genomförandeförordningar antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna.[12] Förordningar kan även i vissa andra fall antas av Europaparlamentet och Europeiska centralbanken, samt av rådet och kommissionen när det grundar sig direkt på fördragen.[13]

Rättslig effekt och tillämplighet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Direkt tillämplighet

En förordning träder i kraft tjugo dagar efter att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, om inget annat föreskrivs i förordningen.[3][14] Eftersom en förordning är direkt tillämplig krävs inga nationella genomförandeåtgärder för att dess bestämmelser ska få direkt effekt, utan när den träder i kraft får den omedelbart och enhetligt rättslig effekt i alla medlemsstater och kan åberopas inför en nationell domstol.[3] Detta hindrar dock inte medlemsstaterna från att vidta genomförandeåtgärder som anses nödvändiga för att anpassa den nationella lagstiftningen till unionsrätten i enlighet med lojalitetsprincipen.[3] När en förordning träder i kraft undanröjer den dock automatiskt tillämpligheten för alla motstridande nationella lagar och andra författningar.[15] En förordning är rättsligt bindande för institutionerna, medlemsstaterna och de enskilda individer som den riktar sig till.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 171-172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  2. ^ [a b c] ”Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  3. ^ [a b c d e] ”EU-förordningen”. Europa (webbportal). 2010-08-12. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14522_sv.htm. Läst 2012-08-28. 
  4. ^ ”Europeiska unionens rättskällor”. Europa (webbportal). 2010-08-18. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14534_sv.htm. Läst 2012-08-28. 
  5. ^ Borchardt, Klaus-Dieter (2011). EU-rättens ABC. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå. Sid. 90. ISBN 978-92-78-40724-7 
  6. ^ ”Artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  7. ^ ”Artikel I-33 i Europeiska konstitutionen”. EUT C 310, 16.12.2004, s. 26-27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12004V/TXT. 
  8. ^ ”Rättsakternas struktur”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120000.htm. 
  9. ^ ”Artiklar (artikeldel)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120300.htm. 
  10. ^ [a b] ”Slutbestämmelse i förordningar”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120400.htm. 
  11. ^ ”Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  12. ^ ”Artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  13. ^ ”Strukturen för Europeiska unionens officiella tidning– Anpassning efter Lissabonfördragets ikraftträdande”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/content/oj/Structure_eOJ_EU_sv.pdf. 
  14. ^ ”Artikel 297 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  15. ^ ”EU-rättsliga principer”. EU-upplysningen. 2010-04-23. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/EU-rattsliga-principer/. Läst 2012-05-12. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.