Schengensamarbetet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gränsen mellan Tyskland och Österrike, utan någon gränskontroll.

Schengensamarbetet utgör Europeiska unionens passunion och är en del av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Samarbetet grundar sig på Schengenregelverket, som består av bland annat Schengenavtalet av den 14 juni 1985 och Schengenkonventionen av den 19 juni 1990. Regelverket var ursprungligen inte en del av Europeiska unionen (EU), men genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, införlivades Schengenregelverket inom EU:s ramar. Det innebär att varje ny medlemsstat i unionen är förpliktad att anta regelverket.[1]

Huvudsyftet med upprättandet av Schengenområdet är att avskaffa de fysiska gränserna mellan unionens medlemsstater.[2] Det innebär att systematiska personkontroller mellan medlemsstaterna är förbjudna,[3] och att gränsöverskridande brottslighet istället förhindras genom fördjupat polissamarbete mellan medlemsstaterna och med förstärkta yttre gränser. Innehavare av uppehållstillstånd i ett av Schengenländerna åtnjuter även friheten att resa till andra Schengenländer under en period av upp till tre månader.

Schengensamarbetet är avgränsat till att avskaffa de systematiska personkontrollerna vid de inre gränserna. Samarbetet innefattar således inga förbud mot personkontroller inne på en medlemsstats territorium, så länge de inte diskriminerar med avseende på nationalitet eller i praktiken motsvarar, eller har samma effekt som, gränskontroller. Vilka identitetshandlingar som är giltiga eller nödvändiga vid resa inom Europeiska unionen fastställs istället i rörlighetsdirektivet, som omfattar alla unionens medlemsstater, även de som står utanför Schengenområdet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vy över Schengen med fartyget Princesse Marie-Astrid, ombord på vilket det ursprungliga Schengenavtalet undertecknades 1985.

Före första världskriget var pass inte nödvändigt vid resa från Paris till Sankt Petersburg.[4] Denna fria rörlighet avskaffades i och med kriget men ett flertal lokala passunioner bildades senare.

När Irland blev självständigt från Storbritannien 1922 upprättades ingen passkontroll vid den nya gränsen mellan de två länderna. Den nya resefria zonen som de två länderna bildade hade inget officiellt namn fram till 1997 men kallades de facto för ”den gemensamma resezonen”. År 1997 valdes detta namn som det officiella, men endast på EU-nivå, för att skilja den gemensamma resezonen från Schengenområdet.

1944 undertecknade Belgiens, Nederländernas och Luxemburgs exilregeringar ett avtal som innebar att gränskontrollerna mellan de tre staterna upphörde. Detta avtal trädde i kraft först 1948. Den nordiska passunionen bildades under 1952 för att möjliggöra passfria resor mellan de nordiska länderna, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt några territorier tillhörande dessa stater. Idén om avskaffande av gränskontroller mellan de europeiska länderna utvecklades inom dåvarande Europeiska gemenskaperna. Eftersom vissa länder, i synnerhet Danmark och Storbritannien, blockerade ett införande inom ramen för EU, valde ett antal länder att på egen hand genomföra ett sådant system.

Det ursprungliga Schengenavtalet undertecknades av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland den 14 juni 1985 ombord på fartyget Princesse Marie-Astrid som låg i floden Mosel nära staden Schengen i Luxemburg (vid gränspunkten mellan Luxemburg, Frankrike och Västtyskland). Avtalet beskriver vilka steg som måste tas för att skapa fri rörlighet för personer inom Schengenområdet.

Den 19 juni 1990 undertecknades Schengenkonventionen om tillämpningen av Schengenavtalet, vilket innebar att Schengensamarbetet togs i bruk av de fem länder som tidigare undertecknat Schengenavtalet. En verkställande kommitté upprättades och utgjorde det lagstiftande organet för Schengenregelverket.

Genom Amsterdamfördraget blev Schengenregelverket en del av unionsrätten och samtidigt ersattes den verkställande kommitténs funktion av Europeiska unionens råd, och senare även av Europaparlamentet genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet.[5]

I och med rörlighetsdirektivet som trädde i kraft 2006 är hela EU en passunion. Unionsmedborgare kan enligt detta direktiv resa i hela EU utan pass men med nationellt identitetskort, om än med kontroll vid Schengenområdets yttre gräns. Det erkänns dock inte av Sverige, varvid pass behövs vid resa från Sverige till EU-länder utanför Schengenområdet.

Schengenregelverket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schengenregelverket
Inom Schengenområdet har alla systematiska personkontroller vid de inre gränserna avskaffats.

