Björnar

Uppslagsordet Björn leder hit. För andra betydelser, se Björn (olika betydelser).

Björnar
Brunbjörn
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Rovdjur Carnivora
Familj	Björnar Ursidae
Vetenskapligt namn
§ Ursidae
Auktor	Fischer, 1817
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Björnar (Ursidae) är en familj av större rovdjur. Namnet har betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska och även slaviska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt.

Björnar lever i Eurasien, samt Nord- och Sydamerika och de fanns tidigare även i norra Afrika. Arterna är främst allätare med undantag av jättepandan som huvudsakligen lever av bambuskott och isbjörnen som har kött som huvudföda.

Utseende

Björnarnas tänder har i överensstämmelse med deras levnadssätt inga egentliga rovtänder. Björnar lever till stor del och långa tider uteslutande av växtämnen. Detta gäller i synnerhet de yngre björnarna. Hos de äldre framträder rovdjursnaturen starkare.^{[opålitlig källa?]} Björnar skiljer sig från de andra familjer i samma ordning därigenom att de i allmänhet har en stor kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan dras in.

Ögonen är små och öronen är runda och uppåtriktade. De har en långsträckt nos och tandformeln är I 3/3 C 1/1 P 3-4/4 M 2/3, alltså 40 till 42 tänder. Björnar är hälgångare och deras fotsulor är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Svansen är bara en liten stump. Pälsen är oftast lång och hos de flesta arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.

Vikten varierar mellan 25 (malajbjörn) och 800 kilogram (isbjörn, upp till 1000 kg), varvid hannar alltid är tydligt tyngre än honor. Längden ligger mellan 100 och 280 centimeter.

Utbredning

Björnar lever idag i Eurasien och Amerika. I Sydamerika förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag bara restbestånd. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad under 1800-talet. Björnar kan anpassa sig till mycket olika klimatzoner och därför förekommer de både i polartrakterna, i regnskog och i gräsmarker. Men mycket torra områden undviker de vanligtvis.

Ekologi

Björnar lever huvudsakligen ensamma och är aktiva under skymningen och natten (med undantag för isbjörnen). De vilar ofta i grottor, ihåliga trädstammar och jordhålor. Deras sätt att ta sig fram är mestadels en långsam passgång men när det behövs når de en hastighet upp till 40 kilometer i timmen. Vanligtvis klättrar björnar bra och de kan även simma utmärkt.

Flera arter går i ide eller faller i ett stelt tillstånd (torpor) under de kallare månaderna. Det är omstritt om vilan ska betraktas som riktig vinterdvala, då deras kroppstemperatur inte sjunker och det går lätt att väcka upp dem. Men hjärtslagen och andningsfrekvensen sjunker tydligt. Under sensommaren och hösten äter de mycket för att ha en fettreserv över vintern.

Föda

Jättepanda.

Björnar är allätare (omnivor), med undantag för jättepandan, som lever nästan uteslutande av bambu, och isbjörnen som huvudsakligen är köttätare. Frukter, bär och andra växtdelar utgör en stor del av deras föda, speciellt under hösten. De äter större däggdjur, i huvudsak hjortdjur och ibland även boskapsdjur. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Den födosöker främst med hjälp av luktsinnet.

Fortplantning

Honan blir dräktig med ett till fyra års mellanrum. De flesta födslar infaller i månaderna november till februari, när honan ligger i ide. Parningen kan ligga flera månader tidigare och sedan utvecklas det befruktade ägget inte på några månader. Den egentliga dräktigheten är med 60 till 70 dagar förvånansvärt kort och sedan föds ett till fyra ungdjur men oftast två. I gruppen däggdjur är björnar de djur som har den största viktskillnaden mellan honan och kullen. Ungarna väger vid födelsen bara 90 (jättepanda) till 680 gram (brunbjörn), vilket motsvarar 0,13 respektive cirka 1 procent av honans vikt.

Efter födseln är det uteslutande honan som tar hand om ungdjuren. Under denna tid är hon tydligt aggressiv och angriper nästan alla inkräktare, inklusive sin hanne och människor. Efter tre till nio månader får ungdjuren inte längre di. Åtminstone fram till hösten men oftast i 18 till 24 månader förblir ungdjuret hos modern. Könsmogna blir de efter tre till sex år men för hannar tar det oftast 10 till 11 år att växa till full storlek. I naturen blir de oftast 20 till 30 år gamla och i fångenskap ibland upp till 50 år.

Björnar och människan

Björnjakt i Jämtland på 1860-talet.

Kragbjörn.

Skelett på Öster Malma.

Mytologi och folklorism

Troligtvis på grund av sin storlek och kraft spelar björnar en stor roll i mytologin och kulten hos många folkgrupper. Björnkult fanns redan på stenåldern och är känd från talrika folkslag. Gudar i gestalt av björnar fanns till exempel hos kelterna. I antikens Grekland brukade herdarna i Pindosbergen fånga björnungar och föda upp dem för att sedan offra dem till gudinnan Afrodite. Även i heraldiken finns många avbildningar av björnar och likaså ingår de i många sagor.

