Laurence Olivier

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Laurence Olivier
Laurence Olivier - portrait.JPG
Född Laurence Kerr Olivier
22 maj 1907
Storbritannien Dorking, Surrey, England
Död 11 juli 1989 (82 år)
Storbritannien Steyning, West Sussex, England
Andra namn Larry
Aktiva år 1920–1989
Maka Jill Esmond (1930–1940)
Vivien Leigh (1940–1960)
Joan Plowright (1961–1989)
Webbplats laurenceolivier.com
IMDb
Laurence Olivier och första hustrun Jill Esmond.
Laurence Olivier och Vivien Leigh på ett hotell i Broadbeach, Australien.

Sir Laurence Kerr Olivier, från 1970 Baron Olivier of Brighton (Lord Olivier), född 22 maj 1907 i Dorking, Surrey, död 11 juli 1989 i Steyning, West Sussex, var en brittisk skådespelare, regissör och producent verksam vid Old Vic och chef för Englands nationalscen 1962–1973.

Laurence Olivier ingick tre äktenskap med skådespelersorna Jill Esmond 19301940 (endast sonen Tarquin Olivier), Vivien Leigh 19401960 (inga barn) och Joan Plowright från 1961 till sin död 1989 (sonen Richard Olivier och de två döttrarna Julie Kate Olivier och Tamsin Olivier). [1]


Biografi[redigera | redigera wikitext]

1920 vid 15 års ålder kom Laurence Olivier in på en scenskola i London.

Under 1920-talet hade Laurence Olivier engagemang vid olika scener i London.

1922 gjorde Laurence Olivier sin scendebut i Stratford-upon-Avon i Shakespeares Så tuktas en argbigga.

Under första delen av 1930-talet vistades han i USA, där han ägnade sig åt såväl teater som film.

1933 medverkade Laurence Olivier i den engelska filmatiseringen av Som ni behagar och i den historiska filmen Lady X:s skilsmässa.

1940 fick Laurence Olivier sitt genombrott med filmen Alfred Hitchcocks första amerikanska film Rebecca där Laurence Oliviers motspelare var Joan Fontaine och i Lady Hamilton spelade han mot Vivien Leigh.

1944 kom Laurence Oliviers märkligaste och mest framgångsrika film, Shakespeares Henrik V i technicolor och var här både regissör och skådespelare.

Omkring 1946 talade Vivien Leigh om för Laurence Olivier att hon inte längre älskade honom, men hennes känslor för honom var som till en broder. Laurence Olivier tog detta känslomässigt hårt. Det Laurence Olivier inte visste eller förstod då var att detta blev den begynnade starten på Vivien Leighs bipolära sjukdom som kom att sakta ödelägga hennes liv och karriär fram igenom.[2]

1947 adlades Laurence Olivier som ansågs vara sin tids främste engelske skådespelare och blev nu sir Laurence Oliver. Laurence Olivier ansågs behärska teaterns och filmens uttrycksmedel; inte minst en föredömlig språkbehandling och en perfekt diktion förenade med en djupt rotad känsla för gammal engelsk teatertradition. Laurence Oliviers tolkningar av Shakespeare var nydanande och har kommit att bli legendariska.

1948 gjorde Laurence Olivier ett intressant försök att överflytta Hamlet till film [3] och Laurence Olivier belönades med en special-Oscar (på den tiden fanns inte kategorin ”bästa utländska film”) för Henrik V (som regissör, producent och skådespelare). Samma år även som bästa manliga skådespelare för titelrollen i Hamlet.

1950 tog Laurence Olivier hand om Vivien Leigh i Hollywood för att hålla ett öga på henne för att säkra sig om att Vivien Leigh fullföljde produktionen av Linje lusta (1951) samtidigt som Laurence Olivier medverkade i Solnedgången (1952). Laurence Oliver blev mycket omtyckt av både Elia Kazan och Marlon Brando. Dessa herrar gillade väldigt mycket "Larry". Detta blev upptakten till att Marlon Brando gav ut sin egen självbiografi där Marlon Brandon tog upp att han aldrig någonsin haft en kärleksaffär med Vivien Leigh för att "Larry" var en mycket bra man. Vad ingen av dessa herrar visste var vilken djup ångest Laurence Olivier bar på, som tog hand om sin psykiskt sjuka fru. Marlon Brando tyckte att Vivien Leigh var helt klart överlägsen som Blanche Du Bois än Jessica Tandy, som gjort den ursprungliga scenuppsättningen på Broadway 1947.[2]

Det var först med filmen Glädjespridaren (1960) som Laurence Olivier fick sin fullvärdiga kredit inom film. Denna film startades som en pjäs i London året 1957. [1] 1958 nådde denna pjäs Broadway scenen och rollen som Archie Rice's dotter fick Joan Plowright som sedan spelade mot Laurence Olivier i filmen Glädjespridaren (1960). [1]

1961 året därefter när premiären var över gifte de sig bägge. [1]

1979 fick Laurence Olivier en special-Oscar för ”sitt arbete, sin unika gärning och sitt bidrag till filmkonsten”.

1985 då Laurence Olivier på Oscarsgalan skulle presentera nomineringen av Bästa film glömde Laurence Olivier detta och öppnade istället bara kuvertet och förkunnade "Amadeus (1984)". [1]

1987 gjordes en radioutsändning via PBS om Laurence Oliviers karriär, där noterades att när Laurence Olivier var tillsammans med hans första fru Jill Esmond var hennes stjärnstatus högre än Laurence Oliviers på vita duken, liksom Laurence Oliviers andra äktenskap med Vivien Leigh som ändock varade i tjugo år. [1]

1989 dog Laurence Olivier av njursvikt. [1]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Confessions of an Actor (1982; ”Bekännelser”)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Imdb Laurence Olivier hämtad ur Imdb (2014-05-18)
  2. ^ [a b] Olivier, Laurence (maj 1982) (på English) (8.7 x 5.9 x 1.2 inches). Confesssions of an actor. Simon & Schuster. sid. 348. ISBN 0-671-41701-0 
  3. ^ Brenda Cross, ”The film Hamlet”, 1948.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]