Schengenregelverket är den samling avtal och beslut som reglerar Schengensamarbetet. Från början reglerades samarbetet av Schengenavtalet och Schengenkonventionen. De ursprungliga signatärstaterna var Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Efter konventionens ikraftträdande anslöt sig Italien den 27 november 1990,[6] Portugal och Spanien den 26 juni 1991,[7][8] Grekland den 6 november 1992,[9] Österrike den 28 april 1995,[10] samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996.[11][12][13]

Med Amsterdamfördraget, som trädde kraft den 1 maj 1999, fogades ett protokoll till Europeiska unionens grundfördrag som införlivade Schengenregelverket inom unionens ramar. Samtidigt ersattes den verkställande kommittén av Europeiska unionens råd. Rådet antog, i enlighet med protokollet, ett beslut den 20 maj 1999 som fastslog vilka rättsakter som Schengenregelverket omfattade och som således blev en del av unionsrätten.[14] Införlivandet innebär att samarbetet ska genomföras inom unionens institutionella och rättsliga ramar och i enlighet med de relevanta bestämmelserna i unionens fördrag.[15] Nya medlemsstater i EU måste godta Schengenregelverket fullt ut.[1]

Schengenområdet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schengenområdet
  Officiella medlemsstater
  Associerade medlemsstater
  Stater som inte har implementerat
  Stater med särskild status

Schengenområdet består av följande 22 medlemsstater i Europeiska unionen: Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Dessutom är Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz associerade medlemmar i området, vilket innebär att de tillämpar alla bestämmelser men saknar rösträtt vid lagstiftning.

För Frankrikes och Nederländernas del är det endast de europeiska territorierna som omfattas av Schengenregelverket. Således står de utomeuropeiska länderna och territorierna som tillhör de båda staterna utanför samarbetet. Svalbard, Färöarna och Grönland ingår inte heller.

Irland och Storbritannien står utanför Schengensamarbetets bestämmelser om till exempel avskaffandet av systematiska personkontroller. Storbritannien har dock valt att delta i de delar som berör det polisiära och rättsliga samarbetet.

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien är alla fyra bundna vid Schengenregelverket genom sina medlemskap i EU, men de har ännu inte uppfyllt de praktiska kraven för att få avskaffa sina systematiska personkontroller. Cypern har bristfällig infrastruktur och problemet med Nordcypern gör att landet inte har kunnat implementera Schengenregelverket fullt ut. Bulgarien och Rumänien har bland annat problem med organiserad brottslighet och korruption.[16] Kroatien blev medlem i unionen den 1 juli 2013 och har ännu inte genomfört Schengenregelverket fullt ut.

Inre gräns[redigera | redigera wikitext]

En typisk skylt vid en inre gräns.

Det huvudsakliga syftet med Schengensamarbetet är att upprätta en passunion som innebär att systematiska personkontroller vid de gemensamma inre gränserna avskaffas.[17] Det innebär fri rörlighet för personer inom hela Schengenområdet. Övervakning eller andra polisiära åtgärder som får samma konsekvenser som gränskontroller är förbjudna enligt Schengenregelverket. Däremot är det, enligt Europeiska kommissionen, tillåtet för en medlemsstat att kameraövervaka sina inre gränser med syfte att stoppa smuggling, människohandel och annan gränsöverskridande brottslighet.[18]

Avskaffandet av personkontrollerna vid de inre gränserna innebär dock inte nödvändigtvis att resa kan ske utan någon giltig legitimation alls. I flera av medlemsstaterna är det krav på att invånarna ska kunna visa upp giltig legitimation även vid vistelse i hemlandet. Detta gäller även andra unionsmedborgare.

I de nordiska länderna finns inte sådana krav och där är användandet av nationellt identitetskort ovanligt, vilket innebär att personer som reser från Norden in i vissa av Schengenstaterna ändå måste bära med sig passet för säkerhets skull. Ett nationellt identitetskort innehåller samma information om till exempel medborgarskap som ett pass och fungerar som giltig legitimation i hela Schengenområdet samt i övriga EU:s medlemsstater.[19]

I vissa fall kan vanligt körkort användas som legitimation, men det finns ingen allmän bestämmelse i unionsrätten om att körkort ska gälla som giltig legitimation. Vid resa inom Norden gäller även nordiska passunionen, som innebär att varken pass eller nationellt identitetskort behöver medtas.

Inre utlänningskontroll[redigera | redigera wikitext]

För att kompensera för bortfall av gränskontroll har inre utlänningskontroll införts eller utökats.[20] Det innebär att slumpvisa kontroller görs på allmänna platser av rätten att upphålla sig i landet. Det innebär för Sveriges del inte att pass behövs av boende, däremot är det ett av skälen till att alltid ha med legitimation. Den inre utlänningskontrollen är delvis kontroversiell i Sverige eftersom polisen annars inte får göra identitetskontroll utan indicier om brott, och i detta fall anklagats använda utseende som kriterium för vem som ska kontrolleras, något som kan bryta mot diskrimineringslagen.

I många EU-länder är inre utlänningskontroll inte så kontroversiellt, eftersom polisen där har generell rätt att kräva identitetshandling på gatan, och alla är skyldiga att inneha det, så att man där är mer vana vid sådana kontroller.

Kontroll vid flygning[redigera | redigera wikitext]

Identitetskontroller vid flygresor förekommer i vissa medlemsstater.

