New York Islanders

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
New York Islanders
John Tavares 2013-05-09.JPG
Liga National Hockey League
Conference Eastern Conference
Division Metropolitan Division
Grundad 1972
Tidigare namn USA New York Islanders
1972 –
Stad USA Uniondale, New York, USA
Arena Nassau Veterans Memorial Coliseum
Kapacitet 16 170
Lagfärger Mörkblå, orange & vit
              
Organisation
Ägare USA Charles Wang
General manager USA Garth Snow
Coach USA Jack Capuano
Kapten Kanada John Tavares
Samarbetspartners AHL
USA Bridgeport Sound Tigers
ECHL
USA Stockton Thunders
Statistik
Flest matcher USA Bryan Trottier (1 123)
Flest mål Kanada Mike Bossy (573)
Flest assists USA Bryan Trottier (853)
Flest poäng USA Bryan Trottier (1 353)
Flest PIM Kanada Mick Vukota (1 879)
Utmärkelser
Stanley Cup-segrar (4) 1979–1980, 1980–1981, 1981–1982, 1982–1983
Conference-mästare (6) 1977–1978, 1978–1979, 1980–1981, 1981–1982, 1982–1983, 1983–1984
Presidents' Trophy (0)
Divisionsmästare (6) 1977–1978, 1978–1979, 1980–1981, 1981–1982, 1983–1984, 1987–1988
Övrigt
Webbplats Islanders.com

New York Islanders är en amerikansk ishockeyorganisation vars lag är hemmahörande i Uniondale, New York och har varit medlemsorganisation i National Hockey League (NHL) sedan organisationen bildades 1972. Islanders hemmaarena är Nassau Veterans Memorial Coliseum. Laget ingår i Metropolitan Division med Carolina Hurricanes, Columbus Blue Jackets, New Jersey Devils, New York Rangers, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och Washington Capitals.

Islanders var ett framstående lag i början av 1980-talet och bärgade fyra raka Stanley Cup-titlar (1979-1980, 1980-1981, 1981-1982 och 1982-1983) och hade storheter som Mike Bossy, Butch Goring, Anders Kallur, Billy Smith, Bob Nystrom, Bob Bourne, Denis Potvin, Clark Gillies och Bryan Trottier i sin laguppställning.

Islanders lagkapten är organisationens stora stjärna i forwarden John Tavares[1] medan backen Travis Hamonic och forwardarna Frans Nielsen och Kyle Okposo är assisterande lagkaptener.

Historia[redigera | redigera wikitext]

70-talet: klubben bildas och klättrar mot toppen[redigera | redigera wikitext]

William Shea var den som bidrog mest till att Long Island fick ett lag i NHL.

New York Islanders bildades i november 1971, som ett led i utökningen av NHL. Laget från Long Island i New York var ett av två lag som anslöts till ligan 1972. (Det andra var Atlanta Flames.) Till Islanders förste general manager utsågs Bill Torrey, som var 38 år och hade erfarenhet från farmarligan. Senare samma år hölls en expansionsdraft, där de andra klubbarna fick göra spelare tillgängliga för de nya lagen. Islanders plockade totalt 21 spelare, som skulle bli stommen i laget. Bland de som skulle bli tongivande fanns 31-årige forwarden Eddie Westfall, som redan vunnit två Stanley Cup med Boston Bruins, backen Gerry Hart och framförallt målvakten Billy Smith, som skulle komma att stanna i klubben under två decennier. I amatördraften valde man Billy Harris i första rundan, följd av Lorne Henning i den andra och Bob Nystrom i den tredje. Alla tre anslöt redan första säsongen. Islanders hade därigenom skrapat ihop det lag som skulle göra debut i NHL några månader senare. Phil Goyette, som just slutat som spelare, anställdes som tränare.

Säsongen 1972-1973 gjorde New York Islanders sin första säsong i NHL. Sin debutmatch spelade laget hemma mot Atlanta Flames. Man förlorade med 2-3, lagkaptenen Eddie Westfall gjorde Islanders första mål 17:29 in i andra perioden. Fem dagar senare tog laget sin första vinst, med 3-2 hemma mot Los Angeles Kings. Ytterligare några minnesvärda matcher blev det under säsongen; man slog Boston Bruins, med Bobby Orr och Phil Esposito, med 9-7. Som helhet var dock säsongen förlustfylld och Islanders slutade sist i East Division, med minst poäng i hela NHL.

Efter den första säsongen tog Al Arbour över som huvudtränare. I draften plockade man som förstaval Denis Potvin, som anslöt till Islanders redan samma säsong, 1973-1974. En säsong som blev bättre än den föregående, men laget slutade återigen sist i East Division. Till minnesvärda matcher hör dock att man lyckades slå original six-lagen New York Rangers och Montreal Canadiens. Dessutom utsågs Denis Potvin Calder Trophy till ligans bäste nykomling.

Säsongen 1974-1975 fortsatte lagbygget när man valde Clark Gillies och Bryan Trottier i draften. Man bytte också till sig Bob Bourne mot Bart Crashley, och J.P. Parise mot Ernie Hicke och Doug Riseborough. Denna säsong tog sig Islanders för första gången till slutspel, där man slog ut Rangers i första rundan. I den andra rundan låg man under mot Pittsburgh Penguins med 0-3 i matcher, men lyckades vända serien och vinna med 4-3. I semifinalen mot Philadelphia Flyers hamnade man återigen i underläge med 0-3 i matcher. Trots en ny enorm upphämtning till 3-3 vann man inte serien: Flyers segrade med 4-1 i den sjunde matchen och gick vidare till final.

Säsongen därpå etablerade sig Islanders som ett topplag i NHL. Man hade byggt upp ett ungt och talangfullt lag genom draftval; Denis Potvin, Clark Gillies, Bryan Trottier, Bob Nystrom och Billy Harris hade alla valts i draften, och nu spelade de viktiga roller i laget. Bryan Trottier gjorde 95 poäng under denna sin rookiesäsong. Clark Gillies hade redan säsongen innan utmärkt sig som ettrig pådrivare och poänggörare, medan Denis Potvin under kort tid etablerat sig som ligans bäste back. Samtidigt fanns spelare från expansionsdraften kvar, Eddie Westfall var fortfarande lagkapten och Billy Smith hade utvecklats till en toppmålvakt. I grundserien vann man 42 matcher och slutade på femte plats i NHL. I slutspelet nådde Islanders semifinal, där man blev utslagna av Montreal Canadiens.

Efter ytterligare en bra grundsäsong 1975-1976 förlorade man återigen semifinalen mot Canadiens, vilket var tredje gången i rad som man förlorade mot den blivande mästaren.

