Vänster–höger-skalan

Höger–vänster-skalan eller den politiska skalan betecknar den viktigaste ideologiska dimensionen inom politiken. Ursprungligen speglar den en konflikt mellan de konservativa partierna, högern, och de partier med motsatt ståndpunkt till de konservativa, vänstern. I den politiska mitten emellan dessa befinner sig partier som räknas som center. Höger–vänster-skalan i länder som Sverige nuförtiden uttrycker kanske främst synen på distributiv rättvisa;^{[källa behövs]} hur förtjänta individer är av den ekonomiska fördelning som blir resultatet av en oreglerad marknadsekonomi. Till vänster på skalan hamnar synsättet att samhällets (världens) ekonomiska fördelning beror på maktskillnader och är orättvis, därför bör politiken inriktas på att utjämna skillnader i makt och ekonomisk fördelning. Till höger på skalan hamnar synsättet att samhällets (världens) ekonomiska och politiska fördelning är resultatet av individuella ansträngningar; de har alltså tillkommit rättvist och därför bör politiken avstå från att försöka påverka fördelningen av makt och ekonomisk tilldelning.^{[källa behövs]} Emellertid har skalan traditionellt och historiskt även inbegripit andra motsättningar och då tilldelat till exempel motsättningar den mellan sekularism och religion, folk- och feodal suveränität samt internationalism och etnisk eller rasbaserad nationalism till vänster respektive höger.

Bakgrund

Skalan uppstod i den franska nationalförsamlingen i samband med franska revolutionen år 1789. De radikala som ville förändra samhället mot större jämlikhet (under franska revolutionens inledningsfas var detta liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki) satt till vänster, medan de som ville bevara det gamla systemet satt till höger. Vid den här tidpunkten var de moderna ideologierna inte uppfunna. Det gör det svårare att knyta höger–vänster-skalan till speciella ideologier med förankring genom hela skalans historia. Positioneringen på den politiska skalan är inte alltid helt lätt, eftersom samhället och den politiska verkligheten har förändrats mycket sedan dess. Om de som då var höger var förändringsobenägna, så kan de nu, om den politiska vänstern länge har suttit vid makten i ett land, tvärtom vara de som står för de mest radikala förändringsförslagen. Vilka kriterier som skall användas vid positionering på skalan har det också rått delade meningar om. Dock finns det en typisk användning och positionering utefter skalan som nyttjas på samma sätt i media, bland väljare och bland statsvetare.

Idag har skalan ett starkt samband med vilka partier som brukar samarbeta med vilka vid regeringsbildning inom stater med flerpartisystem. Var på skalan en viss väljare placerar sig har ett starkt samband med hur denna ser på olika politiska frågor liksom hur väljaren röstar.

Enligt statsvetaren Stephen Tansey ser den konventionella klassificeringen av ideologier längs med höger–vänsterskalan ut så här:

Marxist	Anarkist	Socialist	Liberal	Konservativ	Monarkist	Fascist
längst till vänster					längst till höger

Man bör dock observera att denna "konventionella" skala kan skilja sig lite i detaljerna beroende på plats och tidperiod: sålunda har anarkisterna ofta betraktats som stående "längre till vänster" än marxisterna, till exempel i Ryssland före och under Ryska revolutionen.