Sedan den 29 april 2010 är det inte längre ett krav att resenärer ska visa legitimation vid ombordstigningen till ett flygplan. De bestämmelser som fastställs enligt unionsrätten är dock minimikrav, och det är därför möjligt för enskilda medlemsstater att anta striktare säkerhetsbestämmelser rörande flygplatser och flygresor.[21] Pass och nationellt identitetskort ska alltid vara giltig legitimation vid eventuella identitetskontroller. Visum krävs aldrig vid resa inom EU.[22][23] Tidigare var alla resenärer tvungna att legitimera sig, antingen med pass eller nationellt identitetskort, vid såväl incheckning som ombordstigning. De tidigare reglerna syftade till att garantera att det var samma person som checkade in bagaget som steg ombord flygplanet, men övriga kontroller på flygplatsen anses numera tillräckliga.[24][25] Vid flygning mellan två medlemsstater i EU där bara den ena tillhör Schengenområdet behövs pass eller nationellt identitetskort, förutom ut ur Sverige där det egna nationella identitetskortet inte erkänns, vilket är ett brott mot unionsrätten.

Resor och uppehälle[redigera | redigera wikitext]

Vid EM i fotboll 2008 återinfördes personkontrollerna i Österrike.

Enligt Schengenregelverket ska den som reser inom Schengenområdet kunna uppvisa sin rätt att uppehålla sig inom området. Bland annat måste alla som bor på hotell, vandrarhem och liknande legitimera sig om de inte är medborgare i landet.[26] Tillämpningen varierar mellan medlemsstaterna.

Enligt rörlighetsdirektivet ska ett nationellt identitetskort eller pass vara giltigt vid resa mellan medlemsstaterna inom Schengenområdet och Europeiska unionen. Det är däremot upp till varje enskild medlemsstat att besluta om det är obligatoriskt för de egna medborgarna och andra unionsmedborgare att bära med sig dessa handlingar även inne på det egna territoriet. De medlemsstater som har sådana krav är Belgien, Cypern, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Polen, Portugal, Slovakien, Spanien, Tjeckien, Tyskland och Ungern.[27] Tillfälliga personkontroller kan för övrigt införas med hänsyn till inre säkerhet och allmän ordning, exempelvis vid fotbollsturneringar eller vid politiska toppmöten.

I sådana situationer krävs pass eller nationellt identitetskort på samma sätt som om resan hade varit till ett land utanför Schengenområdet. Sådana ändringar ska anmälas i god tid före de ska tas i bruk och får endast förekomma under en begränsad tid.[28]

Ibland genomförs åtminstone i Sverige personkontroller vid gränsen utan sådana skäl, utan som rutinmässigt jagande av brottslingar, exempelvis bidragsfuskare. Detta genomförs vid gränsen för att kringgå förbud mot rent rutinmässiga id-kontroller på allmän plats i Sverige, fastän Schengenregelverket inte stödjer sådant[29].

Tullkontroll[redigera | redigera wikitext]

Tullkontroll finns i mindre skala vid bland annat Öresundsbron.

Schengensamarbetet avser egentligen personkontroller och inte tullkontroller, såsom att förhindra varusmuggling. Enligt Schengenregelverket ska bilar inte behöva stanna vid gränsen om de inte är misstänkta för något brott. Därmed kan inte tullen fråga varje bilförare om var de har varit någonstans. Om tullpersonalen anser att föraren eller passagerarna är nervösa, eller om det finns någon annan misstanke, har de rätt att göra en totalkontroll. Enligt Sveriges "inregränslag"[30] 7§ får tulltjänsteman utan brottsmisstanke utföra full genomsökning av fordon och bagage och kroppsvisitation.

I princip gäller enligt Schengenregelverket samma regler för polisen vid gränserna som inne i landet, där inte heller en vanlig person får stoppas utan misstanke. Eftersom unionens samarbete även inkluderar fri rörlighet för varor har många av tullkontrollerna lagts ned. Kontroll av förbjudna eller begränsade varor, till exempel alkoholdrycker och narkotika, kan lika gärna ske på andra platser.

Till skillnad från andra Schengenländer har Finland, Norge och Sverige kvar sina tullkontroller vid inre gräns, men tullpersonalen får bara stoppa personer slumpmässigt eller vid saklig misstanke.[31] Även i Danmark beslutades att införa tullkontroller under 2011,[32] men detta beslut revs upp efter regeringsskiftet hösten 2011.[33]

Övervakning och efterföljande[redigera | redigera wikitext]

Nationella polismyndigheter kan förfölja brottslingar över gränserna.