I draften inför 1977-1978 valde man ytterligare en spelare som skulle komma att bli tongivande: Mike Bossy, en duktig målskytt som dock var sämre på att checka. Al Arbour, som antog att det var lättare att lära en målskytt att checka än tvärtom, satte honom i en kedja med Bryan Trottier och Clark Gillies. Kedjan gjorde succé direkt. Bossy sköt 53 mål, Trottier gjorde 123 poäng och Gillies 85. Bossy fick, som tredje Islanderspelare på fem år (Potvin 1974 och Trottier 1976), ta emot Calder Trophy. Laget hade dessutom ytterligare duktiga forwards som Billy Harris och rookien John Tonelli. Bob Nystrom, som mest gjort sig känd för sin tuffhet och kämpaglöd, gjorde 30 mål. Svenske Stefan Persson hade förstärkt backlinjen och gjorde 56 poäng på 66 matcher.

Under säsongen blev fem Islandersspelare uttagna till All Star-matchen; Förstakedjan med Bossy, Trottier och Gillies; backen Potvin och målvakten Smith.

Laget vann både Patrick Division och Campbell Conference. Trots detta förlorade man i slutspelets första runda mot Toronto Maple Leafs, efter att Lanny McDonald gjort det avgörande målet i den sjunde matchen.

Islanders fortsatte att vara framgångsrika i grundserien under säsongen 1978-1979. Bossy gjorde 69 mål, Trottier 134 poäng, och laget var bäst i hela NHL. Liksom tidigare år misslyckades man dock med att omsätta detta i slutspelet. Efter att ha avfärdat Chicago Blackhawks i fyra raka matcher mötte man New York Rangers i kvartsfinalerna. Det blev en klassisk matchserie mellan de rivaliserande New York-lagen, där Rangers överraskande vann med 4-2 i matcher. Förlusten gjorde att journalister började ifrågasätta Islanders förmåga att prestera när det gällde som mest. Efter det sena 70-talets räcka av besvikelser i slutspelet fick laget något av en stämpel som veka, något som de dock snart skulle motbevisa.

  • 1973 – Missade slutspel.
  • 1974 – Missade slutspel.
  • 1975 – Förlorade i tredje ronden mot Philadelphia Flyers med 4–3 i matcher.
  • 1976 – Förlorade i tredje ronden mot Montreal Canadiens med 4–1 i matcher.
  • 1977 – Förlorade i tredje ronden mot Montreal Canadiens med 4–2 i matcher.
  • 1978 – Förlorade i första ronden mot Toronto Maple Leafs med 4-3 i matcher.
  • 1979 – Förlorade i tredje ronden mot New York Rangers med 4–2 i matcher.

80-talet: dynastin inleds och avslutas[redigera | redigera wikitext]

Ett antal ändringar gjordes inför säsongen 1979-1980. Al Arbour bestämde sig för att fokus skulle ligga på slutspelet, och mindre energi ödslas på grundserien. Följaktligen tog man mindre poäng än tidigare; 91 poäng var visserligen mycket bra, men man kom bara tvåa i den egna divisionen, efter Philadelphia Flyers. Islanders var dock inte ett sämre lag än tidigare, snarare tvärtom. Kedjan med Gillies, Trottier och Bossy fortsatte dominera, samtidigt som man hade tuffa spelare som Bob Nystrom, Bob Bourne och Wayne Merrick. Dessutom bytte man bort Billy Harris och Dave Lewis för Butch Goring, och fick därigenom en högklassig andrecenter som kunde ge bredd åt offensiven. Backarna Potvin och Persson gav understöd.

Lagets fokusering i slutspelet visade sig bland annat i kvartsfinalerna mot Boston Bruins. I den andra matchen slogs Clark Gillies med Terry O'Reilly två gånger, medan Mike Milbury och Duane Sutter startade ett storslagsmål i slutminuterna. Det hela sågs som en signal från Islanders att man inte skulle vika ner sig. Laget tog sig också till semifinal, där man slog ut Buffalo Sabres med 4-2 i matcher. Därmed var New York Islanders i sin första Stanley Cup-final någonsin, mot divisionsrivalerna Flyers. Den första matchen vann man med 4-3 efter att Denis Potvin gjort segermålet på övertid. I den sjätte matchen upprepade Bob Nystrom Potvins bedrift, och gav därmed Islanders lagets fjärde seger i finalserien. New York Islanders hade vunnit sin första Stanley Cup någonsin, och Bryan Trottier blev utsedd till slutspelets mest värdefulle spelare (Conn Smythe Trophy).

Islanders gjorde säsongen därpå en strålande grundsäsong, med 110 poäng och förstaplacering i hela NHL. Mike Bossy blev den andra spelaren i NHL:s historia som gjort 50 mål på 50 matcher, och avslutade säsongen med totalt 68 mål. Överlägsenheten fortsatte; efter att ha rusat genom slutspelet vann man finalerna mot Minnesota North Stars med 4-1 i matcher. Butch Goring tog hem Conn Smythe Trophy. I draften samma år valde man Pat LaFontaine med ett val som man bytt till sig från Colorado Rockies.

Säsongen 1981-1982 satte laget nytt NHL-rekord genom att vinna 15 raka matcher i serien, som slutade med 118 poäng. Mike Bossy sköt 64 mål och samlade ihop 147 poäng, vilket också det var nytt rekord för en högerytter. I slutspelet slog man bland annat rivalerna New York Rangers på vägen till en ny Stanley Cup-final. Motståndarna i finalen, Vancouver Canucks, sopades undan i fyra raka matcher och Islanders vann sin tredje titel i rad. Mike Bossy blev den tredje Islandersspelaren på raken att vinna Conn Smythe Trophy. Bossy gjorde bland annat ett akrobatiskt mål; han blev tacklad framför mål av en Vancouverback, men liggandes i luften lyckades han få iväg ett backhandskott. Dessutom fick Billy Smith ta emot Vezina Trophy som ligans bäste målvakt.

Säsongen 1982-1983 drog Edmonton Oilers, med en ung Wayne Gretzky, till sig stor uppmärksamhet. Säsongen blev en sorts kraftmätning mellan de regerande Stanley Cup-mästarna Islanders och Oilers, som vann grundserien. I slutspelet möttes de båda lagen till slut i finalen, som Islanders vann i fyra raka matcher. Gretzky avvärjdes från att göra ett enda mål i finalserien. Billy Smith vann Conn Smythe Trophy för sitt strålande spel i slutspelet.

