De fyra friheterna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

De fyra friheterna innefattar fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och utgör kärnan i Europeiska unionens inre marknad.[1] Fri rörlighet för varor har traditionellt sett varit den frihet som varit mest utvecklad inom Europeiska unionen (EU).[2]

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet genomfördes stora förändringar för ökad fri rörlighet för kapital i samband med etablerandet av Ekonomiska och monetära unionen. Genom Schengensamarbetet, som påbörjades 1985 och införlivades inom unionens ramar genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999, upphörde alla systematiska personkontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet. Rörlighetsdirektivet garanterar fri rörlighet för unionsmedborgare inom unionens alla medlemsstater, även de som ännu inte implementerat Schengenregelverket.[3] I slutet av 2009 implementerades även tjänstedirektivet, som innebar en avreglering av tjänstemarknaden.[4]

Fri rörlighet för personer[redigera | redigera wikitext]

Som medborgare i en EU-stat har man möjlighet att resa fritt mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat. Under dessa tre månader kan man söka arbete eller turista. Man har under denna tid inte rätt att ta del av de välfärds,- och sociala trygghetssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig, men rätt till akutsjukvård. För att få uppehålla sig längre än tre månader måste man ha fått ett arbete i den nya medlemsstaten. Vissa andra grupper, så som studenter, har också rätt att stanna längre än tre månader om de kan försörja sig själva och inte blir en belastning för den nya medlemsstaten. Dessa andra grupper har inte lika långtgående rättigheter som de arbetstagare har. Rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat kan begränsas utifrån hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan, men begränsningar kan också finnas i medlemsstatens anslutningsfördrag till EU.

Fri rörlighet för personer - ett verktyg för den inre marknaden[redigera | redigera wikitext]

Den fria rörligheten för personer inom EU är i grunden ett verktyg för att skapa en inre marknad för arbetskraft. EU-medborgare ska fritt kunna söka arbete inom unionens medlemsstater och för att kunna göra det har de getts en rätt till fri rörlighet. Den fria rörligheten har sin grund främst i artikel 45 i EUF-fördraget, men har också utvecklats genom sekundärrätt, så som rörlighetsdirektivet, och genom praxis, rättsliga avgöranden, från EU-domstolen. EU-medborgare har genom dessa regleringar en viss rätt att röra sig mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i en annan medlemsstat, om vissa kriterier och tidsramar uppfylls. Genom detta kan eventuell obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft och arbeten jämnas ut.

Fri rörlighet under de första tre månaderna[redigera | redigera wikitext]

Grundförutsättningarna är att man har rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat förutsatt att man har ett giltigt identitetskort eller pass. Även om en av grundtankarna var att dessa tre månader skulle kunna användas för att ha möjlighet att söka arbete i andra medlemsstater finns det inga begränsningar för hur dessa tre månader får användas, till exempel kan perioden användas för att turista. Under denna första tidsperiod har man inte rätt att utnyttja de sociala välfärds,- och trygghetssystem som finns i den medlemsstat man rest in i, men däremot rätt till akutsjukvård.[5] Den medlemsstat man uppehåller sig i har rätt att kräva att man anmäler sin närvaro inom en rimlig tid från inresan.[6]

Rätten att uppehålla sig längre än tre månader i ett annat EU-land[redigera | redigera wikitext]

För att ha rätt att stanna längre än de inledande tre månader i en annan medlemsstat ska personen ha fått ett arbete i den mottagande medlemsstaten. Man kan även ha en viss rätt att stanna om man tillhör vissa grupper som inte är en belastning för den mottagande medlemsstaten, men denna rätt är inte lika långtgående och välutvecklad som rätten för arbetstagare.[7] Rätten till fri rörlighet gäller generellt för alla unionsmedborgare men är ingen absolut rättighet, vilket innebär att den både kan begränsas och inte automatiskt gäller alla. Detta gäller även för de inledande tre månaderna. Inskränkningar i rätten till fri rörlighet kan ha gjorts i hemlandets anslutningsfördrag till EU, vilket bland annat gjorts för Kroatien, Bulgarien och Rumänien. Medborgare i dessa länder kan vara begränsade i sin fria rörlighet om de länder de vill resa till har valt att utnyttja rätten att begränsa deras fria rörlighet. Sverige har i dagsläget valt att inte utnyttja möjligheterna att begränsa den fria rörligheten.