Enligt Schengenkonventionen får polisen fortsätta en övervakning av en brottsmisstänkt över en nationsgräns om personen misstänks ha begått ett brott som kan medföra utlämning.[34] Den andra statens myndigheter måste informeras i förväg, förutom vid misstanke om vissa särskilda brott och om det på grund av ”synnerlig brådska” krävs fortsatt övervakning utan möjlighet till den andra statens medgivande.[35][36] Den andra staten måste informeras om övervakningen på dess territorium innan operationen avslutas, och en begäran om godkännande måste lämnas över så snart som möjligt. Övervakningen måste avslutas på begäran av den andra staten eller inom fem timmar om ett godkännande inte har erhållits.[35] Polisen i den första staten är skyldig att följa den andra statens lagar, och polismännen måste bära identifikationshandlingar som visar att de är poliser och har rätt att bära vapen. De har inte rätt att stoppa eller gripa de övervakade personerna, men den andra staten är skyldig att bistå utredningen efter operationen, inklusive under det juridiska förfarandet.

Enligt Schengenkonventionen har polisen också rätt att korsa en nationsgräns för att jaga en misstänkt, även om det inte är möjligt att meddela den andra statens polis i förväg om jagandet. Detta kan också ske om den andra statens myndigheter inte har möjlighet att tillräckligt snabbt nå platsen där den misstänkte befinner sig på. Varje Schengenstat har dock rätt att införa vissa tids- eller avståndsbegränsningar i möjligheten till gränsöverskridande efterföljanden på sitt eget territorium, och ifall de tillåter angränsande länder att gripa misstänka personer på sitt territorium. Gränsöverskridande efterföljanden är begränsade till landgränser. De förföljande polismännen måste antingen vara uniformerade eller ha fordon som är tydligt markerade. De är tillåtna att bära tjänstevapen, som endast får användas vid självförsvar. Efter operationen måste den första staten meddela den andra staten om utgången.[37] Det finns ytterligare avtal mellan vissa länder, till exempel mellan Danmark och Sverige.[38]

Tillfälligt återinförande av gränskontroll[redigera | redigera wikitext]

Enligt det nuvarande Schengenregelverket har varje medlemsstat möjlighet att tillfälligt återinföra gränskontrollerna av personer vid sina inre gränser, om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Återinförandet får inte ske under en period längre än 30 dagar, utom då det allvarliga hotet består längre än denna tid. Varken omfattningen eller varaktigheten får överstiga vad som är absolut nödvändigt för att bemöta det allvarliga hotet.[39] Om det allvarliga hotet består efter den period som gränskontrollerna har återinförts för, kan perioden förlängas för ytterligare perioder av högst 30 dagar i taget.[40] Återinförandet måste ske enligt något av två förfaranden: förfarande i förutsebara fall respektive förfarande i brådskande fall. Vid förutsebara fall måste medlemsstaten i fråga meddela övriga medlemsstater och kommissionen innan gränskontrollerna återinförs. Medlemsstaten ska också lämna vissa uppgifter om återinförandet, däribland varaktighet och vilka gränsövergångsställen som är godkända. Kommissionen kan avge ett yttrande om medlemsstatens återinförande, som sedan ligger till grund för ett samråd mellan medlemsstaten, övriga medlemsstater och kommissionen kring ömsesidigt samarbete och åtgärdernas proportionalitet. Ett sådant samråd måste äga rum minst femton dagar innan gränskontrollerna återinförs.[41] Vid brådskande fall kan en medlemsstat omedelbart återinföra sina gränskontroller, men måste snarast meddela detta till övriga medlemsstater och kommissionen.[42] En förlängning av återinförandet av gränskontroller får endast ske efter att övriga medlemsstater och kommissionen har underrättats.[43] Även Europaparlamentet ska underrättas när tillfälligt återinförande av gränskontroller sker.[44]

Från det att dessa bestämmelser infördes genom Schengenkodexen under 2006 fram till oktober 2010 hade tillfällig återinförande av gränskontroller skett vid tjugotvå tillfällen, i tolv olika medlemsstater. De vanligaste anledningarna var politiska toppmöten eller andra stora tillställningar, till exempel demonstrationer, fotbollsmatcher eller utdelningen av Nobelpriset i fred.[45] Flera medlemsstater har funderat på att öka sina gränsbevakningar på grund av illegal invandring eller kriminella personer från andra medlemsstater. Danmark planerade att införa nya gränskontroller under 2011, men denna idé övergavs efter regeringsskiftet under hösten 2011.[46]

På grund av stora flyktingflöden från Tunisien under arabiska våren 2011 till Italien, och därifrån vidare till Frankrike, införde Frankrike temporära gränskontroller mot Italien. Detta resulterade i krav från Frankrike att se över Schengenregelverkets bestämmelser så att tillfälliga gränskontroller skulle kunna införas enklare och snabbare. Europeiska kommissionen fick i uppdrag att utreda frågan.[47] Den 16 september 2011 presenterade kommissionen ett förslag om att reformera möjligheten till att införa tillfälliga gränskontroller. De nuvarande bestämmelserna om att en medlemsstat unilateralt kan införa gränskontroller tillfälligt föreslogs skulle ersättas med en beslutsprocess där kommissionens godkännande krävs för att införa gränskontroller under längre perioder än fem dagar.[48] Kommissionens förslag ändrades dock av Europeiska unionens råd den 7 juni 2012, så att medlemsstaterna även i fortsättningen kan införa sina gränskontroller utan kommissionens medgivande. Rådet beslutade även att ändra kommissionens förslag om utvärderingen av medlemsstaternas förmåga att upprätthålla sina nationella yttre gränser. Båda ändringarna skedde med enhällighet, vilket normalt krävs för att rådet ska kunna ändra ett förslag från kommissionen mot dess vilja. Därutöver beslutade rådet att ändra den rättsliga grunden, så att Europaparlamentets inflytande genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet togs bort.

