Wayne Gretzky

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wayne Gretzky
Wgretz.jpg
Smeknamn The Great One
Nationalitet Kanada Kanada
Född 26 januari 1961 (53 år),
Brantford, Ontario, Kanada
Spelardata
Position Center
Skjuter Vänster
Längd 183 cm
Vikt 84 kg
Klubbar
Spelade för OMJHL
Peterborough Petes
Sault Ste. Marie Greyhounds
WHA
 Indianapolis Racers
 Edmonton Oilers
NHL
 Edmonton Oilers
 Los Angeles Kings
 St. Louis Blues
 New York Rangers
Övrigt
Proffsår 1978–1999
Hall of Fame 1999

Wayne Douglas Gretzky, OC, född 26 januari 1961 i Brantford, Ontario, Kanada, är en före detta professionell ishockeyspelare och ishockeytränare.

Gretzky, eller "The Great One" som han ofta kallas, föddes i Ontario. Total Hockey: The Official Encyclopedia of the NHL kallar Gretzky "den framgångsrikaste spelaren någonsin".[1] I Nordamerika anses han vara den bästa spelaren under sin tid och har blivit kallad "världens genom tiderna bästa hockeyspelare"[2] av sportjournalister,[3][4][5] spelare,[6] coacher och fans. Förutom mängder av personliga utmärkelser och rekord är han den enda spelaren som fått sitt tröjnummer, 99, pensionerat av alla lag i NHL. Redan i unga år ansågs Gretzky vara ett underbarn inom ishockey och han spelade med och mot spelare som var flera år äldre än han själv var. Gretzky blev professionell 1978, 17 år gammal, när han skrev på för Indianapolis Racers i World Hockey Association (WHA) och spelade senare nästan 20 år i NHL. Där satte han 40 grundsäsongsrekord, 15 slutspelsrekord, sex NHL All-Starrekord, vann fyra Stanley Cup-troféer med Edmonton Oilers, tilldelades nio gånger Hart Memorial Trophy och tio gånger Art Ross Memorial Trophy. Han är den ende spelaren någonsin som har fått ihop över 200 poäng på en enda säsong, en prestation som han dessutom lyckades med fyra gånger under sin karriär. Utöver detta noterades han för över 100 poäng 15 gånger i NHL, 13 av dem i sträck.

Han avslutade sin spelarkarriär efter säsongen 1998/1999 och blev general manager för det kanadensiska ishockeylandslaget under de Olympiska vinterspelen 2002 och 2006. I september år 2000 blev han delägare i Phoenix Coyotes och efter NHL-lockouten 2004/2005 blev han coach för laget. Han tränade laget till den 24 september 2009.

De tidiga åren och WHA[redigera | redigera wikitext]

Gretzkys farfar immigrerade till Kanada i början av 1900-talet från staden Mahiljoŭ i Vitryssland.[7] Wayne tränades av sin far, Walter Gretzky, och utmärkte sig snart som ett underbarn. Som sexåring spelade han med barn i tioårsåldern. Vid 10 års ålder gjorde han 378 mål och 139 assist på 85 matcher, något som resulterade i att den första artikeln om honom skrevs i tidningen Toronto Telegram. Som fjortonåring spelade han med folk i tjugoårsåldern. Han lämnade hemstaden Brantford och skrev kontrakt med sin första spelaragent.

Sam McMaster, tränare för kanonlaget Young Nationals, upptäckte Gretzky och tog med honom till Toronto. Där spelade han med spelare som Paul Coffey, Darryl Evans, Tommy MacNamee Jr. och Darren McCarty. McMaster blev senare general manager i Sault Ste. Marie Greyhounds och tog Gretzky med sig.

Vid sexton års ålder spelade han en säsong i Ontario Hockey League med Sault Ste. Marie Greyhounds. Det var denna säsong han började använda nummer 99 på sin tröja. Från början ville han ha nummer 9 som idolen Gordie Howe men den användes redan av Brian Gualazzi, en annan spelare i laget. Det var lagets tränare, Muzz MacPherson, som föreslog att Gretzky skulle använda nummer 99 istället.[8]

År 1978 blev han som sextonåring den yngsta spelaren någonsin att delta i ett JVM när han deltog i JVM i Montréal.[9] Trots att han var den yngsta spelaren i turneringen utmärkte han sig genom att göra flest mål, bli framröstad till All Star-laget och utses till bästa forward i turneringen.[10]

Samma år skrev han på för Indianapolis Racers i World Hockey Association. National Hockey League (NHL) tillät inte spelare under 18 år att skriva kontrakt men några sådana regler hade inte WHA. Indianapolis Racers ägare Nelson Skalbania tecknade ett kontrakt med Gretzky värt mellan 1,12 och 1,75 miljoner dollar fördelat på två år.

WHA höll på att tappa i anseende och Skalbania insåg att det var en mycket bättre affär att äga den unge Wayne Gretzky än att äga ett WHA-lag. Efter bara åtta matcher av säsongen 1978-1979 insåg Skalbania att han var i behov av pengar och sålde Gretzky till förra partnern Peter Pocklington som ägde WHA-laget Edmonton Oilers. Trots en övergångssumma på $850 000 betalade Pocklington endast $700 000 för Gretzky och två andra Indianapolis-spelare, målvakten Eddie Mio och forwarden Peter Driscoll.