Höger–vänster-skalan i Sverige

I Sverige har höger–vänster-skalan ovanligt stor betydelse. I Sverige finns ett block med liberala eller konservativa borgerliga partier – till höger – och ett block med mer socialistiskt inriktade partier – till vänster. Mellan 85 och 95 procent av de väljare som placerar sig antingen till höger eller till vänster, röstar på motsvarande block i valen. Svenska väljares självbild är att de är åsiktsröstare, i andra hand ideologiröstare: 51 procent av väljarna anger att de i första hand åsiktsröstar, 49 procent anger att de ideologiröstar och 46 procent ser sig själva som röstare på partiernas program. Blockpolitiken är likaså mer cementerad i Sverige än i många andra länder, och koalitioner mellan enskilda partier till höger och till vänster om mitten är ovanliga. Kritiker till denna beskrivning, däribland Per Wirtén, menar att blocken inte längre motsvarar politiska ideologier, utan snarare statsapparaten kontra näringslivet. Ett flertal empiriska studier har dock fortsatt att visa att svensk politik i hög grad är endimensionell. Under riksdagsvalet 2006 stannade 88,2 procent av väljarna inom samma höger- eller vänsterblock som de röstat på under det förra valet. En andel av 9,1 procent av väljarna bytte från vänsterblocket till högerblocket medan 2,7 procent bytte från högerblocket till vänsterblocket.

Väljarnas egen identifiering

Var svenskar identifierar sig på höger–vänster-skalan har varierat över tid. Mellan 1968 och 1982 identifierade sig fler väljare som vänster än som höger. Den andel som vänsterplacerade sig själv gick från 43 procent år 1968 till 37 procent 1982, och den andel som såg sig som "höger" varierade mellan 31 procent år 1968 och 36 procent år 1982. Under 1980-talet så jämnade det ut sig mellan de två ideologiska lägren. Andelarna för de bägge blocken har legat mellan 35 och 40 procent vardera, med en fördel för högerblocket. I tre val har klart fler identifierat sig med höger än med vänster: 1991, 1998 och 2006. I valet år 2006 såg sig 46 procent av väljarna som höger och 32 procent som vänster. 1960- och 1970-talens vänstervridna opinion har sedan 1990-talets början bytts ut mot en klart mer högervriden opinion.

Svenska partiers placering på höger–vänsterskalan 1979–2006, enligt väljarnas bedömning.

Partiernas placering på skalan

Vid valet år 2006 placerade de svenska väljarna partierna i följande ordning på höger–vänster-skalan. Värdet 10 på skalan var längst till höger och värdet 0 var längst till vänster. Längst till höger sattes Moderaterna (värde 8,4), därefter följde Sverigedemokraterna (7,7), Kristdemokraterna (6,9), Folkpartiet (6,7), Centerpartiet (6,2) och Junilistan (värde 5,6). Alla dessa partier uppfattas alltså som till höger om mitten. Därefter följer partierna till vänster om mitten. Längst till vänster sattes Vänsterpartiet (värde 1,3), därefter Feministiskt initiativ (2,5) samt därefter Miljöpartiet (3,6) tillsammans med Socialdemokraterna (värde 3,6). Väljarna för vart och ett av partierna placerar sig själva på ett mycket snarlikt sätt.

Samband med egen placering på skalan

Höger–vänster-skalan i Sverige har ett starkt samband med väljarnas ekonomiska situation eller sociala klass. Ju lägre inkomst och status via yrket, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt vänster på skalan. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt höger på skalan. Samma samband finns i andra länder, men det är starkare i Sverige. Sambandet mellan social klass, höger–vänster-skalan och partival har dock försvagats klart över en period av 50 år, det är ungefär hälften så starkt idag som det var 1956. Ännu i valet år 2006 uppvisade dock social klass det starkaste sambandet med partival av alla undersökta bakgrundsdimensioner. Andra viktiga bakgrundsfaktorer för partival var utbildning, religiositet, fackföreningsmedlemskap, yrke och inkomst.

Andra politiska dimensioner

Andra dimensioner av svensk politik som föreslagits av statsvetare inkluderar en tillväxt–ekologidimension samt en xenofob–kosmopolitdimension. Men dessa bedöms ändå ha relativt liten betydelse.