Yttre gräns[redigera | redigera wikitext]

Gränsen mellan Marocko och den spanska exklaven Melilla i Marocko.

Vid den yttre gränsen finns normala gränskontroller. Man får endast passera gränsen vid bemannade gränsövergångsställen och alla måste få klartecken att passera. Alla som passerar ska visa upp pass eller i vissa fall nationellt identitetskort. Det är förbjudet att korsa gränsen utanför gränsövergångarna.

Enligt Schengenregelverket ska viss bevakning ske av den yttre gränsen men stängsel brukar inte finnas. Det finns exempelvis bevakning av skogen längs Norges och Finlands gräns mot Ryssland utan stängsel. På vissa håll längs EU:s östgräns finns stängsel, till exempel nära Dieveniškės i Litauen (54°16′30″N 25°33′45″E / 54.274948°N 25.562611°Ö / 54.274948; 25.562611).[49] De hårdast bevakade gränserna är de längs Spaniens afrikanska exklaver Ceuta och Melilla med dubbla, sex meter höga taggtrådsstängsel.

Flygplatser och hamnar med passagerartrafik med områden utanför Schengenområdet åtnjuter specialstatus. De betraktas som både innanför och utanför samarbetet. Därför måste anländande passagerare från Schengenområdet hållas isär från andra passagerare, och säkerställa att de utifrån går igenom personkontrollen. Anställda måste också ha särskilda passerkort. För tåg som passerar den yttre gränsen gäller att kontroll sker antingen i tåget eller på en station. På större flygplatser finns två olika passkontroller, varav den ena endast för medborgare i EU och Schengenländer, detta för att dessa inte ska hindras av tidsödande visumkontroller av andra länders medborgare i kön.

Dessutom utförs kontroll redan före ombordstigningen på flygplan och båtar som ska gå till Schengenområdet. Det kallas Transportörsansvaret[50][51] och vilar på flygbolaget/rederiet. Transportören får betala en avgift och bekosta utvisningen om sådan sker. På så sätt kan man tillåta asylansökningar i EU, men ändå slippa allt för många. Detta i och med att asylansökningar utförda från utanför EU (på ambassad eller t.ex. via telefon/internet) kan avvisas summariskt grundat att EU-lag inte gäller i aktuellt land, och sökande därmed måste resa till EU först. Enda sättet blir att smugglas in, eftersom visum beviljas restriktivt. Se avsnittet Irreguljära migranter nedan.

Den som ankommer till ett Schengenland från ett icke Schengenland med egen båt eller flygplan, måste gå direkt till en hamn eller en flygplats som är ett godkänt gränsövergångsställe och anmäla sig där.[52]

Irland och Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

Personkontroller sker exempelvis vid Kanaltunneln till Frankrike.

Irland och Storbritannien åtnjuter specialstatus inom området med frihet, säkerhet och rättvisa,[53] inklusive Schengensamarbetet.[54] Storbritannien har dock valt att tillämpa vissa delar av Schengenregelverket från och med den 22 december 2004.[55][56]

Även Irland har begärt att få delta i vissa delar av samarbetet,[57] men har valt att inte tillämpa bestämmelserna.

Att Irland och Storbritannien inte tillämpar Schengenregelverket och utgör en integrerad del av Schengenområdet innebär att de har gränskontroll med personkontroll. Dock tillåter de båda länderna unionsmedborgare att inresa med EU:s nationella identitetskort, eftersom detta är ett krav i rörlighetsdirektivet vars rättsliga grund inte baserar sig på området med frihet, säkerhet och rättvisa, utan på den fria rörligheten för unionsmedborgare som omfattar hela unionen.[58][59][60]

Däremot kräver Sverige, i strid mot rörlighetsdirektivet, att resenärer visar pass vid utresa till Irland och Storbritannien. Mellan Irland och Storbritannien finns ingen kontroll vid landgränserna, däremot förekommer kontroller vid flygresor mellan de båda staterna.[61]

Västra Balkan[redigera | redigera wikitext]

Staterna på västra Balkan har numera visumfrihet med Schengenområdet.