På Gretzkys 18-årsdag, den 26 januari 1979, skrev han på ett 21-årskontrakt värt 4-5 miljoner dollar som var det längsta kontraktet i ishockeyns historia. Gretzky vann Lou Kaplan Trophy som bästa rookie och slutade på tredje plats i skytteligan (110 poäng) under första säsongen. Det skulle bli hans enda säsong i WHA, efter Avco World Trophy-finalerna, där Edmonton förlorade mot Winnipeg Jets flyttades laget upp i NHL.

NHL-karriären[redigera | redigera wikitext]

Efter att World Hockey Association lades ner 1979 gick Edmonton Oilers och tre andra lag med i National Hockey League. Trots att vissa kritiker förutspådde att Gretzky skulle få det betydligt tuffare i NHL fortsatte han att producera.[11]

Edmonton[redigera | redigera wikitext]

Gretzkys staty vid Rexall Place, Edmonton.

Redan under sin första NHL-säsong 1979/1980 tystade Gretzky kritikerna då han belönades med Hart Memorial Trophy som ligans värdefullaste spelare, en utmärkelse han kom att vinna ytterligare sju år i rad[12]. Dessutom kom han på delad förstaplats i poängligan med Marcel Dionne på 137 poäng (51 mål och 86 assist) vilket fortfarande är poängrekord för en förstaårsspelare. Eftersom Dionne gjorde fler mål än Gretzky belönades denna med Art Ross Trophy som bästa poängplockare. Trots att Gretzky kom på delad förstaplats i poängligan och var den yngsta spelaren någonsin som gjort mer än 50 mål under en NHL-säsong fick han inte motta Calder Memorial Trophy som bästa rookie eftersom han redan spelat ishockey professionellt i WHA. Den regeln ändrades senare.

Framgången fortsatte nästa säsong då Gretzky slog både Phil Espositos poängrekord och Bobby Orrs assistrekord för en säsong och slutade på totalt 164 poäng (55 mål och 109 assist). Han mottog Art Ross Trophy för första gången (den första av sju i rad[13]) och vann återigen Hart Trophyn.

Säsongen 1981/1982 lyckades Gretzky göra 50 mål på mindre än 50 matcher, en prestation som endast två spelare före honom, Maurice Richard och Mike Bossy klarat av. I sin 39:e match för säsongen, den 30 december 1981 mot Philadelphia Flyers, gjorde han fem mål. Det sista kom med bara sekunder kvar av matchen och var hans femtionde mål den säsongen (matchen slutade 7-5 till Oilers). Senare samma säsong, den 24 februari 1982, slog han Espostitos rekord för flest mål under en säsong (76) i en 6-3 vinst mot Buffalo Sabres där han gjorde fyra av Edmontons mål. Han avslutade säsongen 1981/82 på 92 mål, 120 assist och 212 poäng på 80 matcher och blev därmed den första spelaren i NHL:s historia att nå 200 poäng under en säsong.[14] Gretzky blev även den första kanadensaren att bli utsedd till årets manlige idrottare av Associated Press. Han blev också utsedd till årets idrottare 1982 av Sports Illustrated.

De följande säsongerna skulle Gretzky slå sina egna assistrekord tre gånger till (125, 135 och 163 assist) och sitt poängrekord en gång till (215 poäng).[15] Vid slutet av sin karriär i Edmonton Oilers hade eller delade han 49 NHL-rekord vilket också det var ett rekord.

För laget startade inte NHL-karriären lika bra som den gjorde för Gretzky. Edmonton Oilers avslutade WHA-karriären med att sluta på första plats 1978/79[16] men det skulle ta fyra år innan man var med och kämpade om Stanley Cup. Man hade ett väldigt ungt och starkt lag med forwards som Mark Messier, Glenn Anderson och Jari Kurri, backen Paul Coffey, målvakten Grant Fuhr och Gretzky som kapten. År 1983 tog man sig till Stanley Cup-final men förlorade mot de senaste tre årens vinnare New York Islanders. Året efter mötte Edmonton Islanders i final igen och denna gång vann man sin första Stanley Cup (den första av fem på sju år). Edmonton dominerade NHL i slutet av 1980-talet och vann, med Gretzky i laget, Stanley Cup 1984, 1985, 1987 och 1988 och utan Gretzky 1990. Gretzky blev utnämnd till officer av Order of Canada den 25 juni 1984 för utstående bidrag till hockeyn. Då orderceremonierna alltid ägde rum under hockeysäsongen tog det 13 år, sju månader och två generalguvernörer innan han kunde motta utmärkelsen.