Grupper med rätt att uppehålla sig längre än tre månader i ett annat EU-land[redigera | redigera wikitext]

För att uppehålla sig längre än tre månader i en annan medlemsstat krävs att man tillhör en av följande kategorier;[6]

  • Anställda, eller egenföretagare som kan försörja sig själva,
  • De med tillgångar, samt sjukförsäkringar, tillräckliga för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man uppehåller sig,
  • Studenter med tillräckliga tillgångar, samt sjukförsäkring, för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man studerar,
  • De med en familjemedlem som uppfyller något av de ovanstående kraven.

Det är främst rätten till fri rörlighet för arbetstagare som är basen för den fria rörligheten, denna rätt finns inskriven i EUs grundfördrag. De övriga tre grupperna har inte ett lika välutvecklat skydd och rätten till fri rörlighet baseras här på regler längre ner i regelhierarkin, så som praxis från EU-domstolen eller sekundärrätt (direktiv och förordningar).

Om personen faller utanför en av dessa fyra kategorier finns det inte någon rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat efter det att de inledande tre månaderna löpt ut. Den mottagande medlemsstaten kan då välja att bevilja uppehållstillstånd utifrån nationella regler, men är inte tvingad av EU-rätten att göra det.

Vem räknas som anställda och egenföretagare?[redigera | redigera wikitext]

För att räknas som anställd eller egenföretagare måste man nå upp till vissa grundkrav som definierats av EU-domstolen. Arbetet måste vara stadigvarande och löpande samt ske mot en ersättning. Med andra ord ska det handla om fast arbete mot en i förväg förutsebar lön. Det gör att till exempel tiggeri eller tillfälliga påhugg inte ger en rätt att uppehålla sig i en annat EU-stat. Däremot behöver inte lönen utgöras av pengar, det går bra att arbeta mot till exempel mat och husrum för att kvalificera sig till rätten att uppehålla sig.[8][9]

Undantag från de fyra friheterna[redigera | redigera wikitext]

Tillfälliga undantag från de fyra friheterna så som de är föreskrivna i unionens fördrag kan förekomma i vissa fall.

Övergångsbestämmelser i samband med anslutningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Den fria rörligheten för arbetstagare[redigera | redigera wikitext]

När en medlemsstat ansluter sig till unionen sker det genom att ett anslutningsfördrag upprättas. Detta kan innehålla framförhandlade begränsningar eller gynnande undantag för den nya medlemsstaten. En begränsning kan vara för hur den fria rörligheten kan utnyttjas av medborgare i de nya medlemsstaterna. Sådana övergångsbestämmelser har införts i de senaste anslutningsfördragen, anslutningsfördraget 2003, anslutningsfördraget 2005 och anslutningsfördraget 2011. Övergångsbestämmelserna kan tillämpas i högst sju år efter att anslutningen ägde rum och det är frivilligt för de befintliga medlemsstaterna om de vill tillämpa begränsningarna eller inte. De sista övergångsbestämmelserna för arbetstagare från de medlemsstater som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 upphörde den 1 maj 2011. Övergångsbestämmelser för bulgariska och rumänska arbetstagare är fortfarande i kraft i Belgien, Frankrike, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Övergångsbestämmelser är i kraft för kroatiska arbetstagare sedan Kroatiens anslutning till unionen den 1 juli 2013.