Förhandlingar om visumfrihet mellan EU och de andra länderna på västra Balkan påbörjades under första halvåret 2008.[62][63][64] Från och med den 19 december 2009 gäller att visum inte längre behövs för resenärer med biometriska pass från Makedonien, Montenegro och Serbien.[65][66] Den 8 november 2010 beslutade EU:s inrikesministrar att även Albanien och Bosnien och Hercegovina skulle omfattas från och med den 15 december 2010.[67][68]

Lokala resor över östgränsen[redigera | redigera wikitext]

Schengenländer med gräns mot icke-EU-länder kan införa en rätt för medborgare i icke-EU-landet, som bor inom upp till 50 km från gränsen, att söka och få ett tillstånd att fritt passera gränsen valfritt antal gånger. Dessa tillstånd är en slags multipelresevisum som kan gälla upp till 5 år, och gäller bara för att åka en viss kort sträcka (exempelvis 50 km) in i EU-landet. Denna EU-regel (nr 1931/2006) har börjat gälla i praktiken sedan 2008-2009 för ukrainska medborgare till Polen, Slovakien och Ungern, och från 2012 för vitryssar i Polen, Litauen och Lettland, samt för ryssar i Norge.[69] Dessutom har icke-Schengenlandet Rumänien infört det för moldaver. Även de som bor nära gränsen i aktuella EU-länder kan skaffa motsvarande tillstånd för att fritt passera gränsen.

Även de som bor längre från gränsen i aktuella icke-EU-länder kan numera få 1 års multipelresevisum (som då gäller hela Schengen) utan särskilda skäl, vilket kraftigt underlättar mer regelbundna resor. Detta avlastar också ambassader och konsultat, som utfärdade miljontals visum till medborgare i länderna i östra Europa under 2011. EU planerar tillåta multipelresevisum med 5 års giltighet, och på sikt avskaffa visumkrav för länderna.

Schengenvisum[redigera | redigera wikitext]

  Europeiska unionen
  Speciella visa-fria bestämmelser
  Visa-fritt vid resa under 90 dagar
  Visa nödvändigt vid inresa
  Visa nödvändigt vid transitresa
  Visa-status okänd vid resa

Schengensamarbetet innefattar även gemensamma visumregler, med ett enhetligt Schengenvisum. Det utfärdas av något av Schengenstaternas konsulat. Det är märkt ”Schengenstaterna” (på respektive lands språk) och gäller i hela Schengenområdet. Den resande ska vända sig till konsulatet för det land som är huvudmålet för resan. Undantagsvis kan ett visum utfärdas för ett enstaka land, så kallad nationell visering. Medlemsstaterna kan träffa avtal om Schengenrepresentation, vilket innebär att en Schengenstats konsulat kan utfärda visum även om resmålet är i en annan Schengenstat, om detta land saknar konsulat i den resandes hemland. Särskilt hårda visumregler gäller för bland annat Afghanistan, Demokratiska republiken Kongo, Iran, Irak och Pakistan.

Redan innan Sverige implementerade Schengensamarbetet 2001 krävde landet visum för medborgare från en majoritet av världens länder. Vid implementeringen tillkom visumkrav för Bahamas, Barbados, Belize, Botswana, Dominica, Grenada, Jamaica, Kiribati, Lesotho, Malawi, Namibia, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna, Seychellerna, Swaziland, Trinidad och Tobago, Tuvalu och Zimbabwe.[70]

Irreguljära migranter[redigera | redigera wikitext]