Efter fyra raka Stanley Cup-vinster förväntades Islanders fortsätta dominera ligan. Pat LaFontaine debuterade efter OS 1984, och gav laget ytterligare offensiv kraft. Den stora utmanaren var liksom föregående år Edmonton Oilers, som med Gretzky, Mark Messier, Jari Kurri, Paul Coffey och Grant Fuhr gjorde en lysande grundsäsong. Efter att ha vunnit semifinalen mot Canadiens (Lagets 19:e raka vinst i en slutspelsserie) var Islanders åter i final. Motståndare var återigen Oilers. Den första matchen blev en målvaktsduell mellan Fuhr och Smith, där den senare fick kapitulera och Oilers vann med 1-0. I den andra matchen kom Islanders tillbaka med 6-1, och New York-fansen var säkra på en ny Stanley Cup-seger. Men i båda de två följande matcherna vann Oilers med 7-2, och kunde avgöra det hela på sin hemmaplan. Där tog Gretzky och Co. ledningen med 4-0. Trots två mål av Pat LaFontaine kunde inte Islanders komma tillbaka, och när matchen var slut hade ett tronskifte ägt rum. Oilers skulle det närmaste decenniet dominera NHL.

Islanders skulle de följande åren fortsätta hålla god klass, men var inte längre Stanley Cup-kandidater som tidigare. Samtidigt gav Philadelphia Flyers och Washington Capitals hårt motstånd i Patrick Division. Redan 1984-1985 hamnade Islanders bara på tredje plats i Patrick Division, en placering de skulle upprepa de två följande säsongerna.

I slutspelet 1985 blev Islanders utslagna i kvartsfinalerna mot Flyers. Efter att ha åkt ut i första rundan 1986 tog de sig 1986-1987 till kvartsfinal efter att ha vänt 0-3 i matcher mot Washington Capitals. Där blev de dock återigen utslagna av Flyers.

Under dessa år försvann ett antal spelare från laget; Bob Nystrom pensionerade sig 1986, Clark Gillies hamnade i Buffalo Sabres på waiver samma år, och Mike Bossy tvingades sluta 1987 på grund av ryggproblem. Dessutom lämnade Al Arbour jobbet som huvudtränare efter säsongen 1985-1986. Samtidigt började unga spelare som LaFontaine, Brent Sutter och Patrick Flatley bli framträdande.

Säsongen 1987-1988 tog Islanders hem Patrick Division-titeln. Man blev dock utslagna redan i första rundan i slutspelet av New Jersey Devils. Efter det pensionerade sig Denis Potvin, som hade NHL-rekord i totalt poäng-och målgörande av en back.

1988-1989 hade Islanders en mycket misslyckad säsong; med bara 61 poäng hamnade de sist i Patrick Division, och tillsammans med Quebec Nordiques sist i NHL. Det var också första gången sedan 1975 som man missade slutspel. Detta föranledde Bill Torrey att sparka den nye tränaren Terry Simpson, varefter Al Arbour fick komma tillbaka till tränarbåset. Efter säsongen slutade Billy Smith, den ende i laget som varit med sedan klubben bildades.

  • 1980 – Vann finalen mot Philadelphia Flyers med 4-2 i matcher.
  • 1981 – Vann finalen mot Minnesota North Stars med 4-1 i matcher.
    • Mike Bossy, Bob Bourne, Billy Carroll, Clark Gillies, Butch Goring, Lorne Henning, Garry Howatt, Anders Kallur, Gord Lane, Dave Langevin, Bob Lorimer, Hector Marini, Mike McEwen, Roland Melanson, Wayne Merrick, Ken Morrow, Bob Nystrom, Stefan Persson, Denis Potvin (C), Jean Potvin, Billy Smith, Duane Sutter, John Tonelli & Bryan Trottier - Al Arbour.
  • 1982 – Vann finalen mot Vancouver Canucks med 4-0 i matcher.
    • Mike Bossy, Bob Bourne, Billy Carroll, Greg Gilbert, Clark Gillies, Butch Goring, Lorne Henning, Garry Howatt, Tomas Jonsson, Anders Kallur, Gord Lane, Dave Langevin, Bob Lorimer, Hector Marini, Mike McEwen, Roland Melanson, Wayne Merrick, Ken Morrow, Bob Nystrom, Stefan Persson, Denis Potvin (C), Billy Smith, Brent Sutter, Duane Sutter, John Tonelli & Bryan Trottier - Al Arbour.
  • 1983 – Vann finalen mot Edmonton Oilers med 4-0 i matcher.
    • Mike Bossy, Bob Bourne, Paul Boutilier, Billy Carroll, Greg Gilbert, Clark Gillies, Butch Goring, Mats Hallin, Tomas Jonsson, Anders Kallur, Gord Lane, Dave Langevin, Mike McEwen, Roland Melanson, Wayne Merrick, Ken Morrow, Bob Nystrom, Stefan Persson, Denis Potvin (C), Billy Smith, Brent Sutter, Duane Sutter, John Tonelli & Bryan Trottier - Al Arbour.
  • 1984 – Förlorade i finalen mot Edmonton Oilers med 4-1 i matcher.
  • 1985 – Förlorade i andra ronden mot Philadelphia Flyers med 4-1 i matcher.
  • 1986 – Förlorade i första ronden mot Washington Capitals med 3-0 i matcher.
  • 1987 – Förlorade i andra ronden mot Philadelphia Flyers med 4-3 i matcher.
  • 1988 – Förlorade i första ronden mot New Jersey Devils med 4-2 i matcher.
  • 1989 – Missade slutspel.

90-talet: Återuppbyggnad och turbulent ledarskap[redigera | redigera wikitext]

1989-1990 tog sig laget med en hårsmån till slutspel, där man blev utslagna direkt i första omgången av rivalerna New York Rangers. Den forne poängkungen Bryan Trottier gjorde bara 24 poäng under säsongen; han köptes ut från sitt kontrakt och skrev på för Pittsburgh Penguins. Därmed var den siste tongivande spelaren från de gyllene åren borta, och New York Islanders gick in i en ny tid.

Det nya decenniet inleddes med att laget hamnade sist i Patrick Division. Pat LaFontaine hade varit lagets bästa målskytt de föregående säsongerna, och var lagets enda stjärna. Men när han, missnöjd med lagets dåliga resultat och långdragna kontraktsförhandlingar, inte dök upp på ett träningsläger, bestämde sig Bill Torrey för att byta bort honom. I en stor bytesaffär gav han LaFontaine, Randy Wood och Randy Hillier till Buffalo Sabres mot Pierre Turgeon, Uwe Krupp, Benoit Hogue och Dave McLlwain. Han bytte också bort lagkaptenen Brent Sutter och Brad Lauer mot Steve Thomas och Adam Creighton. Stortalangen Turgeon, backen Krupp och forwarden Thomas var de största förtjänsterna i dessa affärer. Islanders hade sedan tidigare bra spelare som Ray Ferraro, Derek King och Patrick Flatley, som blev ny lagkapten.

