Jorduggla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jorduggla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Asio-flammeus-001.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Ugglor
Strigiformes
Familj Äkta ugglor
Strigidae
Släkte Asio
Art Jorduggla
A. flammeus
Vetenskapligt namn
§ Asio flammeus
Auktor Pontoppidan, 1763
Utbredning
Jordugglans häckningsområden.
Jordugglans häckningsområden.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Jorduggla (Asio flammeus) är en uggleart i familjen äkta ugglor (Strigidae) och släktet Asio och förekommer över stora delar av norra halvklotet men även häckar i exempelvis Sydamerika. Den föredrar öppna biotoper som hedar och övervuxen åkermark. Den lägger sitt bo direkt på marken.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Jordugglan är en medelstor uggla med mycket långa och smala, och ganska spetsiga vingar.[2] Nominatformen mäter 33–40 cm och har ett vingspann på 95–105 cm.[2] Vikten varierar från 206-475 gram. Den har ett proportionerligt ganska litet huvud, ljust ansikte, gula ögon omringade av svart vilket ger den en grym uppsyn och den har minimala örontofsar som oftast inte syns.[2] Ovansidan och bröstet är grovt mörkmönstrad med gulbrun bas.[2] Undersidan är mycket ljus och den ljusa buken kontrasterar mot det grovt streckade bröstet.[2] Vingundersidan är vit med något gulbeige vingtäckare där de yttre vingtäckarna är svarta likt kommatecken.[2] Vingspetsarna är svarta och på vingovansidan har den en bred vit bakkant.[2] Stjärten är grovt mörkbandad på både över- och undersidan. Vissa underarter som galapagoensis är har en mörkare fjäderdräkt. Jordugglan har en lätt och graciös flykt, nästan som i slowmotion, och den glidflyger ofta på stela vingar.[2] Jordugglan är lik hornugglan men jordugglan är ljusare, har spetsigare vingar med svarta vingspetsar och har en nästan helt ostreckad buk.[2]

Hanens sång framförs ofta flygande på hög och består av en snabb serie med djupa po-po-po-po-po-po..., ofta mellan 6-20 stavelser, vilket kan höras ungefär en kilometer.[2] Honan har ett hest tjerr-app som dras ut när hon tigger och hon varnar med ett raspigt tjeff-tjeff-tjeff. Ungarnas tiggläte påminner om honans men är något klenare och beskrivs ibland som när man spottar på en het spis.[2][3]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Jordugglan har ett mycket stort utbredningsområde och förekommer på alla kontinenter, förutom Australien och Antarktis. Den häckar i Nordamerika, Västindien, Sydamerika, norra och centrala Eurasien och i Stilla Havet.[4] Delar av populationen är stannfåglar som exempelvis de sydamerikanska underarterna medan andra är flyttfåglar, däribland de populationer av nominatformen A. f. flammeus som häckar i Nordamerika och norra Eurasien.[4] Dessa flyttfåglar övervintrar i USA, Mexiko, på spridda platser i Europa, Nord- och Centralafrika, Mellanöstern, Indien och Sydostasien.[4]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

A. f. galapagoensis endemisk för Galapagosöarna.

Jordugglan delas upp i ett tiotal underarter där ungefär hälften utgörs av endemiska ö-populationer exempelvis på Galapagosöarna och Hawaii:[5]

flammeus-gruppen (monotypisk) ("Nordlig")
  • Asio flammeus flammeus - nominatformen häckar i Nordamerika, Europa, norra Afrika och norra Asien.
ponapensis-gruppen (monotypisk) ("Pohnpeis")
  • Asio flammeus ponapensis (Mayr, 1933) - stannfågel på ön Pohnpei i Stilla havet.
sandwichensis-gruppen (monotypisk) ("Hawaiiansk")
domingensis/portoricensis-gruppen (polytypisk) ("Antill-")
galapagoensis-gruppen (monotypisk) ("Galapagos")
suinda-gruppen (polytypisk) ("Sydamerikansk")

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar den främst i norra hälften av landet, främst i Norrland men även på hyggen i Mellansverige. Den häckar även på södra Öland och på kala skärgårdsöar och kusthedar i södra Sverige.[6] På vintern flyttar den Skandinaviska populationen till Väst- och Sydeuropa men även till Nordafrika. Vissa individer övervintrar i Syd- och Mellansverige, som nordligast i höjd med Småland.[6] Om våren återkommer jordugglan till Sverige i april-maj.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Jordugglan befinner sig ofta på marken.
Jordugglan glidflyger ofta på stela vingar.

Jordugglan jagar för det mest i skymningen och på morgonen och är mer dagaktiv än många andra ugglor.[6] Den föredrar hedmark, myrar, mossar och hyggen men kan även häcka på kala skärgårdsöar och häckar även grusiga höjdplatåer i fjällen.[6][2] Vintertid uppträder den ofta vid åkrar och våtmarker.[6] Den fångar framför allt små gnagare, främst sork men kan också fånga andra smådjur och fåglar och deras ungar. Jordugglan och andra arter i släktet Asio har örontofsar som sällan visas men som den reser när den till exempel försvarar sitt revir Jordugglans tofsar är dock mycket små. Jordugglan hittas i öppna landskap och på grässlätter.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Boet är en fördjupning i marken som ibland skyddas av en grästuva eller en buske, men är ibland helt oskyddad.[6][3] Honan förlitar sig ofta helt på sin egen kamouflagefärgade fjäderdräkt för att skydda boet, och vid fara ligger hon hårt på äggen och väntar länge innan hon lyfter.[3] Jordugglan lägger vanligtvis 6-9 helvita glansiga ägg men vid god näringstillgång lägger den fler och kullar med upp till 13 ägg har rapporterats.[6][3] Honan ruvar äggen i 24–28 dygn och hanen mater henne.[3] Ungarna lämnar boet efter 14-18 dagar och blir flygga efter 35–40 dygn.[6][3] Båda föräldrarna tar hand om ungarna.[3] Några veckor senare är ungarna helt självständiga.[6] Jordugglan lägger en kull per häckningssäsong[6] och de häckar vanligtvis redan efter ett år[6].

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Jordugglan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population som uppskattas till cirka 2 000 000 så trots att utvecklingstrenden bedöms som negativ så kategoriserar Birdlife International arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Asio flammeus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Svensson et al. (2009) s:228–229
  3. ^ [a b c d e f g] Wahlberg (1993) s:268
  4. ^ [a b c] http://maps.iucnredlist.org/map.html?id=22689531
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, & D. Roberson (2013) The Clements checklist of birds of the world: Version 6.8. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/> , läst 2014-07-12
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l] Staav & Fransson (1991) s:292–293

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 292-293. ISBN 91-1-913142-9 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 269. 91-29-61772-3 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 228-229. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]