"Bytet"[redigera | redigera wikitext]

Den 9 augusti 1988 skedde ett lika dramatiskt som oväntat byte som ändrade hela dynamiken i NHL då Gretzky, tillsammans med Marty McSorley och Mike Krushelnyski, byttes till Los Angeles Kings i utbyte mot Jimmy Carson, Martin Gelinas, 15 miljoner dollar och Kings förstaval i draften 1989 (Jason Soules), 1991 (Tyler Wright) och 1993 (Jason Arnott). "The Trade" (bytet) som affären kom att kallas[17] upprörde kanadensarna till den grad att politikern Nelson Riis från New Democratic Party krävde att regeringen skulle stoppa den[18] samtidigt som bilder av Oilers ägare Pocklington sattes i brand. Gretzky sågs som en förrädare av vissa kanadensare för att han vänt ryggen åt sin hemstad, sin hemmaprovins och sitt eget land. Samtidigt gick rykten om att orsaken till klubbytet var att Gretzkys fru ville fullfölja sin dröm om en skådespelarkarriär.[19] Andra trodde att det var Pocklington som insisterade på bytet för att själv kunna tjäna på affären. Efter bytet sjönk Gretzkys popularitet i Kanada men det skulle visa sig bara vara temporärt.

Resultatet av Gretzkys flytt till Los Angeles Kings märktes tydligt redan första säsongen, både sportsligt och ekonomiskt med stora ökningar i publik. Los Angeles Kings tog sig till Stanley Cup-slutspel och fick i första omgången möta Gretzkys gamla lag, regerande mästarna Edmonton Oilers. Trots 1-3 underläge i matcher vände Kings och vann slutligen med 4-3 i matcher, mycket tack vare Gretzky. Kings slogs ut i nästa runda av blivande mästarna Calgary Flames. Trots att man blev utslagna relativt tidigt i slutspelet var säsongen en stor succé för laget och för Gretzky personligen. Kings slutade på en fjärde plats totalt i grundserien och hemmaarenan Great Western Forum såldes ut flertalet gånger. Gretzky kom tvåa i poängligan med 168 poäng (54 mål och 114 assist, vinnaren Mario Lemieux slutade på 199 poäng) och vann sin nionde och sista Hart Trophy.

Efter att ha tvingats se halva säsongen 1992/1993 från läktarna på grund av en ryggskada kom Gretzky tillbaka och gjorde ett hat-trick i sjunde och avgörande matchen i Campbell Conference-finalen mot Toronto Maple Leafs som tog Kings till sin första Stanley Cup-final. Där fick man möta Montreal Canadiens och trots vinst i första matchen förlorade man de nästkommande fyra och titeln gick till Canadiens. Trots att Gretzky missat halva säsongen blev det den bästa för Kings under hans vistelse där (det var för övrigt enda gången Gretzky inte slutade etta i sitt lags interna poängliga). Trots att man de kommande åren gjorde flera spektakulära spelar- och coachbyten uteblev framgångarna och man kvalificerade sig åter inte för slutspel förrän säsongen 1998. Gretzky hade för länge sedan tröttnat och börjat leta efter en ny klubb. På egen begäran blev han den 27 februari 1996 bortbytt till St. Louis Blues.

Gretzkys vistelse i Kalifornien satte djupa spår i hockeyamerika och i Kalifornien (där folk traditionellt inte varit speciellt hockeyintresserade) startades två nya NHL-lag (Mighty Ducks of Anaheim, numera Anaheim Ducks, 1993 och San Jose Sharks, 1991) något Gretzky ofta får äran för.[20] År 1990 utnämnde Associated Press honom till decenniets manliga idrottare.

Ett stopp i St. Louis[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan St. Louis Blues bytte bort Adam Oates 1992 hade man letat efter en ny kedjekompis till målmaskinen Brett Hull utan att lyckas. När Blues den 27 februari 1996 bytte bort Patrice Tardif, Roman Vopat, Craig Johnson och ett antal draftval mot självaste Wayne Gretzky trodde alla att Blues gjort ett kap. Succén uteblev dock och på de 31 matcher (grundserie och slutspel) Gretzky spelade med laget gjorde han "endast" 37 poäng. Blues var visserligen nära att nå Conference-finalen när man förlorade den sjunde och avgörande matchen mot Detroit Red Wings på övertid men Gretzky passade aldrig ihop med lagkamraterna och radarparet Gretzky - Hull blev aldrig så framgångsrikt som många hade trott. Sommaren samma år som han kom till St. Louis skrev Gretzky på som free agent för New York Rangers.

Återförening i New York[redigera | redigera wikitext]

Gretzky i New York Rangers matchdräkt, 1997.

Den 12 juni 1996 skrev Gretzky på för Rangers och återförenades därmed med sin gamla lagkamrat från tiden i Oilers, Mark Messier. Det blev tre säsonger i laget innan han avslutade karriären. Höjdpunkten var när Rangers nådde Eastern Conference-finalerna 1997 där man dock förlorade mot Philadelphia Flyers.

1998 samlade tidningen The Hockey News ihop en kommitté av 50 hockeyexperter bestående av före detta NHL-spelare, journalister, TV-bolag, coacher och styrelsemedlemmar för att göra en lista över de 100 bästa spelarna i NHL:s historia. Experterna röstade fram Gretzky som nummer ett, före de en gång så ojämförbara Bobby Orr och Gordie Howe.

Den 16 april 1999 spelade Gretzky sin sista NHL-match på kanadensisk mark. Hans sista match var en 2-1 förlust på övertid mot Pittsburgh Penguins (Jaromir Jagr gjorde det avgörande målet) den 18 april samma år. Gretzky gjorde sin sista poäng i den matchen när han assisterade fram Brian Leetch till Rangers mål. I båda dessa matcher blev Gretzky utnämnd till 1:a, 2:a och 3:e "Star of the Game". Han hyllades ytterligare genom att nationalsångerna i sista matchen ändrades. Istället för att sjunga "O Canada, we stand on guard for thee" under den kanadensiska nationalsången sjöng Bryan Adams "We're going to miss you Wayne Gretzky".[21] Amerikanska nationalsången som sjöngs av John Amirante, ändrades från "the land of the free" till "the land of Wayne Gretzky".