Säsongen 1991-1992 blev bättre än den föregående, man tog 79 poäng, men i den stenhårda Patrick Division räckte det bara till en femteplats. Ray Ferraro gjorde 40 mål, medan Turgeon utmärkte sig med att göra 95 poäng. Efter säsongen avgick Bill Torrey, som varit general manager sedan Islanders bildades. Hans assistent Don Maloney tog över.

Inför säsongen 1992-1993 värvade man två ryska spelare från den nyöppnade järnridån: hårdtacklande backen Darius Kasparaitis och offensive backen Vladimir Malachov. Under säsongen var Pierre Turgeon lagets bäste spelare, med 58 mål och 74 assist. Islanders hade också sitt första riktigt framgångsrika slutspel sedan finalförlusten 1984. I första rundan slog man ut Washington Capitals med 4-2 i matcher, där Ray Ferraro gjorde två avgörande övertidsmål. I den matchserien drabbades dock Islanders av en allvarlig förlust; Pierre Turgeon blev tacklad av Dale Hunter mitt i ett målfirande, och skadades för resten av slutspelet. Hunter blev avstängd 21 matcher, då rekord i NHL. I kvartsfinalen mötte Islanders dubbla Stanley Cup-mästarna Pittsburgh Penguins, med bland andra Mario Lemieux i laget. Hela Islanders lag kämpade, samtidigt som målvakten Glen Healy spelade strålande, och efter ett övertidsmål av David Volek i den sjunde avgörande matchen var skrällen ett faktum: Islanders hade tagit sig till semifinal. Trots att man där blev utslagna av de blivande Stanley Cup-mästarna Montreal Canadiens, var säsongen mycket lyckad.

Don Maloney hade under sin första säsong som general manager inte gjort några ändringar i spelartruppen. Inför den stundande expansionsdraften (Ottawa Senators och San Jose Sharks skulle ansluta), beslutade han att byta bort slutspelshjälten Healy mot Ron Hextall, en 30-årig målvakt som haft sina bästa säsonger. Trots att bytet var en förbättring på papperet, var många fans kritiska till att Healy försvann.

Säsongen 1993-1994 visade att Bill Torreys bytesaffärer lönat sig; Steve Thomas gjorde 42 mål, medan Turgeon gjorde 94 poäng. Laget tog sig åter till slutspel, där man dock blev bortsopade av ett New York Rangers på väg mot Stanley Cup-seger.

Al Arbour pensionerade sig 1994 definitivt som tränare. Han hade då coachat 1601 grundseriematcher (varav han vunnit 779) och 209 slutspelsmatcher (varav han vunnit 123). Hans fem Stanley Cup-finaler varav fyra vinster gör honom till en av de största tränarna i NHL-historien.

Lorne Henning tog över som tränare inför den förkortade säsongen 1994-1995. Hans blev dock kortvarig på posten, då Islanders gjorde en miserabel säsong och slutade på botten av NHL.

Efter säsongen beslutade sig Don Maloney för att göra stora förändringar i truppen. Han bytte därför bort Vladimir Malachov och Pierre Turgeon till Canadiens för Kirk Muller och Mathieu Schneider. Benoit Hogue skickades till Maple Leafs mot målvaktstalangen Éric Fishaud. Maloney var redan innan impopulär hos Islanders-fansen efter Hextall-traderna - när stjärnan Turgeon försvann, samtidigt som Ray Ferraro släpptes till free agent-maknaden, ökade missnöjet ytterligare.

Inför säsongen 1995-1996 blev Mike Milbury huvudtränare för New York Islanders. Säsongen blev dock lika dålig som tidigare, och man slutade sist i hela ligan. Don Maloney sparkades, och Milbury fick då även ta över jobbet som general manager. Han genomförde snart en stor bytesaffär, där Kirk Muller (som bara gjort 45 matcher på två säsonger) och backtalangen Wade Redden skickades iväg mot ytterforwarden Martin Straka och unge försvararen Bryan Berard. I slutet av säsongen genomförde Milbury ännu en stor trade där man skickade Mathieu Schneider, Wendel Clark och D.J. Smith till Maple Leafs för Kenny Jönsson, Darby Hendrickson, Sean Haggerty och Torontos förstaval i draften 1997. Att byta till sig de talangfulla backarna Berard och Jönsson, 24-årige Straka och ett draftval var ett led i återuppbyggnaden av laget.

Säsongen 1996-1997 var Islanders fortfarande ett av de sämsta lagen i NHL. Bland ljuspunkterna fanns 24-årige Žigmund Pálffy, som slagit igenom redan säsongen innan, och nu gjorde 48 mål och 42 assist. Backen Bryan Berard vann Calder Trophy.

Resultaten blev inte bättre av turbulensen kring ägarfrågan. 1996 hade en affärsman från Texas lagt ett bud på franschisen New York Islanders. Budet accepterades av ligan, men snart uppdagades att affärsmannen hade bluffat och inte hade tillgångarna som krävdes. Affärsmannen fick ett fängelsestraff, samtidigt det hela var pinsamt för hela NHL-organisationen som inte kontrollerat köparen tillräckligt.

Lagets säsong [National Hockey League 1997/1998|1997-1998]] i NHL kännetecknades också av en karusell på tränarposten. Rick Bowness, som tillträtt i mitten av förra säsongen, ersattes av Mike Milbury i mars. Laget kom fyra i Atlantic Division, men missade slutspel igen. För att förbättra laget bytte man till sig rutinerade stjärnan Trevor Linden från Vancouver Canucks, för talangerna Todd Bertuzzi och Bryan McCabe, och ett tredjerundsval i draften.

I februari 1998 köptes laget av Steven Gluckstern och Howard Milstein. De nya ägarna tillät en begränsad spelarbudget, eftersom de ville att laget skulle vara lönsamt. Detta gjorde att Islanders fick byta bort flera av sina högavlönade spelare; Trevor Linden hann bara spela en säsong i laget innan han skickades till Montreal Canadiens. Stjärnan Žigmund Pálffy byttes bort till Los Angeles Kings, och Bryan Berard skickades till Toronto Maple Leafs. Resultatet: 48 förluster och en sistaplats i Atlantic Division. Mike Milbury avgick från tränarposten i mitten av säsongen och ersattes av Bill Stewart. Milbury fortsatte dock som general manager.

Fyra månader efter att Stewart tillträtt ersattes han av Butch Goring

  • 1990 – Förlorade i första ronden mot New York Rangers med 4-1 i matcher.
  • 1991 – Missade slutspel.
  • 1992 – Missade slutspel.
  • 1993 – Förlorade i tredje ronden mot Montreal Canadiens med 4–1 i matcher.
  • 1994 – Förlorade i första ronden mot New York Rangers med 4–0 i matcher.
  • 1995 – Missade slutspel.
  • 1996 – Missade slutspel.
  • 1997 – Missade slutspel.
  • 1998 – Missade slutspel.
  • 1999 – Missade slutspel.

