Björnar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Björn” leder hit. För andra betydelser, se Björn (olika betydelser).
Björnar
Brunbjörn (Ursus arctos)
Brunbjörn (Ursus arctos)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Björnar
Ursidae
Vetenskapligt namn
§ Ursidae
Auktor Fischer, 1817
Typart
Ursus arctos (brunbjörn)
Linné, 1758
Släkten
Hitta fler artiklar om djur med

Björnar (Ursidae) är en familj av större rovdjur och som idag omfattar åtta arter som förekommer över stora delar av norra- och södra halvklotet. Björnar lever i Eurasien, Nord- och Sydamerika och de fanns tidigare även i norra Afrika. Arterna är främst allätare med undantag av jättepandan som huvudsakligen lever av bambuskott och isbjörnen som har kött som huvudföda.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Björnar skiljer sig från de andra familjerna i samma ordning genom att inte ha några egentliga rovtänder, de har i allmänhet en stor kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan dras in.[1] Björnarnas ögon är små och öronen runda och uppåtriktade. De har långsträckt nos och tandformeln är I 3/3 C 1/1 P 3-4/4 M 2/3, alltså 40 till 42 tänder.[2] Björnar är hälgångare och fotsulorna är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Svansen är bara en liten stump. Pälsen är oftast lång, hos merparten arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.

Vikten varierar mellan 25 (malajbjörn) och 800 kilogram (isbjörn, upp till 1000 kg), varvid hannar alltid är tydligt tyngre än honor.[2] Längden ligger mellan 100 och 280 centimeter.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Björnar förekommer idag vilt i Eurasien och Amerika. I Sydamerika förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag bara restbestånd. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad under 1800-talet.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Björnarna har anpassat sig till mycket olika klimatzoner och förekommer både i polartrakterna, regnskog och gräsmarker. Men mycket torra områden undviker de vanligtvis.

Björnar lever huvudsakligen ensamma och är aktiva under skymningen och natten, med undantag för isbjörnen som är dagaktiv.[2] Björnar vilar ofta i grottor, ihåliga trädstammar och jordhålor. Deras sätt att ta sig fram är mestadels en långsam passgång men när det behövs når de en hastighet upp till 50 kilometer i timmen.[3][ifrågasatt uppgift] Många arter klättrar bra och de kan även simma utmärkt.

Flera arter går i ide eller faller i ett stelt tillstånd, så kallad torpor, under de kallare månaderna. Det är omstritt om vilan ska betraktas som riktig vinterdvala, då deras kroppstemperatur inte sjunker och det går lätt att väcka dem, men hjärtslagen och andningsfrekvensen sjunker tydligt.[2] Under sensommaren och hösten äter de mycket för att ha en fettreserv över vintern.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Jättepanda.

Björnar är allätare, med undantag för jättepandan som nästan uteslutande lever av bambu och isbjörnen som huvudsakligen är köttätare. Frukter, bär och andra växtdelar utgör en stor del av deras föda, speciellt under hösten. De äter större däggdjur, i huvudsak hjortdjur och ibland även boskapsdjur. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare.[2] Den födosöker främst med hjälp av luktsinnet.[4]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Björnhonan blir dräktig med ett till fyra års mellanrum. De flesta födslar infaller i månaderna november till februari, när honan ligger i ide.[ifrågasatt uppgift] Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur men oftast två.[2] I gruppen däggdjur är björnar de djur som har den största viktskillnaden mellan honan och kullen. Ungarna väger vid födelsen bara 90 (jättepanda) till 680 gram (brunbjörn),[2] vilket motsvarar 0,13 respektive cirka 1 procent av honans vikt.[5]

Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive fadern och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern.[2] Könsmogna blir de efter tre till sex år men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.[2]

Björnar och människan[redigera | redigera wikitext]

Björnjakt i Jämtland på 1860-talet.
Kragbjörn.
Skelett på Öster Malma.

Namn, mytologi och folklorism[redigera | redigera wikitext]

Trivialnamnet björn har betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt.[källa behövs]

Troligtvis på grund av sin storlek och kraft spelar björnar en stor roll i mytologin och kulten hos många folkgrupper. Björnkult fanns redan på stenåldern och är känd från talrika folkslag. Gudar i gestalt av björnar fanns till exempel hos kelterna. I antikens Grekland brukade herdarna i Pindosbergen fånga björnungar och föda upp dem för att sedan offra dem till gudinnan Afrodite.[6] Även i heraldiken finns många avbildningar av björnar och likaså ingår de i många sagor.

Björnjakt[redigera | redigera wikitext]

Björnar jagas och jagades huvudsakligen för kött och päls men även tänder och klor används för exempelvis smycken. Ofta tillskrivs björnarnas olika kroppsdelar felaktigt en läkeeffekt, och särskilt galla från kragbjörnen som används i kinesisk medicin. En annan anledning till att den jagas är att de anses vara konkurrenter om födan eller betraktas som en potentiell fara. Ibland besöker björnar bebodda områden och kan plundra bikupor, fiskdammar, rota igenom sopor eller ta boskapsdjur.