När Gretzky slutade var han den näst sista WHA-spelaren som fortfarande spelade professionell ishockey, den sista var lagkamraten Mark Messier.

Landslagskarriär[redigera | redigera wikitext]

Gretzkys 61 landskamper består till absolut största delen av matcher i Canada Cup, i NHL deltog hans lag oftast i slutspel och OS var under största delen av hans tid som spelare inte öppet för NHL. Hans största meriter från internationell ishockey är tre guld från Canada Cup, 1984, 1987 och 1991.

Canada Cup 1981[redigera | redigera wikitext]

I Canada Cup 1981 mönstrade Kanada ett relativt ungt lag som inkluderade bland annat en 20-årig Wayne Gretzky och 21-åriga Ray Bourque. Trots Gretzkys orutin lyckades han vinna poängligan på 12 poäng (5 mål och 7 assist) på 7 matcher före rutinerade namn som Mike Bossy, Bryan Trottier, Guy Lafleur och Sergei Makarov. Trots detta blev han inte uttagen i turneringens All Star-lag. Gretzky spelade i en mycket produktiv kedja tillsammans med Guy Lafleur och Gilbert Perreault. Kanada tog sig till final där man mötte Sovjetunionen som visade sig vara för starka och krossade kanadensarna med hela 8-1.

VM 1982[redigera | redigera wikitext]

VM i Finland 1982 var det enda världsmästerskapet på seniornivå som Gretzky deltog i.[22] Han vann turneringens poängliga på 14 poäng (6 mål och 8 assist) på 10 matcher, och blev även uttagen till turneringens All Star-lag tillsammans med Bill Barber, vilket var första gången sedan 1968 som två kanadensare kom med i All Star-laget i VM. Kanada tog brons i denna turnering, deras första medalj i VM sedan 1978.

Canada Cup 1984[redigera | redigera wikitext]

Tre år senare var Gretzky i storform i NHL. Han kom från tre säsonger med 212, 196 respektive 205 poäng och revanschlustan var stor. Efter att ha slagit ut Sovjetunionen i semifinalen väntade final mot Sverige. Nytt för den här upplagan av Canada Cup var att finalen avgjordes i bäst av tre matcher. Kanada slog Sverige i två raka matcher och Gretzky vann återigen poängligan på 12 poäng (5 mål och 7 assist) på 8 matcher.

Canada Cup 1987[redigera | redigera wikitext]

Under Canada Cup 1987 bildade Gretzky tillsammans med Mario Lemieux ett vasst anfallspar. Hela Gretzkys femma (förutom Gretzky och Lemieux även Mark Messier, Ray Bourque och Paul Coffey) bestod av spelare som idag anses som giganter i ishockeyvärlden. Efter tre rafflande finalmatcher stod Kanada som segrare och Sovjet fick nöja sig med silvret. Första matchen slutade med en 6-5 vinst för ryssarna. Den andra matchen hann gå till femte perioden (två övertidsperioder) innan Mario Lemieux avgjorde med sitt tredje mål, på pass från Gretzky (ett av fem assist från honom den matchen). Den tredje och avgörande matchen såg länge ut att gå till förlängning innan Gretzky och Lemieux kom i ett 2-mot-1 läge med drygt en och en halv minut kvar. Gretzky passade till Lemieux som satte ett handledsskott över axeln på målvakten. Kanada hade vunnit vad som ofta kom att kallas en av de bättre ishockeyturneringarna i hockeyhistorien.

Gretzky vann poängligan på hela 21 poäng (3 mål och 18 assist) på 9 matcher, många av assisten hamnade hos Lemieux som hamnade tvåa i poängligan på 18 poäng (11 mål och 7 assist). Gretzky blev utnämnd till turneringens bästa spelare och blev uttagen i All Star-laget.

Canada Cup 1991[redigera | redigera wikitext]

Sovjetunionens fall gjorde att Ryssland och Tjeckien kom mycket försvagade till turneringen och Kanada lyckades ta sig till final med bara två ”superstjärnor” i laget, Wayne Gretzky och Mark Messier. Saknades gjorde bland annat Mario Lemieux, Ray Bourque, Steve Yzerman, Adam Oates, Joe Sakic, Patrick Roy och Cam Neely. I finalen besegrade Kanada USA i två raka matcher. Gretzky missade den sista finalmatchen på grund av en cross-checking från USA:s Gary Suter i den första finalmatchen. Trots detta vann han för fjärde gången i rad Canada Cups poängliga med 12 poäng (4 mål och 8 assist) på sju matcher. Han blev även uttagen i All Star-laget.

World Cup 1996[redigera | redigera wikitext]

Canada Cup hade bytts ut mot World Cup. Gretzky var en besvikelse poängmässigt och lyckades för första gången i sin landslagskarriär inte göra mer än en poäng per match. Han slutade turneringen på 7 poäng (3 mål och 4 assist) på 8 matcher. Kanada förlorade förvånansvärt finalen mot ”lillebror” USA med 2-1 i matcher.