00-talet: Slutspel men fortsatt turbulens[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 1999-2000 var dock lika dålig som den föregående. Den följdes av ett ägarbyte: Charles Wang och Sanjay Kumar köpte Islanders i april 2000.

New York Islanders hade äntligen fått ett stabilt ägarskap. Wang och Kumar gav också general managern Mike Milbury större ekonomisk frihet. Milbury skulle dock bli hårt kritiserad de närmaste åren. I juni bytte han bort de blivande stjärnorna Roberto Luongo och Olli Jokinen mot Oleg Kvasha och Mark Parrish. I draften samma år valde han att plocka målvakten Rick DiPietro istället för de högre rankade Dany Heatley och Marian Gaborik. Fans och journalister var förundrade och rasande; öknamnet "Mad Mike" skulle följa Milbury under resten av hans tid i Islanders.

Kritiken minskade inte av att Parrish bara gjorde 30 poäng under sin första säsong i Islanders, medan Kvasha gjorde 20. Lagets främste målskytt blev istället Mariusz Czerkawski, en teknisk polack som sedan två säsonger spelat i laget. Czerkawski gjorde 30 mål och 32 assist, under en säsong där Islanders bara vann 21 matcher i grundserien. Den miserabla säsongen ledde till ytterligare ett tränarbyte, Islanderslegenden Butch Goring fick gå och Lorne Henning tog över tillfälligt. Två månader senare fick Peter Laviolette jobbet.

Efter den usla säsongen genomförde Milbury ett antal bytesaffärer för att förbättra laget. Han bytte till sig den rutinerade backen Adrian Aucoin från Tampa Bay Lightning för Mathieu Biron och Alex Kharitonov. Sedan genomförde han en mycket omdiskuterad trade: han bytte till sig Aleksej Jasjin för Zdeno Chára, Bill Muckalt och ett förstarundsval i draften. Forwarden Jasjin var känd som en mycket begåvad men också svårhanterlig spelare, han hade under långa perioder strejkat i sitt tidigare lag Ottawa Senators. Förvåningen blev ännu större när Islanders meddelade att Jasjin skrivit under ett 10-årigt kontrakt med organisationen, ett kontrakt som skulle gälla tills Jasjin var 37 år gammal.

Milbury bytte också till sig den defensive forwarden Michael Peca för talangerna Tim Connolly och Taylor Pyatt. I waiverdraften lyckades man ta den rutinerade Stanley Cup-vinnaren Chris Osgood, som blev förstemålvakt.

Säsongen 2001-2002 började strålande; i oktober vann laget nio matcher av elva, den bästa starten i klubbens historia. Säsongen fortsatte i samma stil, och efter att säsongen innan ha tagit 51 poäng tog nu laget 96 poäng. 2002 spelade New York Islanders, för första gången på åtta år, slutspel i NHL. I åttondelsfinalerna mot Toronto Maple Leafs blev både Kenny Jönsson och lagkaptenen Michael Peca ojust tacklade, och missade de två sista matcherna. I den sjunde och avgörande matchen vann Maple Leafs med 4-2. Trots det snabba uttåget var dock säsongen en stor framgång för laget, något som underströks av att Peca vann Frank J. Selke Trophy som ligans bäste defensive forward.

Efter säsongen bytte Milbury bort den forne poängkungen Czerkawski mot Arron Asham och ett femterundsval i draften.

Säsongen 2002-2003 fortsatte Islanders vara ett bra lag i NHL. Laget hade en stabil backuppsättning med bland annat Jönsson, Aucoin och Roman Hamrlík. Bland forwardarna gjorde Aleksej Jasjin ännu en bra säsong, medan Michael Peca fortsatte vara en lysande defensiv forward. Mark Parrish gjorde 48 poäng, men lagets bäste målskytt blev lite överraskande Dave Scatchard med 27 mål. Islanders samlade ihop 83 poäng, vilket räckte till en slutspelsplats. I den första matchen mot Ottawa Senators vann Islanders med 3-0 efter att Garth Snow hållit nollan. Sedan vann dock Senators de följande fyra matcherna och gick vidare till kvartsfinal.

På grund av slutspelsförlusterna sparkade Mike Milbury sedan Peter Laviolette efter två år. Steve Stirling, med erfarenhet från farmarlaget Bridgeport Sound Tigers, tog över.

Islanders 91 poäng under säsongen 2003-2004 gjorde att laget tog sig till sitt tredje raka slutspel. Där åkte man återigen ut direkt i åttondelsfinalerna, denna gång mot Tampa Bay Lightning (som sedan vann Stanley Cup). Under säsongen utmärkte sig Trent Hunter, som tillsammans med återvändaren Mariusz Czerkawski var bäste målskytt med 25 mål. Rick DiPietro, det omdiskuterade förstavalet 2000, gjorde sin första säsong som förstemålvakt och hade en räddningsprocent på goda 91,1 %.

Säsongen 2004-2005 ställdes in som ett resultat av en konflikt mellan spelarfacket NHLPA och NHL-organisationerna. Konflikten resulterade i ett lönetak. Islanders förlorade också flera spelare; Roman Hamrlík och Adrian Aucoin blev free agents, medan Kenny Jönsson flyttade hem till Sverige. Dessutom behövde man förstärka offensiven. Inför säsongen 2005/2006 vidtog därför Mike Milbury en serie åtgärder. Han började med att värva den offensive backen Aleksej Zjitnik från free agent-marknaden. Dagen därpå skrev han kontrakt med skicklige forwarden Miroslav Šatan, och bytte till sig backen Brent Sopel. Samma dag bytte han också till sig den snabbe forwarden Mike York och ett draftval, i utbyte mot Michael Peca. Brad Lukowich förstärkte backlinjen ytterligare.

Nyförvärven Satan och York utmärkte sig redan samma säsong, genom att göra flest mål respektive flest assist i Islanders. Laget som helhet var dock ojämnt, och slutade på tolfte plats i Eastern Conference.

I januari 2006 sparkades Steve Stirling och ersattes tillfälligt av assisterande tränaren Brad Shaw. Mike Milbury tillkännagav samtidigt att han skulle avgå som general manager när en ersättare fanns tillgänglig.

Mellansäsongen präglades av visst tumult. Ägaren Charles Wang anställde Ted Nolan som huvudtränare och Neil Smith som general manager. Smith blev dock kortvarig på posten; 40 dagar senare sparkades han, efter att inte ha levt upp till ägarens förväntningar. Ersättaren blev mycket överraskande 36-årige Garth Snow, som därmed bytte jobb från andremålvakt till general manager i klubben. Wang blev mycket kritiserad för beslutet. Att klubben skrev ett enormt, 15-årigt kontrakt med målvakten Rick DiPietro ökade bara pressens övertygelse att någonting var fel på Long Island.