Ideologier som överskrider höger–vänster-skalan

Vissa politiska åskådningar anser sig överskrida eller vara oberoende av höger–vänster-skalan. Många feminister menar att kvinnoförtrycket förenar höger- och vänsterideologierna medan ekologister hävdar att miljöförstöringen drabbar alla oavsett ideologi, och Piratpartiet anser att deras frågor inte kan placeras in på höger–vänster-skalan. Exempelvis anser många miljöpartister att de varken tillhör högern eller vänstern. I Sverige brukar även Centerpartiet och Sverigedemokraterna beskriva sig själva som mittenpartier. Liknande försök att hävda det egna oberoendet av höger–vänsterskalan är dock i hög grad en retorisk metod. Genom att placera sin egen uppfattning i mitten försöker ett parti presentera sig självt på ett mindre negativt sätt för sådana väljare som identifierar sig med den andra delen av skalan. Om man till exempel undersöker Miljöpartiets förtroendevalda, väljare och sympatisörer, så har dessa genomsnittligt sett en klar vänsterprofil, även om partiet säger sig vara oberoende av höger–vänsterskalan.^{[källa behövs]}

Den politiska kompassen delar inte bara in i socio-ekonomisk höger och vänster, utan även auktoritär/kollektivistisk (innefattande bl.a. värdekonservatism) gentemot individuell frihetlighet (Libertarianism).

En tvådimensionell skala

Då höger–vänster-skalan har begränsningar har på senare tid, främst i USA och med början hos libertarianska grupper, växt fram en tvådimensionell skala som förespråkarna anser korrigerar några av tillkortakommandena i den traditionella höger–vänster-skalan.

• Den vågräta X-axeln på skalan motsvarar graden av ekonomisk centralstyrning visavi ekonomiskt självstyre.
• Den lodräta Y-axeln på skalan motsvarar graden av personlig centralstyrning (kollektivism) visavi personligt självstyre.

Den tvådimensionella politiska skalan är mindre vanlig bland statsvetare som forskar på politisk ideologi. Den har kritiserats av flera statsvetare som menar att den är vinklad till libertariansk favör och att den auktoritära / libertarianska dimensionen är felaktigt definierad.

Politiska färger

Det är vanligt att använda färger för att symbolisera höger och vänster och ett parti eller en politikers position på skalan. I Sverige används i stora drag rött för vänstern och blått för högern, men andra färger används också. På höger sidan finns Folkpartiet Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna, som alla symboliseras med olika nyanser av blått, medan Centerpartiet symboliseras med grönt. För dessa partiers samarbete, kallat Alliansen, har man valt färgen orange för att färgen inte ska förknippas med något existerande parti. På vänstersidan finns Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som använder röd färg. Hit brukar också ofta räknas Miljöpartiet de Gröna, som liksom Kristdemokraterna på 1970-talet, inte ansett sig tillhöra höger eller vänster. Deras färg ges av partinamnet, grönt. Sverigedemokraterna markeras vanligen med gul färg, trots att partiet sedan ett par år använder blåsippan som partisymbol. Piratpartiet å sin sida valde lila som partifärg för att markera att deras frågor är lika viktiga för både röda och blå blocket.

I ett stort antal länder runt om i världen används ett liknande färgval för att beskriva höger och vänster i politiken. Ett undantag är USA, där ”röda delstater” symboliserar stater som röstar övervägande på republikanerna till medan ”blå delstater” står för delstater dominerade av demokraterna. Anpassningen till den europeiska höger-vänsterskalan kan dock bli tämligen otymplig då merparten politiker i södern som försvarade rassegregationen och ibland benämns som "extremhöger" tillhörde demokraterna, det stereotypt mer vänsterorienterade av partierna. Anhängare och förespråkare av abort, dödsstraff, kvotering, vapenkontroll etc återfinns i båda de större partierna och är i betydligt högre utsträckning en fråga om region och individuella preferenser än om nationella partiprogram.

Se även

• Politisk höger
• Politisk vänster
• Politisk mitt
• Politiskt parti
• Ideologi
• Politisk filosofi
• Distributiv rättvisa
• Medianväljarhypotesen