OS i Nagano 1998[redigera | redigera wikitext]

Trots avsaknaden av Mario Lemieux, med vilken Gretzky hade gjort succé i Canada Cup 1987, och flera andra storstjärnor var förväntningarna skyhöga på det kanadensiska laget. Efter att ha börjat turneringen mycket starkt blev man utslaget efter straffar i semifinalen mot Tjeckien. Många skyllde förlusten på att coachen Marc Crawford lät backen Ray Bourque slå en straff istället för Gretzky.[23] Bronsmatchen förlorade man sedan mot Finland med 3-2 och Gretzky missade således den enda chansen han hade att vinna en OS-medalj som spelare (OS i Nagano var första gången NHL-spelare fick delta i ett OS). Han slutade turnering på fyra poäng på sex matcher.

Teknik och skicklighet[redigera | redigera wikitext]

Gretzkys dominans genom karriären tillskrevs träningsmängden han lade ner (enligt honom själv 4-5 timmar per dag) och det faktum att han var ett underbarn. Redan vid 16 års ålder beskrevs han som om han hade "ett magiskt sjätte sinne" i allt han gjorde på isen. Han hade ett bra skott, dribblade bra, passade bra och gav aldrig upp utan kämpade hårt både på offensiv och defensiv planhalva. Han var en spelare som vilken klubb som helst kunde bygga laget kring. Han ansågs ha "ögon i nacken" och hade en benägenhet att "följa upp en checkning".[24]

Gretzky var känd för att placera sig bakom målet i offensiv zon och därifrån leta efter en avgörande passning till en lagkamrat (ofta Jari Kurri under tiden i Edmonton och Luc Robitaille under vistelsen i Los Angeles) eller helt enkelt vika in framför mål och själv lägga in pucken. Området bakom målet var så synonymt med Wayne Gretzky att det ofta refererades till som "Gretzky's office" (Gretzkys kontor) eftersom det var där "han arbetade" och inför karriärens sista match målade man två stora 99:or bakom vardera mål i Madison Square Garden som en hyllning. Om Gretzkys förmåga att styra spelet från området bakom målet sa bland annat legendaren Bobby Orr att han "tänker så långt i förväg" medan Gretzky själv menade att han hade "en känsla för var en lagkamrat ska befinna sig och ofta kan jag vända och passa utan att ens ha tittat efter".[25]

Efter spelarkarriären[redigera | redigera wikitext]

Gretzky valdes in i Hockey Hall of Fame den 22 november 1999 och blev den tionde spelaren i historien att kringgå den treåriga vänteperioden som sa att en spelare måste vänta i minst tre år efter avslutad NHL-karriär innan han kan bli invald i Hockey Hall of Fame. Efter utnämnandet av Gretzky tillkännagav NHL att han var den sista spelaren som skulle få göra det.

Gretzkys klassiska #99 "pensionerades" vid All-Star-matchen 2000 i samtliga lag i ligan; dvs ingen skulle få bära nr 99 i något lag i framtiden. Senare samma år blev Gretzky ställföreträdande styrelseledamot och delägare av NHL-laget Phoenix Coyotes och det ryktades också att han skulle ta över som huvudcoach för laget, något som förnekades av både honom själv och de övriga klubbägarna.[26] Detta till trots utnämndes han till coach för Coyotes 8 augusti 2005. Detta meddelades efter NHL-lockouten 2004/2005, vilket medförde misstankar om att det var ett PR-trick för att få bort fokus från ligans ekonomiska bekymmer. Det fanns dock ingen som ifrågasatte Gretzkys motivation att vinna hockeymatcher.

Under tiden fram till tillkännagivandet som Coyotes nya coach skrev ett antal framstående kontraktslösa spelare på för Phoenix, bland annat Brett Hull, för att få en chans att spela under Gretzkys ledning. Han gjorde sin debut som coach den 5 oktober 2005 i Phoenix öppningsmatch säsongen 2005/2006 mot Vancouver Canucks, en match som Vancouver vann med 3-2. Gretzkys första vinst som NHL-coach kom tre dagar senare då man vann mot Minnesota Wild med 2-1.

Efter att hans mor insjuknat i lungcancer tog Gretzky en paus på obestämd tid den 17 december 2005 för att ta hand om henne. Under tiden Gretzky var frånvarande hade den assisterande coachen Rick Tocchet hand om laget. Olyckligtvis dog modern två dagar senare, den 19 december 2005. Gretzky återvände som huvudcoach den 28 december samma år.

Den 5 juni 2006 meddelade Coyotes VD Jeff Shumway att Gretzky skrivit på ett nytt femårskontrakt som huvudcoach och att laget anställt den svenska före detta NHL-spelaren Ulf Samuelsson som assisterande coach.

Den 24 september 2009 tillkännagav Gretzky att han ämnade bryta sitt kontrakt och därmed sluta som tränare för Phoenix.