Islanders värvade också ett antal nya spelare inför säsongen 2006-2007. Försvaret förstärktes med hårdtacklande Brendan Witt och offensive Tom Poti. På forwardssidan värvade man rutinerade Mike Sillinger, retstickan Chris Simon och unge Andy Hilbert.

Få trodde att Islanders, trots nyförvärven, skulle ha chansen på slutspel. Men laget överraskade, och efter en heroisk insats i de sista matcherna tog laget den åttonde och sista slutspelsplatsen i Eastern Conference. Säsongen blev också något av en upprättelse för den ifrågasatte Garth Snow. Han genomförde ett antal lyckade bytesaffärer, och sågs som en av de bättre general managerna under säsongen. Rick DiPietro gjorde också ett utmärkt första år på sitt mastodontkontrakt; en räddningsprocent på 91,7 % var blande de bästa i ligan.

Islanders blev utslagna av ett överlägset Buffalo Sabres i åttondelsfinalerna, 1-4 i matcher.

New York Islanders slutspelsplats 2007 sågs av många som en överraskning, och få trodde att laget skulle upprepa bedriften säsongen därpå. Speciellt inte som fem av klubbens sju bästa forwards försvann - Jason Blake, Viktor Kozlov, Richard Zedník och Ryan Smyth blev free agents, medan Aleksej Jasjin köptes ut ur sitt mastodontkontrakt för att ge mer löneutrymme. Dessutom tappade man den offensive backen Tom Poti.

För att fylla luckorna genomförde Garth Snow en myriad av värvningar, och började med den 36-årige forwarden Bill Guerin, som blev lagkapten. Efter honom skrev klubben kontrakt med den snabbe centern Mike Comrie, den tekniske yttern Ruslan Fedotenko, centern Josef Vašíček och vänsteryttern Jon Sim. på backsidan värvades defensive Andy Sutton. Senare fick den ofta skadedrabbade Bryan Berard provspela för klubben, och värvades sedan som Potis ersättare i powerplay.

  • 2000 – Missade slutspel.
  • 2001 – Missade slutspel.
  • 2002 – Förlorade i första ronden mot Toronto Maple Leafs med 4–3 i matcher.
  • 2003 – Förlorade i första ronden mot Ottawa Senators med 4–1 i matcher.
  • 2004 – Förlorade i första ronden mot Tampa Bay Lightning med 4–1 i matcher.
  • 2005 – Lockout.
  • 2006 – Missade slutspel.
  • 2007 – Förlorade i första ronden mot Buffalo Sabres med 4–1 i matcher.
  • 2008 – Missade slutspel.
  • 2009 – Missade slutspel.

10-talet[redigera | redigera wikitext]

Den 24 oktober 2012 offentliggjordes att Islanders ska flytta till Barclays Center i Brooklyn, New York, inför säsongen 2015-2016. Ägaren Charles Wang hade under lång tid försökt behålla laget ute på Long Island, men utan önskvärt resultat. Islanders kommer fullfölja sitt arenakontrakt genom att spela i sin nuvarande arena Nassau Veterans Memorial Coliseum fram tills flytten. Laget kommer behålla sitt namn, New York Islanders.

  • 2010 – Missade slutspel.
  • 2011 – Missade slutspel.
  • 2012 – Missade slutspel.
  • 2013 – Förlorade i första ronden mot Pittsburgh Penguins med 4–2 i matcher.
  • 2014 – Missade slutspel.

Nuvarande spelartrupp[redigera | redigera wikitext]

Spelartruppen 2014/2015[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 19 oktober 2014
Hämtat från New York Islanders officiella webbplats.[2] Alla löner är i amerikanska dollar och är vad spelaren skulle få ut om spelaren är i NHL-truppen under hela grundserien.[3]

Målvakter
Nr. Namn Födelsedatum Födelseort Lön 14/15[4][5] Kontraktslängd[4] Kom till laget Kom ifrån
30 Kanada Chad Johnson 10 juni 1986 (28 år) Kanada Calgary, Alberta, Kanada $1 000 000 2016 2014 USA Boston Bruins
41 Slovakien Jaroslav Halák 13 maj 1985 (29 år) Tjeckoslovakien Bratislava, Tjeckoslovakien $3 500 000 2018 2014 USA Washington Capitals
Backar
Nr. Namn Födelsedatum Födelseort Lön 14/15[4] Kontraktslängd[4] Kom till laget Kom ifrån
2 USA Nick Leddy 20 mars 1991 (23 år) USA Eden Prairie, Minnesota, USA $3 400 000 2015 2014 USA Chicago Blackhawks
3 Kanada Travis HamonicA 16 augusti 1990 (24 år) Kanada Saint-Malo, Manitoba, Kanada $2 500 000 2020 2010 USA Bridgeport Sound Tigers
7 Kanada Matt Carkner Injury icon 2.svg 3 november 1980 (33 år) Kanada Winchester, Ontario, Kanada $1 500 000 2015 2012 Kanada Ottawa Senators
11 Slovakien Ľubomír Višňovský Injury icon 2.svg 11 augusti 1976 (38 år) Tjeckoslovakien Topoľčany, Tjeckoslovakien $6 000 000 2015 2012 USA Anaheim Ducks
14 Kanada Thomas Hickey 8 februari 1989 (25 år) Kanada Calgary, Alberta, Kanada $750 000 2015 2013 USA Manchester Monarchs
37 USA Brian Strait 4 januari 1988 (26 år) USA Waltham, Massachusetts, USA $775 000 2016 2013 USA W-B/Scranton Penguins
44 Kanada Calvin de Haan 9 maj 1991 (23 år) Kanada Ottawa, Ontario, Kanada $1 000 000 2017 2013 USA Bridgeport Sound Tigers
46 USA Matt Donovan 9 maj 1990 (24 år) USA Edmond, Oklahoma, USA $826 875 2015 2014 USA Bridgeport Sound Tigers
55 Kanada Johnny Boychuk 19 januari 1984 (30 år) Kanada Edmonton, Alberta, Kanada $3 600 000 2015 2014 USA Boston Bruins
Forwards
Nr. Namn Pos Födelsedatum Födelseort Lön 14/15[4] Kontraktslängd[4] Kom till laget Kom ifrån
12 Kanada Josh Bailey C/VF 2 oktober 1989 (25 år) Kanada Bowmanville, Ontario, Kanada $3 100 000 2018 2010 USA Bridgeport Sound Tigers
13 USA Colin McDonald HF 20 september 1984 (30 år) USA Wethersfield, Connecticut, USA $675 000 2015 2013 USA Bridgeport Sound Tigers
15 Kanada Cal Clutterbuck HF/VF 18 november 1987 (26 år) Kanada Welland, Ontario, Kanada $2 500 000 2017 2013 USA Minnesota Wild
17 Kanada Matt Martin VF/HF 8 maj 1989 (25 år) Kanada Windsor, Ontario, Kanada $1 100 000 2016 2010 USA Bridgeport Sound Tigers
18 Kanada Ryan Strome C 11 juli 1993 (21 år) Kanada Mississauga, Ontario, Kanada $832 500 2015 2014 USA Bridgeport Sound Tigers
21 USA Kyle OkposoA HF 16 april 1988 (26 år) USA St. Paul, Minnesota, USA $3 500 000 2016 2007 USA Minnesota Golden Gophers
29 USA Brock Nelson C 5 oktober 1991 (23 år) USA Minneapolis, Minnesota, USA $900 000 2015 2013 USA Bridgeport Sound Tigers
36 Kanada Eric Boulton VF 17 augusti 1976 (38 år) Kanada Halifax, Nova Scotia, Kanada $650 000 2015 2012 USA New Jersey Devils
40 Österrike Michael Grabner Injury icon 2.svg VF/HF 5 oktober 1987 (27 år) Österrike Villach, Österrike $4 000 000 2016 2010 Kanada Vancouver Canucks
51 Danmark Frans NielsenA C 24 april 1984 (30 år) Danmark Herning, Danmark $3 000 000 2016 2006 Sverige Timrå IK
53 Kanada Casey Cizikas C 27 februari 1991 (23 år) Kanada Toronto, Ontario, Kanada $800 000 2016 2013 USA Bridgeport Sound Tigers
84 Vitryssland Michail Grabovskij C 31 januari 1984 (30 år) Östtyskland Potsdam, Östtyskland $4 000 000 2018 2014 USA Washington Capitals
86 Ryssland Nikolaj Kuljemin HF/VF 14 juli 1986 (28 år) Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken Magnitogorsk, Ryska SFSR, Sovjetunionen $3 000 000 2018 2014 Kanada Toronto Maple Leafs
89 Kanada Cory Conacher VF/C 14 december 1989 (24 år) Kanada Burlington, Ontario, Kanada $600 000 2015 2014 USA Buffalo Sabres
91 Kanada John Tavares1 − 2009C C 20 september 1990 (24 år) Kanada Mississauga, Ontario, Kanada $6 000 000 2018 2009 Kanada London Knights

