Isbjörn
| Isbjörn Status i världen: Sårbar[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Björnar Ursidae |
| Släkte | Ursus |
| Art | Isbjörn U. maritimus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Ursus maritimus | |
| Auktor | Phipps, 1774 |
| Utbredning | |
 Isbjörnens utbredningsområde. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Isbjörn (Ursus maritimus) är en köttätande björn som förekommer i arktiska områden, vilket omfattar norra ishavet, dess omgivande hav och landmassor. Den är tillsammans med kodiakbjörnen den största björnen inom familjen och den har utvecklat en rad egenskaper anpassade för låga temperaturer, för att förflytta sig på snö, is och öppet vatten, och för att jaga säl vilket utgör dess huvudföda.[2] På grund av att den är så beroende av havsis kategoriseras den som ett marint däggdjur.
Utseende
Isbjörnen är ett av världens största landrovdjur och den blir mellan 2,4 och 3,3 meter lång. Tillsammans med kodiakbjörnen är isbjörnen den största björnen[3] Hanarna väger vanligen mellan 400 och 650 kg[4] och honorna upp till 225 kg. 1960 sköts en isbjörn som vägde 907,2 kg på isen i Tjuktjerhavet.[5] Isbjörnen har stora pälsklädda fötter med korta, kraftiga och vassa klor vilket ger dem gott grepp på snö och is.
Hannar har 35 till 41 cm långa skallar och honornas skalle är 31–38 cm lång. Mankhöjden för vuxna exemplar kan ligga mellan 130 och 160 cm. Svansen är med en längd av 7,6–12,7 cm bara en liten stubbe.[6]
Isbjörnen känns igen på sin vita päls som ibland kan vara gulaktig. Dess hud är svart men täcks helt av den vita pälsen förutom den svarta nosen och området kring munnen. I motsats till många andra pälsdjur fäller den inte pälsen under sommaren, utan den förblir tjock och vit. Pälsens hårstrån är ihåliga för att ge optimal isolering mot kyla. Hårstråna leder ljuset till den svarta huden och hjälper djuret att absorbera värme. En utbredd myt är att de ihåliga hårstråna skulle leda ultraviolett ljus till den svarta skinnet men detta stämmer inte.[7] Förutom pälsen har djuret ett fettskikt som skyddar mot kylan.[6]
Artens tandformel är I 3/3 C 1/1 P 2-4/2-4 M 2/3, alltså 38 till 42 tänder. De långa hörntänderna har en något böjd form. Isbjörnens premolarer är mindre bra utvecklade och de första premolarer i över- och underkäken finns bara rudimentär.[6]
Utbredning och systematik
Isbjörnen beskrevs vetenskapligt av Constantine John Phipps 1774 och dess vetenskapliga namn Ursus maritimus betyder "marin björn". Isbjörnens närmsta släkting är brunbjörnen som brukar kategoriseras som dess systerart,[8] och den placeras därför oftast i släktet Ursus tillsammans med bland annat brunbjörnen. Vissa auktoriteter placerar den dock i det egna släktet Thalarctos, närbesläktat med Ursus. Idag finns det 19 mer eller mindre separerade populationer av isbjörn men genetiska studier indikerar att det förekommer genflöde emellan dem och att ingen av populationerna har varit separerade under nämnvärt långa perioder ur ett evolutionärt perspektiv.[1] Eftersom de är så beroende av havsis kategoriseras den som ett marint däggdjur.[9]
Isbjörn förekommer på havsisen i Norra ishavet och kringliggande öar och landområden. Regioner med en större population av isbjörnar är norra Alaska, Kanadas arktiska öar, Grönland, Svalbard, Frans Josefs land, norra Sibirien och Wrangels ö. Den sydligaste populationen lever vid Jamesbukten i Kanada. Ett 14 000 år gammalt lårben från en isbjörn påträffades 1852 i en märgelgrav på Kullaberg, Skåne, vilket tyder på att isbjörnar förekom i södra Sverige i slutfasen av Weichsel-nedisningen.
Ekologi
Merparten av isbjörnarna föds på land men lever till största delen på havsisen.[6] Isbjörnen simmar gärna och kan ses simmande flera kilometer från land, men rör sig och jagar gärna på land. En isbjörn kan lätt fälla en människa. Björnen kan uppnå en hastighet av 40 kilometer i timmen då den springer på land. Vanligtvis går den med en hastighet av omkring fem kilometer i timmen. Isbjörnen kan bli 20–30 år gammal.