Vinter-OS[redigera | redigera wikitext]

Gretzky var general manager för det kanadensiska herrishockeylaget under Olympiska vinterspelen 2002 i Salt Lake City. Efter att Kanada inlett turneringen på ett tämligen svagt sätt med en vinst, en förlust och en oavgjord match gjorde Gretzky ett våldsamt utspel mot media under en presskonferens efter 3-3 matchen mot Tjeckien den 18 februari. Gretzky ansåg att media varit onödigt kritiska mot det kanadensiska hockeylandslaget och anklagade amerikanska journalister för att ha spridit falska rykten om osämja och meningsskiljaktigheter i Kanadas omklädningsrum. Det senare ansåg han vara "amerikansk propaganda" och han sa att den amerikanska hockeypubliken "älskar att vi inte gör bra ifrån oss". Gretzky kritiserade också det negativa rykte som Kanada påstods ha bland de övriga landslagen. På internet hävdade vissa amerikanska hockeyfans att Gretzky var en "lipsill" medan andra trodde att han, likt Gretzkys förre coach Glen Sather ibland gjorde, försökte få bort fokus och pressen från sina spelare.

Kanada kom senare att vinna guld efter en finalvinst med 5-2 mot USA på dagen 50 år efter att landet tog sitt senaste OS-guld i ishockey. I efterhand sågs Gretzkys utbrott mot media som en sporre för det kanadensiska laget i jakten på guldmedaljen.

Under de Olympiska vinterspelen i Turin 2006 agerade Gretzky återigen general manager för Kanadas ishockeylandslag.[27] Kanada klarade inte av att upprepa succén från fyra år tidigare utan blev utslagna redan i kvartsfinalen. Inför Ishockey-VM 2005 blev Gretzky återigen tillfrågad att ta hand om laget men han avböjde då på grund av sin mors dåliga hälsa.

Heritage Classic[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Heritage Classic

Gretzky hade sagt att han inte skulle delta i några uppvisningsmatcher efter sin NHL-karriär men den 22 november 2003 gjorde han ett undantag. För att fira att Edmonton Oilers varit ett NHL-lag i 25 år spelades matchen mellan Edmonton Oilers och Montreal Canadiens, som första NHL-match någonsin, utomhus på Commonwealth Stadium i Edmonton. Matchen, som kom att kallas Heritage Classic spelades inför en rekordstor publik på 57 167 personer och flera miljoner såg matchen på TV.[28] Innan matchen spelade ett veteranlag med gamla Oilersspelare (inklusive Wayne Gretzky och Mark Messier) mot ett veteranlag av gamla spelare från Montreal Canadiens (med bland andra Guy Lafleur) en uppvisningsmatch som slutade 2-0 till Edmonton-laget. NHL-matchen vanns av Montreal med 4-3. Matchen släpptes senare på DVD.

Vid sidan av ishockeyn[redigera | redigera wikitext]

Gretzky talar vid Sir Winston Churchill Square i Edmonton under VM i friidrott 2001.

Gretzky är sedan den 17 juli 1988 gift med den amerikanska skådespelerskan Janet Jones. De träffades för första gången 1984 när Gretzky var domare i TV-programmet Dance Fever, ett program där amatördansare tävlar mot varandra, och Janet var en av de tävlande. De träffades återigen på en basketmatch med Los Angeles Lakers 1987, de började träffas oftare och gifte sig ett år senare. Bröllopet direktsändes i TV och var en stor händelse i Kanada, Gretzky påstås ha lagt drygt en miljon dollar på kalaset. De har fem barn tillsammans, Paulina (f. 19 december 1988), Ty Robert (f. 9 juli 1990), Trevor Douglas (f. 14 september 1992), Tristan Wayne (f. 2 augusti 2000) och Emma Marie (f. 28 mars 2003). Under säsongen 2005/2006 bodde Ty med Wayne i Arizona medan de övriga barnen bodde hos Janet i familjens hus i Thousand Oaks i södra Kalifornien.

Under sin aktiva karriär gjorde Gretzky reklam för ett stort antal produkter, bland annat jeans, frukostflingor, godis, klockor, Upper Deck hockeybilder såväl som för stora företag som Nike, Coca-Cola och McDonald's. Enligt Forbes tjänade Gretzky 93,8 miljoner dollar mellan åren 1990 och 1998 i reklamintäkter.

Gretzky är sedan 1991 delägare i det amerikanska fotbollslaget Toronto Argonauts som spelar i CFL. Han har varit programledare för humorprogrammet Saturday Night Live (den enda hockeyspelaren som varit det) och har medverkat i en tecknad serie kallad ProStars[29] tillsammans med Michael Jordan och Bo Jackson.

Gretzkys klassiska Jofa-hjälm som han bar under hela karriären är idag ett samlarobjekt. Par i nior i poker kallas ofta för "en Gretzky".[30]

Vadslagningskontroversen[redigera | redigera wikitext]

Den 7 februari 2006 uppdagades det att Coyotes assisterande coach Rick Tocchet varit inblandad i vadslagning. Det påstods att han tagit emot vad från NHL-spelare, Gretzkys fru Janet Jones och Coyotes general manager Michael Barnett. Den senare medgav att han hade satsat pengar på Super Bowl XL tillsammans med Tocchet. Ett uttalande från Gretzky löd: "I did nothing wrong, or nothing that has to do with anything along the lines of betting; that never happened... I'll say it one more time: I didn't bet, didn't happen, not going to happen, never will happen, hasn't happened, not something I've done."[31] En tidning från New Jersey hävdade att New Jersey-polisen hade ett band med inspelade telefonsamtal mellan Gretzky och Tocchet. Enligt källan fanns det inga bevis på att Gretzky skulle ha placerat några vad men polisen undersökte om han gjort det genom sin fru. En annan källa bekräftade att telefonsamtalsupptagningen existerade efter att polisen förhört Gretzkys fru.[32] Den 16 februari 2006 tillkännagavs det dock att varken Gretzky eller hans fru skulle åtalas.[33]