Spelargalleri[redigera | redigera wikitext]



Staben[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterat: 28 februari 2012[6]

Yrkestitel Namn
General Manager USA Garth Snow
Coach USA Jack Capuano
Assisterande coach Kanada Dean Chynoweth
Assisterande coach USA Scott Allen
Assisterande coach USA Doug Weight
Målvaktscoach USA Mike Dunham
Målvaktskonsult Trinidad och Tobago Sudarshan Maharaj

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Pensionerade nummer[redigera | redigera wikitext]

Sex spelares nummer har blivit "pensionerade" av klubben, det vill säga ingen annan spelare kommer någonsin att få använda samma nummer i New York Islanders. Ytterligare ett nummer har blivit pensionerat av själva ligan.

Hall of Famers[redigera | redigera wikitext]

  • Kanada Mike Bossy (Invald 1991)
    • Ledare: Spelade i Islanders mellan 1977 till 1987.
  • Kanada Denis Potvin (Invald 1991)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1973 till 1988.
  • Kanada Billy Smith (Invald 1993)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1972 till 1989.
  • Kanada Bill Torrey (Invald 1995)
    • Ledare: Var General Manager för Islanders mellan 1972 till 1992.
  • Kanada Al Arbour (Invald 1996)
    • Ledare: Var huvudtränare för Islanders mellan 1973 till 1986, 1988 till 1994 och 2007 till 2008.
  • Kanada Bryan Trottier (Invald 1997)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1975 till 1990.
  • Kanada Clark Gillies (Invald 2002)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1974 till 1986.
  • USA Pat LaFontaine (Invald 2003)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1984 till 1991.
  • Kenny Jönsson (Invald 2012)
    • Spelare: Spelade i Islanders mellan 1995 och 2004.

Troféer[redigera | redigera wikitext]

Lag[redigera | redigera wikitext]

Stanley Cup

Clarence S. Campbell Bowl

Prince of Wales Trophy

Individuellt[redigera | redigera wikitext]

Art Ross Trophy

Bill Masterton Memorial Trophy

Calder Memorial Trophy

Conn Smythe Trophy

Frank J. Selke Trophy

Hart Memorial Trophy

  • Kanada Bryan Trottier: 1978-79

Jack Adams Award

James Norris Memorial Trophy

  • Kanada Denis Potvin: 1975-76, 1977-78 & 1978-79

King Clancy Memorial Trophy

Lady Byng Memorial Trophy

Lester Patrick Memorial Trophy

Vezina Trophy

  • Kanada Billy Smith: 1981-82

William M. Jennings Trophy

General Managers genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Coacher genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Lagkaptener genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

1 Vann Stanley Cup med Islanders.

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Individuellt[redigera | redigera wikitext]

Poängledare[redigera | redigera wikitext]

Topp tio för mest poäng i klubbens historia. Siffrorna uppdateras efter varje genomförd säsong.
Pos = Position; SM = Spelade matcher; M = Mål; A = Assists; P = Poäng; P/M = Poäng per match * = Fortfarande aktiv i klubben ** = Fortfarande aktiv i NHL

Uppdaterat efter 2011-12

Player POS GP G A Pts
Bryan Trottier C 1,123 500 853 1,353
Mike Bossy RW 752 573 553 1,126
Denis Potvin D 1,060 310 742 1,052
Clark Gillies LW 872 304 359 663
Brent Sutter C 694 287 323 610
Pat LaFontaine C 530 287 279 566
John Tonelli LW 594 206 338 544
Bob Bourne C 814 238 304 542
Bob Nystrom RW 900 235 278 513
Derek King LW 638 211 288 499

Grundserien[redigera | redigera wikitext]

Lag[redigera | redigera wikitext]

  • Flest poäng under en säsong: 118 (1981-82)
  • Flest gjorda mål under en säsong: 385 (1981-82)
  • Flest insläppta mål under en säsong: 347 (1972-73)
  • Flest vinster under en säsong: 54 (1981-82)
  • Flest förluster under en säsong: 60 (1972-73)

Svenskar i Islanders[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterat: 2012-04-29