Björnjakt

Björnar jagas och jagades huvudsakligen för köttet och päls men även tänder och klor används för smycken. Ofta tillskrivs björnarnas olika kroppsdelar felaktigt en läkeeffekt, och särskilt galla från kragbjörnen som används i kinesisk medicin. En annan anledning till att jagas är att man ser dem som konkurrenter om födan eller betraktar dem som en potentiell fara. Ibland besöker björnar bebodda områden och kan då plundra bikupor och fiskdammar eller ta boskapsdjur.

Björnattacker

Vanligtvis undviker björnar människor. Men om de anser att deras ungar eller matförråd är i fara, är sårade eller blir provocerade kan det hända att de angriper människor och jakthundar. I de allra flesta fall av attack mot människor gör björnen upprepade skenattacker, utan att fullfölja angreppet.

Oprovocerade attacker inträffar väldigt sällan och bara ett fåtal människor dör årligen av björnattacker. Vid möte med en ilsken björn bör man i första hand prata lugnt och gå därifrån utan att släppa blicken ifrån björnen. Skulle den ändå gå till anfall ska man lägga sig på marken och göra sig så liten som möjligt, för att visa sig underlägsen.

Björnar i fångenskap

Björnar fångas för att fungera som nöjesobjekt för människor. De förevisas på kamparenor i strid med hundar eller människor. En tradition som sträcker sig tillbaka till antiken har varit att få björnar att "dansa". Björnungar fångas i det vilda, deras tänder dras ut och med olika smärtsamma metoder får man björnen att stå på bakbenen och röra sig i takt till musik. I och med framväxandet av djurskyddslagar försvann företeelsen i många västerländska länder men det var först 2007 som de sista "dansande" björnarna försvann i Europa då de tre sista bulgariska "dansande" björnarna överlämnades till ett djurreservat. Traditionen fortlever idag främst på Indiska subkontinenten.

Status och hot

Jakt och habitatförstöring av björnars levnadsområden, är de främsta orsakerna för att många populationers minskning eller utrotning. Till exempel förekommer brunbjörnen i de centrala delarna av USA och i västra och mellersta Europa bara som restbestånd. I norra Afrika och i Mexiko är brunbjörnen helt utdöd. Även malajbjörnar och särskilt jättepandan räknas till de hotade arterna. Isbjörnen anses idag hotad genom att växthuseffekten medför att de nedisade områdena i Arktis minskar och på sikt kan försvinna helt.

Systematik

Isbjörn.

Björnar uppträdde jämförelsevis sent i jordens historia. De äldsta kända äkta björnarna levde under den senaste delen av tidsperioden tertiär.

Yttre systematik

Björnar ingår i ordningen rovdjur (Carnivora) och där i underordningen Caniformia. Kattbjörnens systematiska tillhörighet är omdiskuterat och placeras ibland till halvbjörnarna, ibland till björnarna och ibland till den egna familjen Ailuridae. Olika genetiska undersökningar visade motstridande resultat. Glasögonbjörnen är den enda levande medlemmen av underfamiljen Tremarctinae och till denna underfamilj hörde den utdöda arten Arctodus simus. Arten jättepanda räknas också i en egen underfamilj, Ailuropodinae. De övriga sex arterna räknas till underfamiljen Ursinae. I några systematiker tillhör alla släktet Ursus och i andra förs malajbjörnen och läppbjörnen till släktet Helarctos eller Melursus. Till de utdöda arterna i denna underfamilj hör arten grottbjörn (Ursus spelaeus).

En rad djurarter har orddelen björn; trots att de inte är släkt med björnarna eller halvbjörnarna, till exempel kallas några sälarter sjöbjörnar, koalan kallas koalabjörn; och en grupp mikroorganismer kallas ibland björndjur.

Släkten och arter inom familjen

Vanligen skiljs mellan åtta nu levande arter fördelade på fem släkten. Därtill kommer några utdöda arter.

• Släkte: Ursus
  • Brunbjörn (den art som på svenska har trivialnamnet "björn")
    • Europeisk brunbjörn
    • Kodiakbjörn
    • Grizzlybjörn
    • † Mexikansk brunbjörn
  • Isbjörn
  • Svartbjörn
  • Kragbjörn
  • † Grottbjörn
• Släkte: Melursus
  • Läppbjörn
• Släkte: Helarctos
  • Malajbjörn
• Släkte: Tremarctos
  • Glasögonbjörn
• Släkte: Ailuropoda
  • Jättepanda
• Släkte: Arctodus
  • † Arctodus simus

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 30 maj 2006.

Tryckta källor

• Björn i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1905)
• Bernd Brunner: Eine kurze Geschichte der Bären. Claassen, 2005, ISBN 3-546-00395-0
• Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
• D. E. Wilson, D. M. Reeder (utgivare): Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, 2005, ISBN 0-8018-8221-4

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Björnar.
  Bilder & media
• Svenska Rovdjursföreningen