Den 3 augusti erkände före detta polismannen James Harney att han hade haft en vadslagningsfirma tillsammans med Rick Tocchet och att han skulle samarbeta med polisen under fortsatta utredningar i fallet. Han sa också att firman omsatt 1,7 miljoner dollar på 40 dagar innan Tocchet blivit arresterad i februari.[34]

Karriärsammanfattning[redigera | redigera wikitext]

NHL-rekord[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Wayne Gretzkys rekord
Utställning till minne av Gretzkys 802:a NHL-mål som gjorde honom till den främsta målskytten i NHL:s historia. Finns på Hockey Hall of Fame i Toronto.

Wayne Gretzky innehade 61 individuella NHL-rekord när han drog sig tillbaka den 18 april 1999, däribland 40 grundsäsongsrekord, 15 slutspelsrekord och 6 all-starrekord.

Han innehar bland annat grundsäsongsrekorden för flest gjorda mål under en säsong (92), flest assist under en säsong (163) och mest poäng under en säsong (215). Gretzky har också rekordet för först till 50 mål under en säsong (39 matcher) och flest gjorda mål under en period på 50 matcher (61 st, vilket han lyckades med två gånger). Under säsongen 1983/1984 gjorde han poäng i 51 raka matcher då han gjorde 61 mål och 92 assist (totalt 153 poäng).

Bland slutspelsrekorden innehar han bland annat rekordet för antal poäng under ett slutspel (47, från 1985) och flest assist under ett slutspel (31 st, från 1988). Han har rekorden i antal gjorda slutspelsmål (122), assist (260), poäng (382), hat-trick (10) och matchvinnande mål (24).

Gretzky har rekordet för flest gjorda mål (894), assist (1963), poäng (2857) och hat-tricks (50) under grundsäsongen i karriären. Han har gjort fler assist än någon annan spelare har gjort poäng, närmast Gretzky kommer Mark Messier på 1887 poäng. Gretzkys totala poängskörd i grundsäsong och slutspel hamnar på hela 3239 poäng (1016 mål och 2223 assist) på 1695 matcher.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Han vann nio Hart Trophies, utmärkelsen för "NHL:s värdefullaste spelare (MVP)" och åtta av dessa utdelades i sträck mellan åren 1980-1987. Gretzky har fler "värdefulla spelare"-utmärkelser än någon annan nordamerikan oavsett sport.

Internationell karriär[redigera | redigera wikitext]

Gretzky spelade för Kanada i:

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Siffror i fet kursiverad stil är NHL-rekord.

PP = Powerplaymål; BP = Boxplaymål; MVM = Matchvinnande mål

Klubblagskarriär[redigera | redigera wikitext]

    Grundserie   Slutspel
Säsong Lag Liga Matcher Mål Assists Poäng Utv. +/- PP BP MVM Matcher Mål Assists Poäng Utv.
1975–76 Vaughan Nationals OHA-B 28 27 33 60 7
1976–77 Seneca Eagles OHA-B 32 36 36 72 35 23 40 35 75
1976–77 Peterborough Petes OMJHL 3 0 3 3 0
1977–78 Sault Ste. Marie Greyhounds OMJHL 64 70 112 182 14
1978–79 Indianapolis Racers WHA 8 3 3 6 0
1978–79 Edmonton Oilers WHA 72 43 61 104 19 13 10 10 20 2
1979–80 Edmonton Oilers NHL 79 51 86 137 21 +15 13 1 6 3 2 1 3 0
1980–81 Edmonton Oilers NHL 80 55 109 164 28 +41 15 4 3 9 7 14 21 4
1981–82 Edmonton Oilers NHL 80 92 120 212 26 +81 18 6 12 5 5 7 12 8
1982–83 Edmonton Oilers NHL 80 71 125 196 59 +60 18 6 9 16 12 26 38 4
1983–84 Edmonton Oilers NHL 74 87 118 205 39 +76 20 12 11 19 13 22 35 12
1984–85 Edmonton Oilers NHL 80 73 135 208 52 +98 8 11 7 18 17 30 47 4
1985–86 Edmonton Oilers NHL 80 52 163 215 46 +71 11 3 6 10 8 11 19 2
1986–87 Edmonton Oilers NHL 79 62 121 183 28 +70 13 7 4 21 5 29 34 6
1987–88 Edmonton Oilers NHL 64 40 109 149 24 +39 9 5 3 19 12 31 43 16
1988–89 Los Angeles Kings NHL 78 54 114 168 26 +15 11 5 5 11 5 17 22 0
1989–90 Los Angeles Kings NHL 73 40 102 142 42 +8 10 4 4 7 3 7 10 0
1990–91 Los Angeles Kings NHL 78 41 122 163 16 +30 8 0 5 12 4 11 15 2
1991–92 Los Angeles Kings NHL 74 31 90 121 34 -12 12 2 2 6 2 5 7 2
1992–93 Los Angeles Kings NHL 45 16 49 65 6 +6 0 2 1 24 15 25 40 4
1993–94 Los Angeles Kings NHL 81 38 92 130 20 -25 14 4 0
1994–95 Los Angeles Kings NHL 48 11 37 48 6 -20 3 0 1
1995–96 Los Angeles Kings NHL 62 15 66 81 32 -7 5 0 2
1995–96 St. Louis Blues NHL 18 8 13 21 2 -6 1 1 1 13 2 14 16 0
1996–97 New York Rangers NHL 82 25 72 97 28 +12 6 0 2 15 10 10 20 2
1997–98 New York Rangers NHL 82 23 67 90 28 -11 6 0 4
1998–99 New York Rangers NHL 70 9 53 62 14 -23 3 0 3
Totalt NHL 1487 894 1963 2857 577 +518 204 73 91 208 122 260 382 66