Målvakter
Spelare Tröjnummer Från Till Matcher¹ Vinster¹ Förluster¹ Övertid¹ GAA¹ SVS%¹ Nollor¹ Matcher² Vinster² Förluster² Övertid² GAA² SVS%² Nollor² Stanley Cup
Högosta, GöranGöran Högosta 30 1977 1979 1 0 0 - 0,00 - 0 0 0 0 - 0,00 - 0 0
Söderström, TommyTommy Söderström 30 1994 1997 78 19 34 - 2,32 .890 3 0 0 0 - 0,00 .000 0 0
Salo, TommyTommy Salo 35 1994 1999 187 62 94 - 3,02 .895 14 0 0 0 - 0,00 .000 0 0
Nilsson, AndersAnders Nilsson 45 2011 4 1 2 0 2,75 .911 1 0 0 0 0 0,00 .000 0 0
Utespelare
Spelare Pos Tröjnummer K/A Från Till Matcher¹ Mål¹ Assists¹ Poäng¹ PIM¹ Matcher² Mål² Assists¹ Poäng² PIM² Stanley Cup
Nystrom, BobBob Nystrom HF 20, 5, 23 1972 1986 900 235 278 513 1248 157 39 44 83 236 4
Persson, StefanStefan Persson B 7 1977 1986 622 52 317 369 574 102 7 50 57 69 4
Hallin, MatsMats Hallin C 20 1981 1985 108 14 12 26 103 14 1 0 1 28 1
Jonsson, TomasTomas Jonsson B 3 1981 1989 532 84 249 333 460 76 9 26 35 91 2
Andersson, NiklasNiklas Andersson VF 32 1994 1997 122 26 43 69 69 0 0 0 0 0 0
Johansson, AndreasAndreas Johansson VF 38 1995 1996 18 3 3 6 0 0 0 0 0 0 0
Jönsson, KennyKenny Jönsson B 3, 29 K/A 1996 2004 597 57 175 232 260 15 1 3 4 6 0
Jönsson, JörgenJörgen Jönsson C 32 1999 2000 68 11 17 28 16 0 0 0 0 0 0
Andersson, MikaelMikael Andersson HF 43 2000 2000 19 0 3 3 4 0 0 0 0 0 0
Andersson, NiklasNiklas Andersson VF 11 2000 2000 17 3 7 10 8 0 0 0 0 0 0
Davidsson, JohanJohan Davidsson C 24 2000 2000 14 2 4 6 0 0 0 0 0 0 0
Lindgren, MatsMats Lindgren C 10 2000 2002 134 20 26 46 52 0 0 0 0 0 0
Tärnström, DickDick Tärnström B 47, 8 2001 2002 62 3 16 19 38 5 0 0 0 0 0
Timander, MattiasMattias Timander B 2 2002 2004 85 4 14 18 26 1 0 0 0 0 0
Weinhandl, MattiasMattias Weinhandl HF 11 2002 2006 155 16 33 49 50 5 0 0 0 0 0
Nilsson, RobertRobert Nilsson C 21 2005 2007 53 6 14 20 26 0 0 0 0 0 0
Ullström, DavidDavid Ullström VF 41 2011 29 4 4 8 6 0 0 0 0 0 0

¹ = Grundserie

² = Slutspel

Övertid = Vunnit matcher som har gått till övertid. | GAA = Insläppta mål i genomsnitt | SVS% = Räddningsprocent | Nollor = Hållit nollan det vill säga att motståndarlaget har ej lyckats göra mål på målvakten under en match. | K/A = Om spelare har varit lagkapten och/eller assisterande lagkapten | PIM = Utvisningsminuter

Islanders förstarundsval i NHL Entry Draft[redigera | redigera wikitext]

(1972–1984, HF)

Vald som nummer ett.

(1973–1988, B)

Vald som nummer ett.

(1974–1988, VF)

Vald som nummer fyra.

(1975–1988, B)

Vald som nummer 11.

(1977–1981, F)

Vald som nummer 14.

(1977–1987, HF)

Vald som nummer 15.

(1978–1988, F)

Vald som nummer 15.

(1979–1990, HF)

Vald som nummer 17.

(1980–1998, C)

Vald som nummer 17.

(1982–1989, B)

Vald som nummer 21.

(1983–1997, HF)

Vald som nummer 21.

(1983–1998, C)

Vald som nummer tre.

(1984–2001, B)

Vald som nummer 16.

(, B)

Vald som nummer 20.

(1986–1996, HF)

Vald som nummer sex.

(1986–2000, VF)

Vald som nummer 13.

(1988–2006, HF)

Vald som nummer 17.

(1988–1998, B)

Vald som nummer 13.

(, B)

Vald som nummer 16.

(1989–1997, VF)

Vald som nummer två.

(1990–1994, C)

Vald som nummer sex.

(1991–2004, B)

Vald som nummer fyra.

(1992–2006, B)

Vald som nummer fem.

(1995–, HF)

Vald som nummer 23.

(1995–1996, HF)

Vald som nummer nio.

(1996–2010, 2013–2014, B)

Vald som nummer två.

(1998–2011, HF)

Vald som nummer tre.

(1998–, MV)

Vald som nummer fyra.

(1998–, B)

Vald som nummer fem.

(2000–, C)

Vald som nummer nio.

(1999–2013, C)

Vald som nummer fem.

(2000–, VF)

Vald som nummer åtta.

(2000–2008, B)

Vald som nummer tio.

(2000–2013, MV)

Vald som nummer ett.

(2003–, VF)

Vald som nummer fem.

(2003–, YF)

Vald som nummer 22.

(2005–2010, C)

Vald som nummer 15.

(2005–2010, 2011–2012, C)

Vald som nummer 16.

(2009–2012, C)

Vald som nummer 15.

(2007–, YF)

Vald som nummer sju.

(2008–, C)

Vald som nummer nio.

(2009–, C)

Vald som nummer ett.

(2011–, B)

Vald som nummer 12.

(2010–, HF)

Vald som nummer fem.

(2013–, C)

Vald som nummer 30.

(2013–, C)

Vald som nummer fem.

(, B)

Vald som nummer fyra.

(, B)

Vald som nummer 15.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Islanders to name team captain”. Islanders.com. http://islanders.nhl.com/club/news.htm?id=681591. 
  2. ^ ”Islanders Roster”. Islanders.com. http://islanders.nhl.com/club/roster.htm?srt=sw&type=roster. 
  3. ^ Collective bargaining agreement between National Hockey League and National Hockey League Players' Association – 11.17 Currency. NHL.com. 2005. sid. 69. http://www.nhl.com/cba/2005-CBA.pdf 
  4. ^ [a b c d e f] ”New York Islanders Salary Cap Chart”. CapGeek.com. http://www.capgeek.com/islanders. 
  5. ^ De som läser denna källa ska trycka på "salaries" bredvid "cap hit" för att få fram spelarnas faktiska årslöner. "Cap hit" är genomsnittslönen under kontraktets giltighetstid.
  6. ^ ”Management and Coaching Staff”. Islanders.com. http://islanders.nhl.com/club/page.htm?id=43584. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]