Post- och Inrikes Tidningar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Statschefen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverige-portalen
Post- och Inrikes Tidningar nr 15, den 9 april 1645. Bild i större upplösning, se [1].
Brevhuvudet 1821
Brevhuvudet 1835
Brevhuvudet 1836

Post- och Inrikes Tidningar är Sveriges officiella tidning, och unikt så till vida att det är det enda organ i Sverige som har rikstäckande kungörelser. Tidningen startades 1645 som Ordinari Post Tijdender av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Man behövde diplomatiska underrättelseorgan i dåtidens oroliga Europa, och Axel Oxenstierna utnyttjade tidningen för politisk propaganda genom publikation av inkomna brev från utposterade rapportörer.

Ordinari Post Tijdender med dess senare efterkommande Post- och Inrikes Tidningar (PoIT) är världens äldsta tidning som utkommit regelbundet och, om man bortser från några kortare avbrott, kontinuerligt alltsedan starten.[1]

Dock var PoIT inte alldeles först med tryckta nyheter. Redan 1624 utkom Hermes Gothicus i Strängnäs, men endast ett enda exemplar är känt, vilket nu finns på Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm. Några ytterligare nummer är inte kända, varför Hermes Gothicus tills vidare inte kan göra PoIT äran stridig som världens äldsta periodiska nyhetsorgan som fortfarande existerar.[2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

På julafton 1835 tillkännagavs stilbytet.

Ordinari Post Tijdender var Sveriges första tidning. Tidningen refererade brev från utsedda korrespondenter här och var i utlandet. Nyheter och material samlades in via landets lokala postmästare och ansvarig utgivare var postmästaren i Stockholm. Liksom övriga tidningar under denna period lästes den bara av en mycket liten kärna av välbeställda personer. Tidningarna var dyra och få kunde läsa. Spridning av stora upplagor var inte praktiskt möjligt på grund av den outvecklade trycktekniken och de begränsade transportmöjligheterna.

1760 startades en motsvarighet Inrikes Tidningar för spridande av nyheter om vad som sig inom riket tilldragit hade. Alla postmästare i hela Sverige var skyldiga att veckovis till Stockholm rapportera händelser i orten. I Stockholm redigerades materialet på postchefens kansli med rikspostmästaren som utgivare. De tryckta tidningarna sändes ut till alla större orter i landet och anslogs på offentliga anslagstavlor för kungörelser. Sådana anslagstavlor, skyddade av galler eller bakom glas, har funnits ända till sen tid långt in på 1900-talet.

År 1791 gav kung Gustav III "för evärderliga tider" rätten att ge ut tidningarna till Svenska akademien, som kungen själv hade instiftat, och gav därmed Akademien en stabil inkomstkälla.

1821 slogs Post Tidender ihop med Inrikes Tidningar till Post- och Inrikes Tidningar. Den 28 december 1835 övergavs frakturstilen och tidningen började tryckas i antikva.

Post- och Inrikes Tidningar är Sveriges officiella organ, och unikt så till vida att det är det enda organ i Sverige som har rikstäckande kungörelser. Till exempel måste konkurser, skuldsaneringar, bolagsärenden och exekutiva auktioner enligt lag kunges i tidningen. Avsikten med att låta Svenska Akademien ge ut tidningen har varit att med fiskala avgifter för i tidningen införda obligatoriska annonser finansiera Svenska akademiens allmännyttiga verksamhet som bland annat innefattar Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Svenska Akademiens ordbok (SAOB).

Ursprungligen var de obligatoriska annonserna och nyhetsnotiserna uppblandade med litterära alster. Första numret 1880 innehöll en lång dikt av Oscar II. En av redaktörerna, akademiledamoten Carl David af Wirsén använde PoIT som debattforum. 1922 upphörde nyhetsförmedlingen och de litterära inslagen helt, och PoIT blev ett renodlat annonsblad, och därmed enligt somligas åsikt helt oläsbar. Ett tag på 1830-talet ändrades namnet till det prosaiska Stats-Tidningen, men ganska snart återgick man till den tidigare benämning som gäller alltjämt.

Exempel på nyhetsnotis[redigera | redigera wikitext]

Illustrationen ovan är exempel på utseendet vid tidningens första årgång. Texten är en rapport från 30-åriga krigets dagar (1618…1648). Bilden är svårtolkad, men ungefär så här lyder texten:[3]