Internationellt[redigera | redigera wikitext]

År Lag Turnering   Matcher Mål Assists Poäng Utv.
1978 Kanada JVM 6 8 9 17 2
1981 Kanada Canada Cup 7 5 7 12 2
1982 Kanada VM 10 6 8 14 0
1984 Kanada Canada Cup 8 5 7 12 2
1987 NHL All-Stars Rendez-vous '87 2 0 4 4 0
1987 Kanada Canada Cup 9 3 18 21 2
1991 Kanada Canada Cup 7 4 8 12 2
1996 Kanada WC 8 3 4 7 2
1998 Kanada OS 6 0 4 4 2
Totalt 63 34 69 103 14

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Wayne Gretzky medverkar i TV-spelet NHL Slapshot (2010) till Wii.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NHL.com, Wayne Gretzky: Greatness Ascendant
  2. ^ John Halligan, WAYNE GRETZKY: THE GREATEST EVER
  3. ^ Steve Dryden, The Top 100 NHL Players of All-Time, 1998
  4. ^ Mike Lupica, Gretzky faces Great gamble, 10 februari 2006
  5. ^ Jim Huber, The Greatest?, 17 april 1999
  6. ^ Tom Maloney, Gretzky's Awkward Arrival, Time Magazine, 15 februari 2006
  7. ^ ESPN.com, The Great One an American? Almost
  8. ^ NHL.com, 99 Reasons Why Wayne Gretzky is "The Great One"
  9. ^ IMPACT!, The Crucible, december 2002
  10. ^ NHL.com, Gretzky's International Career, läst 15 april 2006
  11. ^ Kenneth Shouler, Lord of the Rink, Cigar Aficionado, 1997
  12. ^ NHL.com, Complete List of Hart Memorial Trophy winners
  13. ^ NHL.com, Complete List of Art Ross Trophy winners
  14. ^ Mike Loftus, Wayne Gretzky, MSN Encarta, läst 6 februari 2006
  15. ^ waynegretzky.com, Statistics - Record Book
  16. ^ Hockeydb.com, 1978-79 World Hockey Association Standings, läst 6 februari 2006
  17. ^ After the Trade, OilersHeritage.com, läst 13 juli 2006
  18. ^ Scott Morrison, Wayne Gretzky traded... ...California here he comes, Toronto Sun, 10 augusti 1988
  19. ^ Terry Jones, Telling it like it is, Edmonton Sun, 12 augusti 1988
  20. ^ Kevin Roderick, The Big Chill, läst 7 februari 2006; från början publicerad i Los Angeles Magazine, December 2001
  21. ^ Erik Brady, He loved 'every part of the game', USA Today, 19 april 1999
  22. ^ NHL.com, Gretzky's International Career
  23. ^ Jim O'Leary, Old dogs exclusion raises questions, SLAM! Sports, 20 februari 1998
  24. ^ archives.cbc.ca, Ordinary guy with extraordinary talent, läst 9 februari 2006
  25. ^ Larry Schwartz, Great and Gretzky belong together, ESPN.com Sportscentury Biography
  26. ^ Sports Desk, PLUS: N.H.L. -- PHOENIX; Gretzky's Role To Be Limited, New York Times, 3 juni 2000
  27. ^ Hockeycanada.ca, Final Canadian Roster, läst 6 februari 2006
  28. ^ Kara Yorio, On frozen pond, The Sporting News, 1 december 2003
  29. ^ Retrojunk.com, Stars Show Info, läst 7 februari 2006
  30. ^ homepoker.com Name that hand, läst 7 februari 2006
  31. ^ ESPN.go.com Gretzky, wife address gambling ring allegations, läst 11 februari 2006
  32. ^ MSNBC.com, Timing of wiretap supports Gretzky's claim, läst 12 februari 2006
  33. ^ Angela Della Santi and Beth DeFalco, Gretzky, wife won't be charged criminally, lawyers say, Associated Press Newswire
  34. ^ Joel Bewley, Disgraced trooper: Tocchet and I were 50-50 partners, The Philadelphia Inquirer, 3 augusti 2006

Källor[redigera | redigera wikitext]

Detta är helt eller delvis en översättning av den engelska artikeln en:Wayne Gretzky, och där anges följande referenser:

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]