Björnattacker[redigera | redigera wikitext]

Vanligtvis undviker björnar människor. Men om de anser att deras ungar eller matförråd är i fara, är sårade eller blir provocerade kan det hända att de angriper människor och jakthundar. I de allra flesta fall av attack mot människor gör björnen upprepade skenattacker, utan att fullfölja angreppet. Oprovocerade attacker inträffar väldigt sällan och bara ett fåtal människor dör årligen av björnattacker. Vid möte med en uppretad björn bör man i första hand prata lugnt och gå därifrån utan att släppa blicken ifrån björnen.[källa behövs] Skulle den ändå gå till anfall ska man lägga sig på marken och göra sig så liten som möjligt, för att visa sig underlägsen.[källa behövs]

Björnar i fångenskap[redigera | redigera wikitext]

Björnar fångas för att fungera som nöjesobjekt för människor. De förevisas på kamparenor i strid med hundar eller människor. En tradition som sträcker sig tillbaka till antiken har varit att få björnar att "dansa".[7] Björnungar fångas då i det vilda, deras tänder dras ut och med olika smärtsamma metoder får man björnen att stå på bakbenen och röra sig i takt till musik.[7] I och med framväxandet av djurskyddslagar försvann företeelsen i många västerländska länder men det var först 2007 som de sista "dansande" björnarna försvann i Europa då de tre sista bulgariska "dansande" björnarna överlämnades till ett djurreservat.[7] Traditionen fortlever idag främst på Indiska subkontinenten.[7]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Jakt och habitatförstöring av björnars levnadsområden är de främsta orsakerna till att många populationer minskar eller försvinner. Till exempel förekommer brunbjörnen i de centrala delarna av USA och i västra och mellersta Europa bara som restbestånd. I norra Afrika och i Mexiko är brunbjörnen helt utdöd. Även malajbjörnar och särskilt jättepandan räknas till de hotade arterna. Isbjörnen anses idag hotad på grund av växthuseffekten vilket medför att nedisade områden i Arktis minskar, och på sikt kan arten försvinna helt.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Isbjörn.

Evolutionärt uppträdde björnar jämförelsevis sent. De äldsta kända äkta björnarna levde under den senare delen av tidsperioden tertiär.

Yttre systematik[redigera | redigera wikitext]

Björnar ingår i ordningen rovdjur (Carnivora) och där i underordningen Caniformia.[8] Kattbjörnens systematiska tillhörighet är omdiskuterat och placeras ibland till halvbjörnarna, ibland till björnarna och ibland till den egna familjen Ailuridae. Olika genetiska undersökningar visade motstridande resultat.[9] Glasögonbjörnen är den enda levande medlemmen av underfamiljen Tremarctinae och till denna underfamilj hörde den utdöda arten Arctodus simus.[10] Arten jättepanda räknas också i en egen underfamilj, Ailuropodinae. De övriga sex arterna räknas till underfamiljen Ursinae. I några systematiker tillhör alla släktet Ursus och i andra förs malajbjörnen och läppbjörnen till släktet Helarctos eller Melursus. Till de utdöda arterna i denna underfamilj hör arten grottbjörn (Ursus spelaeus).

En rad djurarter har orddelen björn; trots att de inte är släkt med björnarna eller halvbjörnarna, till exempel kallas några sälarter sjöbjörnar, koalan kallas koalabjörn; och en grupp mikroorganismer kallas ibland björndjur.

Släkten och arter inom familjen[redigera | redigera wikitext]

Vanligen skiljs mellan åtta nu levande arter fördelade på fem släkten.[11] Därtill kommer några utdöda arter.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 30 maj 2006.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Björn i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Ursidae på Animal Diversity Web (engelska), besökt 16 april 2010.
  3. ^ ”Brunbjörn i Sverige”. WWF.se. http://www.wwf.se/vrt-arbete/arter/1132021-brunbjrn. Läst 6 november 2013. 
  4. ^ Wilson, Don; Russell Mittermeier (2009). Handbook of the Mammals of the World, Volume 1: Carnivores. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-96553-49-1 
  5. ^ Carwardine, Mark (1996) (på svenska upplaga). Guinness Djurrekordbok. Bokförlaget Forum AB Stockholm. Sid. 9. ISBN 91-37-10910-3 
  6. ^ Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23, ISBN 91-502-1187-0
  7. ^ [a b c d] Lorraine Murray (2008) Dancing Bears: Stopping the Exploitation, Encyclopædie Britannica Blog, <www.britannica.com>, läst 29 juni 2012
  8. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Caniformia
  9. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Ailuridae
  10. ^ Krause, J. (2008-07-28). ”Mitochondrial genomes reveal an explosive radiation of extinct and extant bears near the Miocene-Pliocene boundary”. BMC Evolutionary Biology "8" (220): ss. 220. doi:10.1186/1471-2148-8-220. PMID 18662376. 
  11. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Ursidae

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]