Ordinari Post Tijdender / 1645. den 9. Apr. N. 15.
Från Hamborg den 19. Martij.
Jagh hafver ännu til at skrifva om then stoora Victorien Gen.Feldrm. H Linnart Torstenson hafver erhållit i Böhmen. Huru det är egentligen der med tilgångit / är bäst til at see utur medföliande skrifvelse aff en Swensk Officerare sub dato Janchoviz den 16. Febr. Hwad för Officerare på den Beyserske sijdan äre bliffne döde och fångne/ förmäler effterföliande Lista/hwilken aff en förnehmligh Beysersk Officerare är sändt hijt ifrån Regensburg. På Swenske sijdan skole wara blefne 3. Gen. Majorer, Mortaigne. Wittenberg och Goldsteen/ och 3. andra Öfverster[?] / men det om är ännu lijkwist inte fulkomligh wissheet, så hafver man och ännu intet egentligh beskedh huru monga Fahnor och Standarter äre eröfrade. I gemeent skrifves at öfver 8. eller 9. Tusend i alt äre blefne döde på Plazen/ och öfwer 3000. Beyserske fångne. At …

Ekonomin för PoIT har varierat genom tiderna. Från att från början ha varit en god inkomstkälla för Svenska Akademien, som finansierade arbetet med SAOL, blev det senare sämre, och 1919 blev det ren förlust. Akademien anhöll hos Regeringen att få lägga ner tidningsverksamheten, men Regeringen sade nej. Situationen räddades med kraftigt höjda taxor på de obligatoriska annonserna. Detta drabbade Patent- och Registreringsverket hårt, men verkets kraftiga protester förklingade ohörda.

Inom kretsar som berörs av Post- och Inrikes Tidningar har den vardagliga benämningen för detta alster varit "Postgumman." Benämningen myntades tidigt, och var då ironiskt menad, med anledning av den långsamma nyhetsförmedlingen från utlandet. Exempelvis tog det en månad för underrättelsen om Gustav II Adolfs död 1632 att nå Sverige. Det kan jämföras med textexemplet ovan, som tog bara 3  veckor från författandet tills det kom i tryck, en klar förbättring i nyhetsrapporteringen.

I dagens Sverige har namnet Postgumman fått en mjukare klang.

Namnlängd[redigera | redigera wikitext]

Under tidernas lopp har Postgumman bytt skepnad åtskilliga gånger. Ibland är ändringen obetydlig, endast stavningen har ändrats, men ibland har ändringen varit så stor att det är svårt att utan vidare ana att det faktiskt rör sig om samma publikation. Följande namn har förekommit:[4]

1645 — 1651 Ordinari Post Tijdender
1652 — 1654 (Utgivningen avstannad)
1655 Post-Tijdender ifrån åthskillige Orter Åhr 1655
1660 — 1662 (Utgivningen avstannad)
1663 — 1673 Ordinari Post-Tijdender
1674 — 1677 (Utgivningen avstannad)
1678 — 1680 Svenska Ordinarie Post-Tijdender
1681 — 1685 (Utgivningen avstannad)
1686 Ordinarie Stockholmiske Posttijdingar
1687 — 1705 Ordinarie Stockholmiske Posttijdinder
1706 — 1716 Ordinarie Stockholmiske Posttidender
1717 — 1718 Lundska Posttijender Dessa år hade utgivningen av
"Postgumman" flyttats till Lund
1717 — 1718 Stockholmiske Kundgiörelser Detta var en nystartad tidning
1719 (Utgivningen avstannad)
1720 Stockholmiske Post-Tidender
1721 Stockholmske Post-Tidender
1722 — 1734 Stockholmske Post-Tidningar
1735 — 1820 Stockholms Post-Tidningar
1821 Stockholms Post- och Inrikes Tidningar
1822 — 1834 Post- och Inrikes Tidningar
1835 — 1844 Svensk Stats-tidning eller Post- och Inrikes Tidningar
1845 Post- och Inrikes Tidningar
1875 Post- och Inrikes Tidningar

1682, 1700, 1701 och 1723 medföljde var vecka en bilaga Relationes Curiosæ som innehöll från tysk förlaga översatt skämtläsning.

1656 överfördes ansvaret för utgivningen från Rikspostmästaren till Skattkammaren, vilket innebar att Staten tog ett fastare grepp om tidningen.

Fristående från Stockholms Post-Tidningar kom 1767 Stats- och Hushållsjournal som 1768 och 1769 efterföljdes av Stats-Journalen, vilken därefter tycks ha upphört.

1844 utgavs en separat landsortupplaga fokuserad på kommunernas intresseområden. Den hade namnet Post o. Inrikes Tidningar. Kommunalupplagan.[5]

Arbetets omfattning[redigera | redigera wikitext]

PoIT:s sista tid på Svenska Akademien kom det omkring 1 500 meddelanden per dag. För att ta hand om allt detta krävdes 6 heltidstjänster. Detta kan jämföras med situationen kring förra sekelskiftet då akademisekreteraren ägnade någon timme åt arbetet att sammanställa inkomna uppgifter till 30-talet rader att tryckas i dagens nummer.

Tidningens upplaga var som störst i slutet på 1800-talet. Uppgifterna i olika källor varierar mellan 7 000 exemplar och 10 000. 2006 var upplagan nere i ca 1 000 exemplar. Nuvarande (2009) ansvarig utgivare är Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.