Antalet irreguljära migranter ökade kraftigt från 2008 till 2011, bland annat som en följd av den arabiska våren. De främsta vägarna in i Schengenområdet för irreguljära migranter var från Turkiet till Grekland eller från Nordafrika över Medelhavet in i Italien. Det stora antalet irreguljära migranter ledde till spänningar inom Schengensamarbetet, då vissa medlemsstater ville förenkla möjligheten att återinföra sina nationella gränskontroller mot andra medlemsstater som inte fullföljde sina åtaganden gällande de yttre gränserna. Under 2012 stärktes den grekiska gränsen mot Turkiet med assistans från Frontex, unionens byrå för de yttre gränserna. Detta tillsammans med flera andra faktorer ledde till en minskning på 52 procent av irreguljära migranter mellan 2011 och slutet av 2012. Förutom en minskning av antalet migranter utifrån Europa, minskade också antalet asylsökande från västra Balkan med 44 procent i början av 2013.[71]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Artikel 7 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 292. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  2. ^ Vid ceremonin då Schengen I signerades sa den belgiska statssekreteraren för europeiska frågor att avtalets slutmål var ”att fullständigt avskaffa de fysiska gränserna mellan våra länder,” medan Luxemburgs utrikesminister kallade det ”ett stort steg framåt på vägen mot europeisk enighet,” och att avtalet direkt skulle omfatta de deltagande staternas medborgare så ”att de kommer ett steg närmare vad som brukar benämnas ett 'europeiskt medborgarskap'.” Citerat från s.48, Willem Maas, Creating European Citizens, Rowman & Littlefield 2007 ISBN 978-0-7425-5486-3.
  3. ^ ”Artikel 2 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EUT L 239, 22.9.2000, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  4. ^ Hawley, Charles (2004-08-02). ”Hot topic in Germany: aggression in World War I” (på engelska). The Christian Science Monitor. http://www.csmonitor.com/2004/0802/p06s03-woeu.html. Läst 2007-12-23. 
  5. ^ ”Artikel 2 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 291. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  6. ^ ”Avtal om Italienska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 63-68. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  7. ^ ”Avtal om Portugisiska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 76-82. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  8. ^ ”Avtal om Konungariket Spaniens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 69-75. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  9. ^ ”Avtal om Hellenska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990 samt Konungariket Spanien och Portugisiska republiken genom avtal undertecknade i Bonn den 25 juni 1991”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 83-89. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  10. ^ ”Avtal om Republiken Österrikes anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken, Konungariket Spanien och Portugisiska republiken samt Hellenska republiken anslutit sig genom avtal undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991 respektive den 6 november 1992”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 90-96. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  11. ^ ”Avtal om Konungariket Danmarks anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 97-105. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  12. ^ ”Avtal om Republiken Finlands anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 106-114. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  13. ^ ”Avtal om Konungariket Sveriges anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 115-123. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0001:0473:SV:PDF. 
  14. ^ ”Rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 1-16. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:1999:176:0001:0016:SV:PDF. 
  15. ^ ”Artikel 1 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 290. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  16. ^ ”France, Germany stop Bulgaria, Romania joining Schengen” (på engelska). EUbusiness. 2010-12-21. http://www.eubusiness.com/news-eu/immigration-france.7sc. Läst 2012-12-21. 
  17. ^ ”Artikel 2.1 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  18. ^ ”Brussels defends Dutch border control project” (på engelska). EUobserver. 2012-07-05. http://euobserver.com/22/116881. Läst 2012-07-05. 
  19. ^ ”Rights and Responsibilities” (på engelska). UK Border Agency. http://www.ukba.homeoffice.gov.uk/eucitizens/rightsandresponsibilites/. Läst 2008-04-08. 
  20. ^ Hur hanterar vi den inre utlänningskontrollen?
  21. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 300/2008 av den 11 mars 2008 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten och om upphävande av förordning (EG) nr 2320/2002”. EUT L 97, 9.4.2008, s. 72-84. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:097:0072:0084:SV:PDF. 
  22. ^ ”Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 229, 29.6.2004, s.39. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:229:0035:0048:SV:PDF. 
  23. ^ ”Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 229, 29.6.2004, s.39. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:229:0035:0048:SV:PDF. 
  24. ^ ”Pass på flyget inom Schengen?”. EU-upplysningen. 2012-01-13. http://www.eu-upplysningen.se/faq/Fragor-och-svar/Resa-studera-och-arbeta/Pass-pa-flyget-inom-Schengen/. Läst 2012-04-24. 
  25. ^ ”Pass, visum, id-kontroll”. Swedavia. http://www.swedavia.se/malmo/infor-resan/pass-visum-id-kontroll/. Läst 2013-04-14. 
  26. ^ ”Artikel 45 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 33. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  27. ^ ”Parliamentary questions: E-2022/04” (på engelska). Europaparlamentet. 2004-11-15. http://www.europarl.europa.eu/sides/getAllAnswers.do?reference=E-2004-2022&language=SV. Läst 2012-06-21. 
  28. ^ ”Artikel 2.2 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  29. ^ Razzia mot bidragstagare på ölturné
  30. ^ Lag (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen
  31. ^ ”Brussels gives OK to Swedish customs checks” (på engelska). EUobserver. 2011-05-16. http://euobserver.com/9/32339. Läst 2011-05-16. 
  32. ^ ”Barroso to Copenhagen: border checks are illegal” (på engelska). EUobserver. 2011-05-13. http://euobserver.com/9/32334. Läst 2011-05-16. 