Storbritanniens begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien är ett exempel på en medlemsstat som har valt att utnyttja undantagen från den fria rörligheten för arbetstagare som stipulerades i Bulgarien och Rumäniens anslutningsfördrag samt Kroatiens anslutningsfördrag för att införa för landet specifika restriktioner.[10] Ett generellt krav på arbetsvisum har införts och endast högutbildade personer, samt personer med i övrigt lämplig specialkompetens, kommer efter ett visumförfarande att ges arbetsvisum och med det rätt att arbeta och bo inom landet. Detta gäller under förutsättning att det inte finns personer redan bosatta inom landet som har motsvarande kompetens. Med dessa krav uppfyllda kan ett arbetstillstånd utfärdas.[11] I övrigt gäller en strikt kvot för hur många lågutbildade arbetstagare som tillåts invandra till Storbritannien, begränsat till maximalt 21 250 arbetstagare per år och med en längsta uppehållstid på sex månader förutsatt att personen är i stadigvarande arbete. Bulgariska, kroatiska och rumänska egenföretagare kommer att kunna arbeta inom landet så länge de uppfyller kraven för att ses som egenföretagare. Studenter kommer att ges tillstånd att arbeta parallellt med studierna, men maximalt 20 timmar per vecka och förutsatt att de har arbetsvisum.[11] I enlighet med anslutningsfördraget kommer dessa övergångsbestämmelser att upphöra senast sju år efter anslutningen.

Begränsningar i den fria rörligheten för kapital[redigera | redigera wikitext]

Begränsning av fri rörlighet för kapital i Cypern[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av sin ekonomiska kris införde Cypern i mars 2013 kapitalkontroller som första medlemsstat någonsin i Europeiska unionen.[12][13] Det gällde gränser på medförande av kontanter vid utresa, på användande av cypriotiska kort utomlands och vissa andra begränsningar vid utförsel, samt gräns för kontantuttag i banker. Cyperns införande av kapitalkontroll granskades av Europeiska kommissionen och förklarades vara i överensstämmelse med unionens regler om möjliga undantag från den fria rörligheten av kapital när den nationella stabiliteten eller säkerheten står på spel. Åtgärderna kontrolleras löpande av kommissionen för att säkerställa att åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa Cyperns nationella stabilitet och säkerhet.[14] I början av 2014 upphävdes delar av restriktionerna och resterande restriktioner är planerade att upphävas i slutet av 2014.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  2. ^ ”EU:s inre marknad”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Handel-och-tjanster-inom-EU/EU-inre-marknad/. Läst 2012-04-20. 
  3. ^ ”Schengen och fri rörlighet för personer”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Schengen-och-fri-rorlighet-for-personer/. Läst 2012-04-20. 
  4. ^ ”Tjänster och kapital mellan EU-länder”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Handel-och-tjanster-inom-EU/Tjanster-och-kapital-mellan-EU-lander/. Läst 2012-04-20. 
  5. ^ ”Planerar du inför semestern – glöm inte ditt europeiska sjukvårdskort!”. http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/environment/news_date_945_sv.htm. 
  6. ^ [a b] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG
  7. ^ Fri rörlighet för EU-medborgare
  8. ^ http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61987CJ0196:SV:HTML
  9. ^ http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:62002CC0456:SV:HTML
  10. ^ https://ec.europa.eu/eures/main.jsp?acro=free&lang=sv&countryId=UK&fromCountryId=BG&accessing=0&content=1&restrictions=1&step=2
  11. ^ [a b] http://www.ukba.homeoffice.gov.uk/sitecontent/applicationforms/bulgariaromania/formbr2.pdf
  12. ^ ”Cyprus becomes first ever euro-country to impose cash controls” (på engelska). EUobserver. 2013-03-28. http://euobserver.com/economic/119601. Läst 2013-04-06. 
  13. ^ ”Cyprus capital controls 'may last a month'” (på engelska). BBC News. 2013-03-28. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-21970655. Läst 2013-04-06. 
  14. ^ http://europa.eu/rapid/press-release_IP-13-298_en.htm
  15. ^ ”Cyprus to ease capital controls” (på engelska). EUobserver. 2014-02-21. http://euobserver.com/tickers/123228. Läst 2014-02-21. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.