Världens äldsta tidning blir en webbtjänst[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag har beslutat att Post- och Inrikes Tidningar från den 1 januari 2007 skall upphöra som papperstidning och endast finnas tillgänglig som gratistidning i elektronisk form på Internet via Bolagsverket, som är en avknoppning från Patent- och registreringsverket. Kungörelserna presenteras nu på dess webbplatsen (www.bolagsverket.se/poit). PoIT räknas dock fortfarande som tidning, det är bara mediet som växlat, och följaktligen är tidningen fortfarande världens äldsta ännu utkommande tidning.[1] På papper trycks alltjämt ett exemplar av varje nummer av formella eller möjligen kulturella skäl. Detta exemplar skulle även kunna anses vara säkerhetskopia för det fall att den elektroniska databasen hos Bolagsverket skulle sättas ur spel av någon oförutsedd händelse.

I samband med riksdagsbeslutet uttalade i en intervju Hans Holm, med en 20-årig tid som chefredaktör för PoIT bakom sig, att ändringen var en kulturell katastrof för en tidning som funnits så länge. Svenska Akademien står fortfarande som ägare till PoIT, men överlåter privilegiet på Bolagsverket på 10 år mot en kompensation på 12 miljoner kronor årligen, pengar som Bolagsverket i sin tur måste få in genom att anpassa sina taxor till utgiften. Indirekt blir det alltså alla som registrerar bolag med flera, som ytterst finansierar Svenska Akademiens arbete med SAOL och annat.

I Bolagsverkets åtagande ingår löpande aktualisering av PoIT dagligen måndag — fredag och att tidningens innehåll ska hållas tillgängligt på Internet under 2 — 6 år.

Cause célèbre[redigera | redigera wikitext]

Intill den nya organisationen hade det redaktionella arbetet och tryckningen av PoIT skötts på entreprenad av ett mindre företag enligt ett avtal som automatiskt förlängdes ett år i taget, så vida det inte sades upp inom en föreskriven tid. Svenska Akademien sade upp avtalet, men av misstag blev brevet feladresserat. Detta gjorde att det blev liggande obeställbart hos Posten i två veckor, och därmed hade uppsägningstiden utlöpt innan brevet till slut nådde adressaten. Företaget hävdar nu, att eftersom ingen uppsägning inkommit i laga tid, så är avtalet automatiskt förlängt på ytterligare ett år. Man avser att fortsätta trycka den papperstidning som Svenska Akademien inte vill ha. Akademien å sin sida åberopar force majeure, och menar att uppdraget är avslutat. Förhandlingar har inletts för att klara ut hur det ska gå med anställningen för de 6 personer, som på företaget haft PoIT som huvuduppgift. Den personalen har kommit i kläm, och riskerar att utan egen förskyllan förlora sitt arbete.[6] [7]

Lista över ansvariga utgivare och chefredaktörer för PoIT och dess föregångare[redigera | redigera wikitext]

Ordinari Post Tijdender (1645—1821)
Ansvarig utgivare Period Chefredaktör Period


Inrikes Tidningar (1760—1821)
Ansvarig utgivare Period Chefredaktör Period
Rikspostmästaren


Post- och Inrikes Tidningar (1821—  )
Ansvarig utgivare Period Chefredaktör Period Litterär bidragsgivare Period
Carl Wilhelm August Strandberg 1865
Oscar II 1880
Carl David af Wirsén
Hans Holm
Horace Engdahl 2007 Olov Vikström 2007

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet tidender är känt före 1520, och är bildat på fornsvenska tidhende, vilket helt enkelt betyder händelse. Besläktat med detta är tidher = något som händer ofta.

Tidning är bildat på fornsvenska tidhning, som betyder underrättelse, nyhet. [8] Först efter uppfinningen av boktryckarkonsten kom den överförda betydelsen i den mening vi idag har med tidning; tryckta alster som inte nödvändigtvis innehåller rapporter om timade händelser, utan kan handla om i stort sett vad som helst. Tidningar i dagens mening kännetecknas av att de är tryckta på papper av förhållandevis enkel kvalitet och utkommer med någorlunda periodicitet (riktvärde minst 4 gånger per år).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lönnroth Lars, Delblanc Sven, red (1999). Den svenska litteraturen. 1, Från runor till romantik : 800-1830. Stockholm: Bonnier. Sid. 207. Libris 8233782. ISBN 91-0-056773-6 
  2. ^ Lars Olsson: Den svenska pressens historia
  3. ^ Texten är typografiskt en blandning av frakturstil (här skrivet kursiverat) och antikva (här ej kursiv)
  4. ^ Svenska periodica år för år 1645 — 1899
  5. ^ Svensk Rikskalender 1908 mom [1705]
  6. ^ Sveriges Radio, Ekot 2006-04-03
  7. ^ Sveriges Radio, Ekonomiekot 2006-04-03
  8. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung. Svenska bokförlaget, Stockholm 1966.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]