Fortplantning
Parningen sker mellan april och juni och sedan vilar det befruktade ägget inne i honan fram till oktober. Får inte honan tillräcklig med föda under sommaren absorberar kroppen ägget och det blir inget ungdjur. Honan får 1–3 (sällan 4) ungar per kull. Ungarna föds i januari inne i en utgrävd grotta där modern tillbringar vintern. Vid födelsen väger ungdjuren bara 600–900 gram.[10] De är hjälplösa och blinda. Efter ungefär en månad slår de upp ögonen och en halv månad senare tar de sina första steg. Honans mjölk är mycket fet, ibland är fettandelen 48 procent.[11] I mars eller april har ungdjuren uppnått en vikt på 10–15 kg och är tillräckligt stora för att lämna grottan för första gången.[6] Under de efterföljande 10 månaderna stannar de hos modern och lär sig att jaga. Efter 3–4 år blir honor könsmogna. Hannar når könsmognaden efter 5–8 år.[6]
Föda
Isbjörnen är köttätare. Den äter huvudsakligen vikare[12], men även andra sälar, valar, fågelägg, smådjur och en del växter kan ingå i dieten. Isbjörnar kan fälla byten som är lika tunga som den själv (500–600 kg).[11] Under tider med god tillgång på föda äter isbjörnen bara huden och späcket av sitt byte och lämnar resten. Svaga isbjörnar eller fjällrävar som följer efter livnär sig senare av köttet. Är utbudet på födan fattigt tar isbjörnen även as, och det förekommer kannibalism genom att desperata vuxna hanar tar ungar av sin egen art. Mödrar med ungdjur undviker därför andra isbjörnar.[13]
Under jakten väntar isbjörnar ofta vid en hålighet i isen tills en säl visar sig. När en isbjörn får vittring på en säl och det saknas håligheter hoppar björnen på isen och kan bryta igenom den med sin egen vikt. Med sin vita päls är isbjörnen anpassad till omgivningen och för bytesdjur är det svårt att få syn på den. En utbredd myt gör gällande att isbjörnen täcker sin svarta nos med en tass eftersom det är det enda som skulle synas i den vita omgivningen men detta stämmer inte.[7]
Eftersom isbjörnen har för vana att lämna stora rester av bytesdjur efter sig förföljs de ofta av polarräv.[7] Isbjörnen lever inte i mutualistiskt förhållande till rävarna, vilket ibland har hävdats, utan kommensalistiskt. Polarrävar kan mobba isbjörn för att jaga bort dem från byten och isbjörn kan attackera polarräv.[7] Även ismås följer isbjörn för att ta rester av bytesdjur men äter även dess avföring.
Isbjörnen tar upp stora mängder A-vitamin vilket lagras i levern.[6] Arktiska upptäcktsresande har dött i A-vitaminförgiftning efter att ha ätit lever från isbjörn. [källa behövs]
Isbjörnen och människan
Status och hot
Isbjörnen har inga naturliga fiender. Fram till mitten av 1900-talet bedrev människan en intensiv jakt på arten tills den var utrotningshotad. 1973 undertecknade Kanada, Danmark (för Grönlands räkning), Norge, USA och Ryssland fördraget Agreement on the Conservation of Polar Bears för djurets skydd och idag har bara inuiter tillåtelse att jaga ett bestämt antal isbjörnar.
Idag anses global uppvärmning utgöra isbjörnens primära hot; främst på grund av habitatförstöring då havsisarnas utbredning krymper (och kortare issäsonger) och minskad tillgång på dess huvudföda, men också skulle mängden patogener och parasiter riskera att öka i de arktiska områdena.[1] Populationstrenden hos flertalet av de 19 populationerna är stabil respektive okänd.[14] Våren 2006 kategoriserades isbjörnen återigen som sårbar (VU) av IUCN.[1] 2015 uppskattade IUCN beståndet till 26 000 individer, men att en antropogen global uppvärmning kan leda till att detta är mer än halverat 2050.[1][15] Efter att beståndet ska ha tre–femdubblats sedan 1960-talet har somliga forskare ifrågasatt teorin om att ett varmare klimat skulle utgöra ett hot mot isbjörnen.[16]
Inom kulturen
Isbjörnen är viktig inom ursprungsbefolkningars kulturer i Arktis där den varit en viktig naturtillgång, och den utgör en viktig gestalt inom flera olika religioner i området.
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e] Wiig, Ø., Amstrup, S., Atwood, T., Laidre, K., Lunn, N., Obbard, M., Regehr, E. & Thiemann, G. 2015 Ursus maritimus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.1 www.iucnredlist.org. Läst 2 oktober 2016.
- ^ Gunderson, Aren (2007). ”Ursus Maritimus”. Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071024174536/http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ursus_maritimus.html. Läst 27 oktober 2007.
- ^ ”Polar bear, (Ursus maritimus)” (PDF). United States Fish and Wildlife service. http://www.fws.gov/endangered/esa-library/pdf/polar_bear.pdf. Läst 9 september 2009. ”Appearance. The polar bear is the largest member of the bear family, with the exception of Alaska's Kodiak brown bears, which equal polar bears in size.”
- ^ Kindersley, Dorling (2001,2005) Animal, New York City: DK Publishing, ISBN 0-7894-7764-5
- ^ Ragnar Hult, Anette Strugstad, Ove Karlsson, red (1995). ”2”. Guinness Rekordbok 1996. Forum AB. sid. 29. ISBN 91-37-10723-2. Läst 22
- ^ [a b c d e f g] DeMaster & Stirling (8 maj 1981). ”Ursus maritimus” (på engelska). Mammalian Species #145. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-145-01-0001.pdf. Läst 10 april 2017.
- ^ [a b c d] polarbearsinternational.org, Polar Bear Myths, läst 2016-02-01
- ^ Wozencraft, W.C. (2005). ”Order Carnivora”. i Wilson, D.E.; Reeder, D.M. Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd). Johns Hopkins University Press. Sid. 532. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494. http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?id=14000987.
- ^ List of Marine Mammal Species & Subspecies Arkiverad 6 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Rosing, s:42-48
- ^ [a b] Carwardine, Mark (1996) (på svenska upplaga). Guinness Djurrekordbok. Bokförlaget Forum AB Stockholm. sid. 10-11. ISBN 91-37-10910-3
- ^ Gunderson, Aren (2007). "Ursus Maritimus Arkiverad 24 oktober 2007 hämtat från the Wayback Machine.". Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. Besökt 27 oktober 2007.
- ^ "Isbjörnar tvingas äta sina egna ungar", Expressen 2009-11-30.
- ^ IUCN Polar Bear Specialist Group, 2014.Summary of polar bear population status. Retrieved 22 December 2015.
- ^ polarbearsinternational.org,Status and threats, läst 2016-02-01
- ^ "Cool it", DT 2008-02-28.
Tryckta källor
- Rosing, Norbert (1996) The World of the Polar Bear, Willowdale, ON: Firefly Books Ltd, ISBN 1-55209-068-X
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Isbjörn.
|