  33. ^ ”Extra gränskontroller stoppas”. Sydsvenskan. 2011-09-18. http://www.sydsvenskan.se/danmark/article1546594/Extra-granskontroller-stoppas.html. Läst 2011-09-18. 
  34. ^ ”Artikel 40 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 29-30. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  35. ^ [a b] ”Artikel 40.2 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 29. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  36. ^ ”Artikel 40.7 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 30. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  37. ^ ”Artikel 41 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 30-32. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:239:0019:0062:SV:PDF. 
  38. ^ ”Avtal med Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen”. Sveriges internationella överenskommelser SÖ 2000:15, 1999-10-06, s. 1-24. Sveriges utrikesdepartement. http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/28/17/2927992f.pdf. 
  39. ^ ”Artikel 23.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  40. ^ ”Artikel 23.2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  41. ^ ”Artikel 24 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  42. ^ ”Artikel 25 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  43. ^ ”Artikel 26 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  44. ^ ”Artikel 27 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:105:0001:0032:SV:PDF. 
  45. ^ ”Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av kapitel III (gränskontroll) i förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. KOM(2010) 554. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2010:0554:FIN:SV:PDF. 
  46. ^ ”New Danish government rolls back border controls” (på engelska). EUobserver. 2011-10-04. http://euobserver.com/22/113809. Läst 2011-12-17. 
  47. ^ ”Italy, France want Schengen changes” (på engelska). euronews.net. 2011-04-26. http://www.euronews.net/2011/04/26/italy-france-want-schengen-changes/. Läst 2011-12-17. 
  48. ^ ”Regulation of the European Parliament and of the Council amending Regulation (EC) No 562/2006 in order to provide for common rules on the temporary reintroduction of border control at internal borders in exceptional circumstances” (på engelska). KOM(2011) 560. EUR-Lex. http://ec.europa.eu/home-affairs/doc_centre/borders/docs/schengen/560%20en.pdf. 
  49. ^ ”Byelorussia (BY) - Lithuania (LT) Border Fence” (på engelska). BYLT Fence. 2006-11-27. http://geosite.jankrogh.com/borders/bylt_fence.htm. Läst 2009-01-22. 
  50. ^ Schengenkonventionen kap 6 art 26 och Rådets direktiv 2001/51/EG
  51. ^ Transportörsansvaret i utlänningslagen
  52. ^ Gränskontroll inom Schengen
  53. ^ ”Protokoll 21 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 295-298. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  54. ^ ”Protokoll 20 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 293-294. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  55. ^ ”Rådets beslut av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (2000/365/EG)”. EGT L 131, 1.6.2000, s. 43-47. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2000:131:0043:0047:SV:PDF. 
  56. ^ ”Rådets beslut av den 22 december 2004 om att vissa bestämmelser i Schengenregelverket skall börja tillämpas på Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (2004/926/EG)”. EUT L 395, 31.12.2004, s. 70-80. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2004:395:0070:0080:SV:PDF. 
  57. ^ ”Rådets beslut av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (2002/192/EG)”. EGT L 64, 7.3.2002, s. 20-23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2002:064:0020:0023:SV:PDF. 
  58. ^ ”Rights and Responsibilities” (på engelska). UK Border Agency. 2008-04-08. http://www.ukba.homeoffice.gov.uk/eucitizens/rightsandresponsibilites/. Läst 2010-09-27. 
  59. ^ ”Seanad Éireann - Volume 154 - 04 February, 1998” (på engelska). Seanad Éireann. 1998-02-04. http://historical-debates.oireachtas.ie/S/0154/S.0154.199802040012.html. Läst 2010-09-27. 
  60. ^ ”Information Note on the Immigration Position Arising from the Accession of Bulgaria and Romania to the EU” (på engelska). The Irish Naturalisation and Immigration Service. http://www.inis.gov.ie/en/INIS/Pages/PB07000130. Läst 2010-09-27. 
  61. ^ ”Frågor och svar om pass, nationellt id-kort och legitimation”. Svenska polisen. 2010-06-14. http://www.polisen.se/Service/Pass-och-id-kort/Fragor-kring-pass--och-id-kort/. Läst 2010-09-22. 
  62. ^ ”Commission launches dialogue with Albania on visa free travel” (på engelska). Europa (webbportal). 2008-04-05. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/08/398&format=HTML&aged=0&language=en&guiLanguage=en. Läst 2008-03-06. 
  63. ^ ”Commission launches dialogue with Montenegro on visa free travel” (på engelska). Europa (webbportal). 2008-04-05. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/08/277&format=HTML&aged=0&language=en&guiLanguage=en. Läst 2008-02-21. 
  64. ^ ”Commission launches dialogue with the former Yugoslav Republic of Macedonia on visa free travel” (på engelska). Europa (webbportal). 2008-02-20. http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/08/273&format=HTML&aged=0&language=en&guiLanguage=en. Läst 2008-05-27. 
  65. ^ ”Three Balkan countries to get visa-free travel by Christmas” (på engelska). EUobserver. 2009-12-01. http://euobserver.com/15/29074. Läst 2009-12-17. 
  66. ^ ”EU extends visa-free travel to Serbia, Macedonia, Montenegro” (på engelska). EUbusiness. 2009-12-01. http://www.eubusiness.com/news-eu/enlarge-balkans.1ph. Läst 2009-12-17. 
  67. ^ ”EU grants visa-free travel rights to Albania, Bosnia” (på engelska). EUbusiness. 2010-11-08. http://www.eubusiness.com/news-eu/immigration-bosnia.6um/. Läst 2010-11-08. 
  68. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1091/2010 av den 24 november 2010 om ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 329, 14.12.2010, s. 1-2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:329:0001:0002:SV:PDF. 
  69. ^ Grenseboerbevis - for personer bosatt i grensenære områder ved den norsk-russiske grensen
  70. ^ Jämförelse mellan listorna i SFS 2000:256 och SFS 2000:1457
  71. ^ ”Irregular border-crossings halved, says commission report” (på engelska). EUobserver. 2013-06-05. http://euobserver.com/justice/120350. Läst 2013-06-05. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.